Scribo — perspektiv på närmiljön

Försök till rekonstruktion av ärkebiskopsborgen. Teckning av John Östergren, 1929.

Uppsalas ärkebiskopsborg är troligtvis inte speciellt känd bland dagens Uppsalabor. Börjar man gräva lite i Uppsalas historia är den däremot nästan omöjlig att missa. Jag har faktiskt nämnt den någon gång tidigare här på bloggen.

Teorierna om borgen är tvetydiga och till saken hör att man aldrig har gjort en ordentlig utgrävning. Det innebär att väldigt få delar är tidsbestämda. Även dokumentation saknas då de mesta av räkenskaperna med all sannolikhet gått förlorad i någon av Uppsalas många stadsbränder.

Som källa till den här bloggposten har jag använt mig av boken: Uppsala forna ärkebiskopsborg, August Hahr, 1929.

Universitetsparken. Statyn av Erik Gustaf Geijer är placerad ungefär där det norra tornet tidigare låg.

När man rev Exercitiegården i samband med att man skulle bygga det nya Universitetshuset, 1879-1887 kom ruinerna fram i dager. Av någon outgrundlig anledning gjorde man inga undersökningar utan allt raserades under överseende av endast en arkitekt. Mycket av det som upptäcktes gjordes av intresserade stadsbor under själva rivningen, till exempel den södra rundeln. Kvar finns några fotografier och en planskiss över borgen.

Plan över ärkebiskopsborgen och det nya universitetshuset. Carl August Kihlberg, 1886.

Man vet inte hur länge gården har funnits men den första uppgiften hittar man i ett dokument av ärkebiskop Hemming som innehar ämbetet 1342-1351. Här nämns att man färdigställt stenhuset ovan källaren vilket Hahr tror är en upprustning av en tidigare gård. Enligt August Hahr uppförs även den första ringmuren i början av 1300-talet. Man bygger även ett rundtorn i dess nordöstra hörn. Åldern på rundtornet är dock ifrågasatt och vissa menar att det var Gustav Vasa som uppförde det på 1500-talet.

Norra tornet med det nya universitethuset i bakrunden. Fotograf okänd, 1886.

Norra tornet med sina tjocka murar. Fotograf okänd, 1886.

Under 1400-talet förstärks ringmursborgen och en slottskyrka uppförs på den tidigare bostaden i nordöstra hörnet. I slutet av 1400-talet närmare bestämt 1497 belägrar Sten Sture borgen. Det pågår ett bråk mellan ärkebiskopen Jakob Ulvsson, då sittandes i sin borg vid Stäket, och Sture. Borgen tar en hel del stryk vid denna belägring som slutligen intas, plundras och bränns. För sitt tilltag bannlyser Ulvsson Sten Sture.

Under första delen av 1500-talet restaureras borgen men 1521 anfalls borgen igen. Denna gång är det Gustav Vasas trupper som står utan för portarna och vill in. Borgen ägs då av den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle men just för tillfället var den hans fogde Bengt Biugg som huserade här.

När svenskarna dyker upp sätter de eld på borgen. När Biugg inser att slaget är förlorat försöker han lura motståndarna att han är kvar i borgen genom att ladda alla kanoner. När kanonerna sedan nås av elden går de av utan att någon behöver vara där. Samtidigt smiter han ut med sina män men upptäckts av några svenskar som genast tar upp förföljandet. Biugg lyckas ta sig över vadet i Flottsund och när svenskarna förstår att de inte kommer att hinna upp honom skickar de iväg några sista pilar. En träffar Biugg i armen och han avlider av skadorna några dagar senare. De som lämnats kvar i borgen murar in sig i källaren för att överleva branden och när allt lagt sig gräver de sig fram igen. Ni kan läsa mer i Gustav Is krönika, sidorna 31-34.

Nordöstra hörnet av borgen. Gustavianum syns till höger i bild. Fotograf okänd, 1886.

Sydöstra gaveln. Gustavianum till vänster i bild. Fotograf okänd, 1886.

Gustav Vasa verka ha haft stora planer för Uppsala och ärkebiskopsborgen. När han fått kontroll över borgen börjar han genast bygga upp den igen och göra den bebolig. Här hålls enligt uppgift hans kröningsfest 1528. 1543 brinner stora delar av staden ned och borgen lämnas inte orörd. Gustav Vasas vurmande för Uppsala forsätter dock och nya omfattande reparationer och förstärkningar av försvarsverket pågår mellan åren 1544-1549.

1549 lägger man grundstenarna och gräver brunnar för det nya slottet uppe på åsen. Man misstänker dock att funnits en skans här under lång tid för att skydda åsen. Det var en strategisk plats och härfrån kunde man lätt nå ärkebiskopsborgen med kanoner. Det är säkert en av många anledningar varför man valde att bygga ett nytt slott här uppe.

