Scribo — perspektiv på närmiljön

Haglunds bro i dagens rödrosa färg.

De gamla brobågarna i grått.

Jag har funderat lite på det där med färgen på Haglunds bro. Det är ju uppenbart att den skiftat i färg under åren så jag tog en sväng förbi de gamla brobågarna ute vid Kungsängsbron för att se om de avslöjade något av sitt tidigare leverne. Idag är den röd, rosa eller vad man nu kan kalla färgen? De gamla brobågarna är uppenbart gråa.

På nätet hittar jag ingen information men med all sannolikhet finns det både dokument och utredningar om detta. Just nu känns det inte speciellt lockande att gräva ner sig i något dammigt arkiv så vi får hänge oss åt uppfriskande spekulationer :)

De fyra färglagren som går att urskilja på Haglunds bro.

Den röda färgen som man hittar på den nedre delen av de gamla brobågarna från Haglunds bro.

Två närbilder på den gamla järnkonstruktionen från Haglunds bro. Den översta av dessa två visar en fläck där det ser ut som om man medvetet slipat bort färgen, kanske för att hitta de olika färglagren. De färger som jag kan urskilja är grått, rött, möjligtvis grått igen och slutligen vitt närmast metallen. Fast jag vet inte om det gör en klokare. Den röda färgen här uppe på bågen är tunn och skulle lika gärna kunna vara någon rosskyddsfärg under den gråa. Annat är de på den nedersta delen av bron, här är stora partier rödmålade. Dessa partier bör dock ha legat under körbanan.

Vykort från 1915. Här ser bron ut att vara vit eller ljusgrå. Fotograf okänd.

Ett vykort från 1915 där bron ser ut att vara vitmålad eller kanske grå. Vykortet är visserligen kolorerat men jag gissar att man försökte vara så korrekt som möjligt när man gjorde det. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Ja, antingen har bron alltid varit grå fram tills 1992 utom i början då den möjligtvis kan ha varit vit. Den kan ha varit röd under en period om nu det där tunna lagret uppe på brobågen skulle vara något annat än en rostskyddsfärg.

Det som faktiskt hade varit intressant att få ett svar på är varför man valde just den röda färgen när man ersatte brobågarna. Om man ville var trogen sitt ursprung borde väl den vita färgen vara förstavalet? Det skulle också vara intressant att veta under vilka tidperioder bron haft sina olika färger. Nåja, förr eller senare hittar jag säkert något om detta också.

Haglunds bro i senaste versionen från 1992.

Redan på 1800 talet skall det ha funnits en enkel pontonbro på platsen. Den var uppförd av handlarna runt Svartbäcksgatan för att locka till sig kunder från andra sidan ån. Bron kallades för ”Gröna bron” eftersom man var tvungen att dra upp den när vattnet stod högt och strömmen var stark.

Många var missnöjda med lösningen och önskade sig en mer permanent bro. 1876 avsätter staden 2247 kronor till en träbro. Man uppför bron men redan efter några år var den i ganska dåligt skick. Bron revs 1888.

Svartbäckgsgångbron (Eddaspången) ligger mellan det gamla garveriet och tullstugan. Fotograf okänd, taget före 1901.

Långt innan den skraltiga träbron plockas ned började det komma in krav på en mer ändamålsenlig bro. Man vill ha en körbar bro men staden velar hit och dit och bristen på pengar fick slutligen avgöra. 1889 uppför man den gångbro som vi idag känner som Eddaspången. Vid den här tiden kallades dock bron för ”Svartbäckgsgångbron” eller ”Luthagsspången”.

Lösningen på problemet kommer 1901 då staden får en stor donation av bankkassör August Haglund. Han var en sparsam man men trånade efter att bli Vasariddare. Efter att ha inrättat en fond med 50 000 kronor för bro- och vägbyggen och skänkt ytterligare 10 000 kronor till Bangårdsgatans reglering får han till sist sin eftertraktade medalj.

Haglunds bro. Garveriet och tullstugan revs för att göra plats för den nya bron. I fonden Magdeburg och det vackra bostadshuset från 1890. Fotograf och årtal okänt.

