Scribo — perspektiv på närmiljön

Så var den äntligen klar! Hamnspången är på plats och invigd. Detta skedde igår, det vill säga fredagen 26 oktober klockan 11.00. Glädjande nog kunde jag för en gångs skull delta i en broinvigning.

Först passerade några båtar samtidigt som man spelade musik, det hölls tal, bron namngavs, bron fälldes ned under rökutveckling och så spelades det mer musik och dansades. Slutligen fick barnen gå över bron till den väntande tårtan och varmkorvarna i Parksnäckan. Det var det kortaste sammandraget jag kunde skriva men det var självklart mycket trevligt.

Uppsalas Gatu- och parkchef nämnde under sitt tal att under planeringen hade man inspirerats av en tavla av Van Gogh. Jag misstänker att det måste ha varit någon av Van Goghs målningar av Langloisbron vid Arles som han syftar på.

Bron har ju inte tillkommit helt utan problem. Öppningen för sjötrafiken blev försenad med närmare två månader vilket ställde till det rejält för den kommersiella trafiken. Orsaken till förseningen berodde att man var tvungen att förstärka en spillvattenledning som låg bredvid bron. Man fick även problem med att vissa betongpålar sprack under pålningen. Dessa ersattes med liknade av stål.

Så här såg det ut den 6 maj. Båttrafiken skulle ha startat redan i slutet av april.

Nå hur blev det. Jag tycker att det är fantastiskt att vi fått en ny bro och jag är övertygad att den kommer att bli välanvänd. Jag måste dock erkänna att jag tycker att man kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer. Konstruktionen går ju inte att ändra på men den grå färgen känns mer som en grundfärg. Varför inte måla den bländande vit vilket skulle föra den tillbaka till funktionalismens ”båtarkitektur”?

Jag är även förvånad över brons öppettider. Om jag förstått det som står på kommunens hemsida så kommer bron bara att vara öppen för gående vardagar mellan 06.30 till 15.50 sommar och höst. Det känns väldigt snålt tilltaget då det är under sommarhalvåret folk faktiskt är ute och promenerar. Personligen hoppas jag att man ser över detta i vår men fram tills dess skall jag njuta av den nya bron.

Uppdatering 2 november 2012: En av bloggens läsare hade kontakta kommunen angående öppningstiderna. Han meddelade att informationen på hemsida nu har har ändrats till ”Hamnspången öppnas tio min före och efter Kungsängsbrons öppningstider”. Det låter betydligt bättre.

Detta är inlägg 45 i serien om broar över Fyrisån.

Först tvekade jag om Vindbron skulle ingå i min spaning om broar över Fyrisån. Bron har ju varit stängd och nerlagd en längre tid och tanken var att den skulle ingå i en uppföljningsrunda. Det har dock kommit in en del frågor om bron och därför bestämde jag mig för att det inte fanns någon anledning att vänta.

Det här är en gammal bro och egentligen är det väl ingen som vet hur länge den funnits. Bron tillhörde ursprungligen Ultuna kungsladugård och var en länk till gårdens marker på Fyrisåns östra sidan. Enligt uppgift skall bron haft olika placeringar under åren men jag har bara hittat två. Det säger dock inget eftersom den äldsta källan jag kommit över är från 1635. Mycket kan ju ha hänt innan dess.

Det gamla brofästet som byggdes om till kaj efter att bron flyttats ner till Sandvikstorpet.

Som jag skrivit i nästan alla mina sammandrag om Fyrisåns äldre broar så fick även denna repareras med jämna mellanrum. Jag skall inte gå in närmare på dessa men en större ombyggnad skedde 1792 då vindbron byggdes om till svängbrygga. Resterna av denna kan vi faktiskt se än idag. Ni kan läsa mer om detta och den tragiska olyckan som skedde här i mitt inlägg om gamla Vindbron.

Det är oklart när bron flyttas till dess nuvarande placering men allt tyder på att det var någon gång i slutet av 1800-talet. Jag har däremot en teori om varför bron flyttades söderut. Det finns en karta från 1864 som beskriver ett ägobyte av marken runt bron. Uppsala Hospital blir ny ägare av marken väster om Vindbron och kan bygga vidare på det som senare blev Ulleråkers norra sjukhus. I utbyte får Ultuna lantbruksinstitut (skapat 1840) ny mark på åns östra sida. Bron som sköttes och nyttjades av lantbruksinstitutet hamnade nu på Hospitalets ägor vilket säkert ingen var nöjd med.

