Scribo — perspektiv på närmiljön

Väg 649 från Bergsbrunna till Falebro. Hästsläpet passerar över f.d Svintullsbron.

Namnet Svintullsbron dök upp för några veckor sedan. Egentligen letade jag efter information till ett annat inlägg men eftersom det lät spännande försökte jag hitta något matnyttigt. Tyvärr var det tunnsått med information så jag släppte idén på att skriva något om bron.

För några dagar sedan passerade jag platsen av en ren slump. Självklart stannade jag till och tog några bilder. För den här bloggare hade allt annat antagligen klassats som ”tjänstefel” :) När det var gjort fanns det inte längre någon ursäkt. Det fick bli ett inlägg även om det endast är för att lyfta fram ett gammalt platsnamn.

Svintullsbron kan man hitta i gamla kartor men idag är den degraderad till ett betongrör under vägen. Nu vet jag inte om det är en försämring eller förbättring. Jag misstänker att de flesta små dikesbroar inte var några arkitektoniska underverk.

Bäcken, som jag försökt hitta ett namn på, har sitt avrinningsområde i Lunsen. Det rör sig faktiskt om samma bäck som en gång i tiden drev en kvarn i Bergsbrunna. Jag har skrivit om den i ett tidigare inlägg.

Namnet Svintullsbron har den fått från ängsmarken runt bron. Här fanns tidigare inhägnader där man höll svin, vilket ni säkert redan räknat ut. Åkerstycket som ligger nordväst om den f.d. bron kallas fortfarande för Svintullen.

Nu har jag varit ute och landstigit på ön Koffsan. Ön hittar ni vid inloppet till Lårstaviken i sydvästra delen av Ekoln. Nu skulle man kunna tro att de små öarna i Ekoln är rätt så ointressanta. Det stämmer i de flesta fall, men inte i detta.

Ön

När man går igenom kartmaterial och texter så upptäcker man att ön har haft olika namn genom åren. Ibland har den kallas för Koffsan eller Kuffsan, ibland för Jungfrun eller Gräna Jungfrun.

Den äldsta kartbeskrivningen är från 1635 och lyder ”Insula Kuffsan in Ekolen sita”.

Lite fint kan man säga att ordet Koffsan kan översättas till ”liderlig kvinna” och en del andra mindre smickrande ord. Ja ni förstår säkert vilka jag menar. Det här försökte man antagligen rätta till genom att ge ön ett mer passande namn. Det finns en kort text i ortnamnsarkivet som säger att ön kallades för Gräna Jungfrun (år 1860) och att allmogen aldrig använde namnet Koffsan. Observera att det skall vara Gräna med ä och inte med ö eftersom ön ursprungligen tillhörde byn Gräna i Dalby socken. Det här verkar stämma då ön kallas Jungfrun i kartmaterial från den tiden. Idag har man bytt tillbaka och i mitt sjökort står det Koffsan.

Jungfrun. Karta från 1865.

Som många säkert sett samlas det ofta fiskare runt ön. Ni kanske till och med har fiskat där själva. Tydligen var det här ett känt fiskevatten redan på 1700-talet. På en karta från 1773 har man markerat västra sidan som ”Aborre grund” vilket är ovanligt. Jag har åtminstone inte stött på det tidigare.

Koffsan och aborre grund. Karta från 1773.

Hundhistorien

Nog om namnet. Nu går vi till den där berättelsen som är en riktigt tragisk historia. På en av öns stenar finns det en inskription som enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök lyder:

H.H. LAPPA MÅNS MÅNSON TROGNAHUND 1846

Enligt ortsbefolkningen skall den vara till minne av en hund vars husbonde förliste utanför ön. Mannen drunknade men hunden lyckades ta sig iland på Koffsan. Den vägrade sedan att lämna sin husse och svalt ihjäl på ön. Det är verkligen ingen solskenshistoria men det visar att det finns spännande berättelser där man minst anar det.

Enligt Fornsök skall texten vara tydlig och vitmålad. Det måste ha varit länge sedan man inventerade stenen för idag går det knapp att urskilja bokstäverna. Jag kunde bara hitta siffran 18 samt några enstaka bokstäver. Som ni ser är det mesta är täck av lavar och stenen skulle verkligen behöva en restaurering.