Uppförandet av det nya slottet gick mycket långsamt. Man vet till exempel att vid Eriks XIV kröning 1560 var man tvungen att uppföra provisoriska byggnader för att inhysa festligheterna. Det ofärdiga slottet drabbades dessutom av en brand 1572 vilket gjorde att utflyttningen från ärkebiskopsborgen drog ut på tiden. Det är antagligen först under Johans III senare regeringstid, i slutet av 1500-talet, som det nya slottet står inflyttningsklart.

Regleringskarta från 1642.

Nu följer en tid då borgens förfall ökar i allt snabbare takt. Borgen används visserligen flitigt för att inhysa prominenta gäster men det mesta satsas på det nya slottet. Man plockar även byggnadsmaterial härifrån till slottsbygget uppe på åsen. 1628 gör Gustav II Adolf om resterna till ett stall vilket faktiskt finns med på en regleringskarta från 1642. 1648 övertar Universitetet marken och på ruinerna av den gamla borgen uppför man den så kallade Exercitiegården. Den kan ni läsa mer om här.

Teckning från Suecia Antiqua et Hodierna 1698. Till höger ser man ruinen av det norra tornet, den så kallade ”Rundeln”. Ovanför syns gaveln på Exercitiegården.

Trots att kunskapen om borgen är bristfällig kan man alltid trösta sig med att mycket av den faktiskt finns kvar. Vissa delar ligger inte djupare än 15 cm under Universitetsparkens gräsmatta. Varje gång en elledning eller någonting annat skall ner i backen lär vi oss lite mer om borgen.

Nu är ännu en udda byggnad på väg att försvinna i Uppsala. En gård i Luthagen skall rivas och ersättas med radhus. Gården är från 1800-talet och kan vara ett gammalt skjutshåll. Det var en läsare påpekade detta och så fort jag fick chansen var jag ute och tog några bilder.

Norrlandsgatan 13

Personen som skrev till mig har redan försökt gräva runt i arkiven och jag tar mig friheten att återberätta vad hon har hittat. Den ursprungliga byggnaden skall vara ett stall från 1800-talet. Byggåret är dock okänt eftersom det saknas källor.

Under en period skall byggnaden använts som slakteri. En slaktare vid namn J.T. Ericsson ägde huset vilket senare övertogs av hans änka 1910.

1923 byggdes den om till garage med ny vinkeldel och det var ingen mindre än vår tidigare stadsarkitekt Gunnar Leche som stod för utformningen. Ritningarna finns hos Stadsarkivet. Det sägs att under en period skall Hotell Gillet ha haft sina bilar här.

Man planerar dessutom att riva flera hus i det närliggande kvarteret Assar. Ett av husen är ett helt fantastiskt byggnad från 1924, även det ritat av Gunnar Leche. Det finns med andra ord en hel del guldklimpar utanför stadskärnan som man ofta glömmer bort.

Jumkilsgatan 10

Detta område uppfördes enligt en plan som antogs 1912 i den då nyintroducerade stilen ”trädgårdsstad”. Den tillkom i samma anda som det mer kända Kåbo och det går att hitta mycket imponerande byggnader i dessa kvarter. Jag misstänker att det hade blivit ett annat ljud i skällan ifall samma ingrepp hade planerats i Kåbo. Det bör även påpekas att dessa kvarter klassades som ”särskilt värdefullt område” 1988.

Jag vet att man inte kan spara allt. Men jag tycker ändå att man lite för lättvindigt river saker utan att det görs någon djupare undersökning. När de kommer till dessa byggnader är det rent av ansvarslöst. Min egen gissning är att stallet antagligen är det äldsta byggnaden i området. Att jämna det med marken känns galet.  I det här fallet har Upplandsmuseet sagt nej till rivning men det verkar inte ha någon betydelse.

När man lämnar de mest centrala delarna av Uppsala så hittar man väldigt lite information om byggnaderna. Det vore spännande om vi tillsammans kan försöka hitta fler uppgifter om det gamla stallet.

Som ni säkert vet brukar jag hänga upp mig på väldigt små detaljer. I det här fallet handlar det om vändkors. Det är ingen speciell Uppsalagrej men de har fått mig att tänka till.

S:t Eriks källa och Kvarnbron. Gouache av okänd konstnär, från 1850-talet. (crop) UM

Första gången jag överhuvudtaget funderade närmare på vändkors var efter en kommentar i mitt inlägg om Kvarnbron. På tavlan som jag presenterade där och här ovan ser man ett vänkors vid nedfarten till S:t Eriks källa. Mina funderingar då var om det stod där på grund av köbildning ner till källan. Mina tidigare erfarenheter av vändkors är ju från tunnelbanestationer och arenor.

