Scribo — perspektiv på närmiljön

Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.

Efter min bloggpost om häradsvägen över Rosendalsfältet kom jag på att det finns ett spännande exempel på en bevarad häradsväg. Det är den gamla huvudvägen från Vaksala kyrkby ner till Slavsta. Idag är det en cykelväg och Jag har markerat en bit av vägen som går igenom den ursprungliga byn Årsta med rött i kartan här ovan.

Det som är lite kul med just denna sträcka är hur utbyggnaden har förändrat området. Tidigare låg husens huvudentréer vända mot häradsvägen. När området expanderade vändes entréerna åt motsatt håll och de nya gatorna. Jag undrar vad husägarna tycket när deras ytterdörrar plötsligt pekade ut mot bakgården?

Idag kan man faktisk hitta rester från den tidigare ordningen. Några grindar står kvar längs med cykelvägen och man kan nästan förnimma hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Karta från OpenStreetMap.

Det vackra ängeln uppe på taket på Uppsala domkyrka är ängeln Gabriel eller av den lokala humorn kallad ”Sankta Cementa”. Det är en av de få delar som är kvar av efter en ombyggnad man gjorde i slutet av 1800-talet. Från början fanns det faktiskt två änglar uppe på taket men den ena ”försvann”.

Uppdatering: Den ängeln Gabriel vi ser idag skall enligt wikipedia vara i koppar och inte cement. Eftersom den har fått en trevlig grön nyans är detta antagligen sant. Frågan är om den är klädd koppar eller eller helgjuten?

Uppsala Domkyrkan före och efter Helgo Zettervalls renovering. Foto: bild 1 Heinrich Osti, 1860-70. Bild 2 Okänd, 1893.

På 1800-talet var domkyrkan ganska sliten och behövde renoveras. Uppdraget gick till byggmästare Helgo Zettervall som hade stora visioner. Han ville göra Domkyrkan mer gotisk och gick minst sagt grundligt tillväga. Under åren 1886-1893 byggde man om tornen fullständigt och kyrkan kläddes med tinnar och torn. Han fick mycket kritik för sin renovering och den är säkert befogad i stora delar. Man glömmer dock att allt han gjorde inte var dåligt. Inne i kyrkan tog han bort många äldre och klumpigt genomförda renoveringar och byggnationer som inte var speciellt snygga.

Torn och strävbågar vittrar sönder. Foto: Östlings foto 1950

Skyddstak vid entrén till Uppsala Domkyrka.  Foto: Uppsala-bild, 1948

Materialvalen var det senaste inom dåtidens byggnadskonst, det vill säga maskinslaget tegel och mängder med betong. Det visade sig att detta inte var ett så lyckat val utan ganska snart började hela kyrkan vittra sönder. Under 1930- till 1970-talet tvingades besökarna gå under ett skyddstak för att inte träffas av fallande stenar. I samma veva börjar man ett omfattande renoveringsarbete. Fram till 1944 hade man plockat ner närmare 1200 ton frostsprängt tegel och betong från kyrkan.

Ängeln Mikael stående ovanför den västra entrén. Foto: Okänd, 1893

Byggmästare Verner Karlsson med den nedtagna ängeln. Foto: Okänd.

1941 lyfte man ner ängeln Mikael för renovering. Lyftet planerades noga för man visste att den 3 ton tunga ängeln skulle falla sönder under arbetet. Den lagades minutiöst och deponerades sedan hos Tekniska Museet. Jag har försökt läsa på om detta men det verkar som om det innebar en ståplats i cementbolagets lager. Det var nog meningen att den skulle sättas upp igen men tydligen glömdes den bort.

När Skånska cementbolaget hade hundraårsjubileum beslutar de sig för att donera ängeln till S:t Pauli Mellersta Kyrkogård i Malmö. Jag förstår inte med vilken rätt man gjorde detta men där står den nu i all sin prakt.

Vad säger ni, är det dags att vi får tillbaka våran ärkeängel?