Sjömannen och författaren

Jag grävde djupare för jag ville veta vem det var som drunknade utanför den lilla ön. Först hittade jag en text i boken Östgötars minne från 1902 där man nämner en herre vid namn Måns Henrik Hultin. Det skall ha varit en skojsam herre som med åren blev ”mycket korpulent”.

Måns var medicine kandidat och skeppsläkare men verkar vara mest känd som författare. Under signaturen Måns Månsson skrev han kåserier, noveller och visor. Dessa gavs ut i både bokform och publicerades i till exempel Nya Dagligt Allehanda. Efter hans död publicerades ett urval av hans texter samt hans levnadsbeskrivning under titeln Samlade Verk, 1875.

Källor som Nordisk Familjebok säger att han skall ha drunknat 1869. Det stämmer inte med årtalet 1846 som går att hitta i Fornsöks databas. I boken Östgötars minne nämner man faktiskt sjödramat och att hans lilla hund Lappa som överlevde händelsen. Även här nämner man årtalet 1869. Kan man anta att någon råkat göra en felaktig tolkning av ristningen eller finns det någon annan förklaring?

Länk till Koffsan på Google maps.

Länsväg C 600, Gamla E4;an, Björklinge- eller Gävlevägen. Kärt barn har många namn. Bilden är tagen ute vid Lövsta ca 1 mil från Uppsala stad.

Vet ni en sak? Uppsala har en intressant egenhet som vi sägs vara ensamma om i norra Europa. Det jag talar om är linjalvägar. Vadå, linjalvägar vad är det? Låt mig förklara.

I mitten på 1600-talet verkar det ha varit högsta mode att rita raka streck. År 1643 fick Uppsala sin första stadsplan och den innehöll de rektangulära kvarteren som vi ser idag. Nu nöjde man sig inte med detta. Staden utrustades även med nya tillfartsvägar. De blev både långa och raka och man menar att dessa ritades med linjal. Tittar man på en karta är det svårt att argumentera emot detta.

Någon kanske säger att det finns ju massor av raka vägar i landet. Det är antagligen helt korrekt. Vad som gör dessa vägar speciella är det som tidigare sagts, spikraka landsvägar från 1600-talet är tydligen mycket ovanliga. Äldre vägar anlades där naturen tillät eller följde befintliga markgränser vilket sällan var den kortaste vägen mellan två platser.

Uppsalas linjalvägar. Karta från 1859-63.

De vägar vi talar om är den cirka 7 kilometer långa Dag Hammarskjölds väg, Vaksalagatan med väg 288 som jag mätte till ungefär 6 kilometer samt den nästa 2 mil långa vägen mot Björklinge (gamla E4). Jag har däremot ingen aning om varför det inte ritades ut någon rak väg i väster. Kanske var trafiken från detta håll inte tillräckligt stor eller viktig för att motivera ett nybygge.

Så här säger Trafikverket om Uppsalas raka infartsvägar:

De är unika åtminstone i norra Europa. Linjalvägar med fondmotiv är typiskt för barocka slottsmiljöer. Det som är ovanligt här är att miljön är en hel stad.

Sägnen om Drottning Kristinas fingrar

Det är nu sägnen om Drottning Kristinas fingrar dyker upp. Vägen mot Björklinge blev nämligen aldrig helt rak. På några ställen gör vägen små böjar och enligt sägnen uppstod dessa på grund av ett misstag. När drottningen skulle rita ut den nya vägen hamnade hennes fingertoppar utanför linjalkanten. När hon sedan drog strecket blev det som ni säkert förstår inte helt rakt.

Jag har grävt lite djupare i detta. Inte om sägnens korrekthet utan om det finns en naturlig förklaring till de utbuktningar vi ser på vägen. Intentionen var säkert att vägen skulle bli helt rak men något hindrade detta? Som ni förstår var detta ett ypperligt tillfälle att göra en utflykt.

Idag är det två stycken böjar som nämns, en i Drälinge och en i Högsta. För att börja från norr så är det lätt att se varför det blev en sväng på vägen söder om byn Drälinge. Här ligger en hög åsrygg och gräva sig genom den var det nog aldrig tal om.

Väg 600 tar sig en sväng runt åsen strax söder om Drälinge.

Den gamla landsvägen söder om Drälinge. Den nya dragningen till höger i bild.

