I förra veckan tog jag mig en cykeltur genom centrum för att titta på ytterligare en spårvagnslämning, väggrosetter. I dessa fäste man de bärlinor som höll upp spårvägens kontaktledning.

Det finns faktiskt rätt många kvar trots att flera hus är rivna eller har renoverats sedan spårvägen lades ned 1953. Under min korta vända genom de centrala delarna av Uppsala kunde jag räkna till 21 stycken. Fästena har ju en speciell utformning som gör dem lätt att känna igen och har man bara koll på linjesträckningen går det säkert att hitta fler. På Wikipedia finns det en bra karta över Uppsala där spårvägen är markerad med en röd linje.

Jag har även försökt hitta andra sorters fästen genom att leta i gamla bilder. Det visade sig vara mycket svårt eftersom de aldrig är huvudmotivet. Finns de med på på någon bild ser man dem bara som mörka fläckar i bakgrunden. Idag får vi nöja oss med en sort även om jag är ganska övertygad om att det har funnits fler varianter under de 47 år som Uppsala hade spårvagnstrafik.

Bilderna ovan visar väggrosetterna som sitter på Politiska knuten vid Fyristorg och Svartbäcksgatan 1b-5 mitt emot H&M. Här passerar väl de flesta någon gång och kan då se dem i verkligheten.

Svartvita bilden visar Politiska knutet med kontaktledningen uppe till vänster. Fotograf, Östlings foto.

I naturminnesinventeringen från 1937-1944 skriver man att på Olof Rudbeck d.ä. tid fanns det två stora stenar uppe på Ultunaåsen som kallades ”Upsala portar”. Dessa beskriver Rudbeck i sin skrift Atlantica 1677 där han försöker bevisa att Sverige är det försvunna Atlantis. En något korkad idé av en annars mycket klok man.

Stenarna skall ha stått på var sin sida om den gamla färdvägen uppe på åsen och i höjd med Övre Föret. De sprängdes bort för länge sedan men enligt inventeringen skall fundamenten finnas kvar.

Som ni förstår gav jag mig ut på jakt men det blev en lång och svettig vandring. Jag kan meddela att det finns gott om gropar och stenar uppe på åsen men inget som ens skulle kunde liknas vid ett fundament. I sanningens namn har jag ju ingen aning om hur dessa fundament skall se ut så det kändes lite tröstlöst. När jag slutligen gav upp och skulle gå ner på en sidostig ser jag en hög med stora stenblock precis nedanför åskrönet. Där hittar jag blocket med borrhålet som ni ser på den nedersta bilden.

Kan detta vara resterna från Upsala portar? Historien och platsen passar perfekt och borrat och sprängt har man kunnat sedan 1700-talet. Jag fann inga fundament men om detta är stenarna så vore det fantastiskt kul. Man vill ju så gärna hitta något även om stenarna lika gärna kan ha flugit hit från något av de gamla grustagen som funnits i området.

Något svar lär vi väl inte få men det vore kul om fler går upp på åsen och tar sig en titt. Chansen finns ju att ni upptäcker något som varit försvunnet i sekel.

Ni som tittat närmare på kartan ser att namnet ”Upsala portar” föregås av ett G. Kan det vara så att de egentligen kallades för ”Gamla Upsala portar”? Suck, som vanligt sitter man där med tusen nya frågor så fort man börjar rota i något.

Kartan hittade jag i planschverket ”Taflor till Olaus Rudbecks Atlantica” 1938.

Länk till Google Maps.

Det är väl få som uppskattar när skarvarna slår sig ner i närområdet. Jag kan dock inte tycka annat än att det ser ganska häftigt ut även om fåglarna dödar allt i sin väg. Mer spöklikt kan det väl inte bli och ön skulle passa alldeles utmärkt som en kuliss i någon rysare.

Ön heter Käringholmen och ligger öster om Skanssundet. Vi passerade den när vi skulle ta oss till en vik där vi tänkte ankra upp över natten. Jag måste ge ett litet tips om ni skall passera en skarvkoloni någon gång. Gör inte som vi och ta den på läsidan, lukten är överväldigande även på långt avstånd.

Som kuriosa kan jag nämna att jag hittade en lite notis i Ortnamnsregistret. Man refererar till sidan 6 i  Beskr. öfver Mörkö, Ekström 1828

Käringholmen.. I vidskepelsens Tidevarf skall en så kallad Trollpacka blifvit bränd på denna holme.