Donationen sätter fart på arbetet och på hösten 1901 kan man öppna den nya bron. Det är en bågbro av nitad järnbalk där vägbanan hänger i bågen. Bron tillverkades av Motala mekaniska verkstad till en kostnad av 15 300 kronor. Den är 36 meter lång och skall hålla för 12 ton. Samma år flyttar man Eddaspången till sin nuvarande placering.

Som med alla järnkonstruktioner så behöver bron underhåll och den renoveras flera gånger under 1900-talet. Trots detta tvingas man i mitten av 1960-talet sänka den tillåtna fordonsvikten och bara låta lättare trafik passera. Bron renoveras ytterligare en gång 1981 men efter en genomgång 1990 står det klart att bron är i ett bedrövligt skick.

I stället för att rusta upp den väljer man att bygga en helt ny bro. Den är i samma stil som den tidigare men byggd av svetsade stålbalkar. Bron står klar 1992 och enligt uppgift skall den vara bredare än den tidigare och ha kostat 4,8 miljoner.

Haglunds bro. Resterna av den gamla stålöverbyggnaden.

Om ni nu undrar hur den gamla bron såg ut så går det faktiskt fortfarande att titta på den. De kapade bågarna ligger av någon outgrundlig anledning undanskuffade nere vid Kungsänsbron. Jag vet inte om man väntar på att den skall vittra bort men det är inte mycket kvar av färgen. Apropå färgen, bron verkar vara grå och det röda finns bara kvar på de delar som låg under vägbanan. Jag har dessutom sett ett par gamla handkolorerade vykort där bron är målad i vitt. Hur är det nu, har den alltid varit röd? Ytterligare ett mysterium att undersöka.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 35 i serien om broar över Fyrisån.

Sandvikskällan eller Brännerikällan som den också har kallats låg i Ulleråker strax söder om Kap och Kungsängsleden. Jag började läsa om källan efter att jag hitta några inspirerande bilder. Låt oss återkomma till dem för först vill jag visa de kartor som beskriver området och källan.

Sandvikskällan 1635-36. Källan är markerad som ruddamm dvs. en fiskodling. Källan har två utlopp i Fyrisån.

Sandvikskällan 1732. Ruddammen är borta och källan har återfått sitt naturliga flöde.

Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen. Vattnet driver en kvarn med ett par stenar.

På karta från 1635-36 är källan markerad som ”Rudedam”. Rudan odlades under lång tid i Sverige som matfisk och namnet ruddamm finns belagt sedan 1300-talet. Hur länge man odlat fisk vid Sandvikskällan är dock oklart. Källan ser ut att ha två utlopp i Fyrisån på denna karta.

Det nämns också att det skulle ha funnits ett pappersbruk vid källan mellan åren 1614 till 1621. Det är väldigt spännande då det borde ha varit en tidig försöksanläggning om man läser denna post om Uppsalas första industriområde (sidan borttagen). Sammanfattning: Man menar att vid Akademikvarnen vid S:t Eriks torg fanns en papperskvarn på 1600-talet som får representera svensk pappersindustris födelse.

På kartan från 1735 är dammen raserad och vattnet har fått tillbaka en del av sitt naturliga flöde.

1777 slog man upp portarna till bränneriet och det var källan som var orsaken att man placerade tillverkningen här ute. Rent vatten bör ha varit en bra början till en god sup. Man har återskapat dammen och vid källans utlopp fanns det en liten kvarn. Enligt handlingar från Vetenskapsakademien 1809 skall det ha varit en mjölkvarn som otroligt nog kunde köras året om. Det säger lite om den mängd vatten som bubblade upp här. En uppgift jag har nämner 1300 liter i minuten vilket inte är så dåligt. Ytterligare en bidragande orsak till att kvarnen kunde köras vintertid var säkert vattentemperaturen. Enligt Vetenskapsakademien skall källan haft en temperatur på 6-7 grader vilket antagligen hindrade den från att frysa likt Ultuna källa.

Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.

Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.

1808 lägger man ned bryggeriet och 1811 flyttar stadens hospital in i lokalerna. Något senare delar man upp verksamheten och lasarettet flyttar ut och blir Akademiska sjukhuset. Den psykiatriskt vården blir kvar och är början till Ulleråkers sjukhus.

Om ni förundras av den stora parken så hade den flera användningsområden. Trädgårdsarbete var en del av patienternas behandling samtidigt som den gjorde sjukhuset till stor del självförsörjande. Mycket av det som odlades här såldes också till staden vilket gjorde att sjukhuset drog in en hel del pengar.

