Scribo — perspektiv på närmiljön

För någon vecka sedan tog jag mig ut till Östhamra, strax öster om Knivsta, till en plats som jag först hittade i 1979 års Ekonomiska karta. Där skall det nämligen finnas en gammal övergiven kolerakyrkogård. Det blev en strålande ursäkt för att göra en utflykt.

Innan jag började klampa runt i markerna fick jag mig ett samtal med ägarna. Som vanligt var de fantastiskt trevliga och tog sig även tid att visa vägen. Det var spännande att få höra deras berättelser och funderingar om platsen. Till exempel förrättar man fortfarande utomhusgudstjänster vid den gamla kyrkogården.

Kolerakyrkogård, Ekonomiska kartan 1979.

Gambl Kiörkio gården (med risk för felstavning). Gamla kyrkogården i Östhamra, Östuna socken, 1690. Lantmäteristyrelsens arkiv.

Enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök den är känd i trakten som en kolerakyrkogård och det var inte hellre någon nyhet för de som bor i krokarna. Man skall även ha funnit benrester i området. Några riktiga undersökningar har man dessvärre inte gjort. Koleran drabbade oss på 1830-talet och några årtionden framöver. När jag börjad gräva lite djupare i arkiven upptäckte jag ganska snart att den är betydligt äldre än så. Den äldsta kartan jag hittade är från 1690 och redan då benäms gravplatsen som gamla kyrkogården.

Kallmurning i mitten av kyrkogården.

Fördelen med att ha en blogg är att man faktiskt kan tillåta sig att spekulera lite. Jag tror att det med stor sannolikhet har funnits en kyrka eller ett kapell på platsen. Varför då? I mitten av kyrkogården kan man fortfarande se delar av någon form av kallmurad konstruktion. Den största anledningen är ändå att förr i tiden begravde man i princip alltid sina döda i anslutning till en kyrka.

Man skall komma ihåg att när man slutade begrava folk runt Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala på 1700-talet var det väldigt kontroversiellt. Jag har svårt att se att en sockenförsamling skulle gå i bräschen för en sådan förändring och ulokalisera en begravningsplats. Nu vet jag att Gamla kyrkogården i Uppsala var fristående när den dök upp i mitten av 1600-talet. Det var dock ett väldigt udda tilltag. Staden hade fått en ny stadsplan och Hospitalet i centrum kunde då inte forsätta begrava sina döda inne i staden. Det är dock en helt annan historia.

Västra kyrkogårdsmuren.

Hur gammal kan då kyrkogården i Östhamra vara? Jag gissar att vi får vända blickarna mot Östuna kyrka som ligger två kilometer västerut. Den uppfördes i slutet av 1400-talet. Jag undrar om inte kyrkogården i Östhamra är äldre. Den kyrka som borde stå där kanske brann eller hamnade i någon annan olägenhet. När man sedan bestämde sig för att uppföra en ny kyrka valde man av någon anledning att placera den i Östuna. Kyrkogården och den vigda jorden blev kvar och kunde återanvändas som kolerakyrkogård fyra hundra år senare. Slut på spekulationerna… Antagligen får vi inte reda på hur det egenligen gått till men när man vandrar runt på sådana här platser är det lätt att fantasin tar tag i en.

Kyrkogården syns tydligt på diverse satelitfoton. http://kartor.eniro.se/m/WnYYH

Det är alltid kul med gamla platsnamn. Häromdagen stötte jag på ett som jag inte hört förut och självklart måste jag sprida det vidare. I en gammal målning från 1776 nämner man ”Fru Sylvanders gård i Courage Backen”.

Jag förutsätter att i det här fallet betyder courage mod. Lite moderniserat blir det då Kuragebacken. Om det stämmer kan man av namnet nästan ana de mödor och problem som uppstod när man tog sig uppför eller nedför den branta backen. Det ser ut som om vägen är obelagd på målningen. En lerigt väg måste ha varit en mardröm om man till exempel ville passera här med en tungt lastad kärra. Till och med idag kan det vara lite läskigt att cykla nedför backen när gatstenen är regnvåt.

