Scribo – perspektiv på närmiljön

Vårt fina Spår 0 är på väg att försvinna i samband med byggandet av Uppsala Resecentrum. Jag har alltid trott att detta var någon kufisk speciallösning för Uppsala men efter ett samtal med Banverket fick jag klart för mig att det finns tydliga regler för hur spåren skall numreras.

När man kliver ut från en station mot spårområdet skall man alltid mötas av spår 1. Det är själva grundregeln och sedan fylls det på i nummerordning bort från utgången. Spår som ligger vid sidan om stationen hamnar då naturligtvis före spår 1 och om det bara är ett spår får det nummer 0 som i vårt fall. Om det finns fler spår vid sidan eller bakom stationen använder man inte negativa tal vilket skulle bli förvirrande, utan då brukar man ge dem en egen nummerserie som till exempel 21, 22 osv.

Lite googlande visar att vi inte är ensamma om spår 0 och det finns fler stationer med denna egenhet som till exempel Alingsås Station. Tänk vad man inte visste :-)

Det var ett tag sedan jag vandrade runt i Uppsala centrum och det kanske är dags att nyupptäcka denna del. Lyfter man blicken ovanför skyltfönstren finns det mycket att se och oftast blir man glatt överraskad. Ibland krävs det lite mera tålamod och själv kan jag gå samma gata flera gånger och ändå upptäcka nya saker och det kan vara allt från tokiga skorstenar till texter och spännande utsmyckningar.

De här två byggnaderna tycker jag är typexempel på spännande saker som man kan hitta i staden. Det är uppenbart att huset på den första bilden inte är färdigbyggt men det är betydligt svårare att se det på det andra huset. Båda har mittenpartier som inte är centrerade och det saknas några rader fönster på ena sidan. Tyvärr har jag inte hittat något om varför de inte blev klara men det gör inte detta mindre originellt. Hur ofta bygger man halvfärdiga hus numera?

Huset på den översta bilden har adressen Sysslomansgatan 9 och är uppfört enligt ritningar godkända 1888. Arkitekten var Carl Axel Ekholm som var stadsarkitekt vid tiden. Bottenvåningen gjordes om till affärslokaler 1937 enligt ritningar av Gunnar Leche.

Det andra huset är uppfört enligt osignerade ritningar godkända 1886 och ligger på Drottninggatan 14. Det var meningen att det skulle fortsätta ända fram till korsningen Nedre Slottsgatan men så blev det inte. Här hittar vi istället det pampiga Fabriks- och Hantverksföreningens hus vilket stod klart 1915.

Jag hittade en gammal bild på Tempohuset eller Åhlénshuset som det numera kallas och fick lite inspiration att läsa på lite. Byggnaden är väl en av de mest kontroversiella byggnader vi har här i Uppsala och skapade häftiga protester när den stod klar. Problemet var att byggnaden bröt så kraftigt mot den äldre bebyggelsen och debatten spred sig även utanför staden om den okänsliga arkitekturen. Nu verkar detta inte ha påverkat rivningsvågen under 1960 och 70-talet utan den fortsatte som inget hade hänt.

Idag vet jag inte om folk är lika upprörda men huset brukar alltid nämnas när det börjar talas om nya rivningar så visst sitter det djupt. Andra verkar mena att huset borde k-märkas men jag undrar faktiskt vad som egentligen skall skyddas. Det är inte mycket på huset som är original och när till och med fasaden bara är en dålig kopia av ursprungsfasaden har jag svårt att se meningen med det.

Om man inte bygger nytt tycker jag att man skall försöka återställa det så långt som möjligt. Det är väl och svära men huset ser faktisk ganska nätt och harmoniskt ut på den svartvita bilden i jämförelse med dagens uppenbarelse. Jag tycker påbyggnaden förstör rejält och det vore bra om man kunde minska eller flytta in taket för att komma tillbaka till den ursprungliga formen. Fasaden borde dessutom ersättas med originalmönstret och gärna i vitt vilket jag tycker är mycket snyggare. Jag har en förvirrad minnesbild av att huset faktiskt har varit vitmålad under någon period men ni får gärna rätta mig här.

