Scribo — perspektiv på närmiljön

Epa på 60-talet. Foto: Evert Skirgård, UM

Jag hittade en relativt ny detaljplan där man vill bygga om det gamla EPA-huset här i Uppsala. Det frambringade en hel del gamla minnen som faktiskt är ganska lustfyllda. Jag har för mig att det var här jag åkte rulltrappa för första gången i mitt liv. Jag är dock osäker på om det var Forum eller EPA som var först med denna nymodighet. Ni läsare kan säkert reda ut detta?

Förslag till ny fasad mot Vaksalagatan. 

När andra samlade på ölburkar, frimärken eller tändsticksaskar var min passion skyltar. Nedanstående skylt följde med hem efter ett besök på EPA. Jag minns inte vad man gjorde reklam för men visst ger den en fläkt av 1970-tal.

Epa stod för Enhetspris AB och idén var att sälja varor till lågt pris och i fasta prislägen. Kvaliteten kunde variera men allt verkar inte ha varit dåligt. Tydligen har keramiken med serierna Glory och Örjan rönt ett visst intresse hos samlarna. Även ett gammalt uttryck dök upp i minnet. Det måste vara decennier sedan jag hörde någon använda ordet ”EPA” i betydelsen mindre värt, dålig kvalitet eller töntigt.

För att återgå till själva detaljplanen. EPA-huset så pass förändrat att det inte spelar någon roll ifall man bygger om det. Jag tycker faktiskt att en förtätning av detta kvarter är en mycket god ide. Det finns mycket luft mellan husen som uppenbart kan användas bättre. Det enda jag faktiskt skulle önska är att det nya huset får den EPA-gröna färgen som jag gillar. Låt den vara en liten påminnelse om denna epok inom varuhushandeln.

Förra helgen var jag i krokarna runt Heby och hälsade på en vän. Eftersom jag alltid försöker besöka något intressant när jag är ute och åker blev det en snabbvisit i Huddungeby radby. Varför det? Ja det var vad som dök upp i Googel när jag sökte på området precis innan avfärd.

Skifteskarta upprättad 1849-50. Ett skifte var en långsam process och kunde ta många år.

För er som inte är så bevandrade i radbyar skall jag försöka förklara det så kortfatta jag kan. Radbyn har sedan urminnes tider varit ett vanligt sätt att organisera byar i Sverige. Det finns varianter men kartan ovan av Huddungeby visar en klassisk utformning. Den består av en huvudgata där bostadshusen (röda) ligger på ena sidan och ladugårdar och uthus (gula) på den andra. Det brukade också vara så att storleken på tomten i byn (eller gårdstomtens längd vid gatan) avspeglade hur stor mark man ägde utanför själva byn.

Förklaringen till varför dessa radbyar är så ovanliga idag ser vi också på kartan. Som ni ser är åkermarken uppdelad i en mängd små åkerlotter. Orsaken till det var att varje gård skulle få sin beskärda del av de olika odlingsmarkerna. Det kunde vara bördigare på ett ställer och sämre på ett annat.

Flygfoto av Huddungeby. Foto: Flygtrafik AB 1936, UM

Det här systemet var rättvist men väldigt ineffektivt. Vissa lotter kunde vara så små att det knappt gick att vända med plogen. På 1700-talet startade man därför den första skiftesreformen, storskifte, med syfte att slå ihop åkerlotterna till större enheter. Den följdes sedan av enskifte och laga skifte. Jordbruket blev effektivare men som en följd av detta splittrades byarna då bönderna tvingades flytta ut till sina nya åkermarker.

Åter till historien om Huddungeby. Den bestod på slutet av 1700-talet av 18 gårdar. 1834 sker så en katastrof. Hela byn jämnas med marken av en stor eldsvåda. Man kan tro att detta skulle vara slutet för byn men dessa bybor verkar ha varit av den segaste sorten. Vid Laga skifte på 1850-talet hade man byggt upp 16 gårdar. Vid skiftet flyttar man ut 7 gårdar och en verkar ha försvunnit utan förklaring. Idag består byn av 8 gårdar.