I Högsta är det motsvarande problem men här är det vatten som ställer till det. Hade man velat att vägen skulle bli helt rak hade man tvingats uppföra en bro på den absolut sämsta platsen. Just här går Björklingeån i vägens längdriktning vilket säkert inte lockade till några nya brobyggen. Broar krävde att markförhållandena var gynnsamma. Fanns det redan ett vad eller bro i närheten misstänker jag att man fortsatte att använda det.

Idag bildar ån en lite sjö just här vilket har fått dagens vägbyggare att flytta vägen åt öster istället för att räta ut den. Jag noterar även att jag borde försöka knåpa ihop ett inlägg om den pampiga stenbron i Högsta.

Karta från 1766 över landsvägen vid Högsta.

Den fina stenbron i Högsta.

Nu slutar det faktiskt inte här. Från Högsta och söderut ser vägen väldigt rak ut men så har det inte alltid varit. En genomgång av äldre kartor visar att det fanns fler kurvor på vägen.

Böjen på vägen strax öster om Lövsta. Karta från 1866.

Vägen vid Lövsta 1952.

Den första låg strax öster om den gamla byn Lövsta. Här gjorde ån en sväng som tvingade ut vägen åt väster. Numera är ån flyttad och vägen rak. Det verkar ha skett relativt sent för böjen fanns kvar 1890 men är borta på den ekonomiska kartan från 1950-talet.

Galgbacken 1772.

Vägarna runt och över Galgbacken 1850-talet.

Ytterligare en böj på vägen hittar vi vid Galgbacken i Svartbäcken. Som ni ser på den äldre kartan från 1772 gör vägen en sväng runt åsen. Galgbacken användes som grustag och antagligen tog det en tid innan man lyckats gräva bort tillräckligt med sand för att räta ut vägen. En karta från 1850-talet visa både den gamla vägen runt åsen och den nya raka sträckningen

Ärna. Vägen mot Björklinge. Foto: August Schagerström, 1931.

Ärna 1871.

Slutligen hittade jag ett fint fotografi taget 1931 vid Ärna gård. Bilden visar vägen norrut mot Ärnabron och Brogården. Vid en närmare granskning ser man att vägen verkar vika av vid Ärna. En karta från 1871 bekräftar detta. Här slutade jag faktiskt att leta efter fler vägkrokar. Om jag skulle börja jaga sådana här små variationer hade jag snart blivit inlagd för vägkroksmani. Bilden bjuder däremot på en annorlunda vy, lång ifrån den klassiska bilden av en gammal slingrig häradsväg.

Som ni ser var 1600-talets raka linjalvägar lång ifrån felfria. Man har däremot försökt räta ut dem när man fått chansen. På senare tid har dock en ny företeelse börjat störa upplevelsen av våra linjalvägar. Rätt gissat,  rondeller. Jag misstänker att det är något vi måste acceptera ur trafiksäkerhetssynpunkt men jag gillar det inte. Sen är det väl inte så många som känner ”historiens vingslag” när de kör på dessa unika vägar? Förhoppningsvis kan den här bloggposten ändra på det.

Vi kan även fastslå att sägnen om Drottning Kristinas fingrar troligtvis är en efterhandskonstruktion. Hursomhelst, fortsätt att sprid den för det finns inget sorgligare än när gamla sägner tynar bort och glöms.

Det har väl inte undgått någon Uppsalabo att vi haft problem med höga vattennivåer i Fyrisån. Jag, som så många andra, var ute redan förra fredagen och fotograferade händelsen. Trots det bestämde jag mig för att inte stressa fram ett inlägg. Jag ville läsa på innan jag publicerade något och det brukar kunna dra ut på tiden.

Det som är kul är att jag har lyckats leta upp några jämförelsebilder. Själv älskar jag jämförelser så jag antar att det måste finnas fler som gör det. Jag har skrivit ett liknande inlägg om vårfloden 2010 men förhoppningsvis misstycker ingen ifall jag upprepar mig lite. Vi börjar med jämförelsebilderna för att sedan titta på fakta och lite historia. Ni förstår säkert själva vilka bilder som visar vårfloden och vilka som inte gör det.

Vid Kvarnfallet pressade vattnet på med ordentlig kraft. Även delar av Gotlandsparken försvann under vattnet. Den undre bilden visar en solig septemberdag.

