Scribo — perspektiv på närmiljön

Visst är den fantastisk. Jag vet inte hur jag skall beskriva den men den är gammal, klottrad, på väg att rasa och bara så där helt underbar. Jag vet inte vad det beror på men varje gång jag passerar den blir jag glad. Den står där skönt rebellisk och visar på att man kan undkomma både myndigheters och människors neuroser om att allt måste vara perfekt.

Det ser ut som busskuren en gång i tiden var grönmålad.

“Anne & Karl”, fick de varandra? ”Micke 26/5-71”, jag undrar vad Micke gör nu 40 år senare?

Träet har utsatts för väder och vind så länge att den nästan kunde vara byggd av drivved. Det känns till och med som om klottret är gammalt och vid en närmare titt stämmer det faktiskt. Kurens insida är helt täckt med små meddelanden blandat med den klassiska toalettväggsromantiken. Jag hittar flera från tidigt 1970-tal men det kan säkert finnas ännu äldre. Här skulle man garanterat kunna få inspiration till en hel roman.

Kanske är den inte den vackraste busskuren i staden men åldern och charmen är det inget fel på. Man kan fråga sig om den inte borde få fornminnesstatus eller kanske en q-märkning? Tänk, skulle detta kunna bli Sveriges första busskursfornlämning? :)

Jag misstänker att milstolpar eller milstenar är något som de flesta passerar utan att fundera närmare på saken. Under denna sommar och höst har jag faktiskt stannat till och tagit mig en ordentlig titt på dem. Jag fick upp ögonen för dem efter att jag hittat en bok om milstolpar på biblioteket.

Jag skall inte gå igenom hela historien om gästgiverirörelsen och dåtiden skjutssystem. För att göra en lång historia kort kan man väl säga att milstolparna var dåtidens taxameter. Initiativtagaren var faktiskt kronan som ville ha kontroll på de traktamenten och skjutspengar man betalade ut till sina tjänstemän. Allmogen var däremot inte helt övertygade om dess storhet eftersom man inte riktigt litade på vägmätningarna.

De första milstolparna var av trä och sattes upp i mitten på 1600-talet och det är först på 1700-talet det börjar bli vanligare med stolpar av sten. Egentligen var inte milstolparna speciellt viktiga. När väl en sträcka var uppmätt var de inte till någon större nytta. De senare stolpprojekten var nog mest ett sätt för landshövdingarna att göra sig odödliga.

Den äldsta milstolpen som jag fotograferat ligger strax efter Flottsund längs gamla Stockholmsvägen (väg 255) . Den står inne i skogen cirka 20 meter från den nuvarande vägen. Man får väl anta att dagens vägsträckning inte är densamma som den var på 1700-talet.

Det var landshövdingen i Stockholm, Theodor Ankarcrona, som lät tillverka dessa. 18 stycken höggs men bara 11 finns kvar idag. De är från Kolmårdens marmorbruk och huggna av en herre vid namn Olof Fristedt. De sattes upp 1751 och ersatte då ett ganska nedgånget system från 1720. Man nämner även i boken att stenarna är lite ”oartiga” eftersom de saknar kungligt monogram och krona.

Den näst äldsta stolpen är beställd av landshövdingen i Uppsala, Carl von Grooth. Just den här stenen hittade jag längs väg 288 vid Gränlund. Ute i skogen finns det en stump kvar av den ursprungliga landsvägen och här lever den ett undanskymt liv.

Von Grooths milstolpsprojekt var det största i Sverige och pågick mellan åren 1754 och 1756. Det omfattade 127  hel-, halv- och kvartmilstolpar. Innan projektet så försökte man hitta en annan sorts sten än den tidigare och även vår egen Uppsalagranit var en kandidat. Det slutade dock med att även dessa stenar tillverkades i Kolmårdsmarmor.