Sandvikskällan 1892. Bilden tagen från väster mot dammen och pumphuset. Foto: Alfred Dahlgren

Parken 1892. Sandvikskällan ligger bakom växthuset och träden till höger i bild. Foto: Alfred Dahlgren

Det är ovanstående bilder som inspirerade till detta inlägg. Jag misstänker att det var en vacker park och det skulle ha varit spännande att få vandra runt i den. Dammen kallades för övrigt för Svandammen, det vill säga samma namn som dammen vid Stadsträdgårdens entré.

Huset i fonden på den nedre bilden uppfördes som bostadshus av bryggeriet 1776 och står kvar än idag. Byggnaden som står där det tidigare funnits en kvarn är ett pumphus.

Bild tagen från väster mot den igenfyllda Sandvikskällan.

Bild tagen från öster mot den gamla bryggeribyggnaden.

Träden står på rad inne bland snåren.

Idag är området ingen angenäm syn. Dammen fylldes igen på 1970-talet efter att källans åder hade skadats och vattnet sinat. Enligt uppgift skall den gamla stenläggningen runt dammen finnas kvar under fyllnadsmassorna. Den södra och östra delen av  parken har man dessutom lämnat åt sitt öde. Om man ändå trotsar det meterhöga ogräset och ger sig in bland snåren kan man faktiskt hitta rester av den gamla parken. Stora träd står i raka rader längs den gamla dammkanten.

Tänk om man kunde röja upp och återskapa dammen och parken. Som synes finns det faktisk en hel del kvar som går att rädda. Jag tycker det skulle vara ett fantastiskt lyft för området. En helt tokig ide skulle vara att göra det möjligt att bada i dammen. Den skulle antagligen bara locka tuffa vinterbadare men vattenkvalitén skulle vara på topp.

Sandvikskällan på Google Maps.

Källor: Lantmäteriet, Historia om och kring Ulleråkers sjukhus -en bildkavalkad 1999, Ulleråker sjukhus trädgård och park SLU 2005 (Stor fil, 67Mb).

Eddaspången uppfördes 1889 ursprungligen på platsen för Haglunds bro, det vill säga i Skolgatans förlängning. Bron var faktiskt en kompromiss och man valde mellan två förslag. Spången och en bredare bro men bristen på kapital gjorde att man valde den förra. Enligt förslaget var dock bron flyttbar eftersom man räknade med att den inte skulle klara framtida krav.

1901 får staden en oväntad donation av kassören Anders Haglund som gör att man får råd att bygga en mer ändamålsenlig bro. Samma år flyttar man Eddaspången norrut till Odensgatan. På bilderna ovan ser ni arbetet med flytten. På den nedre svartvita bilden håller man på och rullar ut bron på Svartbäcksgatan mellan det gamla garveriet och tullstugan. Förresten hette bron inte Eddaspången före den flyttades. Namnet kommer från kvarteret Edda vid dess nuvarande placering.

Bron tillverkades av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm till en kostnad av 8300 kronor. Den vackra nitade fackverkskonstruktionen väger runt 22 ton och är trettio meter lång. Senast bron renoverades var under vintern 2002-2003. Man lyfte av bron och pallade upp den i Fyrisparken på åns västra sida. Där jobbade sex man med att återställa den i originalskick. Till viss del användes gamla arbetsmetoder och till exempel målades den i blymönja och linoljefärg i sex lager. Jag tycker bron är fantastisk och dessutom är det en av få nitade konstruktioner vi har kvar här i Uppsala.

Uppdatering: Bilden ovan visar Fyrisån norrut med Svartbäcksgatan till höger. Svartbäcken utlopp syns längst till höger under den lilla stenbron. Det som är intressant är att man kan skönja en färja på platsen där man senare placerade Eddaspången. Skorstenarna bredvid färjan tillhör Södermanska och Törnlundska bränneriet.

Översta svartvita bilden: fotograf okänd. Den mittersta: Carl Liljefors 1901. Den nedersta: fotograf okänd, 1890-1900.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 34 i serien om broar över Fyrisån.