Det som är lite speciellt för just denna radby är att bostadshusen är ovanligt pampiga eller herrgårdslika. Det är möjligt att man i tog i för kung och fosterland när man ändå var tvungen att bygga nytt. Byn är i alla fall ett fantastiskt exempel på den stil och byggnadsteknik som användes här i mitten på 1800-talet.

Det hade varit kul om man kommit lite närmare husen men jag vågade inte kliva in i trädgårdarna. Som sagt ett kort men mycket trevligt besök i den ”nygamla” radbyn.

Det här huset på Salagatan 21 uppfördes 1868 som tingshus för Vaksala och Ulleråkers tingsrätt. Det gör att det är ett av de äldsta kvarvarande husen öster om järnvägen.

Huset har även en annan spännande egenskap. Det följer nämligen den stadsplan som man tog fram i slutet av 1850-talet. Det var den första officiella stadsplanen för Uppsalas expansion österut. Markägarna hade visserligen redan börjat bygga längs Vaksalagatan men då efter en plan de själva hade beställt.

Karta för plan till utvidgning af Upsala stad 1857.

Karta 1882.

Som ni ser på kartan från 1857 innehöll planen ett torg med slutna hörn i samma stil som Stora torget. En karta från 1882 visar hur husen växte upp runt torget. Den blå pilen visar tingshuset och det streckade området är nuvarande Vaksalatorg. Huset hade en fin placering längs med torgets ena sida vilket ett tingshus bör ha. Det ändrades när man tog fram en ny stadsplan 1881. 1884 uppförs Pantbankshuset enligt denna plan och tingshuset förlorar sin framträdande roll.

Pantbanken och tingshuset till vänster i bild. Alfred Dahlgren 1901-02

I en husbesiktning gjord av Upplandsmuseet spekulerar man i om det runda fönstret i takkupan tidigare innehöll en klocka. Det lilla mysteriet får dock fortsätta att vara olöst. Den enda bilden jag hittat på huset är från 1901-02 och här ser man tyvärr inte kupan. Tingshuset var ursprungligen putsat men efter att det tilläggsisolerades 1982 har det fått en ny träpanel.

Jag har nämnt det här huset tidigare. Det var 2006 och då ondgjorde jag mig över att man låtit det förfalla i decennier. Under förra året renoverade man äntligen byggnaden och som ni ser är den fint skick igen.

Efter att ha försökt rensa lite i bildarkivet upptäckte jag att det fanns en hel del gamla bilder på huset. Det kan vara kul att få se hur det såg ut innan renoveringen som en liten påminnelse. Betydligt intressantare är det kanske att se hur man gjorde när man reveterade timmerhus förr i tiden. Det måste ha varit ett attans tråkigt jobb att tälja till och slå in alla de där kilarna som skulle hålla putsen på plats.

Det står i boken ”Uppsalas byggnader” att huset är ”möjligen uppfört efter byggnadssyn 1862”. Det låter osäkert men jag har inte hittat någon bättre källa. Om uppgiften stämmer är det den äldsta byggnaden i kvarteret Brynhild som för övrigt innehåller en ovanligt stor mängt hus från olika tidsåldrar.

Det var inte helt lätt att hitta en gammal bild på huset. Slutligen fann jag det i en av A Dahlgrens bilder från början av 1900-talet. Huset är det ni ser bakom de två herrarna till höger i bild och skylten som jag misstänker gör reklam för ett åkeri. Byggnaden är sig likt men karaktären på området är har ändrats en hel del. Som ni säkert förstår var det i huvudsak 1960 och 1970-talets stora visioner som startade det hela.

Det här huset på Suttungs gränd har alltid fascinerat mig. Den har den där sköna industriella looken som väldigt ovanlig i Uppsala. Huset är snett och vint och det mesta verkar luta. Självklart blir man nyfiken på dess historia och lite har jag hittat i en kommunal inventering.

Den gamla kontorsdelen med den synliga påbyggnaden.

