Scribo — perspektiv på närmiljön

Huset i korsningen Kungsängsgatan och Bäverns gränd uppfördes för Uppsala stads el- och gasverk enligt ritningar från 1941. Arkitekten var dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche. Byggåret skiljer en hel del mellan olika källor men den svartvita bilden visar att man åtminstone var klar med taket 1942.

Den finns inte så mycket att berätta om byggnaden men jag misstänker att många som passerar här ändå blir nyfikna. Det är lite speciellt med sina runda och modernistiska form och visst sticker det ut bland Uppsalas byggnader. Enligt uppgift skall Leche ha varit inspirerad av Erich Mendelsohn, en tysk arkitekt som ritade en hel del byggnader efter första världskriget. Leche har faktiskt ritat några andra byggnader i samma anda som jag kanske får tillfälle att återkomma till.

Det som fick mig att börja läsa om huset var faktiskt min jakt efter spårvagnsminnen. Huset passar nämligen alldeles utmärkt in bland dessa. Man skar medvetet av hörnet för att underlätta för spårvägen och det är bara tacka Leche att han hade den goda smaken att göra det runt.

Fotograf svartvita bilden: Paul Sandberg 1942

Ibland glömmer man bort vilken historia det finns bakom många av våra äldre byggnader. Ta det här huset som idag är en del av företaget Bil 3:an i Boländerna. Här låg tidigare bryggeriet Holmen.

Bryggeriet startade redan i mitten på 1700-talet i kvarteret Holmen vid Fyris torg, därav namnet. Huvudsakliga tillverkningen var öl och svagdricka och det skall ha skett i något av husen bakom Gillbergska genomfarten. Efter ett antal ägarbyten flyttades tillverkningen 1907 till kv. Njord, nuvarande Kvarnens köpcentrum. Här slogs det ihop med ett annat bryggeri och bytte ägare ytterligare några gånger. Slutligen flyttade man ut till byggnaden på Säbygatan 3 som ni ser på bilden ovan. Anläggningen uppfördes 1935 och var då något av det modernaste man kunde bygga. Man började snart tillverka läsk och i slutet av 1940-talet pumpade man ut en miljon läskedrycker och 800 000 lite svagdricka. Ölproduktionen var då nerlagd. Den tekniska utvecklingen gick dock snabbt och konkurrensen hårdnade. 1958/59 tvingades man tyvärr slå igen portarna.

Visst är det spännande? Vi har många sådana här byggnader i Uppsala som lever ett anonymt liv och som jag hoppas kunna nämna här på bloggen. Det var en sak till… Det sägs att Carl Michael Bellman var och smakade på Holmens öl. In sin visa ”Mowitz skall bli student” nämner han ”Kyronii öl”. Detta menar man är en hyllning till krögaren Nils Kyronius som hade anknytning till bryggeriet. Vem vet, kanske är det sant.

Fotograf svartvita bilden: Axel Sagerholm 1935.

I mitt tidigare inlägg om Uppsala centralstations klocka nämnde jag i kommentarerna att det tidigare varit en stor banhall på baksida av stationen. Jag hittade tre bilder på detta som jag måste få visa.

Översta teckningen är från invigningen av stationen den 19 september 1866. I mitten på bilden kan ni skönja Karl XV som höll i tillställningen. Som ni ser fanns det inga perronger i järnvägens barndom utan man fick glatt släpa bagaget över spåren. Den andra bilden är från 1902 och visar bangården, banhallen och de spännande tornen. Sista bilden är också en tidig bild för glaspartiet, eller vad det nu är, ovanför infarten är fortfarande kvar. Ni ser det till vänster i bilden.

Stationen ritades av Adolf W. Edelsvärd som satt i ledningen för SJ:s arkitektkontor. Han liknade stationen vid ”ett slott i stadens utkant…i holländsk renässans med romerska bågar och torn”. Pampigt, eller hur? Banhallen revs någon gång i början av 1900-talet.

Tecking och första fotografiet: Konstnär och fotograf okända. Sista bilden: Henri Osti före 1914, beskuren.

Som ni kanske vet tänker man bygga ett nytt hotell vid och på det gamla posthuset vid resecentrum. Idag står det ett äldre hus längs Suttungs gränd som kommer att rivas. Jag tog en sväng förbi så att jag fick några bilder innan det försvinner.

Huset uppfördes 1941 och var en tillbyggnad till Upsala Sidenväverier Ab. Den ursprungliga fabriksbyggnaden låg längs Fjalars gränd och revs antagligen i samband med att man uppförde posthuset i mitten på 1960-talet. Ni ser gaveln av denna byggnad i slutet av gatan på den översta svartvita bilden. Nämnas bör väl att sidenväveriet tog över denna byggnad från Chokladfabriken Fyris 1936 när man startade verksamheten.

Sidenväveriet hade som mest 250 anställda och var då en av de större industrierna i Uppsala. På 1960-talet blev den utländska konkurrensen för hård och man tvingades lägga ner verksamheten 1971. När detta skedde hade man antagligen redan flyttat ut från lokalerna till ett nytt väveri som låg längre söderut på Kungsgatan.

Nu hoppas jag bara att det nya hotellet får den där schysta gula färgen som på bilden ovan.

Fotograf svartvita bilderna: Paul Sandberg 1941.