Här hittar ni en bild på den 4 meter höga ängel Mikael i Malmö.

Ärkebiskop Jakob Ulvssons staty bredvid Riddartorget restes 1927 under Universitets 450-års jubileum. Han drog igång verksamheten 1477 och det är väl inte mer än rätt att han har hedrats med en staty. Nu är det inte hans gärningar jag tänker berätta om utan porfyrkolonnen som statyn är placerad på. De kanske låter konstig men för att göra det måste jag dra snabbversionen om Sten Sturemonumentet.

Det startade 1871 med att studenterna ville uppföra ”en ärestod över Sten Sture”. Planen var att inviga den i samband med Universitetets 400-års jubileum 1877. Man börjar genast samla in pengar men tydligen gick det lite knackigt. Året innan jubileet ansåg man att kassan var för liten och frågan fick vila.

1888 blir det en nystart av projektet då Universitetet skänker en porfyrkolonn till studentkåren. Den hade Universitetet i sin tur fått av stadsrådet Hans Astrup i Oslo (då Kristiania), en man med intressen i porfyrverket i Älvdalen. Det bör väl nämnas att kolonnen ursprungligen höggs för ett monument över Gustav Vasa som skulle stå i Mora.

Idén var att kolonnen skulle användas till det föreslagna monumentet över Sten Sture. Studentkåren övervägde saken men trots det generösa bidraget valde man att utlysa en tävling. Man kan tro att Carl Milles förslag vann eftersom det är hans skulptur vi kan se idag. Sanningen är att den kom bara på en fjärde plats vilket var en chock för många. Kåren gillade dock förslaget och med ett bidrag av politikern och affärsmannen Hjalmar Wjik kunde man arbeta vidare med Milles. Efter många turer hit och dit kunde man slutligen inviga Sten Sturemonumentet den 13 februari 1925 uppe på Kronåsen.

Porfyrkolonnens fortsatta öden fram tills att den blir stöd åt Jakob Ulvsson är dock okända för mig. När den väl var på plats hände det som verkar vara en naturlag här i Uppsala. Den studentikosa humorn griper in och statyn döps till ”Ärkestiftet”.

Den vackra statyn i toppen av kolonnen är gjord av skulptören Christian Eriksson (1858-1935).

Nu så här före sista april, eller valborg som fler och fler säger även här i Uppsala, tyckte jag det här inlägget skulle passa perfekt. Ni har säkert sett Uppsala universitets rektor stå här uppe på balkongen på Carolina Rediviva under valborgsmässoaftonen. Klockan tre viftar han med sin studentmössa för den traditionella mösspåtagningen och alla viftar tillbaka med sina innan de sätter dem på huvudet och rusar ned för backen.

Förra året fick jag tillfälle att kliva ut på balkongen. Jag är normalt inte höjdrädd och den här balkongen är inte speciellt hög, ändå kom det där suget i magen tillbaka. Det syns inte så bra på bilden men golvet lutar kraftigt ned mot räcket och det känns hela tiden som om man skall falla. Utsikten är strålande och det är säkert mäktigt att stå här på sista april och se ut över alla människor som samlats här. Trots det misstänker jag att även rektorn önskade att han kunde linda sina tår runt någon planka i golvet.

Gamla bilder är fantastiska och nu hittade jag ytterligare en som jag bara måste visa. Här ser ni utvärdshuset Hagalund, Lambys (efter källarmästare Lamby) eller ”Fördärvet” som den också kallades. Kärt barn har många namn. Krogen låg nere vid ån i änden av Strandbodgatan och var ursprungligen en gammal tullstuga. 1826 köpte en pastejbagare vid namn Per B Schucani huset och startade en servering och en kägelbana. Ni hittar den nere till vänster på kartan från 1882 (pilen).

När Strömparterrens schweizeri, dagens Flustret, uppförs i början på 1840-talet får den namnet ”Lilla Fördärvet”. Värdshuset i Hagalund börjar då kallas ”Stora Fördärvet” vilket säkert är mer känt. I slutet av 1800-talet rivs etablissemanget och en ny tullkammare byggs på tomten. Även denna är borta idag.