Informationen om det nya broläget är knapphändig. Enligt boken Uppsalas broar finns det vittnesmål från 1947 som säger att det fanns både en färja och en bro på den nya platsen. Färjan användes för hö och djurtransporter.

Nuvarande bro byggdes på 1960-talet och är en rullbro. Bredden är 4,5 meter, längden 37 meter och rullplanet 20,5 meter. Sista gången den renoverades skall ha varit i början på 1980-talet. På 1990-talet begär SLU att bron skall testas vilket resulterar i att Vägverket dömer ut bron. Jag har haft svårt att hitta information om när bron verkligen stängdes men årtalet 1997 nämns i en artikel i vår lokaltidning.

Orsaken till att SLU, som stod för driften av bron, inte ville renovera den berodde på att det inte gick att motivera kostnaderna. Efter att Kungsängsbron kommit på plats minskade Vindbrons betydelse. Den var dessutom alldeles för klen för att man skulle kunna passera över den med en modern skördetröska.

”Windebron” utmärkt på en karta från 1635.

Namnet Vindbron har samma ursprung som ordet vindbrygga. Det betyder att det fanns en klaff som ”vindades”, det vill säga vevades upp för att släppa fram båttrafiken.

Jag som gillar broar hoppas att man öppnar den igen, åtminstone för gående och cyklister. Det skulle göra både flanörer i Årike Fyris och cykelpendlare mycket gladare. Jag ser fram emot den dagen jag får uppdatera det här inlägget med den nyheten.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 44 i serien om broar över Fyrisån.

Kungsängsbron uppfördes som en del i den kringfartsled i södra Uppsala som kallas Kungsängsleden. Leden byggdes i etapper där Kungsängbron ingick i den sista. Idag sträcker den sig från Gnistarondellen i öster till Dag Hammarskjölds väg i väster.

När man startade den här etappen beräknades det bli ett av Uppsalas dyraste vägprojekt. Man tvingades ta flera svåra beslut och det krävdes en omfattande planerig för att lyckas. Rent ekonomiskt fanns det till exempel inget som motiverade att man skulle behålla båttrafiken in till centrum och hamnen. Få ville stänga hamnen och slutligen enades man om att bygga en öppningsbar bro. En annan stridsfråga var dragningen genom Kronparken. Här fick dock de gamla tallarna vika sig för behovet av en ny trafikled.

Kungsängsleden byggs med hjälp av block av cellplast som sedan täcks. Foto: okänd.

Nästa stora utmaning var själva grundläggningen. Leran är väldigt djup här och trots pållängder på hundra meter nådde man inte fast mark. Även den anslutande vägbanan krävde att man använde lösningar som man tidigare inte hade provat. Här använde man stora cellplastblock som vägbanksfyllning för att minska vikten och därmed reducerades risken för sättningar i vägbanan.

Själva broklaffen är ett eget kapitel. Den tillverkades på Öresundsvarvet och levererades i två delar. Varje del vägde 45 ton, var sju meter breda och tretton meter långa. De kom med båt till Forsmark och transporterades sedan längs med 288:an till Uppsala. Här tvingades man plocka ned både lyktstolpar och trafikljus för att bron skulle nå sitt mål. Färdigmonterad fick klaffen en vikt av 120 ton.

Namnet Kungsängsbron fick den efter en namntävling som utlysts av kommunen. Av 2093 inlämnade förslag var 337 stycken en röst på namnet Kungsängsbron. Vinnaren, som fick en resa till Kanarieöarna, utsågs genom lottning bland dem som skickat in det vinnande förslaget.

Kungsängsbron invigdes klockan 15.00 den 12 november 1982. Bron är en klaffbro med en segelfri höjd på 5,3 meter och bredd på 8.5 meter. Här kan ni se bron på Google Maps.

Detta är inlägg 43 i serien om broar över Fyrisån.

Islandsbron hittar vi mellan Munkgatan och Bäverns gränd. Bron uppfördes 1956 och fick sin nuvarande skepnad 1990. Nu är det här inte den första bron som legat här så vi tar det från början.

