Scribo — perspektiv på närmiljön

I helgen hann jag med en vända till brobygget vid Stadsträdgården. Det är synd att man inte hinner ta sig dit på vardagar för det hade varit trevligt att få prata med någon som jobbar där. Vanligtvis brukar det inte var något problem att stjäla en stund av deras tid för att få sig en uppdatering av läget.

När man tittar på bygget är det svårt att få grepp om vad som egentligen pågår och hur långt man kommit. Vi kan i alla fall se på bilderna att formsättningen för västra brofästet verkar vara i slutskedet. Förseningarna har ni säkert redan läst om så det blir spännande och se om den blir klar till den 31 oktober som det står på kommunens hemsida.

Jag såg också att en av båtarna ovanför bron hade sjunkit. Tråkigt, vi får hoppas att inte allt för mycket olja och andra föroreningar kom ut i Fyrisån innan man fick länsan på plats.

Söndagens fina väder tog mig bort till brobygget vid Stadsträgården. Som ni ser så har man fått ut pontoner över ån och man har dessutom slagit ner ett gäng med spont på åns östra sida.

Om jag förstått det hela rätt skall man först slå ner en ring av spont för varje bropelare. När de sedan är tätade kan man gräva ur dem och ostört fortsätta med arbetet att gjuta bropelarna. Jag misstänker att man dessutom kommer att slå ner ett antal friktionspålar för att hålla bropelarna på plats. Det smarta med detta är att när väl dessa ringar är på plats kan man arbeta vidare utan att slamma upp ån och påverka fiskens vandringar.

Höjden på vattnet under vårfloden 2010. Detta var dock några dagar efter toppnoteringen.

Just här är lerdjupet är ungefär 60 meter. Dessa pålingar går dock inte djupare än 40 meter men det tror man räcker tillsammans med de andra åtgärderna. Vi får väl se hur det går. Det jag reagerade på är spontens höjd över vattnet. Jag tycker att vissa verkar lite för korta för att klara vårfloden.

Ingen har väl missat att man startat bygget av den nya bron mellan Islandsgatan och Flusterpromenaden. Personligen är jag väldigt spänd på hur det kommer att bli. Det enda man sett är några enkla skisser som tidningarna har visat och jag har inte blivit imponerad. Det känns som om det kan sluta i en intetsägande stål- och betongkonstruktion lika gärna som ett nytt smycke för staden. Jag är dock fortfarande hoppfull.

Än så länge har man bara satt ut lite pinnar i ån men snart är man väl igång. Bron beräknas ju vara klar i månadsskiftet september-oktober i år. Jag skall försöka följa bygget så ni kommer garanterat få se mer av bron här på bloggen.

Troligtvis en bild på Slinkens färja. Fotograf och årtal okänt

Det finns också några spännande historiska fakta om den här platsen. Från slutet av 1800-talet och fram till mitten på 1930-talet fanns det nämligen en färja här, ”Slinkens färja”, benämnd efter den första färjkarlen. Färjan utgick från trappan ni ser till vänster i den andra bilden. Det skall dessutom finnas någon form av ögla vid trappan där man fäste den kätting som man drog sig över med. Färjan vevades fram med hjälp av ett kugghjul som grep tag i kättingen. När större båtar kom in i hamnen sänktes kättingen till botten. Tyvärr har jag inte kunnat se om öglan finns kvar eftersom området är inhägnat.

Tågbron över Hågaån. Uppför i samband med bygget av järnvägen mellan Uppsala och Enköping UEJ.

Jag tycker att gamla nitade järnkonstruktioner är helt fantastiska. De var på modet runt förra sekelskiftet och vi Uppsalabor har faktiskt haft en hel del skapelser att gotta oss i. De senaste decennierna har man dock rensat ut ordenligt och nu känns det nästan som om de är utrotningshotade.

Tillverkad av Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1910.

Om jag skall försöka räkna upp vad som har försvunnit under de senaste åren så har vi plattformstaken vid resecentrum, de gamla järnvägsbroarna vid Srandbodkilen inklusive den gamla påtlådan som utgjorde Lennakattens bro. Man har dessutom bytt ut de gamla nitade fackverken mot moderna svetsade på Haglunds bro och järnvägsbron över Fyrisån.

