Scribo – perspektiv på närmiljön

Den här konstiga skapelsen kan man hitta strax söder om Kruseberg när man kör gamla Stockholmsvägen, väg 255, söderut. Jag har passerat här otaliga gånger men det var faktiskt först i somras som jag stannade till och tog några bilder.

Efter lite efterforskningar på nätet så visade det sig att det är en så kallad fattigbössa och inte någon utflippad brevlåda som man skulle kunna tro när man svischar förbi. Den står där lite ensamt vid vägkanten men antagligen var det mer lönsamt att placera den här, mitt emot gästgiveriet, än vid kyrkan. Den nuvarande konstruktionen skall enligt uppgift var byggd av en smed i slutet av 1800-talet men vissa delar kan ha tillverkats redan på 1600-talet. Nu står det 1907 på vimpeln i toppen så det är nog flera som varit med och byggt.

De flesta svär väl mest för att man måste sakta ner när man passerar byn men jag tycker ni skall stanna till och se er omkring. Det finns en helt fantastisk hemsida där ni hittar historik om alla torp och hus i bygden och ni kan dessutom ladda ner en hel bok om naturen runt Krusenberg. En perfekt grund att stå på innan ni startar er vandring. På hemsida finns en utförligare beskrivning av fattigbössan men jag hittar dessutom en kul berättelse om Sveriges största lönn som stod bredvid gästgiveriet. Den kallades ”Lönnkrogen” eller ”Punschlunden”  och i trädet som rymde 15-20 personer satt man och åt ”Alsike lake”. Tyvärr blåste trädet ner 1938 så det går inte att besöka men det är en kul historia.

Här är en länk till Google Maps.

Det har ju snackats länge om att placeringen av Uppsala Konstmuseum uppe i Slottet inte är optimal och ett antal olika platser har föreslagits under åren. Om jag fick välja så skulle mitt förstaval bli den gamla jästfabriken nere vid Tullgarnsparken. Jag vurmar lite för gamla industribyggnader och dessutom är huset både vackert och har ett fint läge nere vid ån.

Placeringen skulle ge lite skjuts åt området och åpromenaden skulle kunna bli den länk som binder ihop centrum med de nya bostadskvarteren i Kungsängen. En sådan tycker jag saknas helt och museet skulle ge folk en anledning att gå lite längre än till den nya bro som planeras nedanför Strandbodgatan. Området är under utveckling och redan nu skulle man kunna planera för restauranger och kaféer samt ställen att angöra med bussar och så vidare. Ett perfekt tillfälle att utveckla denna solsida av Fyrisån till något mer än en genomfartsled.

Hur realistiskt är det då? Inte alls skulle jag nog säga för enligt ett planförslag från kommunen så är det möjligt att man inte bygger något här före 2030 men det hindrar ju inte att man önskar något. Vilken tur att jag har ett andraval också, nämligen att man bygger något spännande på den numera ganska tomma tomten runt Lindvalls Kaffe.

För de som vill ha lite fakta kan jag berätta att byggnaden uppfördes 1902 och arkitekten var Carl Axel Ekholm. Trots att jag tittat på huset flera gånger var det först nu som jag upptäckte att det sitter en klocka ovanför namnet.

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

För några timmar sedan passerade jag Kungsängens gård söder om Uppsala och såg att de hade tänt det första ljuset. Lite tidigt men jag antar att ingen vill åka dit på söndag och fixa det. För övrigt är det en helt briljant ide att använda silorna till en enorm adventsljusstake.

För några veckor sedan skrev ett inlägg om Lasseby gärde där jag berömde färgen på det blå huset. Nu har jag hittat en lite historia om färgsättningen i boken Det gröna Uppsala.

När man skulle flytta in i området var de nya hyresgästerna inte lika entusiastiska över färgen som arkitekten. Några upprörda personer ville till och med starta en insamling för att kunna måla om huset. På frågan om hur Gunnar Leche kunnat välja den ”befängda” färgen svarade han att han som liten hade haft en färglåda där just den blåa färgen hade kommit bort. Efter detta var han väldigt förtjust i blått.

Jag är glad att man valde att behålla huset som det var för sådana här små färgklickar livar upp våra ofta ganska trista bostadsgårdar. Det är inte den första byggnaden som Leche uppför i just den här blåa färgen. 1920 ritade han ett personalbostadshus vid Östra station som kallades Blåkulla men det är rivet sedan länge.

