Scribo – perspektiv på närmiljön

Jag hittade en gammal bild på ställverket som legat i min dator i åratal. Inte den bästa bilden och dessutom har jag inte en aning om vart den kommer ifrån. Nu tänkte jag ändå visa den då det var en bra jämförelsebild. Stålhuset uppfördes 2009 så det är egentligen ingen nyhet men det är alltid kul att se hur det var förr.

Här tycker jag faktiskt att man lyckats med konststycket att dölja något så oönskat som ett enormt ställverk. Det hade varit bäst om man kunnat ta bort den helt men jag tycker denna lösning är spännande. Att klä in hela anläggningen i järnnät och sedan låta vildvin dölja den får väl ses som nytänkande.

Jag har mött några som tycker huset är fult men om man tänker på alternativen så får man nog se projektet som lyckat. Kommunen ville först bygga en 8 meter hög mur runt området. Ja ni förstår själva hur det hade sett ut.

Nu lyckades man ta bort alla luftledningar och samla allt under ett tak. Fasaden består av nät gjort av cortenstål. Hålen är lite sneda vilket gör att från vissa håll ser man igenom nätet och från andra inte. Det är också ett effektivt skydd mot klotter då maskorna är ganska stora.

Jag tror att detta kan bli bra. Vildvinet har fantastiska färger så det skall bli kul att se hur det blir när den vuxit sig större.

Jag har ju glömt och berätta om järnvägsstationens klocka. Jag skrev ju om den strax före jul och berättade att den sett lite olika ut under åren. Nu har den nya klockan kommit på plats och den är kanonfin. De valde den svarta som var min favorit och dessutom satte de dit en som fyllde upp hela hålet. Jag var ju lite rädd att de skulle återanvända den miniklocka som satt där tidigare.

Jag har också funderat på det där med namnet. Vad skall man egentligen kalla stationen? Det finns ju en hel del att välja på. Just nu kallar man den för Uppsala resecentrum men det känns mer som ett projektnamn för själva bygget. Det finns ytterligare några saker som krånglar till det. Uppsala Östra är ju snart tillbaka med Lennakatten och dessutom verkar det som man använder olika namn beroende på om det är buss eller tåg man tänker åka med.

Uppsala Järnvägsstation
Uppsala centralstation
Uppsala central
Uppsala resecentrum
Uppsala C
Uppsala tågstation
…

När jag sökte på nätet så upptäckte jag att ibland vänder man på det. Det är något ägarna Jernhuset har börjat med när det gäller till exempel stationen i Stockholm. Jag vet inte om det är någon marknadsföringsgimmick men snart har vi kanske en Centralstation Uppsala?

Balkongerna på det nybyggda husen på Fyrisvallen.

Jag vet inte om man skulle kalla det en trend men greppet att hotta upp fasaden med färgglada balkonger verkar ha slagit till i Uppsala. Personligen tycker jag det är uppfriskande och hoppas att det är ett litet steg bort från den ganska menlösa nyfunkisen som man smetat ner staden med de senaste decennierna. Det här är i och för sig ingen ny företeelse. Husen vid Årstagatan byggdes redan 2006.

Hassellunden Årstagatan.

Det som är nytt är något som jag upptäckte när jag var ute och fotograferade balkongerna. Det händer något med ljuset när de koncentreras runt en innergård. Det är svårt att få det att fastna på bild men när solen lyser genom plexiglaset förvandlas balkongerna till en enorm partybelysning. Gårdarna får ett konstigt ljus som är svårt att beskriva. Inte på något sätt obehagligt utan mest bara annorlunda. Man undrar ju om det var meningen eller om arkitekten bara tyckte det var snyggt med färgat glas och ljuset kom på köpet?

Blå balkonger på det nya huset korsningen Islandsgatan och Muningatan.

Jag tycker ni skall ta er en titt och speciellt vid Fyrisvallen eller det nya huset i Kungsängen. Hmm, det kan väl aldrig vara bra att växa upp i en lekpark där allt är blåtonat? :)

Kommer ni ihåg fjärrvärmeverket i norra Kvarngärdet? Jag tyckte det var ett  fantastiskt hus när jag var liten. När man kom åkandes längs Tycho Hedéns väg kunde man se in genom de stora fönstren och beundra alla rör och maskiner som fanns där inne :)

Fjärrvärmeverket var det första i Uppsala och togs i drift 1962. Det skulle leverera värme till de nya bostäderna som man planerade att bygga i området. När kraftverket i Boländern kommer igång flyttas så småningom distributionen dit och i början av 1980-talet stänger man fjärrvärmeverket.  Som ni ser är det numera ombyggt till kontor och innehåller bland annat folktandvård och vårdcentral. Nyttiga verksamheter men jag saknar rören.