Just nu kan jag bara komma på fem stycken som är kvar och det är på grund av mitt brointresse. Det är Eddaspången, Västgötaspången och Flottsundsbron här i Uppsala. Det finns dessutom två tågbroar längs den nedlagda järnvägen till Enköping, en ute på fältet söder om Flogsta och en vid Säva gård norr om Örsundsbro. Bilderna visar den som ligger ute på fältet söder om Flogsta.

Känner ni till några sköna nitade järnkonstruktioner i och runt Uppsala? Det skulle vara kul om det fanns fler än dessa fem.

Bron över Librobäcken längs med Börjegatan heter numera Libron. Namnet blev officiellt den 14 september sedan mitt namnförslag godkänts av namngivningsnämnden i Uppsala.

Libron, skifteskarta från 1823 över Husby, Överby och Grängberga.

Libron är ett gammalt namn och egentligen ingen nyhet. Jag skickade in förslaget eftersom jag tyckte det var synd att namnet inte användes. Det kändes också viktigt att tydliggöra kopplingen mellan Libron, Librobäcken och stadsdelen Librobäck. Det är bron som gett de senare sina namn. Nu är det väl få som svischar förbi här som överhuvudtaget märker att de passerar över en bro. Går man däremot på cykelbanan bredvid får man en närmare koppling till ån och är inte trafiken för intensiv kan man faktiskt höra den porlande bäcken.

Dagens bro ligger nästan exakt på samma plats som den gjorde för 190 år sedan. Även vägsträckningen är densamma även om vägen gått och blivit en bred genomfartsled. Det senare gjorde faktisk att jag var lite osäker på om det fortfarande var en bro. När man tittar i Vägverkets databas BaTMan (fungerar inte i Firefox) så är den klassificerad som bro. Här hittar man faktiskt namnet Libron även om det står inom parentes. Det som skapade problem är att det står byggår 1938 vilket måste gälla en tidigare bro.

För att vara helt säker fick jag helt enkelt åka ut och mäta. Ibland när man bygger nya vägar sätter man dit rör eller några små kulvertar som inte har mycket med broar att göra. Om ni någon gång funderar på att namnge en bro kan det vara bra att veta att enligt Trafikverket måste en bro ha en minsta spännvidd på två meter. Libron visade sig ha en spännvidd på ungefär 3,5 meter.

Man hittar mycket spännande när man letar information. I namnspalten, UNT 1984-09-11, försöker Mats Wahlberg reda ut Librobäckens ursprung. Han säger att det inte finns någon tolkning av namnet men i en text från 1472 nämns ”almenavægen till Lyabro”. Denna väg tror man är Börjegatan vilket gör att ett äldre namn på bron är Lyabron. Han fortsätter med att förledet ly- kan tolkas som adjektivet ljum och kanske hette ån tidigare Lyaån, den ljumma ån. Sedan nämner han några andra exempel på hur y bytts ut till i för att slutligen slänga in en brasklapp. Förledet Lya- kan härstamma från ordet lya (djurbo) vilket gör att vi hamnar på ruta ett igen :)

Libron på Google Maps.

Jippie, ytterligare ett av mina namnförslag antogs den 14 september av namngivningsnämnden i Uppsala! Nu är det officiellt att Uppsalas äldsta stenbro heter Kvarnbron.

Någon kanske tycker att det har ju bron alltid hetat. Helt korrekt, det är det vanligaste namnet man hör i samtal men även det som oftast dyker upp i olika källor. Problemet är att det ändå  blir en viss förvirring när det inte finns något officiellt namn. Allt för ofta måste bron förklaras med ”bron vid…” och så vidare. Jag tycker dessutom att bron inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Den hamnar ständigt utanför alla uppräkningar och listor och det gäller även i mer officiella sammanhang. Troligtvis beror det på att bron inte går över hela ån och därför hamnat i skymundan. Nu hoppas jag att namnet skall ändra på detta.

Akademikvarnen 1660-talet. Det som ser ut som plockepinn till vänster om kvarnen bör vara en tidig träbro. Skiss av Erik Dahlberg.

Kart över Akademikvarnen, Kvarnholmen och Kvarnbron från 1667.