Svartvita bilden visar Uppsala Industrifabrik (till vänster) och Hallsjö brädgård. Alfred Dahlgren 1901-02.

Byggnaden består egentligen av tre hus, den södra maskinhallen med skärmgaveln, en lägre lasthall och slutligen en kontorsbyggnad som numera innehåller en restaurang. Maskinhallen och kontorsdelen uppförs 1885-86 och den sammanbindande lasthallen 1908. I samband med lasthallens tillkomst säger inventeringen att man byggde en extra våning på kontorsbyggnaden. Takhöjningen är väldigt lätt att se då man använde en annan färg på teglet. Nu hittade jag en bild från 1901 där det ser ut som takhöjningen redan var genomförd. Det är möjligt att man får revidera uppgifterna i inventeringen.

Det saknas information om vem som uppförde husen men den skall ha innehållit maskinhall, smedja och magasin samt det fristående kontoret. När man uppför lasthallen 1908 så görs byggnaden om till hyvleri och monteringshall. 1916 benämns verksamheten som Uppsala Industrifabrik, Öhrman & Forsberg. 1923 tillverkar man dörrar, fönster och byggnadssnickerier. 1932 får firmanamnet tilläget Ångsåg och Hyvleri. Det skall även ha funnits en hög skorsten på byggnaden som var kopplad till ångpannan.

1930 tar Mälardalens lantmän över lokalerna och använder den för försäljning och traktorverkstad. 1980 fanns det planer på att riva lokalerna och bygga ett parkeringshus på platsen. Tack och lov valde man att behålla och renovera byggnaden.

Den gamla kolgården. I bortre ända , den södra, så hittar man linbana strax utanför staketet.

Äntligen har jag varit ute och tittat på resterna av den gamla kollinbanan i Ulleråker. Det har legat högt på min lista över saker att besöka sedan bloggen Ullerkråkor berättat om den.

Linbanan användes för att forsla upp kol till panncentralen som i sin tur värmde upp Ulleråkers sjukhus. En planskiss från runt 1960 visar linbanan och byggnaderna. E58 maskinhus för kolgård och E61 panncentral och maskinverkstäder.

De nedre fundamenten söder om kolgården. 

De övre fundamenten. 

Panncentralen. 

De nedre fundamenten står i skogsbrynet och bakom dessa hittar man både kolrester och stålvajrar. För att se om det fanns något mer kvar av linbanan tog jag mig uppför åsen. Det var inte helt lätt kan jag säga men som tur var fanns det träd och buskar att ta stöd av. I slutet av branten står det ytterligare två fundament i samma skala som de nere vid kolgården. Fortsätter man sedan i linbanans sträckning går man rakt in i den gröna väggen på den gamla panncetralen.

Närheten till Fyrisån får en att misstänka att kolen kom med båt. Någon kaj finns inte men jag undrar om det behövdes? Efter att ha synat åkanten nedanför kolgården upptäckte jag tre ordenliga pollare. De står med ett mellanrum på cirka 30 meter och vi får väl anta att de inte placerades där på grund av sin skönhet.

All cred går till Ullerkråkor som först uppmärksammade linbanan och fick mig att halka runt på åsen som en bergsget :)

Kolgård och panncentral på Google Maps

I helgen invigdes det nya stationshuset vid Uppsala Östra. Jag missade förstås hela kalaset eftersom jag gick i andra tankar. Nu kan man inte gå och gräma sig över det så jag satte mig ner och försökte hitta lite historik om stationen. Jag blev faktiskt förvånad över hur lite information det fanns. Detta skall i alla fall vara den tredje stationsbyggnaden i ordningen och då räknar jag inte med den som tillfälligt stod vid Bergsrunnaplan.

Uppsala östra station under uppförande. Foto: Paul Sandberg, april 1935.

Uppsala Östra. Denna entré var vänd mot Roslagsgatan. Fotograf och årtal okänt. 

