Scribo — perspektiv på närmiljön

När jag vandrade runt i Stadsskogen för två veckor sedan passerade jag Fågeldammarna i närheten av vattentornet. De är ursprungligen gamla stenbrott som senare har vattenfyllts. Jag började fundera på vart stenen hamnade när den väl var huggen. Stadens gator och hus är säkert proppfulla med den men skall man skriva om det vill man vara säker. Svaret hittade jag i en broschyr om Stadsskogen där man specifikt nämner murarna runt domkyrkoplan.

Det är lite oklart när man började ta sten i Stadsskogen men det upphörde 1916. Samma år beslöt man att skogen skulle bli stadspark. På ett ställe fortsatte dock brytningen ända fram till andra världskriget, nämligen vid f.d. ungdomsgården Gläntan. På 50-talet valde man att bygga ett parkeringshus i gropen istället för att fylla igen den som man gjort med de flesta andra täkterna. Idag är det är framför allt Fågeldammarna och Valltjärn som minner om denna verksamhet.

En intressant sak är att i början av 1900-talet anordnade dåtidens socialnämnd, Fattigvårdsstyrelsen, nödhjälpsarbeten i stenbrotten. 1915 hade man till exempel gjort 343 dagsverke med stenborrning och det hade levererats 55 löpmeter kantsten, 1 294 m2 nubbsten och 1.83 hl makadam till staden. Man undrar om det var beordrat arbete och vad det fick för jobbet?

Det finns också en hel del skrivet om den ljusa Uppsalagraniten som man bröt här. Tyvärr förstår jag väldigt lite av texten och om någon vill får de gärna göra en översättning :)

Den så kallade Uppsalagraniten består mest av tonalit, men tonalit till granodiorit, granodiorit samt granodiorit till granit finns också. Tonaliten är övervägande grå, medelkornig, jämnkornig och enklavförande. Den för hornblände, som lokalt bildar cm-stora individer. Enklaver är i allmänhet cm- till dm-stora och rundade. De består av finkornig tonalit till en mer basisk bergart. Även inneslutningar med okänd relation till värdbergarten förekommer. Lokalt är värdbergarten medel- till grovkornig och ojämnkornig. Granodioritiska led ser ut som tonaliten ovan men med röd kalifältspat, vilket ger bergarten en rödgrå färg. Lokalt är kalifältspaten grov och ger där ojämnkornig till porfyrisk textur. En förhöjd kalifältspathalt åtföljs i allmänhet av en lägre hornbländehalt.

Ibland måste man inse sina begränsningar och jag återvänder gärna några miljarder år framåt i historien där jag känner mig mer hemma.

Jag tog en promenad genom Stadsskogen i helgen och hamnade vid vattentornet. Det är en byggnad som alltid har fascinerat mig, inte bara för dess storlek utan även för att den ger mig en känsla av bakvänd svindel om man kan kalla det så. Det låter kanske konstigt men de lutande väggar gör att det känns som om tornet är på väg att fall ned över en när man närmar sig det. Jag blev lite inspirerad av tornet och även lite irriterad för att jag inte tog fler bilder. Bli inte förvånade om det dyker upp fler vattentornsspaningar i framtiden.

Tornet började byggas 1957 och det var stadens snabba tillväxt mot sydväst som föranledde bygget. Det innehåller 6 miljoner liter vatten och är 28 meter högt (vissa källor säger 30m). 58 gubbar använde 8 mil plank, 4,5 km stålkabel och rörde ihop 6000 50-kilos säckar med cement för att få tornet på plats.

För att kontrollera tätheten fyllde man tornet med vatten och kunde samtligt sjösätta några militära pontoner. De användes sedan som stöd medan man monterade taket. Under bygget skedde det även ett sabotage. Någon bröt sig in och pumpade in vatten i en av pontonerna så att den sjönk. En dykare fick då ta sig ner till pontonen och fästa en lina så att den kunde bärgas. Polisen hittade aldrig förövaren. Källa: Uppsala tekniska historia VI:12

Ytterligare en historia dök upp om tornet. När man tog vattentornet i drift blev vattentrycket i Akademiska sjukhuset alldeles för lågt. Sjukhuset tvingades då återgå till att ta vatten från vattentornet i slottet. Jag återkommer när jag verifierat detta.

Det verkar som kiosken som vi minns den är på väg bort och då menar jag den lilla kvartersnära byggnaden som levererade kvällstidningar och smågodis. Jag kan konstatera att de sakta men säkert minskar i antal och några nya hittar man inte ute i de nya bostadsområdena. Här har jag försökt fotografera några av dem och det ser ut som om de flesta är kvarlevor från 60- och 70-talet.