När jag senast var på Upplandsmuseet så hamnade jag i samspråk med en annan besökare. Vi började prata om den pågående renoveringen av Uppsalas gamla stationshus och han upplyste mig om att klockan ovanför ingången faktiskt har varit både svart och vit. Som ni förstår kunde jag inte släppa det och min vana troget började jag  leta efter bilder. Som ni ser stämmer påståendet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta varken årtal eller fotograf till bilderna men den översta är antagligen äldst.

Jag saknade en bra bild på den klocka som fanns precis innan man startade renoveringen så jag lånade en bild från Wikipedia. Detta är tydligen en tredje variant. Den är mindre än de tidigare och det sitter en ful gulmålad plåt runt klocka för att fylla ut hålet. Jag hoppas verkligen inte att man sätter tillbaka denna för det skulle kännas som ett riktigt nerköp. Min personliga favorit är den svarta men vi får väl se vad som kommer upp när man är klar med renoveringen.

Byggnaden är ritad av Adolf W. Edelsvärd och invigdes 1866.

PS. Det skulle vara spännande om man knackade ned putsen och tog fram tegelfasaden. Det skulle återställa byggnaden i originalskick.

Bild från Wikipedia: fotograf David Castor 2004 (CC).

För någon vecka sedan hittade jag en gammal illustration av Uppsala resecentrum på nätet. Bilden av stationshuset var ny för mig trots att jag försökt läsa det mesta som man presenterat under åren. För skojs skull började jag leta efter fler bilder och som ni ser dök det upp en hel del olika varianter. Grundidén ser ut att vara densamma även om vissa förslag är en bit ifrån det slutgiltiga resultatet.

Bygget av resecentrumet startade redan hösten 2005 men bygglovet för stationsbyggnaden fick man först vid julen 2008. Jag vill minnas att det drog ut på tiden eftersom man behövde riva den södra änden på det gamla stationshuset. Det kan säkert var en förklaring till att det finns så skilda beskrivningar. Ni kan läsa mer om Uppsalas stationshus i ett av mina tidigare inlägg.

När man byggde Uppsala fjärrvärmeverk i början av 1960-talet så lade man stor möda på att minimera dess påverkan på Uppsalasiluetten. Turbinhallen grävdes ned till stora kostnader men även skorstenen fick en annorlunda utformning. Det normala var att man göt eller klädde in piporna så man fick en stor rund skorsten. Här valde man istället att låta dem samlas runt en mittpelare för att göra skorstenen mindre. Jag tycker att det är en enorm skorsten men den kunde alltså  ha varit ännu större.

Efter starten av värmeverket verkar det som man har frångått iden om att hålla ner bygghöjden. Flera stora byggnader har tillkommit och 2005 byggdes man Block 5, som ni ser till vänster om skorstenen. Tack vare skorstensdesignen behövde man inte bygga en ny skorsten för Block 5 utan rökgaspipan kunde monteras på den befintliga skorstenen.

Jag skall faktiskt erkänna att jag alltid kommer att tänka på westernfilmer när jag ser skorstenen. Den liknar en sådan där Gatling gun (roterande kulspruta) som alltid dök upp bakom någon pressning och gjorde livet surt för motståndaren.

Nu är det väl inte helt sant men av någon anledning verkar en specifik lampform hela tiden fånga min uppmärksamhet. Tydligen har hjärnan hakat upp sig och så fort lampan passerar i periferin så plingar det till någonstans. Tänk om jag hade samma förmåga när det gällde kantareller.

Bilderna ovan i läsordning: Bussgaraget i Kungsängen, Baksidan av Sven Wixner bilar, Inne på gården Svarbäcksgatan 26, Byggnad bakom vattenverket i Bäcklösa. Lampmodellen på de två sista bilderna har jag sett på fler ställen men då har inte kameran varit med. Nu är det säkert mer intressant varför jag befunnit mig på dessa udda platser än att läsa om mitt lampproblem. Svaret är nyfikenhet och att jag anser att ingen plats är besökt förrän man sett baksidan.

Som ni ser är lamporna på de övre och nedre bilderna inte speciellt lika så de är antagligen från helt olika tillverkare eller tidperioder. Det vore kul om någon kände igen dem och kunde tala om vem som ritat dem och så vidare. Kanske lämnar de mitt huvud om jag vet mer :)

Vattentornet i Boländerna uppfördes under åren 1968-1970 och det togs i bruk 1970. Arkitekten var Hans Trygg. Idag är det en av Uppsalas märkesbyggnader och är en lika naturlig del av Uppsalasiluetten som domkyrkan, slottet och värmeverkets skorsten.

Tornet rymmer 17-18 miljoner liter vatten (olika uppgifter) och är 48 meter högt. Det är 240 trappsteg upp till toppen men jag skulle gärna gå de stegen om jag fick chansen. Jag misstänker att utsikten är helt fantastisk. Det bör väl tilläggas att tornet är ett av Sveriges största svampformade vattentorn, om det nu finns en sådan tävlingsklass.

Som ni ser på bilden formsatte och göt man skålen nere på backen. Den lyftes sedan upp med hjälp av kraftiga domkrafter samtidigt som man uppförde pelarna. Denna speciella teknik patenterades och exporterades till andra länder, framförallt Kuwait och Saudiarabien, där man byggde ett antal torn med svensk hjälp.

Lite kuriosa. När man försöker läsa på blir det mycket överskottsinformation och denna gång handlade det om råkor. Uppsala har tydligen några av Sveriges nordligaste kolonier av dessa kråkfåglar. Detta uppskattas säkert inte av grannarna eftersom de kan bli lite stökiga, men vill ni hitta några skall de tydligen finnas här vid tornet. Tänk så mycket man får lära sig.