Scribo — perspektiv på närmiljön

Den här konstiga skapelsen kan man hitta strax söder om Kruseberg när man kör gamla Stockholmsvägen, väg 255, söderut. Jag har passerat här otaliga gånger men det var faktiskt först i somras som jag stannade till och tog några bilder.

Efter lite efterforskningar på nätet så visade det sig att det är en så kallad fattigbössa och inte någon utflippad brevlåda som man skulle kunna tro när man svischar förbi. Den står där lite ensamt vid vägkanten och antagligen var det mer lönsamt att placera den här, mitt emot gästgiveriet, än vid kyrkan. Den nuvarande konstruktionen skall enligt uppgift var byggd av en smed i slutet av 1800-talet men vissa delar kan ha tillverkats redan på 1600-talet. Nu står det 1907 på vimpeln i toppen så det är nog flera som varit med och byggt.

De flesta svär väl mest för att man måste sakta ner när man passerar byn men jag tycker ni skall stanna till och se er omkring. Det finns en helt fantastisk hemsida där ni hittar historik om alla torp och hus i bygden och ni kan dessutom ladda ner en hel bok om naturen runt Krusenberg. En perfekt grund att stå på innan ni startar er vandring. På hemsida finns en utförligare beskrivning av fattigbössan men jag hittar dessutom en kul berättelse om Sveriges största lönn som stod bredvid gästgiveriet. Den kallades ”Lönnkrogen” eller ”Punschlunden”  och i trädet som rymde 15-20 personer satt man och åt ”Alsike lake”. Tyvärr blåste trädet ner 1938 så det går inte att besöka men det är en kul historia.

Här är en länk till Google Maps.

Det har ju snackats länge om att placeringen av Uppsala Konstmuseum uppe i Slottet inte är optimal och ett antal olika platser har föreslagits under åren. Om jag fick välja så skulle mitt förstaval bli den gamla jästfabriken nere vid Tullgarnsparken. Jag vurmar lite för gamla industribyggnader och dessutom är huset både vackert och har ett fint läge nere vid ån.

Placeringen skulle ge lite skjuts åt området och åpromenaden skulle kunna bli den länk som binder ihop centrum med de nya bostadskvarteren i Kungsängen. En sådan tycker jag saknas helt och museet skulle ge folk en anledning att gå lite längre än till den nya bro som planeras nedanför Strandbodgatan. Området är under utveckling och redan nu skulle man kunna planera för restauranger och kaféer samt ställen att angöra med bussar och så vidare. Ett perfekt tillfälle att utveckla denna solsida av Fyrisån till något mer än en genomfartsled.

Hur realistiskt är det då? Inte alls skulle jag nog säga för enligt ett planförslag från kommunen så är det möjligt att man inte bygger något här före 2030 men det hindrar ju inte att man önskar något. Vilken tur att jag har ett andraval också, nämligen att man bygger något spännande på den numera ganska tomma tomten runt Lindvalls Kaffe.

För de som vill ha lite fakta kan jag berätta att byggnaden uppfördes 1902 och arkitekten var Carl Axel Ekholm. Trots att jag tittat på huset flera gånger var det först nu som jag upptäckte att det sitter en klocka ovanför namnet.

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

För några timmar sedan passerade jag Kungsängens gård söder om Uppsala och såg att de hade tänt det första ljuset. Lite tidigt men jag antar att ingen vill åka dit på söndag och fixa det. För övrigt är det en helt briljant ide att använda silorna till en enorm adventsljusstake.

För några veckor sedan skrev ett inlägg om Lasseby gärde där jag berömde färgen på det blå huset. Nu har jag hittat en lite historia om färgsättningen i boken Det gröna Uppsala.

När man skulle flytta in i området var de nya hyresgästerna inte lika entusiastiska över färgen som arkitekten. Några upprörda personer ville till och med starta en insamling för att kunna måla om huset. På frågan om hur Gunnar Leche kunnat välja den ”befängda” färgen svarade han att han som liten hade haft en färglåda där just den blåa färgen hade kommit bort. Efter detta var han väldigt förtjust i blått.

Jag är glad att man valde att behålla huset som det var för sådana här små färgklickar livar upp våra ofta ganska trista bostadsgårdar. Det är inte den första byggnaden som Leche uppför i just den här blåa färgen. 1920 ritade han ett personalbostadshus vid Östra station som kallades Blåkulla men det är rivet sedan länge.