Frågan är om byggnaderna är värda att bevara eller om de kan rivas när verksamheten inte bär sig längre. Gamla bensinmackar brukar få uppmärksamhet men jag undrar om det någonsin kommer att startas någon ”kioskens vänner” här i Uppsala. Mig veterligen finns det bara en kiosk som har k-märkts och det är Sippans kiosk på Odenplan. Uppsalas kiosker är inte lika intressanta men kanske har de ett värde som minnesmärken över denna epok.

Jag som är uppväxt med kiosken tycker att det vore tråkigt om alla försvann. De väcker många glada minnen om femöreskolor och tablettaskar och om föräldrar som måste ut och handla kvällstidningen på julaftonskvällen.

Nu får ni tro att jag är tokig men det är något med mig och 40- och 50-talsdörrar. De flesta uppskattar väl en vacker dörr men dessa 40- och 50-talsdörrar är ofta tunga och opraktiska och många är dessutom inte ens speciellt vackra. Det som gör att jag har en böjelse för dem är att varje gång jag tar i handtaget och öppnar en sådan dörr känns det som om jag är hemma. Jag upplever dem som väldigt trygga och älskar ljudet när de slår igen. Det lustiga är att jag inte kan komma på några händelser i mitt liv som är kopplade till dessa dörrar. Jag har inte ens bott någon längre tid i ett hus med en sådan dörr vilket gör det helt obegripligt.

Oavsett varför jag har denna förkärlek för 40- och 50-talsdörrar så har det gjort att jag alltid tar mig en närmare titt på de dörrar jag passerar. Jag kan säga att det inte är någon trevlig upplevelse för under de senaste 20-30 åren har det varit en orgie i aluminiumprofiler. Det värsta är dock att även våra äldre portar sakta men säkert byts ut och det man ersätter dem med måste ses som ett hån mot de tidigare arkitekterna. Brunlackerade metalldörrar med plasthandtag verkar vara standard och de får mig att rysa. Dörrar säger så mycket om vart man är och vilken byggnad man går in i. Jag vill till och med påstå att den här gatunära arkitekturen många gånger är viktigare för oss än flashiga byggnader som bara kan upplevas på avstånd. Aluminiumdörrarnas anonymitet gör gaturummet lika intressant som ett slätstruket industriområde och ibland kan man undra om det är ett förråd eller ett hem man skall besöka.

Glädjande nog har jag sett att man på vissa nybyggda hus faktiskt har lagt ner lite arbete när man utformat portarna istället för att beställa aluminiumdörr modell 1a. Jag hoppas verkligen att det är en trend och vi får se mer av god arkitektur i framtiden.

I förra veckan tog jag mig en cykeltur genom centrum för att titta på ytterligare en spårvagnslämning, väggrosetter. I dessa fäste man de bärlinor som höll upp spårvägens kontaktledning.

Det finns faktiskt rätt många kvar trots att flera hus är rivna eller har renoverats sedan spårvägen lades ned 1953. Under min korta vända genom de centrala delarna av Uppsala kunde jag räkna till 21 stycken. Fästena har ju en speciell utformning som gör dem lätt att känna igen och har man bara koll på linjesträckningen går det säkert att hitta fler. På Wikipedia finns det en bra karta över Uppsala där spårvägen är markerad med en röd linje.

Jag har även försökt hitta andra sorters fästen genom att leta i gamla bilder. Det visade sig vara mycket svårt eftersom de aldrig är huvudmotivet. Finns de med på på någon bild ser man dem bara som mörka fläckar i bakgrunden. Idag får vi nöja oss med en sort även om jag är ganska övertygad om att det har funnits fler varianter under de 47 år som Uppsala hade spårvagnstrafik.

Bilderna ovan visar väggrosetterna som sitter på Politiska knuten vid Fyristorg och Svartbäcksgatan 1b-5 mitt emot H&M. Här passerar väl de flesta någon gång och kan då se dem i verkligheten.

Svartvita bilden visar Politiska knuten med kontaktledningen uppe till vänster. Fotograf, Östlings foto.

Jag letar alltid efter nya bildvinklar i Uppsala. Oftast är det slottet eller domkyrkan som kan dyka upp i änden av någon gränd eller som bakgrund till någon byggnad. Senast var det en järnvägsövergång i Gamla Uppsala som gav en ny spännande vy över slottet.

När jag stod ute på spåret och försökte får skärpa på slottet började det plinga och blinka rött. Ett Reginatåg dundrade förbi och då bestämde jag mig för att det fick bli en tågbild istället. Om sanningen skall fram så behöver jag betydligt bättre utrustning om det skall bli någon vettig bild på slottet. Det är 4 kilometer från järnvägsövergången till slottet så jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Det är kul att man lär sig något nytt varje gång man ger sig på nya motiv. Jag har till exempel aldrig tänkt på att kontaktledningen går i sicksack. En enkel och vettig konstruktion om man inte vill få djupa spår i strömavtagaren. Jag vill också påminna om att den här vyn kommer att försvinna när man bygger det nya dubbelspåret. För att kunna köra lite snabbare flyttar man spåret västerut så att det blir en mjukare kurva genom Gamla Uppsala, eller under om man skall vara korrekt.