Den mest dramatiska synen utgjordes nog av restaurangen i Gillberska gårdens källare strax söder om Kvarnfallet. Här steg vattnet rejält och fyllde uteserveringen.

Det största problemet hade vi mellan Skolgata och S:t Olofsgatan där vattnet var på väg över åmurarna. Till att börja med förstärkte man med sandsäckar men det verkar som nivån höll sig någon centimeter under kanten.

En liten personlig fundering jag haft är hur väl den lilla sandstranden (som kommunen menar inte är en sandstrand) vid Idunspången skulle överleva en riktig vårflod. Jag får väl åka hit och titta igen när vattnet sjunkit undan.

Man skall komma ihåg att stora delar av Luthagen ligger väldigt lågt. När vårfloden pressar på uppstår en hel del problem som till exempel vattenfyllda källare. Trots att vattnet inte rann över kanten så brukar det hitta andra vägar. Jag gick en vända i området och på åtminstone en plats pumpade vattnet upp ur en dagvattenbrunn.

När det gäller att jämföra vattennivåerna så finns det inte många ställen som visar detta. En mätpunkt som är tillgänglig på nätet är en som mäter vattnets höjd över fallkanten på Islandsfallet. Jag misstänker att den bara ger en väldigt lokal bild av läget men vi får nöja oss med den.

Vattennivåerna har som sagt varit ovanligt höga men inte nått toppnoteringen från 1898 då vattnet nådde 1,4 meter över mätpunkten. Som ni ser i diagrammet ovan var vi nära med en notering runt 1,25 meter den 19 april. Som en jämförelse så ligger nivån runt 0.15-0,2 en torr sommar.

För den som är intresserad går det att hitta översvämningskartor över Uppsala. I ett ”worst-case scenario” så kommer stora delar av Uppsala få problem. Man räknar här med något som kallas 100-års flödet (rosa på kartan) vilket statistiskt kommer att ske vart hundrade år. På bilden finns även en teoretisk uträknad vattennivå (streckat på kartan) som motsvarar en riskklass 1 för dammar. Den senare nivån är det gissningsvis inte så stor chans att vi kommer att få uppleva men det kan ju alltid vara bra att räkna på det.

Slutligen kan jag ju inte låta bli att visa några gamla bilder från Luthagen. År 1900 var man tvungen att ta sig fram med roddbåt längs gatorna. Det är Skolgatan vi ser på den övre bilden. Här kan man skymta Eddaspången i fonden (den flyttades 1901 till sin nuvarande plats). På den undre bilden ror man omkring på Götgatan och har korsningen med Skolgatan alldeles bakom sig.

Här är ovan ser ni en karta över vilka områden som man tror var påverkade av översvämningen 1900. Röda ringen visar platsen för de gamla fotografierna. Jag hoppas att vi inte får uppleva det igen.

Phuu, det blev en riktig långt inlägg och vi får väl se om jag får skriva ett nytt nästa år.

Ultuna källa vintern 2009/2010.

Hej, det har kommit in lite ny info om Ultuna källa. Efter mitt inlägg om kallkällan tog en av bloggens fantastiska läsare kontakt med Sveriges geologiska undersökning, SGU. Han har nu skickat mig svaret och det känns inte allt för upplyftande och något vagt. Det verkar som om jag kanske får rätt i mina antaganden även om jag hoppas att jag har fel.

Svar från KundserviceSGU: Hej igen. Jag har hört mig för lite men kan tyvärr inte ge något svar till varför källan verkar ha sinat. Vi har haft folk ute på platsen som bara kunnat konstatera att källflödet inte alls är som det brukar. Men vi fortsätter bevaka läget med källan.

Frågan är vad bevaka läget betyder? Anmäls det på något sätt, väntar man och ser om det blir bättre i vår och/eller frågar man SLU om jordhögarna i närheten (om det nu inte är SGU som godkänt jordupplaget)? Nu är det väl så att SGU är den myndighet som kan detta allra bäst så jag hoppas att de reder ut detta.

Ni får även en länk till SGU:s sida om Ultuna källa. Den ingår i deras serie om Geologiska upplevelser som är läsvärda. Länk till sidan.

Idag måste jag tyvärr rätta ett faktafel. Det har dykt upp ny information om Islandsbron vilket har fått mig att revidera mitt tidigare inlägg om bron. Felet finns även med i andra källor vilket gör att det känns extra viktigt att jag skriver om detta.