Huset ritades av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius och stod klart 1960. Tanken bakom tårtpappersfasaden var att själva byggnaden skulle vara en del av varumärket och man skulle känna igen det ungefär som IKEA gör med sina blåa lador. Tempohuset i Uppsala är faktiskt inte ett unikum utan det finns ett liknade i Farsta cetrum från samma år.

Gamla bilden: fotograf okänd.

Jag hade glömt bort att jag tagit dessa bilder hur man nu kan göra något sådant tokigt. Tanken var att jag skulle göra ett inlägg redan i våras men jag antar att min hjärna hade tusen andra projekt på gång så denna tappades bort i röran. Hur som helst, dessa bilder är från Ekeby by en mil väster om Uppsala och jag var där i maj och hade ett par fantastiska timmar i solen. Jag rekommenderar alla att ta sig en liten promenad i området för det är verkligen vackert om man nu inte är allergisk mot superpittoreska miljöer förstås. För fotografen finns det hur mycket som helst att botanisera bland. Vackra hus, slipstenar, gamla jordbruksredskap, gärdsgårdar, väderkvarn och en uppsjö av små detaljer. När jag själv tittar på bilderna börjar jag undra om man inte borde åk ut en gång till när hösten kommer. Det borde bli ett fyrverkeri i rött och orange.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning och är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Jag skall dock inte orda för mycket om byn för det finns en fin beskrivning på Länsstyrelsens hemsida.

Självklart skall ni få en länk till Google Maps också.

För cirka tio år sedan hade jag en liten väckelse och skulden till denna var faktiskt Biltema i Uppsala. Man hade nämligen tagit sig friheten att sätta reliefer i betongelementen och gett byggnaden ett spännande österländskt uttryck. En oansenlig åtgärd i sig men i sin omgivning blev det nästan provocerande. Tidigare var jag väl som många andra och reflekterade inte över omgivningen utan det var inköpen som tankarna handlade om. Att området såg ut som en galen webbsida där popup-annonserna aldrig ville ta slut var bara något man accepterade för så var det på alla andra ställen. Detta bygge fick mig slutligen att inse vilka arkitektoniska slumområden dessa handelsplatser är. Kan en Biltemabutik få mig att hoppa till då är det riktigt illa.

Sedan dess har ingenting blivit bättre utan problemen bara forsätter. Förutom att vi har fått en ännu större blå lada så byggs det nu en ny Berlinmur längs med Tycho Hedéns väg. Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att klistras upp på dessa väggar. Ett enormt Coop vid väg 55 ökar geggan vid den infarten och samma förfulning pågår för fullt vid Bärbyleden i öster. Jag är verkligen inte emot att man bygger nytt men måste det vara så förbaskat fult? Någon form av gestaltningsprogram eller liknade borde vara ett minimum för dessa handelcentrum. Jag vet inte hur det är med er andra men ibland drar jag mig faktiskt för att åka ut till butikerna bara för att jag vantrivs så i miljön.

Pingat på Intressant.

Jag skall erkänna att jag aldrig har varit speciellt förtjust i utformningen av det nya spårområdet. Redan när jag först besökte utställningen för några år sedan upplevde jag den som minimalistisk och steril. När jag nu skulle skriva den här bloggposten så gick jag ut på nätet för att leta upp några riktigt goda exempel. Gissa om jag blev förvånad. Jag kunde inte hitta en enda snygg perrong trots flera timmars intensivt letande i alla möjliga stora bildbanker. Nu pratar vi alltså inte om tunnelbanor eller gamla stationer från början av förra seklet som kan vara helt fantastiska utan just nybyggda tågperronger. 99,9 procent bestod av betong, asfalt, gråa plattor och något menlöst ståltak. Här finns tydligen en enorm potential till förbättring och i ljuset av detta är Uppsala Resecentrum faktiskt ett riktigt föredöme.