Jag hann med lite fotografering förra helgen och eftersom det här är en Uppsalablogg får det bli en klassisk vy med Gunillaklockan.

När jag gick igenom bilderna av klockan såg det först ut som om jag inte lyckats hålla kameran rak på en enda bild. Efter en irriterad suck upptäckte jag att det faktiskt är klockan som lutar och inte kameran. Kan det vara så att jag redan hade en bild av klockan i huvudet, där den var rak, och att jag därför inte reagerade på detta redan när jag tog bilderna. Hmm, det tål att tänka på och kanske är det så att alla mina välbekanta platser inte är så välbekanta som jag tror?

I förra veckan tog jag en kort promenad genom Lasseby gärde innan de sista solstrålarna försvann bakom hustaken. Området är riktigt charmigt och färgerna på husen gör en verkligen glad, visserligen med hjälpa av den nedåtgående solen men ändå. Favoriten är onekligen det blå huset och när jag tänker på det borde det byggas fler blåa hus. Det som överraskade mig mest var ändå den njurformade plaskdammen. Jag var helt övertygat att dessa var helt borta från våra bostadsgårdar och det var riktigt kul att få se en i originalskick. Är det någon som minns varför dammarna fylldes igen? Själv har jag läst någonstans att diskussionen handlade om bakterier och barnsäkerhet.

För att dra lite torra fakta så byggdes området 1946 och arkitekten var Gunnar Leche. Det var det första bostadsområdet som den nybildade stiftelsen Uppsalahem uppförde. När det gäller namnet så skall det ha sitt ursprung från en försvunnen by och det finns referenser från 1300-talet men sen verkar det vara stopp.

Vårt fina Spår 0 är på väg att försvinna i samband med byggandet av Uppsala Resecentrum. Jag har alltid trott att detta var någon kufisk speciallösning för Uppsala men efter ett samtal med Banverket fick jag klart för mig att det finns tydliga regler för hur spåren skall numreras.

När man kliver ut från en station mot spårområdet skall man alltid mötas av spår 1. Det är själva grundregeln och sedan fylls det på i nummerordning bort från utgången. Spår som ligger vid sidan om stationen hamnar då naturligtvis före spår 1 och om det bara är ett spår får det nummer 0 som i vårt fall. Om det finns fler spår vid sidan eller bakom stationen använder man inte negativa tal vilket skulle bli förvirrande, utan då brukar man ge dem en egen nummerserie som till exempel 21, 22 osv.

Lite googlande visar att vi inte är ensamma om spår 0 och det finns fler stationer med denna egenhet som till exempel Alingsås Station. Tänk vad man inte visste :-)

Det var ett tag sedan jag vandrade runt i Uppsala centrum och det kanske är dags att nyupptäcka denna del. Lyfter man blicken ovanför skyltfönstren finns det mycket att se och oftast blir man glatt överraskad. Ibland krävs det lite mera tålamod och själv kan jag gå samma gata flera gånger och ändå upptäcka nya saker och det kan vara allt från tokiga skorstenar till texter och spännande utsmyckningar.

De här två byggnaderna tycker jag är typexempel på spännande saker som man kan hitta i staden. Det är uppenbart att huset på den första bilden inte är färdigbyggt men det är betydligt svårare att se det på det andra huset. Båda har mittenpartier som inte är centrerade och det saknas några rader fönster på ena sidan. Tyvärr har jag inte hittat något om varför de inte blev klara men det gör inte detta mindre originellt. Hur ofta bygger man halvfärdiga hus numera?

Huset på den översta bilden har adressen Sysslomansgatan 9 och är uppfört enligt ritningar godkända 1888. Arkitekten var Carl Axel Ekholm som var stadsarkitekt vid tiden. Bottenvåningen gjordes om till affärslokaler 1937 enligt ritningar av Gunnar Leche.

Det andra huset är uppfört enligt osignerade ritningar godkända 1886 och ligger på Drottninggatan 14. Det var meningen att det skulle fortsätta ända fram till korsningen Nedre Slottsgatan men så blev det inte. Här hittar vi istället det pampiga Fabriks- och Hantverksföreningens hus vilket stod klart 1915.