Efter att jag publicerat mitt inlägg om Islandsbron tog en läsare kontakt med mig och skickade över en hel del spännande dokument. Uppgiftslämnaren har själv skrivit en fantastisk artikel om stadens broar som jag tidigare inte hade läst. Den publicerades i föreningen Vårda Uppsalas jubileumsskrift 2004. Jag fick även ett protokoll från en besiktning av Islandsbron som Uppsala spårvägar lät göra 1906.

Islandsbron från 1841. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

Islandsbron med nya sidostycken, troligtvis 1860-talet. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

Den uppgift som ifrågasätts är att delar av bron skall ha ersatts med järnbalkar i samband med en renovering någon gång efter 1850. Bilderna ovan visar Islandsbron före och efter renoveringen. Det helt övertygande beviset på att detta inte stämmer är besiktningsprotokollet. Här beskriver Carl J Insulander ganska ingående brons tillstånd, reparationer och konstruktion. Det nämns även att delar av timret kan vara över 60 år gammalt, det vill säga från den första upplagan av bron. Det finns däremot inte ett enda ord skrivet om några järnbalkar vilka borde ha funnits med ifall det existerade några.

Besiktningsprotokoll från 1906 med skiss över ett av Islandsbrons brospann.

Närbild av den renoverade bron där man ser träbjälkarna under bron. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

Uppgiftslämnaren tror att felet beror på en misstolkning av äldre fotografier. Efter att skärskådat en hel del gamla bilder är det svårt att ha en annan åsikt. På ovanstående bild ser man delar av bjälkarna som beskrivs i besiktningsprotokollet. Sidostyckena däremot liknar visserligen någon form av järn- eller stålbalkar men jag kan inte hitta något om att de skulle var en del av den bärande konstruktionen. Vi kan nog anta att se sitter där mest för utseendets skull.

Renovering av Islandsbron. Troligtvis 1880-tal. Foto: Henri Osti, årtal okänt

Ytterligare ett litet bevis hittar vi i ovanstående bild. Här har man hängt upp några plankor på utsidan av bron och det pågår en renovering av sidostyckena. Jag gissar att det inte inte är någon rostskyddsbehandling man håller på med utan här försöker man helt enkelt spackla igen gliporna mellan torkande bräder. Nu är jag ingen specialist i ämnet men med besiktningsprotokollet i bakfickan sätter jag mina pengar jag på det senare alternativet.

Vad har hänt med Ultuna källa? I vanliga fall brukar det vara öppet vatten här vintertid. Källan som är en av Uppsalas vattenrikaste släpper ut stora mängder med plusgradigt vatten vilket håller isen borta. Här har ni några jämförelsebilder. De två först bilderna är från i helgen och det ligger ett kompakt istäcke över vattnet.

Dammen är igenfrusen. Mars 2013.

Spången till källans utlopp, Kanalen till vänster. Mars 2013.

Här är två bilder från januari 2010. Jag minns att denna vinter var det väldigt kallt och när dessa bilder togs var det närmare 15 minusgrader.

Dammen januari 2010.

Kanalen från källans utlopp januari 2010.

Nedan är en bild på källan från nästkommande vinter. När det är riktigt kallt ligger det en drömsk dimma över utloppet från källan. Ett trevligt motiv som jag tagit många bilder på. Änderna verkar också gilla det öppna vattnet.

Kanalen från källans utlopp december 2010.

Är det här en naturlig variation i vattenflödet eller har något hänt? Kan källan ha påverkats av de många byggena runt omkring? Jag såg att man tippat stora mängder jord strax väster om källan i riktning mot Tyskbacken. Självklart blir man orolig att man skadat källan som med all sannolikhet har varit igång sedan 1700-talet.

Källans utformning idag. Den röda linjen är spången ut till källans utlopp.

Karta över Ultuna 1732.

En karta från 1732 visar att det fanns ganska gott om källor i området. Jag vet dock inte om just dagens källa är någon av dessa eller om den fortfarande låg under vattnet.

Nu måste jag fråga er om ni sett detta förut eller skall jag börja oroa mig för att Ultuna källa numera är ett passerat kapitel i Uppsalas historia?

Länk till området på Google maps.

Gamla landsvägsbron i Vattholma. Det är den äldsta bron över Fyrisån, uppförd 1758.