Det är lustigt hur starkt förankrade dessa öknamn eller smeknamn var i Uppsala. Man hittar dem till och med i gamla kartor över staden.

Svartvita fotot: Per Hanselli, ungefär 1860

När jag letade runt efter information om Strandbodkilen så hittade jag ovanstående bild från 1901. Den visar några av bodarna som faktiskt gett Strandbodgatan sitt namn. Jag tycker det är fantastiskt kul när man hittar en bild som denna. Plötsligt blir ett gatunamn något mer än en text på en skylt. Det känns som om man blivit kompis med gatan på något sätt :)

Bodarna låg nere vid hamnen och här förvarade stadens köpmän de varor som skeppades hit på Fyrisån. Den stora tegelbyggnaden till vänster är Uppsala gasverks kollager. Jag vet inte när den uppfördes men på denna tomt fanns det ytterligare en hel del bodar och skjul.

Den översta kartan är från 1882 och här ser ni bodarna och värdshuset vid Hagalund. Den nedre kartan är  från 1702. Området med ”Strandbodarne” som de kallas i kartan låg utanför det gamla stadsdiket och mer i höjd med Hamnesplanaden. Jag misstänker att de fick maka sig söderut när staden växte.

Idag är platsen väldigt anonym. Till höger ett tråkigt kontorshus och till vänster där gasverket låg hittar vi Lanstyrelsen och Skatteverket. Ingen upplyftande syn. Jag noterar också att kvarteret Munin verka ha fått flytta på sig om man jämför med kartan från 1882. Hela kvarteret med Länstyrelsen verkar heta Hugin och kv Munin har hamnat söder om Strandbodgatan. Undra när det skedde? Nåja, inget jag kommer att ligga sömnlös över för jag är så glad över bilden på bodarna.

Svartvita bilden: Alfred Dahlgren 1901-1902

Kartor från 1952 och 1859-63. Jag har ringat in platsen för det nya bostadsområdet.

Jag har suttit och läst detaljplanen till det nya bostadsområdet vid Rosendalsfältet. Nu måste jag ge en känga åt dem som gjort den arkeologiska undersökningen Jag tycker man har missat en mycket viktig sak. De nämner två gamla boplatser men det ser inte det helt uppenbara. Om de bara hade orkade titta på en äldre karta över området hade de sett att cykelvägen som passerar genom området är den gamla häradsvägen mot Malma och Vårdsätra. Eftersom detta är en viktig del av vår kulturmiljö kunde den åtminstone fått ett omnämnande.

Jag måste säga att jag tycker det är jättebra att man bygger nytt. Vi behöver bostäder och dessa kommer säkert att bli jättefina. Problemet är när man brister i förarbetet. Vi har väldigt få gamla vägar kvar i Uppsala som fortfarande har sin ursprungliga sträckning och det hade varit kul om denna hade fått behålla sin. Nu gör man inte speciellt stora förändringar men det hade varit bättre om man gjort det utifrån rätt förutsättningar. Cykelstråket hade kanske kunnat fått en annan utforminig och den enkla stenbron hade kanske kunnat framhävas.

Uppdatering: Glömde bort att nämna Kronbäcken som går genom området. Bäcken går från Kåbo Golfbana och mynnar ut i Fyrisån vid Övre föret. Jag har inte sett något om hur man tänkt göra med detta vatten även om det antagligen inte rinner speciellt mycket här sommartid.

Den gamla sträckningen börjar vid Vårdsätravägen och passerar den vackra Rosendals gård och det mindre vackra Blomsterlandet. Därifrån går den tidigare häradsvägen i en båge mot Rosendalsskolan och brandstationen. Efter Rosendalsvägen följer den skogsbrynet längs med Kronparken en bit innan den delar sig. En äldre del fortsätter mot norr och grindstugan och den andra österut mot Dag Hammarskjölds väg. Jag har sett någon karta över området där vägarna var tydligt utritade men självklart hittar jag den inte. Utan att ta gift på det är jag ganska säker på att vägen fanns innan Dag Hammarskjölds väg började byggas i mitten på 1600-talet. Tänk på det när ni är ute och går här i vårsolen…

Länk till detaljplanen.

