Scribo — perspektiv på närmiljön

Det hela började runt förra sekelskiftet med en liten båt som fabrikör J.E Blomqvist använde till att transportera besökande till hans missionsmöten. Han var lekmannapredikant i Storvreta men är nog mer känd för att ha startat en av de första möbelfabrikerna i byn. Runt 1910 tröttnar Blomqvist på att man inte lämnar hans båt ifred och en spång byggs över ån. Den får stå där ända fram till 1931 då militären bestämmer sig att det behövs bättre doningar och låter ingenjörstrupperna uppföra en ordentlig träbro på platsen. 1969 ersätter man träbron med dagens fantastiska betongkonstruktion.

Suck, tro det eller ej men jag är vansinnigt trött på att fota betongbroar. Nu vet jag att det är ett antal kvar så det är bara att bita ihop och försöka hitta något positivt i det hela. Det som livade upp denna bro var skräpet runt den och en färgglad doftgran var ett betydligt roligare motiv än själva bron. Ni får en liten bild på den också för jag kommer alltid minnas bron som ”bron där jag hittade doftgranen” så de hör helt enkelt ihop.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 14 i serien om broar över Fyrisån.

Den här vägsträckan förbi Vattholma är en ny konstruktion och följer inte någon gammal häradsväg. Tidigare gick landsvägen rakt norrut och passerade Lena kyrka innan den fortsatte upp mot Vattholma station. Jag hade svårt att hitta något om byggåret men hos Wikipedia står det att väg 703 var väg 290 före 1970-talet, vilket borde betyda att förbifarten byggdes runt 1970. Den nuvarande bron är dock av ett senare datum, nämligen 1983.

För dem som inte gasar på för fullt över bron finns det faktiskt lite att upptäcka i området. Strax söder om Ekeby ligger några gravfält med inte mindre än 270 synliga gravar varav ett 90-tal är högar. Svänger man av mot norr och Lena kyrka kan man besöka Lena sockenstuga som är ett av länets byggnadsminnen. Passerar man Lena kyrka och tar till vänster så dyker snart nästa byggnadsminne upp, Altomta gård.

På den östra sidan av Fyrisån finns det mer att se. Norr om brofästet hittar man Lenabergs gruva och Stenby gruva vilka består av nio gruvhål samt två stora kalkugnar. Området verkar inte speciellt tillgängligt men jag planerar själv att åka dit och fotografera när jag får tid över. Ett par ordentliga skor och lite envishet brukar lösa det mesta.

Mitt bestående minne av bron, förutom den otroliga mängden mygg som anföll när jag fotograferade nere i vassen, var när jag klättrade omkring på vägbanken. Med kameran för ögat kände jag hur det sved till på benet men tänkte att lite tistlar stoppar inte mig. Jag tog några bilder till men svidande övergick till smärta och till slut var jag tvungen att se vad som pågick. Ett gott råd, stå inte i myrstackar för det gör riktigt ont och dessutom gör man så fåniga rörelser efteråt.

Här är bron på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 13 i serien om broar över Fyrisån.

Vad kan jag säga om denna bro då? För det första så höll jag på att missa den totalt. Av någon konstig anledning glömde jag bort bron varje gång jag åkte upp till Vattholma. När jag slutligen kom ihåg den så hade det börjat regna och det var inte speciellt lockande att göra några längre promenader. Jag brukar vara envis men kombinationen elstängsel, lerig åker och regn gjorde att jag nöjde mig med ett par bilder på avstånd.

Det enda jag med säkerhet kan säga är att den första bron byggdes i samband med att järnvägen drogs till Vattholma 1874. Jag har inte hittat några uppgifter om dagens bro men mellan åren 1991 och 1997 så byggdes det dubbelspår på sträckan Uppsala – Gävle. Rimligtvis bör det ha krävts en breddning av bron men jag kan inte svara på om det gjordes i samband med detta arbete eller vid någon tidigare renovering. Med andra ord: jag har inte en aning, så man kan undra varför jag skrev alla dessa meningar? Jag skall skärpa mig i fortsättningen ;-)

Här är bron på Google Maps

Detta är inlägg nummer 12 i serien om broar över Fyrisån.