Kan man tänka sig, slutligen blev jag klar med denna spaning. Vi får väl säga tillfälligt eftersom jag misstänker att det kommer att byggas nya broar och gamla behöver renoveras.

När jag började den här spaningen tänkte jag att det skulle bli en kul sommarutflykt. Idén var att ta några bilder på broarna längs med Fyrisån och presentera dem här på bloggen. Den utflykten växte snabbt till något annat när jag började söka efter information om broarna. Jag blev även överaskad av antalet broar. Inte hade jag trott att jag skulle hitta 55 stycken, lite beroende på hur man räknar. Tre och ett halvt år senare kan jag bara konstatera att det varit väldigt lärorikt.

Nu har jag samlat alla länkar till de inlägg som jag skrivit om broarna i denna post. Jag hoppas att det skall underlätta för alla som vill läsa om broarna över Fyrisån. Jag kommer också att uppdatera posten ifall det dyker upp någon ny bro.

Viken
Den nordligaste bron som ligger i närheten av gården Viken. En körbar träbro med betongförstärkta stenfundament.

Skyttorp
En betongbro byggd 1993.

Backbron
Bro som är en del av vandringsleden Salstaleden. Uppförd där det historikskt funnits broar sedan lång tid tillbaka.

Salsta väg 704
Klassisk betongbro uppförd 1961

Salsta Slott
En bro som jag inte hitta några uppgifter om. Tidigare fanns det färjetrafik här innan Salstasjön försvann någon gång i mitten på 1700-talet.

Salsta golfbana
Två vackra träbroar som med all sannolikhet uppfördes i samband med att man anlade golfbanan.

Vattholma, väg 703
En bro byggd i början 1960-talet som sätter standarden för betongbroar. Har du sett en har du sett alla.

Trollbobron, Vattholma
En av Fyrisåns vackraste stenbroar uppförd eller ombyggd 1845

Gamla landsvägsbron, Vattholma
Den äldsta stenbron över Fyrisån.

Kinnsbroarna Vattholma
Två träbroar på var sin sida om en liten holme i ån.

Wattholma bruk
Här kan man passera över ån uppe på dammvallen vid det gamla järnbruket.

Fäbron Vattholma
En mycket gammal passage över Fyrisån.

Järnvägsbron, Vattholma
Betongbro för dubbelspår.

Väg 290 vid Ekeby
Landsvägsbro som går över både Fyrisån och järnvägen.

Ärentunavägen, Storvreta
En ovanligt tråkig betongbro byggd 1969.

Ekeby kvarn
Här hittar vi fyra broar som går helt eller delvis över Fyrisån.

Skärmansbro
Ett gammalt namn på en ny bro strax utanför Ekeby by, Storvreta.

E4 norr om Fullerö
Motorvägens två broar över Fyrisån.

Lilla Skärna
En fantastisk spång som minner om gamla tiders spänger.

Fyrisvall
En träbro vid gården Fyrisvall.

Ensta
Två broar som går över den gamla kvarnrännan till en stor holme i ån

Ärnabron
Betongbro från 1985. Den sista i raden av broar som funnits här sedan 1600-talet.

Väg 631, Ulvavägen
En betongbro som byggdes efter att man hade förlängt landningsbanan vid Ärna flygplats.

Ulva kvarn
Två broar varav den ena går över Fyrisån och den andra till en holme på baksidan av kvarnen.

Klastorpsbron
Namnet är inte officiellt men den ligger precis vid gården Klastorp.

GC-bro Tunaberg
En gång- och cykelbro strax norr om Bärbyleden.

Tunabergsbron
Här passerar Bärbyleden över Fyrisån

Fyrishovsspången
Bron mellan Fyrishov och parkeringen på västra sidan ån.

Fyrisvallsbron
En betongbro från 1962. Den första bron byggdes 1915 för att underlätta materialtransporter till bygget av Seminariet.

Idunspången
En härligt grön skapelse av stål uppförd 2010

Strandängsspången
Namngiven efter parken på åns östra sida. Uppförd 2010

Järnvägsbron i Uppsala
En stålbro i fackverkskonstruktion.

Fyrisspången
Byggd av eleverna vid Fyrisskolan och invigd 1981.