Akvarell av Johan Gustaf Härstedt, 1776.

Hur vet man nu att bilden är från just från denna backe längs S:t Olofsgatan? Någon har skrivit på monteringsarket, ”Taube, Gurli: Från gångna tiders Uppsala, 1950. s. 33 – … fru Sylvander bodde i kvarteret Biskopen nr. 7 och Couragebacken var följaktligen Järnbrogatsbacken”. Jag äger boken och har kontrollerat uppgiften.

Här får vi dessutom ytterligare ett namn på backen, Järnbrogatsbacken. Platsnamn är ju bara användbara om de är spridda i folks medvetande. Den som skrev anteckningen ansåg att tydligen att ingen kunde missförstå beskrivningen. Man börjar då självklar undra om backen skapat rubriker även i modern tid? Nåväl, gatan bytte namn till S:t Olofsgatan 1964 så Couragebacken är nog ett mer passande namn och jag skall absolut börja använda det igen.

Karta 1702 ”Rundels Qvart:t” (tolkat Hoffman) markerat med blått.

Den som gör sig besväret att leta efter kvarteret Biskopen (som nämns i anteckningen och boken) i en modern karta kommer inte att finna det. Jag vet inte exakt när det försvann men idag hittar vi Universitetshuset och dess park i det gamla kvarteret. Även detta kvarter har haft olika namn och som ni ser på kartan ovan från 1702 kallas det Rundelskvarteret.

Som jag nämnt tidigare tycker jag det är tråkigt när gamla namn försvinner. Självklart är adresser praktiska men det är så mycket mer själ i de gamla platsnamnen. Sprid dem vidare om ni får möjlighet.

Ja se där, ett inlägg om Källbro var lite oplanerat. Precis som de flesta svischar man förbi platsen och funderar inte närmare på saken. Under min jakt på information om det närliggande Kuggebro började jag ändå fundera lite på dess historia. Något sensationellt har inte dykt upp men eftersom ingen annan har skrivit om Källbro tillåter jag mig att presentera några rader.

Karta över Kungsängen från 1636.

Karta över Gnista bys ägor från 1690 .

Om vi börjar från början eller rättare sagt från den tid där jag kan hitta information. Den äldsta kartan är från 1636 och visar att Källbro ursprungligen var en del av Kungsängen. Söder om den gick ett stort dike som enligt karttexten skilde Kungsängen och Nyängen. En yngre karta från 1690 visar att den lilla trekanten väster om landsvägen tillhörde Gnista by (Gnista by bytte senare namn till Fyrislund). Den yngre kartan visar också att det fanns en bro här längs vägen mellan Nöden (tidigare Komötet) och Pinan (tidigare Kopinan).

Häradsekonomiska kartan från 1859-63

Den första byggnaden på platsen dyker upp några århundraden senare. I den häradsekonomiska kartan från 1859-63 hittar vi några hus med förkortningen Bs. Bs betyder backstuga vilket var en bostad som saknade egen jord. Här bodde möjligtvis en dagavlönare eller så användes den som fattigstuga eller vad vi idag skulle kalla ett äldreboende.

Tyvärr har jag inte lyckats gräva fram något mer om Källbro. Gården verkar ha levt ett stilla liv där ute på Uppsalaslätten. Nu är det som sagt inte Uppsalas mest intressanta plats men har man lite fakta är det dumt att inte skriva ned det.

En sak som är lite kul är att en stump av den gamla landsvägen finns kvar vid Källbro. Det är väl bara jag som är lite nördig som blir glad av det. Men vem kan tycka illa om något som antagligen fanns redan på 1500-talet?

Fyrislundsbäck och järnvägsbron. Källbro i fonden.

Jag har ingen aning om hur länge eller varför stället kallas för Källbro. Ortnamnsarkivets databas bjuder inte på någon ytterligare information. Efter att ha läst dussintals med namntolkningar vet jag däremot att jag saknar den kunskap som behövs för att göra en korrekt tolkning. Det hindrar mig dock inte från att vidarebefordra några tankar jag har om saken.