Idag misstänker jag att jag var helt ute och cyklade och förklaringen är följande. I ett beslut från oktober 1870 begär man att de stora och otympliga portarna på Fjärdingstullen ska ersättas med en bom. Man planerade även att sätta upp vändkors i gångportarna vid tullen för att förhindra att kreatur tog sig igenom. Bommen skulle vara öppen morgon och kväll så att boskapen kunde ta sig till och från betet utanför tullen.

Det finns även en dokumenterad händelse om vändkorsen från 1781. En ko fastnar i tullens vändkors och bryter söder det. Olyckan resulterar i en dispyt mellan tullen (kronan) och staden om vem som skall betala för reparationerna.

De här uppgifterna fick mig inte bara att omvärdera min syn på vänkorsets ursprungliga funktion utan även om miljön i staden. En bild dök upp som kanske inte helt överensstämmer med alla gamla målningar jag sett av staden. Plötsligt såg jag framför mig hur invånarna vallade sina kor upp och ned för Drottninggatan och Slottsbacken.

Vi får nog även anta att vändkorset vid S:t Eriks källa inte stod där för att hålla reda på människor. Korset var troligtvis uppsatt för att förhindra att kreatur tog sig ner till källan. Man skall komma ihåg att S:t Eriks torg tidigare kallades för Oxtorget, säkert inte utan anledning.

Carolina Rediviva med vändkors vid infarten till Odinslund. Litografi av Johan Way, 1842 (crop) UUB

Bild tagen från Carolina med vändkors vid infarten till Odinslund. Foto: Emma Schenson, 1860-talet. (crop) UUB

När jag väl fått pejl på dessa vändkors hittade jag några bilder från slottsbacken. Här ser vi inte mindre än fem vändkors uppe vid Carolina Rediviva. Fotot från 1860-talet visar att vändkorsen inte var några nätta skapelser utan byggda av kraftigt timmer.

Var det en vanlig syn med boskapsjordar här uppe på Övre Slottsgatan under 1800-talet? Hur mycket djur fanns det egentligen inom stadens tullar? Vem vet, men det är nästan omöjligt att inte börja spekulera.

Systemet med stadstullar infördes genom en stadsförordning 1622. Meningen var att försöka dra in lite pengar till kronan. Tull utgick på varor såsom på livsmedel, hantverk och köpmannavaror.

De första tullarna kallades bommar eller portar och uppfördes vid de stora infarterna till staden. Man måste dock komma ihåg att i början av 1600-talet såg Uppsala annorlunda ut. De första tullarna var Fjärdingsbommen, Stabbybommen, G:a Uppsala bommen, Sätunabommen och Sjötullen. På kartan nedanför har jag ringat in de platser där jag antar att de var placerade.

Karta av Olof Rudbeck 1679. Rudbecks tolkning av Uppsala före stadplanen från 1643. UUB

Tullavgiften var satt till ungefär 3% av värdet och den försökte många undkomma. Vid den här tiden var staketen som fanns runt staden inte anpassade för att förhindra smuggling. Tydligen fanns det många lönnvägar och i en skrivelse från 1641 klagar landshövdingen på att folk smiter in utan att betala.

Karta från 1770 över Uppsala med de tio stadstullarna. UUB

1643 får Uppsala en ny stadsplan. Man bygger nu upp rader av lador längs stadsgränsen och dessa binds ihop med staket. Det tillkommer även nya infartsvägar vilket resulterar i att vi har som mest tio tullportar i staden.

Stadstullsystemet avvecklades 1810/11 (olika uppgifter). Tullbyggnaderna och namnen levde dock kvar långt efter att detta.

1. Slottstullen

Slottstullen, kopparstick 1773.

Det här var inte en av de ursprungliga tullportarna. I boken Bygge och Bo del II av K. W. Herdin, 1934, menar han att den uppfördes tidigast 1651 då landsvägen från Flottsund stod klar. Tidigare gick Stockholmstrafiken längs åns östra sida och in genom Sätunabommen.

Det har antagligen funnits en tullstuga här sedan tullen öppnades. Under åren har den ersatt ett flertal gånger, till exempel efter den stora stadsbranden 1702. Idag finns inget kvar av denna tull.

2. Fjärdingstullen

Fjärdingstullens port i änden av Slottsbacken, 1700-talet. Längst till höger står det gamla posthuset som fortfarande finns kvar. UUB

I samband med att Uppsala fick en ny stadsplan 1643 ritade man ut en ny tullstation i änden av Drottninggatan. Problemet var att den västliga trafiken ursprungligen kom in genom Fjärdingsbommen som låg en bit norröver. För att åtgärda detta drog man om landsvägen strax utanför det som idag är Kyrkogårdsgatan. Den nya tullporten stod klar 1684.