Det gör ju inte ön mindre skrämmande :) Jag skall försöka komma ihåg att ta mig lite närmare ön om jag passerar här igen. Det hade varit kul med några närbilder.

Vilken fantastisk vecka! Skärgården har visat sin bästa sida och vädret har varit helt perfekt. Visst har ordet soltrött nämnts någon gång men bara som ett glatt konstaterande.

Jag vet inte vad det beror på men det är otroligt rogivande att ge sig ut på sjön. Kanske är det för att tiden inte längre är lika viktig utan det är andra saker som man funderar på. Ibland får man anpassa sig till någon broöppning eller se till att man inte anländer allt för sent till de mest populära gästhamnarna om man vill ha en plats. Det är dock inget man stressar upp sig över för det går lika bra att kasta ankar i närmsta vik.

Gästhamnar är väl det enda som kan störa friden förutom riktigt dåligt väder. Här kan det bli en hel del knuffande och inget skiljde denna resa från tidigare vändor. En natt var vi tvungna att lägga om förtöjningarna två gånger för att inte krossas av grannbåtarna. Man kan ju alltid hålla sig undan från dessa campingplatser men tomma förråd eller en dusch brukar ändå locka till ett besök.

Nåja, det mesta brukar man glömma så snart man vaknar upp i någon stilla naturhamn och får kastar sig i vattnet eller när man kommer ut på öppet vatten och frihetskänslan infinner sig igen. Det känns som ett privilegium att få vistas i den svenska skärgården och det är här som jag verkligen kan koppla av.

Jag är otroligt förtjust i gamla bilder som ni säker har förstått. När jag hittade en bild på Kungseken nere vid Flottsund så var jag bara tvungen att fixa ett inlägg om detta.

Jag är alldeles för ung för att fått se detta träd i sin krafts dagar men mina föräldrar har berättat om det när vi passerade det på väg till Stockholm. Som med många Kungsekar är det väl lite ”jag mötte Lassie”-varning på dem. Någon kung har torkat svetten ur pannan i skuggan av grenverket och plötsligt blir trädet superkändis. I detta fall säger sägnen att både Gustav Vasa och Karl XIV skall ha vilat under trädet.

Många påstår också att denna ek skall vara förlagan till Sparbankseken som banken lanserade på 40-talet. Även om det nämns i Riksantikvarieämbetets Fornsök så får väl lägga denna historia till de övriga som är svåra att bevisa.

Som ni ser på bilden är det bara en skärva kvar av den gamla eken. Det började med att toppen skadades av ett blixtnedslag efter 1866. Ja, så står det i en inventering och fråga mig inte hur man kommit fram till det årtalet. 1962 brandskadades trädet och ryktet säger att det var någon som hade slängt cigarettfimpar i det. Slutligen knäcktes det helt av torka och storm 1967-1969. Man beräknade att trädet var mellan 700-800 år gammalt innan det föll för lågorna.

13 maj 1980 planterades en ny ek på platsen av dåvarande landshövding R Edeman. Stammen är en inympad ättling till Kungseken.

Fotograf svartvita bilden: Gustaf Sandberg 1932.

Eken på Google Maps.

Den första bron på platsen uppfördes 1915 genom ett privat initiativ. Det var en enkelt träbro och syftet var att göra det lättare att transportera material till bygget av Seminariet. Den renoverades några gånger och 1932 förstärkte man den med järnbalkar. Efter en utredning 1957 kom man fram till att det behövdes en ny och modernare bro och 1962 kunde man inviga den bro som vi ser idag.

Fyrisvallsbron har haft flera olika namn. Först beslutade man att bron skulle heta Fyrisbron men det verkar ha varit ett kortlivat namn eller så användes det inte. Den kallades istället för Kallbadhusbron efter föregångaren till Fyrishov och senare för Seminariebron efter huset som den ursprungligen byggdes för att serva. Namnet Fyrisvallsbron kommer från området väster om Fyrisån som kallas Fyrisvallen.

Det skedde en liten fadäs när man uppförde den första bron. Största delen Uppsalas dricksvatten kom vid den här tiden från två platser, S:t Eriks källa och Sandkällan. Den senare låg rakt norr om Seminariet intill Fyrisån. Under brobygget råkade man skada vattenledningen och källan förorenades så kraftigt att man var tvungen att ta den ur bruk.

Det ni inte ser på bilden är att man äntligen rensat upp längs de vildvuxna åkanterna söder om bron. Nu har man fått tillbaka kontakten med vattnet och det kommer säkert att bli ett fint vandringsstråk. Man har till och med gjort en liten sandremsa vid kanten och häromdagen var någon ute och simmade efter en boll. Jag valde ändå en bild från norr eftersom jag ville matcha den med den svartvita bilden.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Svartvita bilden: fotograf okänd

Detta är inlägg 28 i serien om broar över Fyrisån.