Man misstänker att den som designade Grooths milstenar var Jean Eric Rehn. Inga ritningar är signerade men skrivsätt och ritteknik är identisk med hans andra verk. Vid den här tiden arbetade Rehn tillsammans med Carl Hårleman och de gjorde Stockholms slott inflyttningsklart. Jag misstänker att detta var ett litet sidoprojekt för Rehn.

Den näst yngsta stenen hittar vi vid Alsike Gästgiveri lite längre söderut längs väg 255, se översta bilden. Den är också gjord i Kolmårdsmarmor och beställdes av Stockholms landshövding Jacob Johan Gyllenborg. Han valde att behålla Ankarcronas helmilsstolpar längs denna sträcka och satte upp nya halvmilsstolpar 1777. Även Gyllenborgs milstolpar misstänks vara ritade av Jean Eric Rehn.

Den yngsta stolpen är de i gjutjärn som Uppsalas landshövding Robert von Kræmer lät tillverka 1850. I mångt och mycket bytte man ut Grooths stenar utan att det var något fel på dem. För att slippa kritik valde Kræmer att betala dem med egna pengar istället för att använda häradskassorna eller kronans medel. Stolparna göts av Hellefors bruk i Södermanland.

Robert von Kræmers stolpar ser man ganska ofta längs vägarna. Just den här står uppe på en bergknalle vid Skärfälten. Jag anar att man har flyttat på den lite eftersom den står vid kanten av ett tre meter högt stup. Hade jag tagit ett steg bakåt hade jag ramlat ned på den nya landsvägen som klyver berget (väg 55).

Det som är lite lustigt med Kremers stolpar är att han i sina memoarer underblåste ett rykte att det fanns skatter gömda i fundamenten. Han berättar till exempel att en fånge en gång försökt muta sig fri med att lova silver ”gömt i milstolpar i Upland”. Detta har faktiskt resulterat i att flera av hans milstolpar har förstörs under åren. Jag får väl hoppas att det här inlägget inte startar en ny våg av skattletare.

Jag hittade en gammal bild på ställverket som legat i min dator i åratal. Inte den bästa bilden och dessutom har jag inte en aning om vart den kommer ifrån. Nu tänkte jag ändå visa den då det var en bra jämförelsebild. Stålhuset uppfördes 2009 så det är egentligen ingen nyhet men det är alltid kul att se hur det var förr.

Här tycker jag faktiskt att man lyckats med konststycket att dölja något så oönskat som ett enormt ställverk. Det hade varit bäst om man kunnat ta bort den helt men jag tycker denna lösning är spännande. Att klä in hela anläggningen i järnnät och sedan låta vildvin dölja den får väl ses som nytänkande.

Jag har mött några som tycker huset är fult men om man tänker på alternativen så får man nog se projektet som lyckat. Kommunen ville först bygga en 8 meter hög mur runt området. Ja ni förstår själva hur det hade sett ut.

Nu lyckades man ta bort alla luftledningar och samla allt under ett tak. Fasaden består av nät gjort av cortenstål. Hålen är lite sneda vilket gör att från vissa håll ser man igenom nätet och från andra inte. Det är också ett effektivt skydd mot klotter då maskorna är ganska stora.

Jag tror att detta kan bli bra. Vildvinet har fantastiska färger så det skall bli kul att se hur det blir när den vuxit sig större.

Jag har ju glömt och berätta om järnvägsstationens klocka. Jag skrev ju om den strax före jul och berättade att den sett lite olika ut under åren. Nu har den nya klockan kommit på plats och den är kanonfin. De valde den svarta som var min favorit och dessutom satte de dit en som fyllde upp hela hålet. Jag var ju lite rädd att de skulle återanvända den miniklocka som satt där tidigare.

Jag har också funderat på det där med namnet. Vad skall man egentligen kalla stationen? Det finns ju en hel del att välja på. Just nu kallar man den för Uppsala resecentrum men det känns mer som ett projektnamn för själva bygget. Det finns ytterligare några saker som krånglar till det. Uppsala Östra är ju snart tillbaka med Lennakatten och dessutom verkar det som man använder olika namn beroende på om det är buss eller tåg man tänker åka med.