Tullbostaden stod kvar några år efter att man lagt ner tullsystemet Den fick slutligen maka på sig när man uppförde biblioteket Carolina Redivia.

Det bör nämnas att i en karta från 1702, strax före den stora stadsbranden, benämns tullen som ”Slåtz tulln”. Tullstationen som jag har beskrivit som Slottstullen (nr. 1) kallas i denna karta bara för ”Tullen”.

3. Fjärdingsbommen

”51 Fieringsbomen”, karta från 1770. UUB

Fjärdingsbommen var en av de ursprungliga infarterna till staden. Här i änden av nuvarande S:t Johannesgatan utgick vägen till Rickomberga och vidare mot Enköping. Sedan Fjärdingstullen tog över trafiken från denna infart verkar det som om bommen tidvis varit stängd.

Efter att tullsystemet avvecklades 1810 har namnet Fjärdingstullen tydligen flyttats hit. I en karta från 1858 kallas området strax öster om Observatoriet för ”Fjerdingstullen”.

4. Stabbybommen

Staby bomm. Karta från början av 1800-talet. UUB

Det finns väldigt lite information om denna bom men den skall även ha kallats för Lutbommen. Med all sannolikhet beror det på närheten till kvarteret Luten och Luthagen som låg strax utanför tullen. Ett litet påpekande: i alla källor kallas tullen för Stabybommen (med ett b). Jag tar mig friheten att skriva med två b eftersom det känns mer korrekt.

5. Svartbäcktullen

Svartbäckstullen. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

Den här infarten var ”ny” och uppkom i samband med den nya stadsplanen 1643. Den fanns på plats redan på 1650-talet. Orsaken till att man vet detta är att det finns ett protokoll från denna tid. Där anklagar tullinspektorn befallningsmannen på Salsta för att försnillat kronan på strömming. Mannen från Salsta skall även ha kallat tullbetjänterna för ’lata hundar’ när han upptäckte att porten var stängda på sin väg ut ur staden. Han fick böta för båda tilltagen.

Den här tullen klarade sig undan stadsbranden 1702 men var i så dåligt skick att man slutligen byggde en ny stuga 1707. Den revs först 1901 i samband med att man flyttade Eddaspången och uppförde den mycket bredare Haglunds bro.

6. G:a Uppsala bommen

G:Upsalabom. Karta från 1770. UUB

Den här bommen tillhör även den en av de ursprungliga infarterna till staden. Namnet talar väl för sig själv men den skall även ha kallats för Tovaporten. Jag hittade även en berättelse från 1850 där utfarten benämns som Gammeltullen.

7. Vaksalatullen

Vaksalatullens port i änden av Vaksalagatan, 1769-73.

Vaksalagatan stod klar 1648 och man får väl anta att även tullstationen hade kommit på platsvid den här tiden. Den första tullstugan brann upp 1702 precis som många andra i Uppsala. Den ersattes av en ny byggnad redan året därpå. Stuga nummer två höll stånd ända fram till 1760 innan den ansågs rivningsfärdig. Nästa byggnad uppfördes i tegel och den fanns kvar ända fram till slutet på 1950-talet. Huset bytte dock skepnad i mitten på 1860-talet då den inkorporerades i en större byggnad.

Vaksalatullen i korsningen Vaksalagatan och Kungsgatan. Huset revs i samband med att man drog vägen under järnvägen. Foto: Uppsala-Bild, 1958. UM

De tre fönstren och dörren under den breda markisen tillhörde den ursprungliga Vaksalatullen. Foto Uppsala-Bild, 1950. UM

Det finns även en historia om denna tull från 1654. Tre män, en fd. soldat och två bönder, var på väg ut ur staden. När de passerade tullen norpade soldaten åt sig tullarens vapen som stod lutat mot väggen. Tullinspektorn fick tag på en av bönderna men då återvände de två andra och tillsammans misshandlade de tjänstemannen. När de senare lämnade platsen tog de med sig vapnet, en bardisan, nu med brutet skaft.

På den här tiden var det dödsstraff om man stal kronans egendom. De dömdes först till döden men i högre instans omvandlades straffet till dryga böter. Om de inte kunde betala böterna skulle de få springa ett flertal gatlopp.

8. Sätunabommen

Sätuna bom. Karta från 1770. UUB

Sätunabommen uppfördes på den plats där den sydliga trafiken inkom till staden innan stadsregleringen 1643. Ett annat namn för denna tull var Kålboporten. Sätunabommen har antagligen fått sitt namn från den numera försvunna byn Sätuna som låg vid vattentornet i Boländerna. Namnet Kålboporten har säkert en koppling till Kålbogärdet som låg utanför tullen eller det numera försvurna kvarteret Kålbo.