Helgens fantastiska väder inspirerade mig till flera olika utflykter runt om i Uppsala. En av dem var en vända i Kronparken. Jag har vandrat runt här tidigare och det finns en hel del att titta på. De gamla tallarna och den glesa undervegetationen ger en ”hög” skog och det känns nästan som att vandra in i en katedral. Denna gång hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle försöka ta en bild på Krontallen, en av Sveriges största tallar.

Som ni ser på bilderna är det ett mäktig träd och det går inte att undvika att känna en viss vördnad när man närmar sig det. Man har rensat runt tallen för att den skall få luft och ljus och den lilla gläntan tillät att jag fick med hela trädet i sökaren. Min ryggsäck fick vara med så att det fanns något att jämföra med.

Krontallen är ungefär 325 år, har en omkrets på 4,7 meter och en höjd på 29 meter.

Trevlig midsommar! Jag missade hälsningen i morse för då satt jag som förblindad och läste på om Mora stenar. Ibland är man en riktig nörd :) Nåja, nu har jag i alla fall hunnit komma ut i den verkliga världen och dagen har bjudit på både en fantastisk segling och en njutbar grillning. Vad mer kan man begära av en midsommarafton.

Jag har inte kunnat släppa området runt Mora äng och Mora stenar sedan jag var där ute och fotograferade Juthögen. Det slutade med att jag gick igenom alla kartor över Lagga socken och då hittade jag en gammal avrättningsplats. Kartan är från 1770 och utan att försöka tolka dokumentet verkar det som om man lägger ner verksamheten och allmänningen upphör.

Det som är spännande är vad en avrättningsplats kan tillföra områdets historia och betydelse. Har den någon koppling till Mora sten eller anlades den efter att man slutat kröna våra kungar här på 1400-talet? Att den var placerad här visar i alla fall att området har använts för andra saker än kröningar och jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp bevis för en mer frekvent använd tingsplats i området.

1770 uppfördes den stenbyggnad som idag innehåller Mora stenar. Man kan ju fundera på om detta hänger ihop. När man fick ett sådan fint hus på platsen dög det kanske inte att ha en avrättningsplats runt hörnet. Jag skall inte spekulera vidare i ämnet då jag inte har tillräckliga kunskaper utan vi får helt enkelt vänta på de där utgrävningarna som man har pratat om i åratal.

Jag hade stora problem med att lokalisera platsen men slutligen visade det sig att området som idag kallas Blötan inte är densamma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan rakt norr om Juthögen medan på en karta från 1697 är den placerad nordväst om Mora äng. Saken försvårades ytterligare då en del av den gamla landsvägen som finns på kartan är bortodlad. Jag har uppdaterat min karta på Google Maps med markeringar så att ni skall se var sakerna ligger.

Länk till kartan över Mora äng på Google Maps.

Om man kör söderut längs med Dag Hammarskjölds väg kommer man fram till en backe strax efter norra avfarten till Ulleråker. Denna höjd kallas Knäppingen.

Jag tyckte namnet lät kul så jag sökte vidare och det visade sig att det inte var helt okänt. Gunnar Wennerberg nämner höjden i en av sina sångtexter i Gluntarne. ”Vid Knäppingen, där Vasaborgen sist skönjdes mellan parkens träd” skaldar han och det stämmer, här är sista tillfället att få en blick av Uppsala slott innan man forsätter söderut. Backen var också med bland förslagen när man diskuterade placeringen av Sten Sturemonumentet. Det var en långdragen process i början av förra seklet och som ni alla vet hamnade det slutligen uppe på Kronåsen.

Numera kan man väl säga att Knäppingen har tappat sin kändisstatus men det är inte så konstigt. I en tid där exakta positionsangivelser blivit allt viktigare och när det finns mer påtagliga saker att hänvisa till tappar de gamla platsnamnen sin betydelse. Vägskyltar korsningar och byggnader är enklare att beskriva än en liten höjd eller skogsdunge.

Personligen tycker jag att det är tråkigt när namn faller i glömska och skall försöka nämna fler här på bloggen. Sedan är det bara att hoppas att internet aldrig glömmer.