Om man gör det mest uppenbara och antar att namnet är en sammanslagning av orden källa och bro blir det hela ganska enkelt. Det står helt klart att det funnits en bro här under lång tid. Det visar ett flertal äldre kartor. Med tanke på att även järnvägen tog sig tid till att bygga en stenbro alldeles bredvid kan man ana att det var ett ganska stort dike. Numera är bron vid Källbro borta och största delen av bäcken nedgrävd eller överodlad.

Karta över Norrby ägor från 1764.

Förledet käll- kan säkert ha flera förklaringar men om man antar att det kommer från ordet källa går även det att förklara. Vattnet i diket kom faktiskt ursprungligen från en källa. Utloppet hittar ni vid det som numera kallas Gnista gård, strax bakom långtidsparkeringen vid Almungevägen. Idag får den väl räknas som uttorkad om det inte är det lilla pumphuset bredvid som tar hand om vattnet. En karta från 1764 visar källan ovanför mjölnarstugan och den väderkvarn som en gång stod där.

Jag har försökt hitta äldre namn på bäcken och källan men det enda som dykt upp är Fyrislundsbäck från Trafikverkets databas och Gnista källa ur en karta från 1902.

Uppdatering 2015-02-16: I en karta från 1763 över Kungsängen säger rågångsbeskrivningen att bäcken kallas för Kjällbäcken. En sådan gammal hänvisning gör att namnet Källbro känns mer ”föklarat” om man nu kan säga så. Källbro – bron över Kjällbäcken.

I satellitbilden på Google maps ser man  det överodlade diket som ett mörkt band i åkern

Källbro på Google Maps.

Kuggebro. Bron uppförd enligt Trafikverkets databas 1959.

Kuggebro är en av de platser som legat länge på min lista över saker jag borde undersöka närmare. Här har det funnits en överfart i århundraden och bron finns med på de äldsta kartorna från början av 1600-talet. Med det i åtanke brukar det åtminstone finnas några rader text att gräva fram.

Häradskarta från 1859-63.

Det verkar dock inte finnas mycket skrivet om dess tidigare historia. En förklaring kan vara att de första byggnaderna runt bron dök upp ganska sent. På häradsekonomiska kartan från början av 1860-talet ser vi några hus med beteckningen Utlf.G vilket betyder utflyttad gård. I skiftesbeskrivningen över Säfa by från 1857 är det en herr Ekberg som skall ta hand om sina gamla åbyggnader samt de tilldelade åkermarkerna i Kuggebo. Om ni undrar vad en skiftad by är för något så finns det en bra förklaring i mitt inlägg om Huddungeby radby.

Kuggebro nedströms. Fotograf och årtal: okänt

Kuggebro. Fotograf och årtal: okänt.

Här ovanför ser de bilder av Kuggebro som jag hittat eller blivid tipsad om. Först gången jag såg den nedre bilden blev jag dock lite förvånad. Vad längs Sävjaån kunde generera så mycket båttrafik att man såg sig nödgad att bygga ett ledverk under bron (vingarna som hindrar båtar att köra in i bropelarna)? Det tål att tänka på. Bilden presenteras i källan som ”Den gamla bron, Kuggebro, som låg inne bland husen i Sundby”.

Det går faktiskt att se vart den gamla bron låg utan att kliva ur bilen. Vid Kuggebro finns det en hög böjd häck som följer den tidigare vägsträckningen ner till ån. Det är faktiskt en av de få resterna som minner om den gamla överfarten.

Ekonomiska kartan, 1952

Namnet Kuggebro kommer ursprungligen från Kuggenäs (senare Koggaboda) som låg ungefär där Lilla Djurgården ligger idag. Platsen nämns redan 1316 som coggænes i ett testamente. De som på senare tid tolkat namnet menar att det innehåller det fornsvenska ordet ‘kogg’ vilket var ett medeltida lastskepp.  Det är spännande att fantisera över hur det skulle se ut med några koggar liggandes för ankar i Föret. För övrigt menar man att det är ovanligt att hitta ett kugg/kogg namn så in långt in i landet. Normalt finner man dessa längs med kusten.

Säwia Broo. Karta från 1663.