Kvarnbron går mellan Akademikvarnen (Upplandsmuseet) och S:t Eriks torg. Den är uppfördes 1759 och är med det ett år äldre än Dombron. Tyvärr är uppgifterna om denna bro är nästan obefintliga. Man skall dock komma ihåg att kvarnverksamheten är väldigt gammal. Redan 1286 nämns ett kvarnverk i ett bytesbrev utfärdat av Magnus Ladulås (N. Sundquist 1959). Trots att det saknas källor kan man väl misstänka att det funnits någon form av bro på platsen, om nu inte kvarnen låg på fastlandet förstås.

Första gången själva bron nämns i någon text är i Uppsala domkyrkas räkenskaper 1497, ”prope pontem mole” – nära kvarnbron. Den äldsta bilden jag kunnat hitta är från 1660-talet och kartan ni ser är från 1667.

Kvarnbrons två slutstenar som nämner Peter Julin och Carl von Linné.

I mitten på 1600-talet skänker Drottning Kristina kvarnen till Universitetet. Det förklara varför vi hittar namnen på två universitetsanställda på slutstenarna istället för en landshövding som är brukligt.

Den södra bär Linnés namn, C.LINAE O EQ A.R MDCCLIX. Orsaken till att han finns på stenen är att bron uppfördes under hans rektorat.

Den norra stenen bär inskriptionen P.JVLIN A.Q 1759. Ingen verkar ha tolkad denna skrift men med lite Uppsalahistoria i bakfickan kan vi nog göra en kvalificerad gissning. Jag är ganska säker på att bokstäverna står för Peter Julin, senare adlad Julinsköld. Han var akademiräntmästare vid tiden och var den som skötte Akademiens pengar. Han var en ambitiös man, kanske lite för ambitiös. Efter hans död upptäckte man nämligen att han förskingrat stora summor från Universitetets kassa.

Kvarnbron, S:t Eriks källa och S:t Eriks gränd. Gouache av okänd konstnär troligtvis från 1850-talet.

På tavlan från 1850-talet ser bron väldigt smäcker ut ifall man jämför med dagen bro. Vid den här tiden höll man på och förbättrade åmurarna och kvarnen byggdes ut för att få plats med nya siktmaskiner. Om det är dessa arbeten eller senare ombyggnationer som förändrat brons utseende kan jag dock inte svara på. Vad som man kan läsa sig till i den enda inventeringen som finns är att vägbanan vid S:t Eriks torg någon gång har höjts.

Det finns tyvärr inte så mycket mer att säga om bron och man kan väl bara hoppas att någon gräver djupare i arkiven. Just nu är jag bara väldigt glad att bron fått ett namn.

Kvarnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 38 i serien om broar över Fyrisån.

Visst har ni sett den här inbuktningen i åmuren strax ovanför Islandsbron? Visst har ni legat sömnlösa och funderat varför, varför, varför? Som vanligt är det den här bloggen som ger sig ut för att lösa ytterligare ett av stadens mysterium :)

Fyrisån 1860-talet. Tvättbryggorna och några vattenhämtare. Fotograf okänd.

Fyrisån 1886. Det komunala tvätteriet. Foto Henri Osti

I slutet av 1860-talet hade man nått nästa ända ner till Islandsbron med de nya åmurarna. Platsen mellan muren och bron var då fylld med klappbryggor där stadens innevånare kunde ordna sin tvätt eller hämta vatten. När man sedan färdigställde muren så valde man att uppföra ett kommunalt tvätteri på platsen. Byggnaden ritades av dåvarande stadsarkitekt Carl Axel Ekholm.

Kvinnor nere vid tvätteriet med baljor och tråg. Foto August Fredrik Schagerström 1900. Kuriosa: det lilla huset längst till höger kallades ”Syskrinet”.

Tvätteri vid Fjellstedtska skolan.

Ett likadant tvätteri anlades vid Gotlandsparken strax norr om Kvarnfallet.

Enligt boken Uppsalas tekniska historia så var Fyrisåns vattnet ganska förorenat på 1800-talet. Det fanns visserligen rent vatten i stadens brunnar, S:t Eriks och Slottskällan, men de flesta tyckte de låg för avsides. Fyrisåns vatten användes därför till det mesta förutom möjligtvis som dricksvatten.