Luthagsbron uppfördes 1973 i samband med att man byggde etapp två av Luthagsleden. Det fanns faktiskt planer på en bro redan på 1940-talet och flera förslag togs fram. Tydligen fastnade man i vad som verkar ha varit en klassisk långbänk och inget hände. Planerna realiserades först när man började bygga trafikleden Enköpingsvägen – Råbyvägen. Arkitektoniskt kan man väl säga att bron är ett klassiskt exempel riktigt tråkig betongbro. Det är en rambalksbro med åtta pelare och spännvidden 32 meter.

När jag skulle skriva om bron så slog det mig hur ny den är i jämförelse med de andra broarna i staden. På en karta från 1970 ser ni hur det såg ut innan bron kom på plats (Luthagsesplanaden har jag kladdat rosa på). Jag misstänker att sträckan över Haglunds bro var väldigt trafikerad innan denna bro kom på plats.

På senare år har man försökt göra något åt den tråkiga betongen. I slutet av 1980-talet och ytterligare en gång i slutet på 1990-talet försökte man liva upp väggarna i cykeltunnlarna genom att låta några graffitikonstnärer måla väggarna. Tyvärr förstördes målningarna vilket jag tycker är synd. Jag avskyr vanligt klotter men när det görs ordenligt (och lagligt) kan dessa ”masterpices” vara riktigt snygga.

2010 lät man elever från landskapsarkitektprogrammet klä den västra tunneln i mosaik. Projektet kallades ”Ringar på vattnet” och jag tycker det blev superfint. Infarten till den östra tunneln har man klätt in i trä vilket gör betongen lite mjukare så det kanske finns hopp för detta betongmonster.

Jag måste ta upp en sak om byggåret. Om ni går ut och söker på detta kommer ni hitta lite olika årtal nämligen 1973, 1974 och 1977. Det som förvirrar är att man blandar ihop när något byggs och när det invigs. Luthagsleden byggdes i tre etapper. Den andra etappen med bron, Kyrkogårdsgatan – Kungsgatan, byggs mellan åren 1972-1974 och invigs antagligen 1974. Hela Luthagsleden fram till Väderkvarnsgatan invigs 1977. Det årtalet jag tagit fasta på är 1973 som står som byggår i Trafikverkets databas BaTMan. Jag antar att det är året då bron faktiskt uppförs.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 33 i serien om broar över Fyrisån.

Historien om hur Fyrisspången kom till är ganska fantastisk. Det var nämligen så att under en period hade Fyrisskolan undervisningslokaler på båda sidorna av Fyrisån. För att nå sina klassrum i gamla Hästens skofabrik (Länsförsäkringar) på andra sidan ån tvingades eleverna ta svängen över Luthagsbron vilket var både irriterande och tog tid från lektionerna. Slutligen vände man sig till kommunen med önskemål om en ny gångbro över ån. För att minska kostnaderna erbjöd sig eleverna på yrkeslinjen att hjälpa till med bygget och kommunen var inte helt negativa till idén. Förslaget till bro var dock inte vad eleverna hade önskat. Det talades om att slå ner gamla telefonstolpar i ån och dessutom var stadsfullmäktige inte eniga.

Eleverna valde då att göra något helt oväntat. I hemlighet började man bygga en egen bro på skolan. En lärare tog fram ritningarna till en bågbro med dragband som skickades till Chalmers i Göteborg för ett godkännande. Pengar till bygget kom från teaterföreställningar som skolans teatergrupp anordnade samt en mindre del från sponsorer.

Tre år senare var bron klar och det enda som återstod var att få tillstånd att sätta upp den. För att lösa detta tog man en vild chansning. Skolan ansökte om att få uppföra en föreställning på Stora torget på en stor scen. Man fick tillståndet men istället för scenmaterial transporterade man dit bron i två delar och i skydd av mörkret monterade man ihop den. Nästa dag, under sång och musikföreställningen, meddelade man att bron skänktes till Uppsala kommun. Kommunen kunde inte annat än att acceptera gåvan och när man nu hade en bro var beslutet inte svårt. Redan efter ett dygn på Stora torget kunde bron lyftas på plats.