Äldre bilden: fotograf och årtal okänt.

Huset på Google Maps.

Igår tog jag mig en morgonpromenad runt Lyssnaängsbadet. Solbadarna hade redan börjat dyka upp och glassbilen levererade varor. Det var dock inte vädret som fått mig att åka hit utan jag hade helt andra saker i tankarna. Som ni ser på kartan från 1732 så låg det ett tegelbruk här nere vid vattnet. I en vild förhoppning tänkte jag att det kanske fanns några rester kvar. Marken har visserligen brukats men några stora förändringar har inte skett de senaste seklen.

Mycket riktigt hittar man rester av tegel i buskarna bakom kiosken. Det mesta är i kornstorlek men jag hittade två stora bitar, en tegelsten och en takpanna. Jag kan inte avgöra om de är 300 år gamla men de är absolut inte inköpta i någon byggbutik de senaste åren. Några fler lämningar kunde jag inte se men det är möjligt att de täta snåren döljer fler intressanta saker.

En liten fundering om namnet. När jag växte upp så kallades badet för Granebergsbadet. Lyssnaängen eller Lyssnaängsbadet upplever jag som en mycket senare uppfinning? Är det fler som har samma uppfattning eller är jag helt ute och cyklar?

1732 kallades den här platsen för Tegeludden. På en yngre karta från 1816 är bruket borta och området heter då Fäboängen. Enligt dokumentationen till kartan skall en av åkrarna brukats av inhysesmannen Anders Ersson (om jag tolkat det rätt) som bodde i torpet Lysnan. Det är detta torp som senare har fått ge namn åt Lyssnaängen.

Lyssnaängsbadet på Google Maps

Likkällaren vid Akademiska sjukhuset.

Likkällaren är inte lätt att upptäcka bakom buskarna.

Den här dörren har jag passerat massor av gånger utan att reagera på att den överhuvudtaget existerade. Kanske beror det på att den döljs av stora buskar så det är lätt att bara svischa förbi den. När jag råkade se en liten notis om den i boken ”Uppsalas byggnader” var jag bara tvungen att ta mig en närmare titt. Ni hittar den vid vägen nedanför Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad.

Det är en likkällare (bårhus) och uppfördes 1902-04 enligt ritningar av Axel Kumlien. Jag gissar att han är mer känd som arkitekten som ritat Grand Hotel i Stockholm. Som ni säkert förstår anställdes han inte enbart för att designa en grön dörr även om det blev en mycket vacker dörr. Samma år uppförde man två nya byggnader strax söder om Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad, en förlossningsklinik och en ekonomibyggnad. Den senare är numera riven för att ge plats åt Psykiatrins hus. Det bör väl också nämnas att han redan tidigare byggt det norra hospitalet i Ulleråker, den så kallade ”Vingmuttern”, och Villa Anna i Odinslund.

Nyfikenheten ökar ju lite när det visade sig att det var ett gammalt bårhus och inte någon enkel jordkällare. Är det Grand Hotel-standard där inne eller bara kala väggar? Kanske är det någon som har varit där inne och kan berätta?

Rostigt staket uppe på Ultunaåsen. Var det där för att hålla besökare borta eller hindra patienterna från att rymma?

Detta staket står uppe på Ultunaåsen och har jag sett det flera gånger. Då reflekterade jag aldrig över varför det stod där ute i skogen. Nu har bloggen Ullerkråkor skrivit om det och jag tycker det blev betydligt intressantare. Tydligen är det en del av ett staket som tidigare omgärdade hela sjukhusområdet. Det gick från Vindbron nästan upp till Dag Hammarskölds väg och sedan ned längs med Kungsängsleden mot ån igen. Ett enormt område.

Det gamla staketet med taggtråd i toppen och en ordentligt betongfot på sina ställen.

Nu kanske någon tycker att ett gammalt rostigt staket inte är mycket hänga i julgranen och jag är böjd att hålla med, trots att det är mer än ett halvsekel gammat. En sak har jag dock lärt mig under åren. Fotografera även det som vid en första anblick verkar ointressant. Ibland hittar man fakta som ändrar på detta eller så dyker det upp en grävmaskin och vips så är det borta.

