Scribo — perspektiv på närmiljön

Järnbron är utan tvekan en av Uppsalas vackraste broar. Den kan också stoltsera med att vara Sveriges första körbara järnbro. Arkitekten var Georg Theodor Chiewitz. Bron uppfördes 1846 på platsen för dagens S:t Olofsbron. Det är först långt senare som den får sin nuvarande placering i änden av Linnegatan.

Initiativtagaren till bron var dåvarande landshövding Robert von Kræmer. Uppsalaborna hade länge önskat sig en ny bro för vid den här tiden fanns det bara en färja norr om Kvarnfallet. Staden hade dessutom drabbats av missväxt och många gick arbetslösa. Kræmer, som månade om staden, slet hår för att ordna nödhjälpsarbeten och bron blev en del i detta arbete. Han lyckades övertala Kung Oskar och hans söner att göra en större donation men sen gick det betydligt trögare. Slutligen lånar han ut egna pengar för att få bron på plats.

I februari 1846 är finansieringen klar och bygget kan starta. Brokommittén hade då gått igenom en uppsjö av förslag men slutligen bestämt sig för en hängbro i järn. I kontraktet med entreprenören står det att tre fjärdedelar av arbetsstyrkan skall komma från Uppsalas arbetsinrättning och att all sten skall köpas och huggas av personal från Arbetshuset. Uppdraget att gjuta själva bron gick dock till Brevens bruk i Närke.

Prins Carls sigill. MDCCCXLVII är 1847 skrivet i romerska siffror. Observera lagningen nere till vänster.

I slutet av 1846 öppnas den efterlängtade bron för trafik och får då namnet Prins Carls bro. De förgyllda namnsigillen på bron, ett C med en furstekrona, kan man väl säga är en rest av detta. Namnet blir inte speciellt långlivat och bron döps till Järnbron. Även gatan byter namn till Järnbrogatan.

Järnbron sedd från östra sidan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-1902.

Järnbron renoveras och träbeläggningen ersätts med stålbalkar och betong. Foto: Romson 1931.

Järnbron får en mycket dålig start för kort efter invigningen brister två ankarjärn och man tvingas stänga bron. Renoveringen drar ut på tiden och inte förrän 1848 kan man göra nya belastningsprov. 94 ton sand läggs ut på bron som ser ut att hålla. Trots det litar man inte på bron och uppmanar folk att inte köra snabbare än de gående. 1920 brister en huvudbalk och bron lagas temporärt. En större renovering görs 1931 och i samband med denna tvingas man förbjuda all tung trafik. 1953 görs en ny besiktning och nu anser man att bron är i ett så dåligt skick att man stoppar all trafik.

I slutet av 1950-talet skall Järnbrogatan breddas och man håller dessutom på med att ta fram en ny stadsplan. Behovet av en fungerande överfart är skriande och många vill rusta upp och behålla den gamla bron. Trots det plockas den ned 1964 och ersätts med dagens S:t Olofsbron. Riksantikvarieämbetet ser dock till så att Järnbron magasineras för att kunna sättas upp igen.

Diskussionen om den gamla bron fortsätter men inget händer förrän 1986. Inför Uppsalas 700-års jubileum tas frågan upp igen och nu är det Uppsala handelskammare som är drivande. De vill sätta upp bron igen och startar en insamling. De skänker närmare en miljon kronor till kommunen som med en viss tvekan skjuter till de resterande pengarna. När man enats om en ny placering skickas Järnbron till Kungälv för reparation. Det mesta byts ut mot smidesstål och idag är det i huvudsak bara de gamla pylonerna och räcket med sigillen som är kvar av den gamla bron.

Järnbron en tidig morgon 2011.

Den 8 september 1986 återinvigs bron på sin nuvarande plats. Det som är lite lustigt att den fortfarande har problem med hållfastheten. På sista april står det vakter vid bron för att hindra folk att samlas på den. Nu spelar det absolut ingen roll för bron är en fantastisk prydnad för staden och jag hoppas att vi vårdar den ömt.

Flickskolan Magdeburg som uppfördes 1888 och färjan. Foto: Henri Osti 1890

En ny brygga till färjan? Denna bild bör vara yngre än den ovanför eftersom bostadshusen till höger uppfördes efter 1890. Fotograf och årtal okänt.

Jag har inte hittat några uppgifter om några tidigare broar mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan. Många källor säger att det funnits färjetrafik norr om Akademikvarnen utan att närmare specificera platsen. Enligt boken Uppsalas tekniska historia hade man byggt en färja i närheten av S:t Olofsbron men att den flyttats norrut när man planerade Järnbron. Det är antagligen den vi ser på bilderna ovan. Som synes fortsatte färjetrafiken även efter att Järnbron kommit på plats.

Järnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 36 i serien om broar över Fyrisån.

Dela med andra:

     

Det går alldeles utmärkt att kommentera äldre inlägg. Hittar ni något intressant, skriv en rad.
Inlägget publicerat kl. 5:35 under kategorin Broar & Vattendrag.