Så, nu har ni koll på den här inbuktningen i åmuren. Kanske är det något att prata om nästa gång ni tar er en pizza på krogen bredvid.

S:t Olofsbron öppnades för trafik 22 september 1964. Invigningen skedde dock först våren 1965. Ett komplicerat bygge av en värmekulvert och den annalkande vintern gjorde att man sköt på festligheterna. I samband med brobygget bytte även gatan namn från Järnbrogata till S:t Olofsgatan. Vad många säkert inte vet är att gatan på åns västra sida kallades S:t Olofsgatan redan i början på 1640-talet. Jag antar att det är detta man tagit fasta på när gatan och bron fick sina nuvarande namn.

Bron är 30 meter lång och 18 meter bred. Konstruktionsmässigt är det en balkbro i förspänd betong. Denna teknik som var relativt ny vid den här tiden, gjorde att man kunde göra bron betydligt smäckrare än tidigare konstruktioner. Jag som är lite allergisk mot betongbroar efter att ha sett en hel del fula kolosser måste medge att den här bron är riktigt elegant.

Olof Rudbäcks hängbro.

När det gäller äldre broar finns det gott om fakta men även en hel del teorier. Ett exempel är att Uppsalas första bro, ibland kallad ”Arosbron”, skall ha legat ungefär här och inte vid Dombron som är den vanligaste placeringen. Man misstänker dessutom att en bro med namnet Svarbäckssmäcken skall ha legat här på 1500-talet. Detta är som sagt bara teorier men är väldigt spännande att läsa om. Jag får kanske tillfälle att återkomma i ämnet.

Den första bro som man med säkerhet kan placera här är en hängbro av trä uppförd 1666 av vårt eget universalsnille Olof Rudbeck. Man antar att det är denna bro som finns avbildat i hans bok Atlantica. Bron som var något av ett skötebarn för Rudbeck blev dock inte så långlivad. Redan efter några år börjar den förfalla och slutligen raseras den av vårfloden 1683.

Karta 1702. Visar läget för den tidigare hängbron ovanför Kvarnfallet.

Enligt boken ”Uppsala broar” (Upplandsmuseet) skall någon form av träbro uppförts efter att hängbron försvunnit men någon annan källa finns inte. I en karta från 1702 hittar vi texten ”Här har Hängebron warit” men någon ny bro finns inte utritad. Om det fanns en träbro här blev den troligtvis lågornas rov i den stora stadsbranden 16 maj 1702. Den tog med sig det mesta av stadens bebyggelse, inklusive kyrka och slott, och får väl räknas till en av Uppsalas största katastrofer.

Järnbron omkring 1865. Fotograf okänd.

Nästa bro som byggs här är Järnbron. Den öppnas för trafik 1846 och ni kan läsa mer om den i mitt tidigare inlägg om Järnbron. Bron var mycket efterlängtad eftersom det sedan början av 1700-talet i princip bara funnits färjor norr om kvarnfallet. Det fanns visserligen en spång i änden av Klostergatan som hette Kvarnspången (karta 1770). Det var inte någon säker förbindelse och enligt uppgift skall man ha tröttnat på att bygga upp den igen sedan vårfloden förstört spången minst två gånger.

Järnbron plockades ned i mars 1964. Då hade den varit avstängd för trafik sedan 1953. Som ni alla vet återuppstår den så småningom i änden av Linnégatan.

S:t Olofsbron på Google Maps.

Detta är inlägg 37 i serien om broar över Fyrisån.

Järnbron är utan tvekan en av Uppsalas vackraste broar. Den kan också stoltsera med att vara Sveriges första körbara järnbro. Arkitekten var Georg Theodor Chiewitz. Bron uppfördes 1846 på platsen för dagens S:t Olofsbron. Det är först långt senare som den får sin nuvarande placering i änden av Linnegatan.