Jag hann med lite fotografering förra helgen och eftersom det här är en Uppsalablogg får det bli en klassisk vy med Gunillaklockan.

När jag gick igenom bilderna av klockan såg det först ut som om jag inte lyckats hålla kameran rak på en enda bild. Efter en irriterad suck upptäckte jag att det faktiskt är klockan som lutar och inte kameran. Kan det vara så att jag redan hade en bild av klockan i huvudet, där den var rak, och att jag därför inte reagerade på detta redan när jag tog bilderna. Hmm, det tål att tänka på och kanske är det så att alla mina välbekanta platser inte är så välbekanta som jag tror?

I förra veckan tog jag en kort promenad genom Lasseby gärde innan de sista solstrålarna försvann bakom hustaken. Området är riktigt charmigt och färgerna på husen gör en verkligen glad, visserligen med hjälpa av den nedåtgående solen men ändå. Favoriten är onekligen det blå huset och när jag tänker på det borde det byggas fler blåa hus. Det som överraskade mig mest var ändå den njurformade plaskdammen. Jag var helt övertygat att dessa var helt borta från våra bostadsgårdar och det var riktigt kul att få se en i originalskick. Är det någon som minns varför dammarna fylldes igen? Själv har jag läst någonstans att diskussionen handlade om bakterier och barnsäkerhet.

För att dra lite torra fakta så byggdes området 1946 och arkitekten var Gunnar Leche. Det var det första bostadsområdet som den nybildade stiftelsen Uppsalahem uppförde. När det gäller namnet så skall det ha sitt ursprung från en försvunnen by och det finns referenser från 1300-talet men sen verkar det vara stopp.

Jag har en ganska bestämd åsikt när det gäller butiksskyltning och det beror nog på att jag gillar hus. Det är sällan som arkitekturen vinner något på alla dessa skyltar vilket gör att jag tycker att anpassningen till huset är väldigt viktig. Om dessutom alla skyltar skriker lika mycket så går nivån att sänkas utan att man missar budskapet. Det vi ofta ser är en tävling i att skrika högst och tar man sig en titt i staden så verkar det som man gått banans på vissa ställen och även hänsynen till våra kulturmiljöer har sina brister. Jag tycker att det skyltprogram som finns borde räcka men ibland undrar jag om tillståndsmyndigheten över huvud taget läst sina egna riktlinjer. Ta Kungsgrillen som exempel, en tidstypisk skylt får ersättas med en fullkomligt grotesk ljuslåda. Det finns i och för sig ljuslådor längs gatan sedan tidigare men två fel gör inte ett rätt.

Eftersom jag vurmar lite extra för våra få kvarvarande neonskyltar var jag var inne i tobaksaffären vid Genomfarten och frågade vart deras fina gamla skylt tagit vägen. Fick svaret att den fanns kvar men att man inte tänkte sätta upp den igen. ”Vi säljer mycket annat än tobak” så den dög inte. På frågan om det inte vore värt att bevara den så menade man att det inte var deras uppgift utan de drev en verksamhet. Vad säger man? Nu är det väl bara att vänta och se vad som dyker upp och om det slutligen blir en ljuslåda på huset från 1786 då får jag spel. Än lever hoppet.

Vårt fina Spår 0 är på väg att försvinna i samband med byggandet av Uppsala Resecentrum. Jag har alltid trott att detta var någon kufisk speciallösning för Uppsala men efter ett samtal med Banverket fick jag klart för mig att det finns tydliga regler för hur spåren skall numreras.

När man kliver ut från en station mot spårområdet skall man alltid mötas av spår 1. Det är själva grundregeln och sedan fylls det på i nummerordning bort från utgången. Spår som ligger vid sidan om stationen hamnar då naturligtvis före spår 1 och om det bara är ett spår får det nummer 0 som i vårt fall. Om det finns fler spår vid sidan eller bakom stationen använder man inte negativa tal vilket skulle bli förvirrande, utan då brukar man ge dem en egen nummerserie som till exempel 21, 22 osv.

Lite googlande visar att vi inte är ensamma om spår 0 och det finns fler stationer med denna egenhet som till exempel Alingsås Station. Tänk vad man inte visste :-)