Luthagsbron
Uppförd 1973 som en del av Luthagsleden

Eddaspången
Byggd 1886 men då på platsen för Haglunds bro. Flyttad till sin nuvarande plats 1901

Haglunds bro
Ursprungligen uppförd 1901. Bron vi ser idag är en nykonstruktion från 1992

Järnbron
Sveriges första körbara järnbro. Ersattes av S:t Olofsbron . Återuppbyggd på dess nuvarande plats 1986.

S:t Olofsbron
En smäcker balkbro i förspänd betong som invigdes 1964.

Kvarnbron
Den äldsta stenbron i Uppsala. Uppfördes 1759.

Dombron
En stenbro från 1760. På den här platsen byggde man troligtvis Uppsalas absolut första bro.

Nybron
Dagens bro är från 1899. Den först bron fick sin placering här efter Drottning Kristinas stadsreglering 1643.

Västgötaspången
Kallades tidigare Malins bro eller Malins brygga efter dottern till brons donator. Uppförd 1862

Islandsbron
En betongbro med ett vackert räcke.

Hamnspången
En klaffbro av ”Holländsk typ”. Uppförd 2012.

Kungsängsbron
Här passerar Kungsängleden över Fyrisån

Vindbron
En rullbro med lång historia. Idag är bron nedlagd.

Flottsundsbron
Stadens södra infart. Från början var det ett vad som senare ersattes av en färja. På 1800-talet byggde man slutligen en bro på platsen.

Ja då har vi kommit till sista bron över Fyrisån nämligen Flottsundsbron. Flottsund har varit den södra infarten till Uppsala sedan staden grundades, det gäller både till sjö och till land. Nu handlar den här serien om broar så vi koncentrerar oss på landvägen.

Vadet

De äldsta spåren som tyder på att det funnits ett vad eller annan överfart här hittar vi strax öster om dagens bro. I detta område finns ett av Uppsalas mest omfattande system av hålvägar. Dessa medeltida ”stigar” visar vart folk tog sig fram innan man började utveckla vägnätet på 1500-talet. Som ni ser på kartan här nedanför ansluter många av dem ner mot Flottsund.

Tyvärr upptäckte jag för några år sedan att skogen var perforerat av djupa däckspår. Man hade nyligen gallrat i området och det var sannolikt i samband med detta arbete som man kört sönder marken. Jag skulle faktiskt bli förvånad om alla hålvägar klarat sig utan skador.

Om man går till de skrivna källorna finns det inte mycket information om vadet. Det berättas dock att 1521 red ärkebiskopens fogde Bengt Biugg över vadet jagad av svenska soldater, ”när han redh öffuer wadet j Flötesund”. Det skall även ha uppförts en tillfällig pontonbro inför Erik XIV kröning 1561 som lät det kungliga processionståget passera över ån.

Färjan

Karta från 1693.

På 1500-talet börjar man med färjetrafik över ån. Några så tidiga källor har jag inte hittat men på en karta från 1685 kallas platsen på norra sidan för Färjestaden. En annan karta från 1693 tycker jag är intressant. Uppe vid Kungseken låg Upkrogen, på den södra stranden hittar vi Nederkrogen och på den norra sidan av överfarten låg Färjekrogen. Flottsund var onekligen en viktig knutpunkt med flera ställen där man kunde få sig en bit mat och något att dricka. Skötseln av färjan auktionerades ut och betalades med avgifter. Det var dock inga höga avgifter och färjkarlen tvingade ofta ha en bisyssla.

Flötsund 1787. Målning av Johan Gustav Härstedt. UUB

Målningen här ovan visar hur färjeläget såg ut i slutet på 1700-talet. Om ni tittar noga så ser ni en sten på andra sidan Fyrisån. Den är rest till minna av Gustav III födelse men märker även ut gränsen mellan Uppsala och Stockholms län.  Den restes av landshövdingen i Stockholm 1746. Som ni ser på den nytagna bilden är stenen kvar men stugan är troligtvis av ett senare datum.

”Charta öfver djupet i Färjestaden vid Flotsund 1793”

Färjetrafiken forsätter ända fram till 1820-talet om jag kunnat tolka saken rätt. Flottsunds färja finns markerad i en karta från 1816. Ritningen ovan över djupet i ån är visserligen från 1793 men det finns ett tillhörande brev som verkar daterat 1822. Här skriver man att arrendatorn Edman snart är befriad från arrendet av färjan och krogrrörelsen vid Flottsund. Landshövdingeämbetet önskar därför att lantmätaren tillsammans med jägarmästaren och kronofogden snarast utser en ny plats för kroghus och diverse åbyggnader. Detta var tydligen ett krav för att man skulle kunna ordna ett nytt arrende.