När man uppförde den nya stationen vi Uppsala resecentrum sa man att den skulle vara inspirerad av stationsbyggnaden som ni ser på de gamla svartvita bilderna. Det var en härlig funkisbyggnad och jag tycker att man har lyckats ganska bra med tolkningen. Den ursprungliga byggnaden invigdes i juni 1935 och ritades av arkitekten Sven Malm. Den revs 1971.

Lenna station. Spåret gick längs med staketet och fortsatte bakom byggnaden. 

Karta 1882.

Jag hittade dessutom ett vykort på stationen från tidigt 1900-tal. Först tvekade jag på om det verkligen var rätt plats eftersom det står ”Lenna station” på kortet. När jag sedan hittade stationen på en karta från 1882 med namn och allt kan vi nog fastslå att detta är vad som senare kom att kallas Uppsala Östra. Stationshuset är uppför i schweizerstil vilket var inne på slutet av 1800-talet.

Uppsala-Lenna järnväg öppnades för trafik 1876 men enligt boken ”Sveriges järnvägsstationer 1948” skall stationen uppförts 1879. Den revs 1935 i samband med det nya stationen kom på plats. Tyvärr har jag inte själv bläddrat i boken utan uppgifterna kommer från Järnvägshistoriskt Forum. Nu vet jag att det finns väldigt många tågintresserade där ute som vet massor om detta. Jag hoppas att ni har möjlighet att kommentera mina uppgifter.

Slutligen måste jag bara säga att det är fantastiskt att en museijärnväg, Lennakatten, har fått ett sådant vackert stationshus. Jag antar att det inte hör till vanligheten.

En länk om Uppsala-Lenna Järnväg

Tullgarn idag med Hallsjö brädgårds övergivna byggnader.

Tullgarn, karta 1930

En läsare har gjort mig uppmärksam på det försvunna området Tullgarn. Efter att jag tagit del av hans information kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick använda materialet till en bloggpost. Det är på intet sätt fullständigt men jag tänkte att det är lika bra att jag skriver något istället för att sitta och trycka på det. Förhoppningsvis är det någon av er läsare som kan berätta mer.

Det som jag fastnade för var en berättelse från en person som bott i område fram till mitten av 1970-talet. Det skall ha funnits fem hus i området. Tyvärr har jag inte hittat bilder på alla. Först bodde de i en 2.a på Tullgarn 1b som delades av 3 familjer. Senare flyttade de till en fyra på adressen Tullgarn 1c. Boendet var mycket enkelt och ville man till exempel tvätta sig fick man använda sig av en trätunna ute i tvättstugan. Vatten värmdes i en stor koppargryta över en eldstad.

Det som gör detta fascinerande är att vi pratar om mitten 70-talet. För mig som växt upp med dusch och andra bekvämligheter låter det helt främmande. Tänk att det fortfarande fanns bostäder i centrala Uppsala där man tvingades elda för att kunna få ett varmt bad. Nå, man kommer till nya insikter varje dag.

Gillbergska barnhemmet. Foto Ola Ehn 1964.

Tullgarn 1b, ”Barnhuset”. Fotograf och årtal okänt.

Tullgarn 1c. Gillbergska barnhemmet eller Judiska barnhemmet. Foto: Ola Ehn 1964.

Tullgarns gjuteri till vänster och Tullgarnsparken till höger i bild. Foto: Oskar Bladh 1937 (crop)

Området har en längre historia än dessa bostadshus även om det är svårt att avgör när den började. När man söker på namnet är det två saker som dyker upp förutom Tullgarnsparken och Tullgarsgatan, Tullgarns Gjuteri & Mek. Verkstad och Gillberska barnhemmet. Gjuteriet startades 1879 och fick sitt namn efter en ombildning 1899. Det är lite oklart vart det ursprungligen låg men på 1890-talet flyttar det till den byggnad som vi idag kallar ”Åsikten” längs med Östra Ågatan.