9. Kungsängstullen

Kungsängstullens tullstuga 1963. Foto: Ingrid Lijeholm. UM

Den här tullstugan var den sista resten som påminde oss om de gamla tullsystemet. Byggnaden låg i korsningen Kungsängsgatan Strandbodgatan. Den revs sannolikt i samband med att man uppförde de nya kontorshusen för Skatte- och Livmedelsverket i början av 1970-talet.

Man misstänker att den här tullen kom igång redan på 1650-talet då man anlade Kungsängsvägen i förlängningen av Kungsängsgatan. Tullstugan brann upp 1702 men en ny stod klar året efter. 1762 hade man ersatt den med en byggnad i sten och det är den som ni ser på bilden från 1963.

10. Sjötullen

Värdshuset ”Stora Fördärvet”. Den gamla tullstugan är byggnaden med veranda. Utbyggnaden till vänster är krogens kägelbana. Foto: Per Hanselli, ungefär 1860. UB

Sjötullssystemet skilde sig från de vanliga stadstullarna och verkar ha varit igång både före och efter stadstullarnas glansperiod. Jag tänker inte gräva djupare i detta men det finns mycket att läsa, till exempel allt om uppstäder och stapelstäder.

Karta från 1702. Den första tullstugans placering?

Det första tullhuset vet man väldigt lite om förutom att det kan ha uppförts i samband med att Uppsala blev en uppstad 1613.  Jag hittade en kartbeskrivning från 1702 där tullstugan verkar ligga bland strandbodarna nere vid ån. Min tolkning av texten kan dock vara felaktig. Även detta område drabbades av branden 1702. Efter detta bygger man en ny  ny tullstuga på ängsvaktarens vret som låg ungefär där vi idag hittar början på Srandbodgatan.

Efter att systemet med stadstullar lagts ner 1810 står stugan övergiven i tio år. Därefter sker några ägarbyten och 1826 köper pastejbagaren P. B. Schucani byggnaden. Här öppnar han krogen som för oss Uppsalabor är mest känd under namnet Stora Fördärvet.

Funderingar

Karta från 1702. Stabbybommen och en namnlös bom.

Som källa har jag i huvudsak använt mig av boken Bygge och Bo II av K.W. Herdin 1934 samt de kartor och kartbeskrivningar som går att hitta på nätet. Kartmaterialet visar att det funnits fler grindar än de jag räknat upp. En elfte bom låg strax väster om Stabbybommen. Den finns bara med på en karta från 1702 och nämns inte i några andra för mig kända källor. En annan sak jag reagerade på var att tullagiften gick till staten och inte till staden, vilket jag alltid trott. Nåja, det är alltid trevligt att lära sig något nytt.

PS. i skrivande stund innehåller Wikipedas artikel om stadstullar ett flertal felaktiga uppgifter om Uppsalas tullar.

Jag upptäckte precis att man startat bygget av Gottsunda allé. Som ni vet så gillar jag att fotografera byggen även om de oftast är ganska ointressanta. Det här gången är jag däremot lite extra intresserad eftersom jag lekte här som barn.

Vägen är tänkt att länka ihop Valsätra/Gottsunda med Ultuna. Många har ställt sig frågan om behovet av denna väg? Det är tre kilometer mellan de två avfarterna som tar en till Gottsunda från Dag Hammarskjölds väg, trots det anser man att transportbehovet just här inte motiverar den stora investeringen. En cykelväg har funnits här i decennier.

Det kontroversiella kan jag tycka är att man tillåter ett vägbygge mellan de två Natura-2000 områdena här i Bäcklösa. Det förstör naturupplevelsen och sätter upp en ordentlig barriär mellan dem. Jag misstänker att även Bäcklösaravinen kommer att tappa en stor del av sitt värde på grund av vägen och rader av lycktstolpar. Man skall komma ihåg att runt Uppsala är det få ställen som faktiskt har klassats som Natura-2000. Idag är det dessa två i Bäcklösa, skogen öster om Hågadalen och Kungsängen med sina liljor.

I norra delen av vägen mot Valsätra pågår pålningsarbeten. Här förbereder man för den bro som låter Gula stigen passerar under vägen. Det skall bli en så kallad landskapsbro där det skall växa saker även under bron. Det skall bli intressant att se slutresultatet. Gula stigen är för övrigt avstängd här fram till 14 juni 2014. Man får väl anta att det är då bron står klar.

Längre söderut har man nått fram med fyllnadsmassan av sprängsten. Här kan man även se ett bestånd av den relativt sällsynta växten sträv kardvädd med sina taggiga bollar. I år har den bara rapporterats in från två platser i Uppsala, båda här i Bäcklösa (Artdatabanken). Vi får väl se vad som återstår av lokalen när man börjar jämna till vägkanterna. Den växer i slänten till höger i bilden nedan, precis där ni kan se toppen av en pålkran.