Prins Gustafs bro

Prins Gustafs bro. Bild tagen från öster. Foto: August Fredrik Schagerström, 1911. UM

Prins Gustafs bro 1910-talet. Fotograf och årtal okänt.

I början av 1800-talet ersätts färjan med en pontonbro, exakt när och varför är oklart. Pontonbron blir inte långlivad för ganska snart börjar man planera för en öppningsbar bro. Man startar till och med ett bolag, Prins Gustafs Bro Bolag, för att finansiera bygget.

Någon gång runt 1830 sätter man igång och enligt uppgift slutbesiktigas den nya bron 1832. Konstruktionen var en rullbro av trä vilande på två stenpelare. Bron fick namnet ”Prins Gustafs bro” efter prins Gustav ”Sångarprinsen” som föddes 1827.

Gamla brofästet.

I boken Mälarens minnen från 1844 berättar C. J. Bergman följande:

Att följa sina hemresande vänner till Flottsund är nu, snart sagdt, en skyldighet för hvarje intimare förbindelse. På höjden af Prins Gustafs bro tager man vintertiden den egentliga Fälknäppen. Och hösttiden, när Studenten, rekreerad till både kropp och kassa, återvänder från hemmet, möta de honom redan här, de såta, förbindliga, men utarmade bröderna, som öfversomrat i Upsala.

Nu var det väl ganska självklart att följeslagaren vände vid bron. På samma sätt som med färjan tog man ut avgifter av dem som ville passera över bron. År 1886 kostade det till exempel 25 öre för en vagn med två hästar, 1 öre för en gående och 5 öre för en ko. I början av 1900-talet tillkom nya fordon och avgiften för en bil var 1 krona och en moped 25 öre.

Det bör väl nämnas att på 1800-talet tog man även upp tull vid bron. Det gällde i huvudsak varor som skulle skeppas upp till staden. På grund av tullavgifterna pågick därför en livlig byteshandel söder om ån.

Flottsundsbron

Flottsundsbron. Nere till vänster ser ni brovaktarstugan som bränndes ner 1985. Uppe till vänster det gamla brofästet. Foto: Oscar Bladh 1934-37 (crop)

1923 startar diskussionen om en ny bro. Den gamla bron var då i så dåligt skick att den inte ansågs värd att reparera. Man beslutade att en ny bro skulle uppföras norr om den tidigare bron. Uppdraget gick till ingenjörsfirman Unader & Jonson. De ritar en svängbro av stål med en total längd på 60,6 meter. Från början var den handriven och vridmekanismen var placerad under en lucka på bron. Här fäste brovakten en stor spak och sedan fick han gå 18 varv för att bron skulle öppnas helt. Bron invigdes 1924.

Som ni säkert har märkt har bron sina brister och den har renoverats ett flertal gånger. Redan 1932 förstärktes bron och ungefär samtidigt elektrifierades den. 1984 blev den automatiserad och fjärrstyrdes från Kungsängsbron. Tydligen gick det inte så bra för idag är det personal från en vaktbolag som åker ned till bron och öppnar den.

Nu finns det planer på att bygga om den nuvarande bron. Enligt Uppsala kommun skall detta ske mellan september 2014 och mars 2015. Det är tråkigt att vi antagligen förlorar ännu en vacker nitad järnkonstruktion från början av förra seklet. I det här fallet kan jag dock förstå behovet även om det gör ont i hjärtat.

Namnet

Namnet Flötasund (1295) senare Flottsund tror man kommer från ordet flöte som i det här fallet tolkas som ’det som flyter med ett vattendrag och uppgrundar detta’. En ganska bra beskrivning då Fyrisån är mycket slambärande. Ända sedan Gustav Vasas tid har det kommit kungliga påbud som uppmanat till nya muddringar. Jag misstänker att det kommer vi tvingas fortsätta med så länge vi vill ha en fungerande sjötrafik i ån.

Flottsundsbron på Google Maps.

Detta är inlägg 46 i serien om broar över Fyrisån