Jag hittade en gammal bild på Tempohuset och fick lite inspiration att läsa på lite. Byggnaden är väl en av de mest kontroversiella byggnader vi har här i Uppsala och skapade häftiga protester när den stod klar. Problemet var att byggnaden bröt så kraftigt mot den äldre bebyggelsen och debatten spred sig även utanför staden om den okänsliga arkitekturen. Nu verkar detta inte ha påverkat rivningsvågen under 1960 och 70-talet utan den fortsatte som inget hade hänt.

Idag vet jag inte om folk är lika upprörda men huset brukar alltid nämnas när det börjar talas om nya rivningar så visst sitter det djupt. Andra verkar mena att huset borde k-märkas men jag undrar faktiskt vad som egentligen skall skyddas. Det är inte mycket på huset som är original och när till och med fasaden bara är en dålig kopia av ursprungsfasaden har jag svårt att se meningen med det.

Om man inte bygger nytt tycker jag att man skall försöka återställa det så långt som möjligt. Det är väl och svära men huset ser faktisk ganska nätt och harmoniskt ut på den svartvita bilden i jämförelse med dagens uppenbarelse. Jag tycker påbyggnaden förstör rejält och det vore bra om man kunde minska eller flytta in taket för att komma tillbaka till den ursprungliga formen. Fasaden borde dessutom ersättas med originalmönstret och gärna i vitt vilket jag tycker är mycket snyggare. Jag har en förvirrad minnesbild av att huset faktiskt har varit vitmålad under någon period men ni får gärna rätta mig här.

Huset ritades av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius och stod klart 1960. Tanken bakom tårtpappersfasaden var att själva byggnaden skulle vara en del av varumärket och man skulle känna igen det ungefär som IKEA gör med sina blåa lador. Tempohuset i Uppsala är faktiskt inte ett unikum utan det finns ett liknade i Farsta cetrum från samma år.

Gamla bilden: fotograf okänd.

Jag hade glömt bort att jag tagit dessa bilder hur man nu kan göra något sådant tokigt. Tanken var att jag skulle göra ett inlägg redan i våras men jag antar att min hjärna hade tusen andra projekt på gång så denna tappades bort i röran. Hur som helst, dessa bilder är från Ekeby by en mil väster om Uppsala och jag var där i maj och hade ett par fantastiska timmar i solen. Jag rekommenderar alla att ta sig en liten promenad i området för det är verkligen vackert om man nu inte är allergisk mot superpittoreska miljöer förstås. För fotografen finns det hur mycket som helst att botanisera bland. Vackra hus, slipstenar, gamla jordbruksredskap, gärdsgårdar, väderkvarn och en uppsjö av små detaljer. När jag själv tittar på bilderna börjar jag undra om man inte borde åk ut en gång till när hösten kommer. Det borde bli ett fyrverkeri i rött och orange.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning och är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Jag skall dock inte orda för mycket om byn för det finns en fin beskrivning på Länsstyrelsens hemsida.

Självklart skall ni få en länk till Google Maps också.

För cirka tio år sedan hade jag en liten väckelse och skulden till denna var faktiskt Biltema i Uppsala. Man hade nämligen tagit sig friheten att sätta reliefer i betongelementen och gett byggnaden ett spännande österländskt uttryck. En oansenlig åtgärd i sig men i sin omgivning blev det nästan provocerande. Tidigare var jag väl som många andra och reflekterade inte över omgivningen utan det var inköpen som tankarna handlade om. Att området såg ut som en galen webbsida där popup-annonserna aldrig ville ta slut var bara något man accepterade för så var det på alla andra ställen. Detta bygge fick mig slutligen att inse vilka arkitektoniska slumområden dessa handelsplatser är. Kan en Biltemabutik få mig att hoppa till då är det riktigt illa.

Sedan dess har ingenting blivit bättre utan problemen bara forsätter. Förutom att vi har fått en ännu större blå lada så byggs det nu en ny Berlinmur längs med Tycho Hedéns väg. Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att klistras upp på dessa väggar. Ett enormt Coop vid väg 55 ökar geggan vid den infarten och samma förfulning pågår för fullt vid Bärbyleden i öster. Jag är verkligen inte emot att man bygger nytt men måste det vara så förbaskat fult? Någon form av gestaltningsprogram eller liknade borde vara ett minimum för dessa handelcentrum. Jag vet inte hur det är med er andra men ibland drar jag mig faktiskt för att åka ut till butikerna bara för att jag vantrivs så i miljön.

Pingat på Intressant.