En sak som har varit lite förvirrande är namnet Kubbro i häradskartan från 1859-63. Skall man tolka det som att själva bron kallades för Kubbro under 1800-talet? När bytte den namn till Kuggebro? Det är också intressant att veta att på mitten av 1600-talet kallades bron för Sävjabron, ”Säwia Broo”. Det finns fler kartor från perioden där namnet finns med. Som synes övergavs det och man kan undra varför? Slutligen ett sista frågetecken, vem döpte stället till Sundby? Som jag tidigare nämnt kallades området för Kuggebo i skiftesbeskrivningen från 1857.

Ja detta grävande skapade faktiskt fler frågor än svar men så blir det ibland.

Kuggebro på Google Maps.

För en vecka sedan var jag ut till Mörby slottsruin. Det är en av mina favoritplatser och jag har väl varit här minst tio gånger. Ruinen och gräsmattan utanför rundtornet är ett fint ställe att sätta sig ner och ta fram kaffet.

Trots att det är några mil att åka så skall man inte glömma bort att det finns mycket att titta på längs vägen. Det finns även en hel del att se här runt sjön Skedviken. Förutom ruinen hittar man både Rånäs och Ekebyholms slott i krokarna.

Det var några år sedan jag var här sist och tråkigt nog har det dykt upp stora skyltar som varnar för rasrisken. Med andra ord är det inte lämpligt att klättra omkring i borgen.

Ruinen ligger på privat mark och för att ta sig dit får man parkera vid Fasterna kyrka norr om den. Härifrån leder en stig ner till borgen. Man får tyvärr gå några meter men det är faktiskt ganska mäktigt att komma in från sjösidan och mötas av de höga murarna.

Jag tänker inte fördjupa mig i slottets historia. Norrtälje kommun har en bra sida som beskriver byggnadens historia.

Mörby slottsruin på Google Maps.

PS. Jag tror jag vet varför jag gillar ruinen. Även om jag inte kommer att stöta på en ensam gorilla här ute får stenarna mig alltid att tänka på Tintins äventyr ”Den svarta ön”, ett album jag läste med skräckblandad förtjusning som ung.

PS 2. Slottsruinen är ganska ”photogenic” Jag vet faktiskt inte om det finns något bra svenskt ord för detta? Hur som hellst, om jag hade arbetat med ”stock photos” hade portföljen varit full med tegel och gråstensmurar.

Gottsunda gård, nu.

Då, 2011

Med en stor sorg i hjärtat kan jag nu meddela att de fantastiska busskurerna är borta. Jag vet inte exakt när det skedde för jag kör inte den här vägen speciellt ofta. Alla som läst den här bloggen förstår att lite av vårt kulturarv nu har försvunnit. Det känns lite som att någon har slagit sönder en runsten. Klottret i kurerna från 1970-talet var helt fantastiskt. Det fanns många drömmar om kärlek och försök till att bli evig.

Hammarskog vägskäl, nu.

Då, 2013

Klottret i kuren vid Hammarskog vägskäl som sträckte sig tillbaka till mitten på 1970-talet.

Jag skrev om busskuren 2011. En kommentar i bloggen några år senare gjorde mig uppmärksam på att det fanns en till. Vid Hammarskog vägskäl stod det ytterligare en kur med det härliga 70-talsklottret. Självklart ärades den med ett besök.

Jag susade fram längs väg 1060 mot Berga och upptäckte att härifrån får man en ganska bra bild av den nya Icabutiken i Gnista. Så här vid en första anblick ser det ut som om den kommer att smälta in bra i miljön. Man måste ändå tänka på att det är en ganska stor byggnad med en yta som en fotbollsplan. Det veckade taket gör faktiskt att den inte upplevs som en enorm låda som många andra byggnader i närområdet.