Det har funnits en bro på den här platsen under mycket lång tid och den finns med på alla kartor som jag funnit över området. Även namnet Fäbron verkar gå långt tillbaka i tiden och första belägget hitta jag i en karta från 1710. Det här gav mig ett lite hopp om att det skulle finnas något skrivet om bron men ack vad jag bedrog mig. Inte så mycket som en textrad har jag hittat.

Fäbron 1977. Foto: Okänd. DM.

Man kan säkert hitta mer i gamla dom- och kyrkböcker osv. men skall man hålla på med sådant lär jag inte ha tid med något annat. Jag nöjer mig med att bläddra i det som finns på biblioteket för där kan jag alltid smita in en stund efter jobbet. Jag måste också tillägga att jag har en viss beundran för de som sitter och översätter äldre texter till begriplig svenska. Många av de texter jag stött på kunde lika gärna varit skrivna med hieroglyfer. Handstilar och ålderdomlig stavning gör dem väldigt svåra att tyda och dessutom får jag känslan av att det var betydligt viktigare att texten var vacker med snirklar och svängar än att den faktiskt gick att läsa.

Här kan ni se bron på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 11 i serien om broar över Fyrisån.

Vattholma bruk har en lång historia och det finns en hel del skrivet om bruket. Nu verkar det tyvärr inte gälla själva dammen eller broarna. Trots att dagen konstruktion är relativt ny, eller kanske just därför, har informationen varit minst sagt knapphändig. Förhoppningsvis kan ni läsare bidra annars så uppdatera jag inlägget om det dyker upp något nytt. I denna serie om broar har jag upprepade gånger nämnt försöket att sänka vattennivån vid Dannemora. Fallen nedanför Hammardammen var inte med i det projektet och därför kan vi fortfarande njuta av forsarna.

Uppdatering: Det gäller bara att leta där man borde ha börjat. I hembygdsföreningens egen tidning Änglabygden nr 1 från 2006 finns ett par fina bilder på när man under denna sommar renoverar dammen.

Hembygdsföreningen har som vanligt levererat lite matnyttigt om de äldre broarna. Tidigare fanns här tre fall med egna broar och dammluckor. Den västra strömfåran drev en stångjärnshammare och som ni säkert redan räknat ut har dammen fått sitt namn från denna hammare. Ett tidigt namn var Bruksdammen men sedan 1700-talet har den kallats för Hammardammen. Den östra strömfåran användes för kvarn- och sågverksdrift och den kan ni se till höger i bilden med de två fallen. Över denna strömfåra gick en bro som kallades Suckarnas bro och hela området kallades något fyndigt för Lilla Venedig.

Eftersom jag gillar kartor så får ni även två små urklipp som visar hur det såg i äldre tider. Första bilden är från 1757 och den andra från 1866. Som ni kan se på den andra bilden låg broarna nedanför fallen och inte som idag över fallkanten. Jag antar att det var då som området kallades Lilla Venedig.

Här hittar ni bruket på Google Maps

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 10 i serien om broar över Fyrisån.

Kinnsbroarna är två broar på var sin sida om en liten holme i Fyrisån. Broarna är döpta efter hammarsmeden Rickard ”Rigga” Kinn (1789-1872) som bodde i den gamla kvarnen som ni kan skymta i bakgrunden på bilden. Denne vallon skall även ha varit soldat en tid och då suttit fängslad i Ryssland. Jag förutsätter att det var Finska kriget han deltog i för några andra hade vi inte med ryssen när Rickard hade ålder inne. Tyvärr är det sedan slut med information. Den finns inte utsatt på någon av alla de gamla kartor som jag bläddrat igenom och på biblioteket hittar jag bara namnet. Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för hjälpen och utan dem hade detta inlägg bara blivit ett fotografi.

Här är länken till Google Maps men den visar bara träd. Bron ligger strax ovanför den något igenvuxna Hammardammen och ett stenkast söder om den stenvalvsbro jag beskrev i min tidigare postning.

Detta är inlägg nummer 9 i serien om broar över Fyrisån.