I källor från 1500-talet kan man hitta referenser till en bro med namnet Munkbron. Tyvärr räcker inte informationen för att bestämma brons läge. Munkbron dyker upp igen i texter från 1600-talet och nu kan man fastslå att platsen för Munkbron motsvarar Islandsbrons. Det är lätt att dra slutsatsen att det är samma bro som nämns i källorna från 1500-talet men riktigt säker kan man inte vara.

Samma sak är det med namnet. Ingen har kunnat förklara dess ursprung men det finns teorier. Kanske anlades bron av munkar eller så är namnet givet efter en tomt på åns västra sida som ägdes av dominikanerna i Sigtuna.

Karta troligtvis från 1663. Munkbron. Söder om bron ligger Stora Rudammen som idag kallas Svandammen,

Karta 1702, Munk Bron före stadsbranden.

Alla stadens träbroar fick ta mycket stryk av islossning och vårfloder, så även denna. På 1600-talet nämns två tillfällen när Munkbron raseras, 1684 och 1692. Vid det senare tillfället var man tvungen att hämta upp det mesta av virket ute vid Flottsund.

Nästa katastrof kommer 1702. Då drabbas Uppsala av en enorm brand som slukar det mesta av staden, inklusive slottet och delar av domkyrkan. Jag misstänker att man nu fick annat att tänka på än att återställa en bro i utkanten av staden. Saken är den att det faktiskt tar hela 139 år innan staden bygger en ny bro på den här platsen.

Islandsbron från 1841. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

1841 står den nya bron klar och det är en träbro med två spann och en mittpelare av sten. 1955 skall man enligt boken ”Uppsalas broar” undersökt åns västra brofäste och funnit en sten med årtalet 1840. Det är dock oklart om det har någon betydelse för tillkomståret. Jag har inte stött på någon källa som säger något annat än 1841.

Det är även nu som bron får namnet Islandsbron. Det är givet efter Islandet, den sydligaste av tre medeltida stadsdelar på ån östra sida. Det namnet får väl i sin tur ses som en beskrivning av det närliggande området. För länge sedan bildade Fyrisån en grund sjö söder om dagens bro. Vintertid frös den och här ute på isen hölls den årliga Distingsmarknaden. Det bör väl nämnas att någon gång, okänt när, har bron kallats Skeppsbron.

Islandsbron med nya sidostycken, troligtvis 1860-talet. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

På samma grund som Dombron och Nybron fick den här bron en hel del kritik. Det höga brovalvet gjorde den svår att ta sig över och mycket hal vintertid. Hamndirektionen som vid en här tiden upptog hamnavgifter, muddrade och skötte om kajerna hade även ansvar för bron. De verkar inte ha lyssnat på klagomålen för när Islandsbron renoverades under 1800-talet senare hälft förblev utformningen densamma. Flera källor säger att man ersatte brospannen av trä med kraftiga gjutjärnsbalkar. Som ni ser på bilden från 1860-talet ser det ut som om sidostyckena är gjutna men detta kan ifrågasättas. Låt mig återkomma om detta i ett senare inlägg.

Islandsbron i 1906 års tappning. Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM.

Islandsbron. I bakgrunden Simon Lindsjös funkishus från 1936 med Kafe Skeppet i bottenvåningen. Foto: Paul Sandberg, 1937. UM.

Frågan aktualiseras igen när planerna för spårvägen tar fart i början av 1900-talet. Nu tar man tag i saken och 1906 kan man inviga den nya bron. Den 30 juni 1907 börjar de första spårvagnarna köra över Islandsbron. Det vackra räcket skänks av August Haglund, samme man som donerade pengar till Haglunds bro.

Nästa steg i Islandsbrons omvandling startar redan på 1940-talet. Bron är då i dåligt skick och ett antal broförslag passerar Drätselkammaren. Inget verkar falla dem i smaken och det dröjer ända fram till 1954 innan man slutligen bestämmer sig. Då har även förutsättningarna ändrats eftersom spårvägen lagts ned.

Den nya bron som är tillverkad av förspänd betong står klar 1956. Nu ersätter man även den gamla stenpelaren med ett mellanstöd av betong och bron får ett vackert räcke ritat av konstnären Olof Hellström. Räcket betalas med medel ur Haglunds donationsfond.