Jag letar alltid efter nya bildvinklar i Uppsala. Oftast är det slottet eller domkyrkan som kan dyka upp i änden av någon gränd eller som bakgrund till någon byggnad. Senast var det en järnvägsövergång i Gamla Uppsala som gav en ny spännande vy över slottet.

När jag stod ute på spåret och försökte får skärpa på slottet började det plinga och blinka rött. Ett Reginatåg dundrade förbi och då bestämde jag mig för att det fick bli en tågbild istället. Om sanningen skall fram så behöver jag betydligt bättre utrustning om det skall bli någon vettig bild på slottet. Det är 4 kilometer från järnvägsövergången till slottet så jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Det är kul att man lär sig något nytt varje gång man ger sig på nya motiv. Jag har till exempel aldrig tänkt på att kontaktledningen går i sicksack. En enkel och vettig konstruktion om man inte vill få djupa spår i strömavtagaren. Jag vill också påminna om att den här vyn kommer att försvinna när man bygger det nya dubbelspåret. För att kunna köra lite snabbare flyttar man spåret västerut så att det blir en mjukare kurva genom Gamla Uppsala, eller under om man skall vara korrekt.

4:ans ändhållplats är den enda rest av Uppsalas spårvägar som finns utmärkt i någon broschyr. Att den fått den uppmärksamheten beror nog på att den ligger i norra hörnet av Kronparkens naturreservat. Här har man inventerat stort som litet och då fick hållplatsen hänga med.

Om jag inte visste att spåret hade gjort en lite ögla här skulle jag aldrig ha sett något. Man har städat upp ordenligt och det enda som minner om spårvägen är att det är lite glesare mellan träden där den upptrampade stigen går in i skogen. Jag funderade länge på hur man skulle kunna fotografera en glänta och få det att kännas som en spårvagnslämning. Jag vet inte… bättre att ni tittar på de gamla bilderna.

4.ans ändstation på Google Maps.

De svartvita bilderna: fotograf okänd.

Jag tog några bilder på den vackra Läbybron för några veckor sedan. Ekarna hade inte börja bli gröna ännu men det uppvägdes av det varma eftermiddagsljuset. Jag läste någonstans att bron räknas som en av Uppsalas vackraste. Jag kan inte annat än att hålla med.

Den här gamla spårvagnsbron hittar ni ute på fältet mellan Ultuna och Sunnersta. Man har täckt över den med jord men man kan fortfarande se de översta delarna av betongfundamenten. Bron var en del i Mälarlinjen (1928-1953) som gick mellan Graneberg och Uppsala centrum. Jag undrar hur många som passerar här känner till att det är en gammal banvall de går på.

Som lite kuriosa kan jag berätta att jag hittade två namn på bäcken, Ultunadiket och Kronbäcken. Man läser ju så mycket konstigt i sin jakt på information och namnet Kronbäcken dök upp i en miljöutredning. Bäcken startar i Stadsskogen och de små dammarna på Kåbo golfbana och har sitt utlopp i Övre Föret.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Fotograf svartvita bilden: Paul Sandberg, 1928

Det här parken är det nog inte många som känner till men det är en riktig pärla. Den ligger vid Genetikcentrum väster om Ultuna och Dag Hammarskjölds väg. Parken är inte speciellt stor men det finns massor att fotografera och dessutom mycket att lära.

Parken användes tidigare för genetiska studier vilket innebär att man har samlat växter från hela Sverige under lång tid. Varje träd och buske har en skylt som berättar vilken art det är och varifrån den kommer. Vi hittar till exempel en Vildkaprifol från Hallands Väderö som hämtades hit 1937. Den såg lite risig ut så det blev ingen bild på växten men däremot på skylten. Nedersta bilden visar några Glasbjörkar från Sonfjället i Härjedalen och hamnade i parken på 70-talet. Tyvärr har jag glömt vad det är på de andra bilderna.

Att gå runt och känna på växterna och försöka lära sig känna igen någon ny art är en mycket rofylld sysselsättning. Som ni märker vill kunskapen inte riktigt fastna men det ger mig en bra anledning att återkomma. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina besök i parken. Blir kunskapsinhämtningen allt för tröttande är en tupplur under de stora ekarna den bästa medicinen :)

Jag måste också nämna parkens björkplantering som ligger längs med Dag Hammarskjölds väg. Träden är hämtade från från olika delar av Sverige från norr till söder och planterade i samma ordning. Det blir väldigt tydligt på hösten när norra delen av planteringen har tappat alla sina löv, den södra fortfarande är grön och fin och den mellersta delen lyser i fantastiska höstfärger.

Här hittar ni parken på kartan.