Ta till exempel mitt förra inlägg om häradsvägen i Årsta. När flera små pusselbitar sätts ihop och får ett sammanhang blir berättelsen ofta både roligare och mer intressant. Inget nytt egentligen men ibland kan man glömma det när man står där och tittar på just det där ointressanta.

Staketet får mig dessutom att börja fundera på hur det var förr. Var området som ett stort fängelse i södra Uppsala. Jag minns i alla fall att när jag var liten och cyklade runt här, då tyckte man att det var väldigt kusligt. Vissa sa att det spökade där och man fantiserade om hur det plötsligt skulle dyka upp galna mentalpatienter och börja jaga en…

Nåja, nu är staketet dokumenterat och vem vet, i framtiden kanske någon vill skriva en mer ingående berättelse om sjukhuset historia. Inte omöjligt att de blir jätteglada när de hittar mina stängselbilder :)

Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.

Efter min bloggpost om häradsvägen över Rosendalsfältet kom jag på att det finns ett spännande exempel på en bevarad häradsväg. Det är den gamla huvudvägen från Vaksala kyrkby ner till Slavsta. Idag är det en cykelväg och Jag har markerat en bit av vägen som går igenom den ursprungliga byn Årsta med rött i kartan här ovan.

Det som är lite kul med just denna sträcka är hur utbyggnaden har förändrat området. Tidigare låg husens huvudentréer vända mot häradsvägen. När området expanderade vändes entréerna åt motsatt håll och de nya gatorna. Jag undrar vad husägarna tycket när deras ytterdörrar plötsligt pekade ut mot bakgården?

Idag kan man faktisk hitta rester från den tidigare ordningen. Några grindar står kvar längs med cykelvägen och man kan nästan förnimma hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Karta från OpenStreetMap.

Det vackra ängeln uppe på taket på Uppsala domkyrka är ängeln Gabriel eller av den lokala humorn kallad ”Sankta Cementa”. Det är en av de få delar som är kvar av efter en ombyggnad man gjorde i slutet av 1800-talet. Från början fanns det faktiskt två änglar uppe på taket men den ena ”försvann”.

Uppsala Domkyrkan före och efter Helgo Zettervalls renovering. Foto: bild 1 Heinrich Osti, 1860-70. Bild 2 Okänd, 1893.

På 1800-talet var domkyrkan ganska sliten och behövde renoveras. Uppdraget gick till byggmästare Helgo Zettervall som hade stora visioner. Han ville göra Domkyrkan mer gotisk och gick minst sagt grundligt tillväga. Under åren 1886-1893 byggde man om tornen fullständigt och kyrkan kläddes med tinnar och torn. Han fick mycket kritik för sin renovering och den är säkert befogad i stora delar. Man glömmer dock att allt han gjorde inte var dåligt. Inne i kyrkan tog han bort många äldre och klumpigt genomförda renoveringar och byggnationer som inte var speciellt snygga.

Torn och strävbågar vittrar sönder. Foto: Östlings foto 1950

Skyddstak vid entrén till Uppsala Domkyrka.  Foto: Uppsala-bild, 1948

Materialvalen var det senaste inom dåtidens byggnadskonst, det vill säga maskinslaget tegel och mängder med betong. Det visade sig att detta inte var ett så lyckat val utan ganska snart började hela kyrkan vittra sönder. Under 1930- till 1970-talet tvingades besökarna gå under ett skyddstak för att inte träffas av fallande stenar. I samma veva börjar man ett omfattande renoveringsarbete. Fram till 1944 hade man plockat ner närmare 1200 ton frostsprängt tegel och betong från kyrkan.

Ängeln Mikael stående ovanför den västra entrén. Foto: Okänd, 1893

Byggmästare Verner Karlsson med den nedtagna ängeln. Foto: Okänd.

1941 lyfte man ner ängeln Mikael för renovering. Lyftet planerades noga för man visste att den 3 ton tunga ängeln skulle falla sönder under arbetet. Den lagades minutiöst och deponerades sedan hos Tekniska Museet. Jag har försökt läsa på om detta men det verkar som om det innebar en ståplats i cementbolagets lager. Det var nog meningen att den skulle sättas upp igen men tydligen glömdes den bort.

När Skånska cementbolaget hade hundraårsjubileum beslutar de sig för att donera ängeln till S:t Pauli Mellersta Kyrkogård i Malmö. Jag förstår inte med vilken rätt man gjorde detta men där står den nu i all sin prakt.