Uppsala Järnvägsstation
Uppsala centralstation
Uppsala central
Uppsala resecentrum
Uppsala C
Uppsala tågstation
…

När jag sökte på nätet så upptäckte jag att ibland vänder man på det. Det är något ägarna Jernhuset har börjat med när det gäller till exempel stationen i Stockholm. Jag vet inte om det är någon marknadsföringsgimmick men snart har vi kanske en Centralstation Uppsala?

Balkongerna på det nybyggda husen på Fyrisvallen.

Jag vet inte om man skulle kalla det en trend men greppet att hotta upp fasaden med färgglada balkonger verkar ha slagit till i Uppsala. Personligen tycker jag det är uppfriskande och hoppas att det är ett litet steg bort från den ganska menlösa nyfunkisen som man smetat ner staden med de senaste decennierna. Det här är i och för sig ingen ny företeelse. Husen vid Årstagatan byggdes redan 2006.

Hassellunden Årstagatan.

Det som är nytt är något som jag upptäckte när jag var ute och fotograferade balkongerna. Det händer något med ljuset när de koncentreras runt en innergård. Det är svårt att få det att fastna på bild men när solen lyser genom plexiglaset förvandlas balkongerna till en enorm partybelysning. Gårdarna får ett konstigt ljus som är svårt att beskriva. Inte på något sätt obehagligt utan mest bara annorlunda. Man undrar ju om det var meningen eller om arkitekten bara tyckte det var snyggt med färgat glas och ljuset kom på köpet?

Blå balkonger på det nya huset korsningen Islandsgatan och Muningatan.

Jag tycker ni skall ta er en titt och speciellt vid Fyrisvallen eller det nya huset i Kungsängen. Hmm, det kan väl aldrig vara bra att växa upp i en lekpark där allt är blåtonat? :)

Kommer ni ihåg fjärrvärmeverket i norra Kvarngärdet? Jag tyckte det var ett  fantastiskt hus när jag var liten. När man kom åkandes längs Tycho Hedéns väg kunde man se in genom de stora fönstren och beundra alla rör och maskiner som fanns där inne :)

Fjärrvärmeverket var det första i Uppsala och togs i drift 1962. Det skulle leverera värme till de nya bostäderna som man planerade att bygga i området. När kraftverket i Boländern kom igång flyttas distributionen dit och i början av 1980-talet stänger man fjärrvärmeverket.  Som ni ser är det numera ombyggt till kontor och innehåller bland annat folktandvård och vårdcentral. Nyttiga verksamheter men jag saknar rören.

Äldre bilden: fotograf och årtal okänt.

Huset på Google Maps.

Igår tog jag mig en morgonpromenad runt Lyssnaängsbadet. Solbadarna hade redan börjat dyka upp och glassbilen levererade varor. Det var dock inte vädret som fått mig att åka hit utan jag hade helt andra saker i tankarna. Som ni ser på kartan från 1732 så låg det ett tegelbruk här nere vid vattnet. I en vild förhoppning tänkte jag att det kanske fanns några rester kvar. Marken har visserligen brukats men några stora förändringar har inte skett de senaste seklen.

Mycket riktigt hittar man rester av tegel i buskarna bakom kiosken. Det mesta är i kornstorlek men jag hittade två stora bitar, en tegelsten och en takpanna. Jag kan inte avgöra om de är 300 år gamla men de är absolut inte inköpta i någon byggbutik de senaste åren. Några fler lämningar kunde jag inte se men det är möjligt att de täta snåren döljer fler intressanta saker.

En liten fundering om namnet. När jag växte upp så kallades badet för Granebergsbadet. Lyssnaängen eller Lyssnaängsbadet upplever jag som en mycket senare uppfinning? Är det fler som har samma uppfattning eller är jag helt ute och cyklar?