För att inte störa bygget och trafiken valde man att uppföra en provisorisk bro bredvid Islandsbron. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta.

Den sista stora förändringen av bron sker 1990. Då breddas bron och den får nya gång- och cykelbanor. Befintliga räcken förlängs och ett nytt räcke i samma stil som det tidigare sätts upp. Detta startar tyvärr en strid om upphovsrätt. Man glömde nämligen att fråga konstnären om lov när man tillverkade de nya räckena. Det hela slutar med en uppgörelse mellan konstnären och kommunen.

Detta är inlägg 42 i serien om broar över Fyrisån.

Västgötaspången och i bakgrunden Västgöta nation med sina röda hus med gula knutar.

Västgötaspången ligger mellan Bredgränd och Slottsgränd och uppfördes 1862. Som ni vet är jag lite förtjust i nitade konstruktioner och den här bron tycker jag är ett fint exempel.

Bron har sett likadan ut sedan den byggdes men har förstärkts någon gång under 1950-talet. Jag hittar inga uppgifter om detta men på nedanstående bilder ser ni att det tillkommit ett järnband i nedre delen av räcket. Självklart har även träbeläggningen bytts ut under åren och senast var 2008.

Västgötaspången: övre bilden Östlings foto 1946, nedre bilden Uppsala-bild 1956. UM

Det finns inte så mycket fakta om Västgötaspången men det bör nämnas att den tidigare kallades för Malins brygga eller Malinsbro. Malin var dotter till en handlare vid namn Carl Eric Grönbeck som donerade en stor summa pengar till brobygget.

Donationen skall enligt historien vara ett tack till dåvarande landshövding von Kræmer. Han sägs ha räddat Grönbeck undan en hop med uppretade människor som samlats vid handlarens hem. Ryktet gick att Grönbeck hade köpt spannmål till överpris för att göra brännvin trots att det rådde livsmedelbrist i staden.

Gräver man bland gamla kartor så hittar man bara namnet Gångbron på två äldre kartor från 1882 och 1889. Namnet Västgötaspången dyker inte upp förrän 1920 i en karta ur Nordisk familjebok. Nu verkar namnet varit vedertaget mycket tidigare då det nämns i UNT:s julnummer från 1908. Namnet fastställs officiellt 1944 och är givet efter sitt läge bredvid Västgöta nation.

Karta av Jonas Brolin 1770. Bron markerad med en röd prick

Om vi går längre tillbaka i tiden hittar vi en del information i boken Uppsalas gatunamn. Här räknar man upp några källor som pekar på äldre broar eller spänger i detta område. Man kan till exempel läsa om en bro som kallas Smäcken som nämns vid olika tillfällen mellan 1400-talet och 1600-talet. Dess exakta läge och ålder är dock inte känt.

Det dyker även upp en bro på en karta från 1770. Den verkar dock ha varit mycket kortlivad och det finns mig veterligen inga andra belägg för denna bro. På 1800-talet bedrev man färjetrafik här men den verksamheten upphörde när Västgötaspången kom på plats.

Detta är inlägg 41 i serien om broar över Fyrisån.

År 1643 antog Uppsala sin första stadsplan. Man kan väl säga att det var nu vi fick vårt rutnät av gator i staden. Tidigare hade staden fått utvecklas fritt även om det med all sannolikhet skett en viss reglering. Nu bestämde drottning Kristina att staden skulle ordnas efter senaste snitt.

Del av 1643 års regleringskarta. På denna karta kan man se både det gamla och det nya gatunätet.

I stadsplanen ingick ett nytt huvudstråk i väst-östligt riktning med Drottninggatan, Stora torget och Vaksalagatan. Självklart var man tvungen att binda ihop detta med en ordentlig bro. År 1645 var den nya träbron på plats.

Under de närmaste hundra åren måste bron ersättas eller repareras ett flertal gånger. Till exempel skadades den svårt 1702 då stora delar av staden branhärjades. 1775 byter man slutligen ut träbron mot en mer varaktig bro av sten.

Nybron slutet av 1800-talet. Foto: Alfred Dahlberg, årtal okänt.