Det här är den andra stenvalvsbron längs åsträckan genom Vattholma. Bron uppfördes 1758 efter att man grävt en helt ny strömfåra i ån. Målet med ingreppet var att sänka vattennivån i Gruvsjön intill Dannemora gruva och därför tog man bort fall och fördämningar för att släppa fram vattnet.

Bron skall tydligen ha kallats Landsvägsbron eller Gamla landsvägsbron och det är inte så konstigt då huvudvägen mellan Uppsala och Dannemora tidigare gick här. Det kan också vara kul att veta att denna bro är en av de absolut äldsta stenvalvsbroarna i kommunen och är faktiskt äldre än Dombron (1760, tidigare i trä) i Uppsala. Årtalet 1758 är skrivet med järnkrampor formade som siffror på brons norra sida. Tyvärr är de är väldigt svåra att se och jag fick zooma ordentligt i min originalbild för att hitta dem.

En karta från 1757 visar hur det såg ut innan man sprängde bort fallen och fyllde igen strömfårorna. Här låg flera kvarnar och sågar vilka flyttades, revs eller fick andra uppgifter. Kvarnen som symboliseras av den högra fyrkanten med en cirkel på finns kvar än idag och gjordes om till bostad. Den vänstra fyrkanten med cirkel var en kvarn som ägdes av Akademien. När den revs krävde man skadestånd av Dannemora gruvor för förlorad inkomst. Ersättning skulle utgå i all framtid och det fascinerande är att detta skadestånd faktiskt betalades ut ända fram till nedläggningen av gruvan 1992.

Här hittar ni bron på Google Maps men den döljs av träden.

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 8 i serien om broar över Fyrisån.

Denna vackra stenvalvsbro från 1845 kallas Trollbobron och har fått sitt namn från den intilliggande gården Trollbo. Tidigare låg det en masugn på samma plats som bagarstugan och brygghuset som ni ser till höger i bilden. Så länge ugnen fanns på plats skall bron ha hetat Masungsbron.

Jag har tidigare nämt att man gjorde stora ingrepp i Fyrisån på 1700-talet för att sänka vattennivån uppe vid Dannemoragruvan. Vattholma var en av de platser där man tog i riktigt ordentligt och faktiskt sprängde en ny väg för vattnet. 1758 rev man fördämningarna och grävde bort det fall som fanns vid bron. Masugnen som nu saknade kraftkälla flyttades till Länna där verksamheten fortsatte i det som senare blev Länna bruk. Jag hittade även byggåret 1644 för ugnen i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök vilket kanske kan vara av intresse.

När jag var runt och fiskade efter information i Vattholma träffade jag en äldre dam som hade några minne från bron och sin barndom. I hennes unga år kallades platsen bara för tvätteriet och namnet Trollbobron användes aldrig bland kamraterna. Förutom att det säger något om arbetsfördelningen så börjar jag undra hur många namn som aldrig har dokumenterats då de bara har används av ena halvan av befolkningen. Hon berättade också hur hon föll i ån när hon lekte bland kvinnorna som klappade tvätt. En av tvätterskorna en bit längre ner fick tag i hennes hår och lyckades dra upp henne ur det strömmande vattnet. En händelse hon aldrig skulle glömma.

Bron hittar ni här på Google Maps. Det är mycket träd på bilden så den är kanske enklare att se om man väljer karta istället för satellit.

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 7 i serien om broar över Fyrisån.

Denna bro är från 1967 och som alla de andra broarna från 60-talet är den enastående tråkig. Nu hade jag riktigt tur och ett regnmoln dök upp och kunde förgylla bilden.

Jag är ute på svag is när jag påstår detta men det verkar som om vägen och den första bron byggdes i samband med att järnvägen kom till byn 1874. Stationen placerades ju norr om Vattholma i ett område som tidigare saknade både vettiga vägar och bebyggelse. Vägen är inritad på ett kartblad från 1880 så jag hoppas att mitt antagande inte här helt fel. Här är länken till Google Maps.

Detta är inlägg nummer 6 i serien om broar över Fyrisån.