En annan sak är att ”flikarna” i änden av huset planeras vara gröna eller till och med gräsbeklädda. Det kan säkert hjälpa till med att dölja eller minska upplevelsen av volym när man kommer närmare den. Hittills får den tummen upp

Nu skall man inte ropa hej förrän man är över bäcken. Som jag tidigare berättat är jag allergisk mot sådana här handelsplatser. Icabutiken är 8000 kvm men man skall bygga ytterligare 20000 kvm butiksyta runt den. Jag hoppas verkligen att man fortsätter i samma stil och att man tar det lugnt med reklamen. Om man fyller området med enorma ljusskyltar kommer det ändå sluta med att allt liknar ett galet flipperspel. Det skall bli spännande att se ifall byggherren lyckas vara åtehållsam eller om man går bananas som i de flesta andra handelsområden.

Del av målning av Carl Abraham Rothstein (1826-1877).

Jag letar efter och tittar väldigt ofta på gamla bilder av Uppsala. Det finns i princip inga fotografier på Uppsala före 1860 så vill man se mer av den äldre staden är det konsten som gäller.

Om man skärskådar några tavlor av Uppsala från början av 1800-talet kan man se att det pågår något vid foten av slottets södra torn. Jag har länge funderat på vad detta kan vara? Vid en första anblick ser det ut som om det är någon form av reparationsarbete och min första tanke var att man försökte stadga upp tornet på något sätt.

Del av litografi av Elias Fredrik Martin (1804-1854).

Nu visade det sig att jag hade helt fel. Det södra tornet användes som stadens fängelse möjligtvis från slutet av 1700-talet samt under 1800-talet. Det är inte förrän 1862 då det nya cellfängelset vid Dag Hammarskjölds väg slår upp portarna som man lämnar hålorna på slottet. Det jag tyckte såg ut som reparationsarbete är egentligen ett högt plank. Det skapade en fånggård där de intagna kunde gå ut och få en nypa frisk luft.

En annan intressant bild är från någon gång i mitten av 1700-talet? Här saknas det södra tornet. Man får väl anta att det är ett resultat av den stora stadsbranden 1702.

Del av väggmålning. Konstnär okänd, 1700-talet.

Ja se där, alltid lär man sig något nytt.

Försök till rekonstruktion av ärkebiskopsborgen. Teckning av John Östergren, 1929.

Uppsalas ärkebiskopsborg är troligtvis inte speciellt känd bland dagens Uppsalabor. Börjar man gräva lite i Uppsalas historia är den däremot nästan omöjlig att missa. Jag har faktiskt nämnt den någon gång tidigare här på bloggen.

Teorierna om borgen är tvetydiga och till saken hör att man aldrig har gjort en ordentlig utgrävning. Det innebär att väldigt få delar är tidsbestämda. Även dokumentation saknas då de mesta av räkenskaperna med all sannolikhet gått förlorad i någon av Uppsalas många stadsbränder.

Som källa till den här bloggposten har jag använt mig av boken: Uppsala forna ärkebiskopsborg, August Hahr, 1929.

Universitetsparken. Statyn av Erik Gustaf Geijer är placerad ungefär där det norra tornet tidigare låg.

När man rev Exercitiegården i samband med att man skulle bygga det nya Universitetshuset, 1879-1887 kom ruinerna fram i dager. Av någon outgrundlig anledning gjorde man inga undersökningar utan allt raserades under överseende av endast en arkitekt. Mycket av det som upptäcktes gjordes av intresserade stadsbor under själva rivningen, till exempel den södra rundeln. Kvar finns några fotografier och en planskiss över borgen.

Plan över ärkebiskopsborgen och det nya universitetshuset. Carl August Kihlberg, 1886.

Man vet inte hur länge gården har funnits men den första uppgiften hittar man i ett dokument av ärkebiskop Hemming som innehar ämbetet 1342-1351. Här nämns att man färdigställt stenhuset ovan källaren vilket Hahr tror är en upprustning av en tidigare gård. Enligt August Hahr uppförs även den första ringmuren i början av 1300-talet. Man bygger även ett rundtorn i dess nordöstra hörn. Åldern på rundtornet är dock ifrågasatt och vissa menar att det var Gustav Vasa som uppförde det på 1500-talet.

Norra tornet med det nya universitethuset i bakrunden. Fotograf okänd, 1886.

Norra tornet med sina tjocka murar. Fotograf okänd, 1886.