Vänder man sig mot Ultuna börjar det likna en väg. Det var trevligt att komma bort från leran i den norra delen. Här passerar den vattenverket och ansluter till rondellen vid Ultunaallén

I detaljplanen för området nämner man två fornlämningar vilket den ena är en stenbro (RAÄ Uppsala 466:1). Enligt den senaste inventeringen finns inget kvar av denna bro förutom några lösa stenar i bäckfåran. Tyvärr har jag inga bilder då jag inte riktigt var klädd för att kliva runt i en bäckfåra. Jag känner till denna bro och har faktiskt gått under den ett flertal gånger när den fortfarande existerade. Japp, jag har även plurrat där eftersom stenarna i botten var hala som såpa.

Den var ett par meter bred, kallmurad och hade flata stenar som tak. Den var svår att ta sig över då den var täck av höga snår. Under bron var det väldigt smalt vilket fick vattnet att forsa fram på våren. Enligt ett obekräftat rykte var det några föräldrar från det närliggande bostadsområdet som rev bron. De ansåg att platsen var farlig och uppskattade inte att vi lekte där.

Länk till Google Maps.

I ett tidigare inlägg tog jag upp renoveringen av det gamla 1800-talshuset i kvarteret Brynhild. Det är inget märkligt hus men det har legat mig varmt om hjärtat och det har sin förklaring. Trots att vi bor i en stad som säkert många upplever som gammal är det faktiskt inte mycket av det gamla som återstår. Visst, det finns kvar en hel del äldre byggnader väster om Fyrisån men i resten av staden har grävskoporna fått härja fritt.

Titta på kartan nedan. Det som är blått är hus rivna mellan åren 1958 och 1978, det vill säga under en 20-årsperiod. Det var under denna tid man gick som hårdast åt staden. Trots att kartan inte visar hur det ser ut idag ger den en bra bild av hur lite av den gamla bebyggelsen som finns kvar. Vissa kvarter söder om Stora torget rev man redan i början av 1950-talet och därför saknas markeringar för dessa hus. Självklart har man rivit byggnader efter 1978 men i en betydligt långsammare takt. För att nämna ett exempel så revs det mesta i kv. Sandbacken 1985 (stadsbiblioteket).

Rivna hus i Uppsala centrum åren 1958-1978.

Med kartan i åtanke kan man bara konstatera en sak. Vi klarade oss undan bombningarna som drabbade Centraleuropa under 1940-talet. Ett decennium senare startade vi något som hade en liknande effekt på Uppsalas gamla bebyggelse.

Det måste nämnas att det inte är helt svart eller vitt. Jag har stött på flera texter som ger ett lite bredare perspektiv på saken. Innan rivningen av kvarteret S:t Per konstaterade man att det mesta var angripet av husbock. I den ”nybyggaranda” som fanns på 60-talet såg man det nog som en god gärning att rädda befolkningen från denna miljö.

Bakgård i kvarteret S:t Per. Det är svårt att tänka sig att det sett ut så här i centrala Uppsala. Foto: Ola Ehn, 1963. UM

Kvarteret S:t Per 1965-66. Foto: Manne Lindh. UM

Celsiushuset. Sitt nuvarande utseende fick den av Carl Hårleman 1741.

Min högst personliga åsikt är att det är de fåtal äldre hus som står kvar som ger staden dess karaktär och dessa skall vi hålla ett öga på. Det som uppfördes under 1960, -70- och -80-talen är för det mesta ganska ointressanta skapelser.

Nu har man valt att bygga om det gamla Tempohuset utan några större protester. Det är faktiskt ett av de få husen från perioden som är udda, har en historia och dessutom gett genklang långt utanför stadsgränsen. Innebär det att det mesta av centrumbebyggelsen från 60- och 70-talet kan byggas om eller förändras utan att folk och remissinstanser knorrar? Vem vet, men jag vill påstå att man satt ribban ganska lågt i och med detta beslut

Om man börjar bygga i centrum får vi hoppas på att beställare och byggherrar gör något som livar upp den mediokra stadskärnan. Tyvärr har de senaste 20 årens arkitektur visat att det är nyfunkis och glasfasader som gäller och inget verkar kunna ändra på detta.

Har ni följt med diskussionen om Knivsta station? Själv försöker jag hänga med så gott det går även om det är svårt att hålla koll på alla byggprojekt som pågår runt om i landskapet.

I fallet Knivsta station koncentrerar man sig för närvarande på att förbättra signalsystemet och fräscha upp perrongen. Dock har det talats om att riva eller flytta stationen den dagen man utökar spårkapaciteten till fyra spår. När jag sökte info om detta hittade jag en notis om att stationshuset i Knivsta skulle vara ett unikum. Som ni förstår är en sådan uppgift helt oemotståndlig och måste undersökas närmare.