Barnhemmet inrättades 1895 och drevs fram till 1928 då det flyttade till Sysslomansgatan. Efter flytten skall husen i Tullgarnsparken stått övergivna fram tills 1939. Under kriget nekades judar politisk asyl i Sverige men genom ett privat initiativ öppnade man här ett barnhem för ensamma flyktingbarn. Enligt en berättelse i UNT var huset nergånget men verksamheten var omtyckt av de som bodde här. De sista flyktingbarnet flyttade ut runt 1946. Som berättelsen tidigare säger så hyrde man sedan ut husen som bostäder fram till mitten av 1970-talet.

Tullgarn. Gillbergska barnhemmet längst till höger bakom buskarna. Det två större byggnaderna saknar beskrivning. Foto: Alfred Dahlgren 1908.

Karta från 1882. Tullgarn med park.

Det är okänt varför området kallas för Tullgarn. Någon menar att det kan vara hämtat från Tullgarns slott i Södermanlands län men jag har inte hittat något som backar upp den teorin. Namnet verkar dock vara vedertaget för området redan 1872. Då startade man Tullgarns tändsticksfabrik söder om Ångkvarnen. Något jag inte lyckats ta reda på är vad de två större byggnaderna, som ni ser på bilden från 1908, hade för funktion. Det framgår inte om den användes av barnhemmet, var bostäder eller innehöll annan verksamhet. Någon av byggnaderna kanske var den ursprungliga tändsticksfabriken, vem vet?

Om ni vet något mer om Tullgarn är jag mycket tacksam för ett mail eller kommentar.

I höstas var jag ute och tittade på en av våra riktiga klenoder här i Uppsala. Den är antagligen helt okänd för de flesta men kanske kan den här posten ändra på det. Det handlar nämligen om Hospitalskyrkans klocka som en gång i tiden klämtade på Fyristorg.

Karta 1702. Hospitalet och Hospitalsgränden nuvarande Fyristorg.

Hospitalskyrkan i mitten av bilden och Nybron strax nedanför. Bild från 1700-talet.

Tidigare var Fyristorg bebyggt och inte en öppen plats som idag. Här fanns ett helgeandshus som tog hand om sjuka och fattiga. Verksamheten som byggde på donationer startades redan i början på 1300-talet av dåvarande domprost Andreas And. Till inrättningen hörde även en kyrka, hospitalskyrkan, som ni kan se på gravyren från 1700-talet.

I den stora stadsbranden 1702 förstördes de flesta husen i kvarteret och även kyrkan brandhärjades. Kyrkan kunde repareras men det gick betydligt trögare att få igång den övriga verksamheten. I början av 1800-talet valde man slutligen att flytta ut inrättningen till det gamla bränneriet i Ulleråker. Klockan fick som synes följa med men jag vet inte om den någonsin kom till användning igen. Idag hittar vi klockan i den Gode Herdens Kapell som finns i Norra sjukhuset (”Vingmuttern”) ute i Ulleråker.

Klockan göts 1708 och man får väl anta att den ersatte en tidigare klocka som förstörts i branden 1702. Den är rikt ornamenterad och full med text.
Övre  kanten:

Gud har utwaldt the fattiga the ther rike woro på trona

Text på mitten av klockan:

Till guds namns ähra och the fattigas tienst är denna klocka till Upsala hospital förährt af handelsmannen i Stockholm hr Michael Grubb anno 1708.

Ovanför nedre kanten:

me fecit gerhardt meyer

Nedre kanten:

Säl then som later sig wårda om then fattiga honom skall herren hielpa i then onda tiden. Psalm 41.2.

Gerhardt Meyer som nämns på klockan var styckgjutare åt kronan. Hans gjuterihus var beläget i närheten av Hötorget i Stockholm och här tillverkades i huvudsak kanoner, skulpturer och klockor.

Den Gode Herdens kapell i Norra sjukhuset och den vackra skulpturen Solglimt av Astrid Taube.

Det är synd att denna kulturskatt står inlåst i en lokal som sällan används. Det tog mig flera försök att hitta någon som kunde öppna kapellet och nästan ingen kände till något om klockan. Kapellet är visserligen väldigt vackert men klockan borde ställas ut på en mer tillgänglig plats så fler har möjlighet att se den.