Initiativtagaren till bron var dåvarande landshövding Robert von Kræmer. Uppsalaborna hade länge önskat sig en ny bro för vid den här tiden fanns det bara en färja norr om Kvarnfallet. Staden hade dessutom drabbats av missväxt och många gick arbetslösa. Kræmer, som månade om staden, slet hår för att ordna nödhjälpsarbeten och bron blev en del i detta arbete. Han lyckades övertala Kung Oskar och hans söner att göra en större donation men sen gick det betydligt trögare. Slutligen lånar han ut egna pengar för att få bron på plats.

I februari 1846 är finansieringen klar och bygget kan starta. Brokommittén hade då gått igenom en uppsjö av förslag men slutligen bestämt sig för en hängbro i järn. I kontraktet med entreprenören står det att tre fjärdedelar av arbetsstyrkan skall komma från Uppsalas arbetsinrättning och att all sten skall köpas och huggas av personal från Arbetshuset. Uppdraget att gjuta själva bron gick dock till Brevens bruk i Närke.

Prins Carls sigill. MDCCCXLVII är 1847 skrivet i romerska siffror. Observera lagningen nere till vänster.

I slutet av 1846 öppnas den efterlängtade bron för trafik och får då namnet Prins Carls bro. De förgyllda namnsigillen på bron, ett C med en furstekrona, kan man väl säga är en rest av detta. Namnet blir inte speciellt långlivat och bron döps till Järnbron. Även gatan byter namn till Järnbrogatan.

Järnbron sedd från östra sidan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-1902.

Järnbron renoveras och träbeläggningen ersätts med stålbalkar och betong. Foto: Romson 1931.

Järnbron får en mycket dålig start för kort efter invigningen brister två ankarjärn och man tvingas stänga bron. Renoveringen drar ut på tiden och inte förrän 1848 kan man göra nya belastningsprov. 94 ton sand läggs ut på bron som ser ut att hålla. Trots det litar man inte på bron och uppmanar folk att inte köra snabbare än de gående. 1920 brister en huvudbalk och bron lagas temporärt. En större renovering görs 1931 och i samband med denna tvingas man förbjuda all tung trafik. 1953 görs en ny besiktning och nu anser man att bron är i ett så dåligt skick att man stoppar all trafik.

I slutet av 1950-talet skall Järnbrogatan breddas och man håller dessutom på med att ta fram en ny stadsplan. Behovet av en fungerande överfart är skriande och många vill rusta upp och behålla den gamla bron. Trots det plockas den ned 1964 och ersätts med dagens S:t Olofsbron. Riksantikvarieämbetet ser dock till så att Järnbron magasineras för att kunna sättas upp igen.

Diskussionen om den gamla bron fortsätter men inget händer förrän 1986. Inför Uppsalas 700-års jubileum tas frågan upp igen och nu är det Uppsala handelskammare som är drivande. De vill sätta upp bron igen och startar en insamling. De skänker närmare en miljon kronor till kommunen som med en viss tvekan skjuter till de resterande pengarna. När man enats om en ny placering skickas Järnbron till Kungälv för reparation. Det mesta byts ut mot smidesstål och idag är det i huvudsak bara de gamla pylonerna och räcket med sigillen som är kvar av den gamla bron.

Järnbron en tidig morgon 2011.

Den 8 september 1986 återinvigs bron på sin nuvarande plats. Det som är lite lustigt att den fortfarande har problem med hållfastheten. På sista april står det vakter vid bron för att hindra folk att samlas på den. Nu spelar det absolut ingen roll för bron är en fantastisk prydnad för staden och jag hoppas att vi vårdar den ömt.

Flickskolan Magdeburg som uppfördes 1888 och färjan. Foto: Henri Osti 1890

En ny brygga till färjan? Denna bild bör vara yngre än den ovanför eftersom bostadshusen till höger uppfördes efter 1890. Fotograf och årtal okänt.

Jag har inte hittat några uppgifter om några tidigare broar mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan. Många källor säger att det funnits färjetrafik norr om Akademikvarnen utan att närmare specificera platsen. Enligt boken Uppsalas tekniska historia hade man byggt en färja i närheten av S:t Olofsbron men att den flyttats norrut när man planerade Järnbron. Det är antagligen den vi ser på bilderna ovan. Som synes fortsatte färjetrafiken även efter att Järnbron kommit på plats.

Järnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 36 i serien om broar över Fyrisån.