Först behövs det lite bakgrundsinformation. I järnvägens barndom blev en herre vid namn Adolf W. Edelsvärd SJ:s chefsarkitekt. Han var enormt produktiv och var upphovsmannen bakom hundratalet stationer. För att underlätta detta arbete skapade han ett antal typhus. Dessa skulle vara av god kvalitet och dessutom vara en inspiration för den bebyggelse som senare växte fram runt stationen. Här kan ni läsa mer om Edelsvärd och hans olika stationshus.

Vad gör då Knivsta station unik? Tydligen är det ett ovanligt välbevarat hus av en gammal stationstyp som kallades Habomodellen. På andra håll har man rivit eller byggt om stationerna när järnvägen förändrats medan stationen i Knivsta i princip har fått stå orörd. Vissa menar att just Knivsta station till och med kan vara den sista i sitt slag.

Knivsta järnvägsstation i början av 1900-talet. Foto: okänd.

Bergsbrunna stationshus, rivet. Foto: Flygtrafik AB, 1945.

Om man till exempel jämför med det sedan länge rivna stationshuset i Bergbrunna ser man att de en gång i tiden var nästa identiska. Båda av Habomodellen. Knivsta station uppfördes 1876 och den enda tydliga förändringen sedan dess är det längsgående perrongtaket som vetter mot spårområdet.

Jag gillar stationshus och speciellt de äldre. Personligen hoppas jag att man anstränger sig och restaurerar den gamla byggnaden. Det vore synd om vi inte kan bevara åtminstone ett av dessa stationshus av Habomodellen i Sverige.

Det finns en mycket irriterande sak på Kungsängsleden. Det skulle inte förvåna mig om det är fler än jag som har svurit över detta då och då. När man kör vägen västerut från Boländerna så passerar man under en viadukt. I botten av denna viadukt finns det en vattenpöl som aldrig verkar torka upp. Har man en bil framför sig tvingas man ibland slå på vindrutetorkarna även under de allra varmaste sommardagarna.

Viadukten på Kungsängsleden strax före Kungsgatan. Järnvägsbron närmast och bakom denna vägbron för Sävjavägen.

De flesta som kör här har säkert funderat över detta. Min egen teori är att det måste vara grundvattnet som sipprar fram. Nu har jag hittat lite information som stärker mina misstankar.

Det hände en oförutsedd sak i samband med att man byggde den sista etappen av Kungsängsleden på 1980-talet. När man skulle göra grundarbetet för den nya vägbron för Sävjavägen använde man långa friktionspålar. Dessa passerade genom det övre lerlagret och träffade sedan på ett vattenförande gruslager. Här rann vattnet fram under tryck och schaktet som man grävt för den nya vägen vattenfylldes. Det här löste man genom att leda ut vattnet i en dagvattenledning.

Min gissning är att vattnet har hitta nya vägar att ta sig fram. Det brukar väl vara så med vatten under tryck? Någon annan rimlig förklaring kan inte jag komma upp med. Det börjar även bli dags för någon form av reparationsarbete. Groparna som bildats i asfalten lär inte bli mindre med åren. I samband med detta kanske det kommer en förklaring på problemet?

Länsväg C 600, Gamla E4;an, Björklinge- eller Gävlevägen. Kärt barn har många namn. Bilden är tagen ute vid Lövsta ca 1 mil från Uppsala stad.

Vet ni en sak? Uppsala har en intressant egenhet som vi sägs vara ensamma om i norra Europa. Det jag talar om är linjalvägar. Vadå, linjalvägar vad är det? Låt mig förklara.

I mitten på 1600-talet verkar det ha varit högsta mode att rita raka streck. År 1643 fick Uppsala sin första stadsplan och den innehöll de rektangulära kvarteren som vi ser idag. Nu nöjde man sig inte med detta. Staden utrustades även med nya tillfartsvägar. De blev både långa och raka och man menar att dessa ritades med linjal. Tittar man på en karta är det svårt att argumentera emot detta.

Någon kanske säger att det finns ju massor av raka vägar i landet. Det är antagligen helt korrekt. Vad som gör dessa vägar speciella är det som tidigare sagts, spikraka landsvägar från 1600-talet är tydligen mycket ovanliga. Äldre vägar anlades där naturen tillät eller följde befintliga markgränser vilket sällan var den kortaste vägen mellan två platser.

Uppsalas linjalvägar. Karta från 1859-63.

De vägar vi talar om är den cirka 7 kilometer långa Dag Hammarskjölds väg, Vaksalagatan med väg 288 som jag mätte till ungefär 6 kilometer samt den nästa 2 mil långa vägen mot Björklinge (gamla E4). Jag har däremot ingen aning om varför det inte ritades ut någon rak väg i väster. Kanske var trafiken från detta håll inte tillräckligt stor eller viktig för att motivera ett nybygge.