Nu ändrar inte detta på min inställning till perrongerna och jag tycker fortfarande att man kunde visat lite mer kreativitet. När man tänker på hur mycket folk som passerar här varje dag  borde man passa på att bjuda på något minnesvärt. Lite mer färg och form skulle inte skada och det minsta man kunde begära var att något gjorts för att få bort kulvertkänslan. Ett spännande mönster i beläggningen skulle kunna vara en åtgärd bland många och det skulle dessutom förhindra att ett intrampat tuggummi eller en kaffefläck lyste som en fyr i natten.

Det är väl lite orättvist att jämföra med de gamla plattformstaken som hade en charm utifrån ålder men där fanns det åtminstone lite detaljer att fascineras över. De nya perrongerna upplever jag som intetsägande och stationen hamnar i kategorin ”plats som du passerar utan att minnas” och sådana finns det allt för många av.

Så här i början av semestern ligger inte bloggandet högst upp på listan men man får göra sitt bästa. Här kommer lite bilder på neonskyltar och i dag blev det ett frisörtema.

När man börjar titta på skyltningar i sin jakt på neon så slås jag hur fantasilöst det mesta är. Stora ljuslådor finns det gott om och lämnar man centrum är det ännu sämre ställt. Oavsett om husen är nya eller från börja av 1900-talet så är det de tråkiga ljuslådorna som helt dominerar. Ni vet vilka jag menar, fyrkantiga aluminiumboxar och akrylplast med tryckt text. Det hade varit bra om det skyltprogram för stadskärnan som man tagit fram även användes i resten av staden. Boende utanför centrum borde också ha rätt till smakfull skyltning kan man tycka.

Skyltarna hittar ni på Skomakargatan, korsningen Årstagatan och Byggmästargatan, Kungsängsgatan och slutligen Östra Ågatan.

KFUM-borgen är verkligen ett av de riktigt pampiga husen i Uppsala. Den är byggd i en blandning av nationalromantik och jugend vilket inte riktigt är min favoritstil när det gäller arkitektur men KFUM-borgen tycker jag är ett av de vackrare husen från epoken. Den pryder onekligen sin plats och i morgonljus blir det bara bättre.

Byggnaden är ritad av Axel Lindgren och jag läste någonstans att han hade Skytteanum som en lokal inspirationskälla. Den byggdes i etapper och den södra delen uppfördes först med förenings- och utbildningslokaler. Den norra delen något år senare med samlingslokal, lägenheter och en sjukhusdel. Invigningen skedde 1911.

Idag är den upprustad och innehåller konferenslokaler, bostäder och självklar den mer kända Alfvénsalen. Här har Orphei Drängar sin hemvist och lite lustigt har man placerat statyn ODjuret i parken framför byggnaden.

I en av mina tidigare bloggposter så skrev jag om namnstriden angående parken vid S:t Eriks källa. Den fick slutligen heta Rosénparken och det andra namnet, Artediparken, gavs istället till den uppfräschade parken framför KFUM-borgen. Jag gissar att nu är alla glada igen.

Jag fattar inte fascinationen över glashus. Nu är det Psykiatrins hus som blir nästa skapelse med stora glasytor här i Uppsala. Jag har läst många olika förklaringar från arkitekter angående dessa glaspalats. Luftiga, lätta, öppna och tillgängliga skall de tydligen vara men oftast är det bara skitsnack för att kunna klämma in en koloss i någon känslig miljö.

Jag tycker ni skall ta en ordentlig titt på bilden ovan av Bonniers konsthall. Så här ser byggnaden ut 80 procent av årets alla dagar. Är det detta man menar med luftigt och lätt? Känns byggnaden öppen och tillgänglig. Själv tycker jag att den mest liknar en stor smutsig stålpersienn. Någon hade beskrivit byggnaden som gracil, vilken skämtare.