1732 kallades den här platsen för Tegeludden. På en yngre karta från 1816 är bruket borta och området heter då Fäboängen. Enligt dokumentationen till kartan skall en av åkrarna brukats av inhysesmannen Anders Ersson (om jag tolkat det rätt) som bodde i torpet Lysnan. Det är detta torp som senare har fått ge namn åt Lyssnaängen. Stavningen med två s verkar komma från en häradsekonomisk karta från början av 1900-talet.

Lyssnaängsbadet på Google Maps

Likkällaren vid Akademiska sjukhuset.

Likkällaren är inte lätt att upptäcka bakom buskarna.

Den här dörren har jag passerat massor av gånger utan att reagera på att den överhuvudtaget existerade. Kanske beror det på att den döljs av stora buskar så det är lätt att bara svischa förbi den. När jag råkade se en liten notis om den i boken ”Uppsalas byggnader” var jag bara tvungen att ta mig en närmare titt. Ni hittar den vid vägen nedanför Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad.

Det är en likkällare (bårhus) och uppfördes 1902-04 enligt ritningar av Axel Kumlien. Jag gissar att han är mer känd som arkitekten som ritat Grand Hotel i Stockholm. Som ni säkert förstår anställdes han inte enbart för att designa en grön dörr även om det blev en mycket vacker dörr. Samma år uppförde man två nya byggnader strax söder om Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad, en förlossningsklinik och en ekonomibyggnad. Den senare är numera riven för att ge plats åt Psykiatrins hus. Det bör väl också nämnas att han redan tidigare byggt det norra hospitalet i Ulleråker, den så kallade ”Vingmuttern”, och Villa Anna i Odinslund.

Nyfikenheten ökar ju lite när det visade sig att det var ett gammalt bårhus och inte någon enkel jordkällare. Är det Grand Hotel-standard där inne eller bara kala väggar? Kanske är det någon som har varit där inne och kan berätta?

Rostigt staket uppe på Ultunaåsen. Var det där för att hålla besökare borta eller hindra patienterna från att rymma?

Detta staket står uppe på Ultunaåsen och har jag sett det flera gånger. Då reflekterade jag aldrig över varför det stod där ute i skogen. Nu har bloggen Ullerkråkor skrivit om det och jag tycker det blev betydligt intressantare. Tydligen är det en del av ett staket som tidigare omgärdade hela sjukhusområdet. Det gick från Vindbron nästan upp till Dag Hammarskölds väg och sedan ned längs med Kungsängsleden mot ån igen. Ett enormt område.

Det gamla staketet med taggtråd i toppen och en ordentligt betongfot på sina ställen.

Nu kanske någon tycker att ett gammalt rostigt staket inte är mycket hänga i julgranen och jag är böjd att hålla med, trots att det är mer än ett halvsekel gammat. En sak har jag dock lärt mig under åren. Fotografera även det som vid en första anblick verkar ointressant. Ibland hittar man fakta som ändrar på detta eller så dyker det upp en grävmaskin och vips så är det borta.

Ta till exempel mitt förra inlägg om häradsvägen i Årsta. När flera små pusselbitar sätts ihop och får ett sammanhang blir berättelsen ofta både roligare och mer intressant. Inget nytt egentligen men ibland kan man glömma det när man står där och tittar på just det där ointressanta.

Staketet får mig dessutom att börja fundera på hur det var förr. Var området som ett stort fängelse i södra Uppsala. Jag minns i alla fall att när jag var liten och cyklade runt här, då tyckte man att det var väldigt kusligt. Vissa sa att det spökade där och man fantiserade om hur det plötsligt skulle dyka upp galna mentalpatienter och börja jaga en…

Nåja, nu är staketet dokumenterat och vem vet, i framtiden kanske någon vill skriva en mer ingående berättelse om sjukhuset historia. Inte omöjligt att de blir jätteglada när de hittar mina stängselbilder :)