Fyrisspången uppfördes den 20 oktober 1981 och invigdes en vecka senare. Brons ursprungliga namn var Heimdalsspången efter kvarteret på åns östra sida men även efter guden Heimdall, väktare vid Bifrostbrons krön. Namnet byttes till Fyrisspången 2004 för att hedra de som byggt bron. Bron är 25 meter lång och 1,4 meter bred. För att testa hållfastheten ställde sig hundra elever (c:a 7 ton) på bron och den böjde sig inte mer än 1,2 cm. 2007 fick bron en ordentlig belysning vilket var ett elevprojekt tillsammans med kommunen och Länsförsäkringar.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 32 i serien om broar över Fyrisån.

Den första bron på platsen var en bågbro av nitad järnbalk. Den uppfördes någon gång mellan 1871 och 1873 i samband med att man anlade järnvägen till Krylbo. Jag hade stora svårigheter att hitta en bild på denna bro men slutligen fann jag den i fonden på ett gammalt vykort postgånget 1907. Det är en ingen bra bild men den ger i alla fall ett hum om hur bron såg ut.

I juni 1923 ersattes den av en ny nitad järnbro av fackverkskonstruktion. Biderna ovan är dock yngre. Dalabanan elektrifierades 1934 och på den nedre bilden ser vi Fyriskolan som byggdes 1945.

1997 hade den tjänat ut och man bytte den mot den bro vi kan se idag. Den är totalt 70,5 meter lång och 7 meter bred. Spännvidden är 52,4 meter. Bron är liksom den tidigare av fackverkstyp men utan de vackra nitarna. Jag gillar verkligen gamla nitade konstruktioner så jag måste erkänna att jag saknar den gamla bron.

Det sista bytet planerades mycket noga och under förberedelserna ockuperade man Fyrisskolans gård i flera månader. När man väl satte igång tog det två dygn att få bron på plats och tågtrafiken ersattes med buss. Som tack för lånet av skolgården byggde Banverket en basketplan åt skolan.

Bron på Google Maps

Fotograf första svartvita bilden okänd, de två andra Gunnar Sundgren.

Detta är inlägg 31 i serien om broar över Fyrisån.

Varför är skiborden i Fyrisåns fall vinklade? Denna fråga som fått en hel stad att vandra runt med djupa veck i pannan har äntligen fått ett logiskt svar. Genom att vinkla in vattnet mot mitten minskar man krafterna mot åmurarna. Ett litet trix för att slippa återkommande reparationer av stränderna.

Skifteskarta från 1854. Islandsfallet och kvarnfallet

Kvarnfallet 1875-1885. Fotograf sannolikt Emma Schenson. Bild beskuren

Nu är det här ingen ny innovation och tittar man på gamla kartor ser det ut som skiborden var vinklade i fallet nedanför Islandsbron redan 1854. Svårt att avgöra om strecken verkligen visar på detta men eftersom de även finns med på yngre kartor får jag anta det. På samma karta är det fortfarande ett rakt vid kvarnfallet. Det äldsta bilderna jag hittat på kvarnfallet är från någon gång före 1885 och som ni ser är skiborden vinklade. Vi kan alltså anta att man byggde om fallet någon gång mellan 1854 och 1885.

Uppdatering: Fallet vid Islandsbron byggdes 1841.

Som ni märker tvekar inte den här bloggen att kasta sig över de svåraste mysterierna och försöka bringa klarhet ;)

Under svampturen i Lunsen förra helgen gick vi ned till Micksmossen. Här håller man på och återskapar de gamla våtmarkerna som fanns här innan man dikade ut området. Träden har man låtit stå kvar istället för att såga ner dem och det har skapat en väldigt speciell miljö. Det känns både overkligt och spöklikt att vandra omkring i den döende skogen och det knäpper och knakar i träden. Spången ni ser på bilden är 120 meter lång och det gäller att hålla reda på fötterna. Det finns två mötesplatser varav den ena är en liten ö som vi fikade på.

Området verkar vara ett populärt fotoställe. Det är första gången jag är här men möter man två fullutrustade fotografer får man anta att det inte är helt ovanligt. De stod och glassade med sina stativ medan jag fick sitta och vänta på de få korta solglimtar som dök upp. Har ni ett stativ så låt inte det stå hemma och skräpa om ni tänker ta er hit. En annan sak att ha i minnet är att på våren, innan algerna dyker upp, skall vattnet vara svart som natten. Det är något jag inte vill missa så jag lär återkomma men nya bilder i framtiden.