Det finns många andra problem med glashus. Att utföra vanligt skärmarbet är näst intill omöjligt om inte persiennerna är nere under soliga dagar. Står solen lågt fortsätter problemen med reflexer från närliggande hus. Koncentrationsproblem hos de som arbetar i byggnaden ökar när händelser och rörelser utanför huset städigt stjäl uppmärksamhet från arbetet. Det är som att sitta i ett kontorslandskap där endast nackdelarna kvarstår. Kallras längs de stora glasytorna, dyrare uppvärmning och innomhusklimat som skiftar snabb är andra problem som kommer med konstruktionen.

Min slutliga fråga är ändå denna, varför skulle man överhuvudtaget vilja bygga ett hus som har en fasad som ser ut som ett stökigt kontor!?

Pingat på intressant

Det är nog inte helt okänt att stadsdelen Gottsunda har fått sitt namn från Gottsunda gård som ligger i närheten av Lurbo. Platsen finns nämd i skrifter från 1300-talet men då som Gutasund. När vattennivån stod högre var dalgången mellan gården och Lurbo ett sund och det förklarar en del av namnet. Förledet har man lite olika teorier om och den mer spännande är att den har sitt ursprung från ordet gutar. Man menar att gotländska sjömän kan ha haft en lite samlingsplats någonstans i området. Den andra förklaringen är att det är sprunget ur de fornsvenska personnamnen Gute eller Gutte.

Byggnaderna vi ser idag är relativt nya men på 1600-talet fanns här ett säteri uppfört av J.Axelhielm. Jag försökte googla på namnet men det gav ett magert resultat. En sida om Gävle nämner dock en Johan Henriksson Axelhielm som var ordförande i en häxkommission vid den här tiden. Genast så sätter fantasin igång och man börjar fundera om det kan vara samma person. Nu orkar jag inte läsa allt om häxprocesser i Sverige men om någon har kunskap i ämnet så kommentera gärna. Säteriet är borta och dagens mangårdsbyggnad är från 1831 och ombyggd i början av 1900-talet. Flygelbyggnaderna är uppförda någon gång mellan 1840 och 1850.

Flottsunds fyr blev byggnadsminnesförklarad i slutet av förra året. Jag blev påmind om detta när jag satt och bläddrade bland mina bilder. Som båtägare vurmar man ju lite extra för sina sjömärken och det är kul att vi har en sådan här raritet i området runt Ekoln.

Det som gör denna fyr så speciell är att den är gasdriven och både tornet och lampan med dess teknik är i originalutförande. Antagligen är detta den enda i landet med denna kombination som fortfarande är i drift. När Sjöfartsverket mellan 1980 och 1990 byggde om de sista gasfyrarna till eldrift så beslöt man att Flottsunds fyr hade spelat ut sin roll och den släcktes. Gasdriften blev kvar men istället fortsatte förfallet. Projektet Årike Fyris uppmärksammade dock fyren i sitt arbete med att skydda och tillvarata värden längs med Fyrisån. Efter en omfattande renovering kunde man tända den igen 1996.

Fyren inköptes 1929 från Svenska AB Gasaccumulator i Stockholm (AGA) för en kostnad av 2905 kr. Fyrapparaten, system AGA-Dalén, drivs med acetylengas som förvaras i fyrens nedre del.  Det är en blixtfyr med en lysvidd på nästan 9km (4,8 nm) och karaktären är två blixtar var sjätte sekund.

I min spaning efter gamla neonskyltar i Uppsala så har vi kommit till August Johanssons skomodehus på Vaksalagatan. Att denna skylt har fått vara kvar beror troligtvis på sin undanskymda placering på baksidan av fastigheten. Butiken har funnits på samma adress sedan 1848 och har överlevt tre olika byggnader vilket är mycket imponerande! Nuvarande fastighet uppfördes 1961 och man får väl anta att neonskylten härstammar från samma tid.