Under 1400-talet förstärks ringmursborgen och en slottskyrka uppförs på den tidigare bostaden i nordöstra hörnet. I slutet av 1400-talet närmare bestämt 1497 belägrar Sten Sture borgen. Det pågår ett bråk mellan ärkebiskopen Jakob Ulvsson, då sittandes i sin borg vid Stäket, och Sture. Borgen tar en hel del stryk vid denna belägring som slutligen intas, plundras och bränns. För sitt tilltag bannlyser Ulvsson Sten Sture.

Under första delen av 1500-talet restaureras borgen men 1521 anfalls borgen igen. Denna gång är det Gustav Vasas trupper som står utan för portarna och vill in. Borgen ägs då av den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle men just för tillfället var den hans fogde Bengt Biugg som huserade här.

När svenskarna dyker upp sätter de eld på borgen. När Biugg inser att slaget är förlorat försöker han lura motståndarna att han är kvar i borgen genom att ladda alla kanoner. När kanonerna sedan nås av elden går de av utan att någon behöver vara där. Samtidigt smiter han ut med sina män men upptäckts av några svenskar som genast tar upp förföljandet. Biugg lyckas ta sig över vadet i Flottsund och när svenskarna förstår att de inte kommer att hinna upp honom skickar de iväg några sista pilar. En träffar Biugg i armen och han avlider av skadorna några dagar senare. De som lämnats kvar i borgen murar in sig i källaren för att överleva branden och när allt lagt sig gräver de sig fram igen. Ni kan läsa mer i Gustav Is krönika, sidorna 31-34.

Nordöstra hörnet av borgen. Gustavianum syns till höger i bild. Fotograf okänd, 1886.

Sydöstra gaveln. Gustavianum till vänster i bild. Fotograf okänd, 1886.

Gustav Vasa verka ha haft stora planer för Uppsala och ärkebiskopsborgen. När han fått kontroll över borgen börjar han genast bygga upp den igen och göra den bebolig. Här hålls enligt uppgift hans kröningsfest 1528. 1543 brinner stora delar av staden ned och borgen lämnas inte orörd. Gustav Vasas vurmande för Uppsala forsätter dock och nya omfattande reparationer och förstärkningar av försvarsverket pågår mellan åren 1544-1549.

1549 lägger man grundstenarna och gräver brunnar för det nya slottet uppe på åsen. Man misstänker dock att funnits en skans här under lång tid för att skydda åsen. Det var en strategisk plats och härfrån kunde man lätt nå ärkebiskopsborgen med kanoner. Det är säkert en av många anledningar varför man valde att bygga ett nytt slott här uppe.

Uppförandet av det nya slottet gick mycket långsamt. Man vet till exempel att vid Eriks XIV kröning 1560 var man tvungen att uppföra provisoriska byggnader för att inhysa festligheterna. Det ofärdiga slottet drabbades dessutom av en brand 1572 vilket gjorde att utflyttningen från ärkebiskopsborgen drog ut på tiden. Det är antagligen först under Johans III senare regeringstid, i slutet av 1500-talet, som det nya slottet står inflyttningsklart.

Regleringskarta från 1642.

Nu följer en tid då borgens förfall ökar i allt snabbare takt. Borgen används visserligen flitigt för att inhysa prominenta gäster men det mesta satsas på det nya slottet. Man plockar även byggnadsmaterial härifrån till slottsbygget uppe på åsen. 1628 gör Gustav II Adolf om resterna till ett stall vilket faktiskt finns med på en regleringskarta från 1642. 1648 övertar Universitetet marken och på ruinerna av den gamla borgen uppför man den så kallade Exercitiegården. Den kan ni läsa mer om här.

Teckning från Suecia Antiqua et Hodierna 1698. Till höger ser man ruinen av det norra tornet, den så kallade ”Rundeln”. Ovanför syns gaveln på Exercitiegården.

Trots att kunskapen om borgen är bristfällig kan man alltid trösta sig med att mycket av den faktiskt finns kvar. Vissa delar ligger inte djupare än 15 cm under Universitetsparkens gräsmatta. Varje gång en elledning eller någonting annat skall ner i backen lär vi oss lite mer om borgen.