Så här säger Trafikverket om Uppsalas raka infartsvägar:

De är unika åtminstone i norra Europa. Linjalvägar med fondmotiv är typiskt för barocka slottsmiljöer. Det som är ovanligt här är att miljön är en hel stad.

Sägnen om Drottning Kristinas fingrar

Det är nu sägnen om Drottning Kristinas fingrar dyker upp. Vägen mot Björklinge blev nämligen aldrig helt rak. På några ställen gör vägen små böjar och enligt sägnen uppstod dessa på grund av ett misstag. När drottningen skulle rita ut den nya vägen hamnade hennes fingertoppar utanför linjalkanten. När hon sedan drog strecket blev det som ni säkert förstår inte helt rakt.

Jag har grävt lite djupare i detta. Inte om sägnens korrekthet utan om det finns en naturlig förklaring till de utbuktningar vi ser på vägen. Intentionen var säkert att vägen skulle bli helt rak men något hindrade detta? Som ni förstår var detta ett ypperligt tillfälle att göra en utflykt.

Idag är det två stycken böjar som nämns, en i Drälinge och en i Högsta. För att börja från norr så är det lätt att se varför det blev en sväng på vägen söder om byn Drälinge. Här ligger en hög åsrygg och gräva sig genom den var det nog aldrig tal om.

Väg 600 tar sig en sväng runt åsen strax söder om Drälinge.

Den gamla landsvägen söder om Drälinge. Den nya dragningen till höger i bild.

I Högsta är det motsvarande problem men här är det vatten som ställer till det. Hade man velat att vägen skulle bli helt rak hade man tvingats uppföra en bro på den absolut sämsta platsen. Just här går Björklingeån i vägens längdriktning vilket säkert inte lockade till några nya brobyggen. Broar krävde att markförhållandena var gynnsamma. Fanns det redan ett vad eller bro i närheten misstänker jag att man fortsatte att använda det.

Idag bildar ån en lite sjö just här vilket har fått dagens vägbyggare att flytta vägen åt öster istället för att räta ut den. Jag noterar även att jag borde försöka knåpa ihop ett inlägg om den pampiga stenbron i Högsta.

Karta från 1766 över landsvägen vid Högsta.

Den fina stenbron i Högsta.

Nu slutar det faktiskt inte här. Från Högsta och söderut ser vägen väldigt rak ut men så har det inte alltid varit. En genomgång av äldre kartor visar att det fanns fler kurvor på vägen.

Böjen på vägen strax öster om Lövsta. Karta från 1866.

Vägen vid Lövsta 1952.

Den första låg strax öster om den gamla byn Lövsta. Här gjorde ån en sväng som tvingade ut vägen åt väster. Numera är ån flyttad och vägen rak. Det verkar ha skett relativt sent för böjen fanns kvar 1890 men är borta på den ekonomiska kartan från 1950-talet.

Galgbacken 1772.

Vägarna runt och över Galgbacken 1850-talet.

Ytterligare en böj på vägen hittar vi vid Galgbacken i Svartbäcken. Som ni ser på den äldre kartan från 1772 gör vägen en sväng runt åsen. Galgbacken användes som grustag och antagligen tog det en tid innan man lyckats gräva bort tillräckligt med sand för att räta ut vägen. En karta från 1850-talet visa både den gamla vägen runt åsen och den nya raka sträckningen

Ärna. Vägen mot Björklinge. Foto: August Schagerström, 1931.

Ärna 1871.

Slutligen hittade jag ett fint fotografi taget 1931 vid Ärna gård. Bilden visar vägen norrut mot Ärnabron och Brogården. Vid en närmare granskning ser man att vägen verkar vika av vid Ärna. En karta från 1871 bekräftar detta. Här slutade jag faktiskt att leta efter fler vägkrokar. Om jag skulle börja jaga sådana här små variationer hade jag snart blivit inlagd för vägkroksmani. Bilden bjuder däremot på en annorlunda vy, lång ifrån den klassiska bilden av en gammal slingrig häradsväg.

Som ni ser var 1600-talets raka linjalvägar lång ifrån felfria. Man har däremot försökt räta ut dem när man fått chansen. På senare tid har dock en ny företeelse börjat störa upplevelsen av våra linjalvägar. Rätt gissat,  rondeller. Jag misstänker att det är något vi måste acceptera ur trafiksäkerhetssynpunkt men jag gillar det inte. Sen är det väl inte så många som känner ”historiens vingslag” när de kör på dessa unika vägar? Förhoppningsvis kan den här bloggposten ändra på det.

Vi kan även fastslå att sägnen om Drottning Kristinas fingrar troligtvis är en efterhandskonstruktion. Hursomhelst, fortsätt att sprid den för det finns inget sorgligare än när gamla sägner tynar bort och glöms.