Vad säger ni, är det dags att vi får tillbaka våran ärkeängel?

Här hittar ni bilder på ängel Mikael i Malmö.

Ärkebiskop Jakob Ulvssons staty bredvid Riddartorget restes 1927 under Universitets 450-års jubileum. Han drog igång verksamheten 1477 och det är väl inte mer än rätt att han har hedrats med en staty. Nu är det inte hans gärningar jag tänker berätta om utan porfyrkolonnen som statyn är placerad på. De kanske låter konstig men för att göra det måste jag dra snabbversionen om Sten Sturemonumentet.

Det startade 1871 med att studenterna ville uppföra ”en ärestod över Sten Sture”. Planen var att inviga den i samband med Universitetets 400-års jubileum 1877. Man börjar genast samla in pengar men tydligen gick det lite knackigt. Året innan jubileet ansåg man att kassan var för liten och frågan fick vila.

1888 blir det en nystart av projektet då Universitetet skänker en porfyrkolonn till studentkåren. Den hade Universitetet i sin tur fått av stadsrådet Hans Astrup i Oslo (då Kristiania), en man med intressen i porfyrverket i Älvdalen. Det bör väl nämnas att kolonnen ursprungligen höggs för ett monument över Gustav Vasa som skulle stå i Mora.

Idén var att kolonnen skulle användas till det föreslagna monumentet över Sten Sture. Studentkåren övervägde saken men trots det generösa bidraget valde man att utlysa en tävling. Man kan tro att Carl Milles förslag vann eftersom det är hans skulptur vi kan se idag. Sanningen är att den kom bara på en fjärde plats vilket var en chock för många. Kåren gillade dock förslaget och med ett bidrag av politikern och affärsmannen Hjalmar Wjik kunde man arbeta vidare med Milles. Efter många turer hit och dit kunde man slutligen inviga Sten Sturemonumentet den 13 februari 1925 uppe på Kronåsen.

Porfyrkolonnens fortsatta öden fram tills att den blir stöd åt Jakob Ulvsson är dock okända för mig. När den väl var på plats hände det som verkar vara en naturlag här i Uppsala. Den studentikosa humorn griper in och statyn döps till ”Ärkestiftet”.

Den vackra statyn i toppen av kolonnen är gjord av skulptören Christian Eriksson (1858-1935).

Nu så här före sista april, eller valborg som fler och fler säger även här i Uppsala, tyckte jag det här inlägget skulle passa perfekt. Ni har säkert sett Uppsala universitets rektor stå här uppe på balkongen på Carolina Rediviva under valborgsmässoaftonen. Klockan tre viftar han med sin studentmössa för den traditionella mösspåtagningen och alla viftar tillbaka med sina innan de sätter dem på huvudet och rusar ned för backen.

Förra året fick jag tillfälle att kliva ut på balkongen. Jag är normalt inte höjdrädd och den här balkongen är inte speciellt hög, ändå kom det där suget i magen tillbaka. Det syns inte så bra på bilden men golvet lutar kraftigt ned mot räcket och det känns hela tiden som om man skall falla. Utsikten är strålande och det är säkert mäktigt att stå här på sista april och se ut över alla människor som samlats här. Trots det misstänker jag att även rektorn önskade att han kunde linda sina tår runt någon planka i golvet.

Gamla bilder är fantastiska och nu hittade jag ytterligare en som jag bara måste visa. Här ser ni utvärdshuset Hagalund, Lambys (efter källarmästare Lamby) eller ”Fördärvet” som den också kallades. Kärt barn har många namn. Krogen låg nere vid ån i änden av Strandbodgatan och var ursprungligen en gammal tullstuga. 1826 köpte en pastejbagare vid namn Per B Schucani huset och startade en servering och en kägelbana. Ni hittar den nere till vänster på kartan från 1882 (pilen).

När Strömparterrens schweizeri, dagens Flustret, uppförs i början på 1840-talet får den namnet ”Lilla Fördärvet”. Värdshuset i Hagalund börjar då kallas ”Stora Fördärvet” vilket säkert är mer känt. I slutet av 1800-talet rivs etablissemanget och en ny tullkammare byggs på tomten. Även denna är borta idag.

Det är lustigt hur starkt förankrade dessa öknamn eller smeknamn var i Uppsala. Man hittar dem till och med i gamla kartor över staden.

Svartvita fotot: Per Hanselli, ungefär 1860