Nu finns det planer på att bebygga parkeringen bakom Tempo vilket jag uppskattar. Denna ödetomt i centrala Uppsala kan användas till bättre saker och om det blir en park eller byggnad är oväsentligt, bara det anskrämliga planket rivs. Neonskylten lär försvinna ifall man väljer att bygga ett nytt hus men jag är envist positiv och förutsätter att den bara får en ny och mer synlig placering.

När jag ser konserthuset så tänker jag alltid på Borgerna och deras rymdskepp. Jag får en sådan där känsla av att – nä nu jäklar är vi invaderade, spring!

Borgerna är mänskligheten och Federationens värsta fiender i tv-serien Star Trek. Dessa typer åker runt bland galaxerna och ”assimilerar” invånarna de stöter på. Man ersätter sedan delar av kropparna med avancerad teknik för att de skall bli effektivare men framför allt tar man bort den egna viljan för att få en produktiv och medgörlig enhet i det stora kollektivet. Kanske var detta en hemlig dröm som kommunledningen försökte manifestera när de beslutade om utformningen, vem vet?

Huset i sig då? När det nu slutgiltigt står där så får man ju anpassa sig till det hela. Det kommer att vara en evig diskussion om kostnaderna och om platsen var den rätta men oavsett så tycker jag byggnaden blev ganska snygg. Den tål att tittas på utan att man blir uttråkad vilket jag anser är ett gott betyg.

I hörnet av Kungsgatan och S:t Olofsgatan hittar vi en kontorsbyggnad från början av 1980-talet. Det intressanta med huset är klockan som sitter på gaveln mot korsningen. Om man tittar närmare på den ser den onekligen gammal ut och absolut inte något som formgetts runt 1980. Jag har fått berättat för mig är att denna klocka härrör från prins Gustavs skola som tidigare låg i detta kvarter.

Prins Gustavs skola startade 1829 i den lilla mörka träbyggnaden som skymtar bortom den stora byggnaden på bilden. Det större skolhuset uppfördes 1832. Före 1842 sköttes skolor av stiftelser eller av privata initiativtagare. När man beslutade att även socknarna var tvungna att tillhandahålla undervisning blev Prins Gustavs skola en av de första så kallade folkskolorna i Uppsala. Vid denna tid skedde undervisningen enligt Lancastermetoden vilket gick ut på att äldre elever undervisade de yngre. Det var en praktisk metod då man kunde undervisa stora grupper med få lärare.

Skolan revs 1959. Det skulle vara spännande att få veta vart klockan befunnit sig i tjugo år innan det nya huset byggdes och varför man valde att sätta upp den igen.

Gammalt fotografi taget av A. Dahlgren (1861-1908)

Grillska gården är uppförd omkring 1760 och är den enda bevarade stadsgården i Uppsala. Det var brukspatroner och andra välbesuttna landsortsbor som lät bygga dessa gårdar och de användes vid genomresa eller vid affärsbesök i staden. Uppsala har haft flera liknande gårdar men de har alla fallit offer för grävskoporna och den senaste var De Geerska gården som fick ge plats för Forumgallerian. Även Grillska gården har varit på väg att rivas eftersom den har varit i ganska dåligt skick men 1984 så ändrade man sig och den är nu omsorgsfullt renoverad.

Gården har fått sitt namn av släkten Grill och det var antagligen Claes Grill som startade bygget. Huvudbyggnaden är det hus som ligger längs med Trädgårdsgatan och som ni ser på bilden längst ner till vänster. Den var ursprungligen i trä och rödmålad med den klassiska slamfärgen från Falu koppargruva. Putsen fick den vid en ombyggnad 1861. Den andra stora byggnaden som omger gårdsplanen är ett stenhus som från början endast hade två våningar. Bottenvåningen innehöll gårdens stall och brygghus och valvbågarna ger en vink om hur det kan ha sett ut då det begav sig. Ytterligare ett hus tillhör gården och är ett putsat envåningshus.

Grillska gården är ett unikum i Uppsala och visar på en klassisk gårdsmiljö från 1700-talet.