Precis som med Dombron börjar man diskutera en sänkning av brobågen på 1870-talet. När det gäller den här bron så stannade det vid diskussioner. Det dröjer ända fram till 1899 innan man gör något och nu är det den planerade spårvägen som kräver en plan bro.

Den nya stenbron står klar 1899 enligt ritningar av dåvarande stadsingenjör Z Larsson. Den får blandade recensioner och det är till och med någon som tycker att den är Europas fulaste bro. Jag gissar att man var van vid sina höga rundbågade broar. Idag skulle vi nog inte misstycka ifall någon tog sig tid att uppför en så fin stenbro.

Slutstenen från den gamla stenbron från 1775 går faktiskt att hitta ute i Edsberg slottspark. Läs mer i min bloggpost om Nybrons toppsten. Dagens två slutstenar är lite enklare och här har man endast huggit in årtalet 1899.

Nybron 1901-02. Foto Alfred Dalgren. 

Nybron får sedan stå oförändrad fram till 1953. Kommunen gör trafikmätningar 1950-51 och beslutar efter detta att bron måste breddas. Man gjuter nya valv på var sin sida av bron som kan vara öppen för trafik under arbetet. Slutresultatet är en bro som blir hela 18-19 meter bred (olika uppgifter).

Breddning av Nybron. Foto: Uppsala-bild 

Jag har tidigare inte funderat närmare på brons bredd. Det var först när jag försökte fotografera den som det uppstod problem. Om jag skall vara ärlig känns det mer som en överdäckning än en bro. Den är faktiskt lika bred som den betydligt längre och trefiliga S:t Olofsbron. Nu hindrar det mig inte från att tycka att bron är en fantastisk prydnad för staden, men bred är den.

Till sist lite om namnet. Bron benämndes från början som Nye Broen eller Nya Bron. På en karta från 1702 kallas den kort och gott Ny Bro. Varianten Nybron skall ha sitt första belägg 1770 enligt boken Uppsalas gatunamn. Namnet faställs 1944.

Detta är inlägg 40 i serien om broar över Fyrisån.

Då har man spanat in nya bron igen. Ingen upplyftande syn då jag är lite allergisk mot betongbroar. Man får verkligen hoppas att man gör något speciellt med räckena och klaffen. Jag har försökt hitta något om bron, bilder eller skisser, men kommunen verkar inte ha släppt något material på nätet.

Sedan kommer vi till namnfrågan. Den är höljd i dunkel men jag antar att det är som vanligt och alla medborgare kan skicka in sina förslag till Namngivningsnämden. Följer man hur kommunen tidigare har namngett saker verkar det som om det är de närliggande kvarteren som fått avgöra. I detta fall borde det alltså bli Muninspången eller Stadsträdgårdsspången. När det kommer till broar för endast gående och cyklister brukar de få ändelsen -spång men jag är inte säker på om det är skrivet i sten. Bron har ju arbetsnamnet ”Stadsträdgårdsbron” så vi får väl se vart det slutar.

Personligen skulle jag gärna döpa bron till Tegelhagsspången. Jag gillar när man återknyter till äldre namn och området där Stadsträdgården ligger hette tidigare Tegelhagen eller Slottstegelhagen. Ett mer skämtsamt namn kunde vara Slinkens bro efter namnet på dragfärjan ”Slinkens färja” som låg här vid förra sekelskiftet. Nu misstänker jag att det namnet inte skulle röna någon större framgång :)

Dombron är en av Uppsalas äldsta stenbroar och kanske även den vackraste. Den blev klar 1760 och sägs vara stadens äldsta stenbro. Ni som läst min blogg vet att Kvarnbron är ett år äldre men det kunde ha varit annorlunda om inte Dombron startat som ett fuskbygge.

Stenbrons tillkomst

1754 var den befintliga träbron i stort behov av reparation. Den här gången tvekade man ifall man skulle reparera den eller helt enkelt uppföra en ny i sten. Underhållet av stadens träbroar var ganska kostsamt och en stenbro krävde mindre reparationer. En murarmästare vid namn Lindberg erbjöd sig att för en billig penning uppföra stenbron om han fick behålla virket från den tidigare bron. Staden som hade en ansträngd ekonomi nappade på det lockande erbjudandet.