4:ans ändhållplats är den enda rest av Uppsalas spårvägar som finns utmärkt i någon broschyr. Att den fått den uppmärksamheten beror nog på att den ligger i norra hörnet av Kronparkens naturreservat. Här har man inventerat stort som litet och då fick hållplatsen hänga med.

Om jag inte visste att spåret hade gjort en lite ögla här skulle jag aldrig ha sett något. Man har städat upp ordenligt och det enda som minner om spårvägen är att det är lite glesare mellan träden där den upptrampade stigen går in i skogen. Jag funderade länge på hur man skulle kunna fotografera en glänta och få det att kännas som en spårvagnslämning. Jag vet inte… bättre att ni tittar på de gamla bilderna.

4.ans ändstation på Google Maps.

De svartvita bilderna: fotograf okänd.

Som ni kanske vet så hade Uppsala ett stort och välutbyggt spårvagnsnät mellan 1906 och 1953. Efter nedläggningen så har man städat bort det mesta av spår och stolpar men det går fortfarande att hitta rester från denna epok. Jag har varit runt och försökt leta upp dessa lämningar eftersom jag misstänker att många är på väg att försvinna.

På bilden ovan ser ni den enda kvarvarande kontaktledningsstolpen i Uppsala. I dessa stolpar fäste man de bärlinor eller bågar som höll upp den strömförande kontaktledningen. Att just den här har överlevt beror nog på att den står på tomten till det tidigare k-märkta stationshuset och haft ett visst skydd. Tyvärr så tvingades man riva stationshuset efter att en brand ödelagt stora delar av byggnaden. Nu får man hoppas på att markägaren tycker att stolpen är värd att bevara. Bygger man något nytt på tomten så finns ju alltid risken att den får flytta på sig.

Kontaktledningsstolpen hittar ni vid Norra Station korsningen Dalgatan och Sysslomansgatan och här har ni en länk till Google Maps.

Infarten till vagnhallen och verkstaden som låg bredvid Norra Station. Foto taget 1953. Fotograf okänd.

Det slog mig att det faktiskt aldrig har varit någon riktig debatt om utseendet på det nya stationshuset. Jag vet inte om det beror på den tajta tidsplanen eller om man helt enkelt inte tyckte att allmänheten skulle vara med i beslutet. Resultatet är i alla fall tydligt och de flesta kommentarer jag läst verkar vara negativa. Den huvudsakliga kritiken är att man inte tycker huset passar ihop med det gamla stationshuset.

Personligen har jag inget emot den moderna utformningen eftersom den funkar bra med det nya spårområdet. Nu tycker jag att spårområdet är ganska trist vilket jag tagit upp i ett tidigare inlägg och det faller självklart tillbaka på stationshuset. Jag håller dessutom med i kritiken att innanför dörrarna ser det ut som i alla andra tråkiga gallerior, speciellt för stressade resenärer som absolut inte har tid att vandra runt i byggnaden. Skall försöka skriva ett inlägg om det lite senare.

Det finns några detaljer som lyfter byggnaden och en av dem är att stationshuset faktiskt har ett tågtema. Det ser man nog inte vid en första anblick men man har använt stående järnvägsräls för att hålla de stora metallplattorna och glasrutorna på plats. Efter en närmare granskning hittade jag flera olika märkningar på rälsen. På bilden ovan ser vi förkortningen GDJ vilket står för Gävle-Dala Järnväg om jag har lyckats tolka det rätt. Jag hittade även förkortningarna MLJ (Malmö-Limhamns Järnväg), OKB (Ostkustbanan), BJ (Bergslagernas Järnvägar) och VCJ (Västra Centralbanans Järnväg). Det verkar som man åkt landet runt och letat efter gamla spårbitar till bygget och det tyder på både tanke och engagemang. Jag faller alltid för sådana här detaljer och de gjorde att huset genast blev lite mer intressant. Trots det hamnar det inte på någon av mina topplistor.

Jag vill påstå att man även har gjort en riktig designmiss. Kommer man österifrån genom Centralpassagen så tvingas man tränga sig genom hela stationshuset för att komma till spår 1. Hade det inte varit enklare med en trappa direkt från tunneln?

Sista bilderna visar en regnig framsida av stationshuset och en rolig knappnumrering i en av de nya hissarna. Jag var bara tvungen att dokumentera fadäsen i hissen innan man rättar misstaget.