Jag skall erkänna att jag aldrig har varit speciellt förtjust i utformningen av det nya spårområdet. Redan när jag först besökte utställningen för några år sedan upplevde jag den som minimalistisk och steril. När jag nu skulle skriva den här bloggposten så gick jag ut på nätet för att leta upp några riktigt goda exempel. Gissa om jag blev förvånad. Jag kunde inte hitta en enda snygg perrong trots flera timmars intensivt letande i alla möjliga stora bildbanker. Nu pratar vi alltså inte om tunnelbanor eller gamla stationer från början av förra seklet som kan vara helt fantastiska utan just nybyggda tågperronger. 99,9 procent bestod av betong, asfalt, gråa plattor och något menlöst ståltak. Här finns tydligen en enorm potential till förbättring och i ljuset av detta är Uppsala Resecentrum faktiskt ett riktigt föredöme.

Nu ändrar inte detta på min inställning till perrongerna och jag tycker fortfarande att man kunde visat lite mer kreativitet. När man tänker på hur mycket folk som passerar här varje dag  borde man passa på att bjuda på något minnesvärt. Lite mer färg och form skulle inte skada och det minsta man kunde begära var att något gjorts för att få bort kulvertkänslan. Ett spännande mönster i beläggningen skulle kunna vara en åtgärd bland många och det skulle dessutom förhindra att ett intrampat tuggummi eller en kaffefläck lyste som en fyr i natten.

Det är väl lite orättvist att jämföra med de gamla plattformstaken som hade en charm utifrån ålder men där fanns det åtminstone lite detaljer att fascineras över. De nya perrongerna upplever jag som intetsägande och stationen hamnar i kategorin ”plats som du passerar utan att minnas” och sådana finns det allt för många av.

KFUM-borgen är verkligen ett av de riktigt pampiga husen i Uppsala. Den är byggd i en blandning av nationalromantik och jugend vilket inte riktigt är min favoritstil när det gäller arkitektur men KFUM-borgen tycker jag är ett av de vackrare husen från epoken. Den pryder onekligen sin plats och i morgonljus blir det bara bättre.

Byggnaden är ritad av Axel Lindgren och jag läste någonstans att han hade Skytteanum som en lokal inspirationskälla. Den byggdes i etapper och den södra delen uppfördes först med förenings- och utbildningslokaler. Den norra delen något år senare med samlingslokal, lägenheter och en sjukhusdel. Invigningen skedde 1911.

Idag är den upprustad och innehåller konferenslokaler, bostäder och självklar den mer kända Alfvénsalen. Här har Orphei Drängar sin hemvist och lite lustigt har man placerat statyn ODjuret i parken framför byggnaden.

I en av mina tidigare bloggposter så skrev jag om namnstriden angående parken vid S:t Eriks källa. Den fick slutligen heta Rosénparken och det andra namnet, Artediparken, gavs istället till den uppfräschade parken framför KFUM-borgen. Jag gissar att nu är alla glada igen.

Jag fattar inte fascinationen över glashus. Nu är det Psykiatrins hus som blir nästa skapelse med stora glasytor här i Uppsala. Jag har läst många olika förklaringar från arkitekter angående dessa glaspalats. Luftiga, lätta, öppna och tillgängliga skall de tydligen vara men oftast är det bara skitsnack för att kunna klämma in en koloss i någon känslig miljö.

Jag tycker ni skall ta en ordentlig titt på bilden ovan av Bonniers konsthall. Så här ser byggnaden ut 80 procent av årets alla dagar. Är det detta man menar med luftigt och lätt? Känns byggnaden öppen och tillgänglig. Själv tycker jag att den mest liknar en stor smutsig stålpersienn. Någon hade beskrivit byggnaden som gracil, vilken skämtare.

Det finns många andra problem med glashus. Att utföra vanligt skärmarbet är näst intill omöjligt om inte persiennerna är nere under soliga dagar. Står solen lågt fortsätter problemen med reflexer från närliggande hus. Koncentrationsproblem hos de som arbetar i byggnaden ökar när händelser och rörelser utanför huset städigt stjäl uppmärksamhet från arbetet. Det är som att sitta i ett kontorslandskap där endast nackdelarna kvarstår. Kallras längs de stora glasytorna, dyrare uppvärmning och innomhusklimat som skiftar snabb är andra problem som kommer med konstruktionen.

Min slutliga fråga är ändå denna, varför skulle man överhuvudtaget vilja bygga ett hus som har en fasad som ser ut som ett stökigt kontor!?

Pingat på intressant