1 januari 1952 blev det fastslaget i lag att man skulle tillämpa filkörning på våra gator. Många städer hade redan anammat idén men i Uppsala hade myndigheterna inte tyckt att vi var riktigt mogna. Nu blev körskolorna tvungna att lära ut detta och det blev även en del i uppkörningen. Ovanstående pedagogiska bild visar hur detta skulle göras i vad som i folkmun kallades ”Tysta svängen”. Man kan ju undra hur många gator i Uppsala som faktiskt lämpade sig för filkörning vid den här tiden? Strandbodkilen var tydligen en av dem.

Stranbodkilen 1950, När man ser bilden är det lätt att att förstå vad namnändelsen ”kilen” kommer ifrån. Idag är det en vanlig korsning här men jag misstänker att även dagen trafikanter hade haft lite problem med denna rondell.

Namnet ”Tysta svängen” har dock inget med trafik att gör. Det kommer från ägaren till en byggfirma, Kalle Johansson AB, som uppförde flera av husen runt Strandbodkilen. Denne Kalle gick under namnet ”Tysta Kalle”, ett namn han fått under sin korta period som fackföreningsordförande. Han hade upprepade gånger tystat medlemmar att tala under mötena vilket antagligen inte var speciellt uppskattat. Nu var detta på 30- 40-talet så man undrar om någon faktiskt kommer ihåg detta namn på korsningen?

Svartvita fotografiet: Oskar Bladh, 1950. Bilden beskuren

Längs med Östunagatan, bakom bryggeriet Holmen och Bil 3:an, ligger ett hus som ser ut som om det är på väg att rivas. Jag är inte helt säker på att man faktiskt skall riva det men det kändes ändå som det var läge att börja rota lite. Det visade sig att byggnaden hade en väldigt brokig historia. Jag hade önskat att jag hade kommit närmare huset för det brukar alltid finnas små kul saker att fotografera i gamla industribyggnader. Denna gång gick det inte för området är omgärdat av ett högt staket.

Byggnaden mot gatan uppfördes 1939  åt Uppsala läns hushållningssälskap, TBC-avdelningen. Här startade man en vaccinfabrik åt jordbruket. Arkitekten var en herre vid namn Olov Stylin. 1944 bygger man ett hisstorn på gårdssidan på fabriken.

1954 tar Riksglass över fabriken och man uppför då gavelbyggnaden till vänster om hisstornet (nedre bilden). Det framgår inte om man faktiskt tillverkar glass här eller om det bara fungerade som ett lager. Några år senare inrättas ett livsmedelslager i en del av byggnaden.

På 1980-talet fanns här kontor och kurslokaler och i gavelbyggnaden huserade en karateklubb. Det som saknas på mina bilder är en funkisgavel med runda hörn som stod framför hisstornet. Den uppfördes som kontor 1955 men är tydligen redan riven.

Den gula baracken på tomten som ni ser delar av uppfördes 1959 och byggdes om 1970. Det som är intressant är att på samma plats låg en barack som tillhörde Svenska Gummiforskningslaboratoriet. Den den skall ha funnits här redan 1944, under slutet av andra världskriget. Man hade länge försökt tillverka syntetiskt gummi eftersom vanligt gummi var en bristvara under kriget. Nu har jag ingen aning om denna lokal var en del i denna forskning men det var vår kände Uppsalaprofessor och nobelpristagare Theodor Svedberg gick i spetsen för denna verksamhet.

Ja vad säger ni? Med lite bakgrundsfakta tycker jag att det anonyma huset blev betydligt intressantare…

Huset på Google maps.