Bygget startade sommaren 1755 och redan från början misstänkte stadens rådmän att det fanns brister i konstruktion och utförande. En expert från Stockholm besiktade bygget och kunde inte annat än att bekräfta misstankarna. Trots detta lät man arbetet fortsätta eftersom man inte kunde bevisa att bron skulle rasa. Den 14 oktober 1755 tog man bort byggställningarna och alla farhågor besannades. Flera stenar lossnade ur bron och den dömdes genast ut som oduglig.

En ny bro ritades av J Kröner 1757 men ingen ville ta sig an det komplicerade bygget. Slutligen övertalades tre personer, Hägg, Holm och Säfström att driva projektet vidare. Hösten 1760 blev bron klar men slutbesiktigades inte förrän 1763 då vägbeläggning och räcken kommit på plats. Det bör väl nämnas att denna gång blev bron minst sju gånger så dyr.

Norra och södra slutstenarna

Förändringar av Dombron efter 1760

Den höga brobågen gjorde det svårt att ta sig över bron och med all sannolikhet blev det än värre på vintern. 1869 föreslog stadsfullmäktige att man skulle sänka brobanan. Man funderade även på att ersätta bron med en ny av järn. Det senare förslaget blev för kostsamt och i början av 1870-talet anslog stadsfullmäktige pengar till en sänkning av brobågen. Man höjde vägbanorna på ömse sidor av bron men även slutstenarna kapades för att jämna ut bron.

Teckning av A. F. Cederholm 1816. Dombron till höger och Hospitalkyrkan på Fyristorg till vänster.

Idag kan vi inte vara helt säkra på vad som har stått på dessa slutstenar. Det som går att utläsa på den norra stenen är ”L. Hägg. Entrepreneurer 1760” men det har antagligen funnits fler namn på stenen. På den södra stenen står det ”ienberg Landshöfding 1760” vilket avser landshövding Johan George Lillienberg.

1947 förstärks bron för att tåla biltrafik och får en körbana av smågatsten. På 1970-talet stänger man den för fordonstrafik och idag är det bara gående och cyklister som får passera över bron.

Dombron förstärks med cement 1947. Fotograf okänd

Tidigare broar på platsen.

Dombron ligger ungefär på den plats där man tror att den allra första bron byggdes här i Uppsala. Som vanligt går åsikterna isär men det finns en del som talar för denna plats. Här korsar Uppsalaåsen Fyrisån vilket gör att grundförhållandena är särskilt goda för en bro. Ån var dessutom smalast just här vilket borde tilltala en brobyggare.

Man vet inte exakt när den första bron byggdes men redan 1286 nämns den i ett gåvobrev av Magnus Ladulås. I det skänker han bort delar av fiskevattnet under det man tror är Dombron till kyrkan. Vi kan med andra ord säga att det funnits en bro här under mycket lång tid. Hur många versioner den funnits i är däremot omöjligt att avgöra. Islossning, vårfloder och stadsbränder gick hårt åt alla våra broar och det gällde även denna bro.

När man läser om Dombron dyker det upp några gamla namn på bron. Tornbron, ”the stora bro” (1454), Torgbron (1533). I boken Uppsalas gatunamn säger man att det endast är namnet Torgbron som det med säkerhet går att koppla ihop med bron. Jag avstår från att spekulera vidare i ämnet och avslutar med att berätta att namnet Dombron finns belagt sedan 1586.

Detta är inlägg 39 i serien om broar över Fyrisån.

Nu börjar det likna något. Bropelarna i ån och brofästet på åns västra sida är på plats. Formsättningen för de fasta brospannen är i full gång.

Det har även dykt upp en byggnad på åns östra sida. Funktionen är oklar men det är kanske härifrån man skall styra öppning och stängning av klaffbron.

Jag vet inte vad det är men jag tilltalas av denna broförbindelse. Den liksom får den södra delen av parken att bli mer attraktiv. Dansbanan som nyligen invigdes i området är ju också ett trevligt tillskott. Det som är kvar är väl en ordentlig passage över Sjukhusvägen in till Akademiska sjukhuset. Om denna förbindelse blir välanvänd bör det underlätta för de som är på väg till ”Ackis” från de sydöstra delarna av staden.