Scribo – perspektiv på närmiljön

Jag tog den här bilden för några dagar sedan i ett gråmulet Stockholm. När jag satt och städade bland bilderna blev jag helt fascinerad av hur mycket metall det faktiskt var i just detta fotografi. Byggkranar, järnvägen, kontaktledningarna och framför allt hela ramverket till huset. Jag har faktiskt inte reflekterat över att man bygger i stål numera. Faktum är att de flesta nybyggen runt Centralen har varit i stål de senaste åren när jag tänker efter. Man kan ju undrar vart den gamla hederliga betongen tog vägen?

Attans. Igår upptäckte att den fina skylten var borta. Kungsgrillen har funnits sedan 40-talet och mig veterligen i samma lokaler på Kungsängsgatan sedan starten. Jag har bara ätit där en enda gång så någon relation till restaurangen har jag inte. Däremot är jag fascinerad av äldre inredningar och som så många andra älskar jag gamla neonskyltar och liknande. Det svider i hjärtat varje gång en skylt av den här digniteten hamnar på tippen. Man hade hoppats på att den skulle få vara kvar trots ägarbytet men så blev det tydligen inte.

Jag skall ta mig en funderare på om det inte är dags att börja fotografera gamla skyltar och lägga upp här på bloggen. Dessa är ju också en del av historien och framförallt förgyller de stadsbilden.

Ett riktigt irritationsmoment är belysningen av Sten Sturemonumentet. Så här illa har det sett ut under flera år och jag förstår verkligen inte idén med att rikta kraftiga lysrör ner mot stenpelaren. Det är ju inte riktigt den som är attraktionen utan Carl Milles fantastiska staty.

På sockeln sitter det faktiskt ett flertal små lampor riktade uppåt. Tyvärr verkar de flesta vara trasiga så det är lätt att misstänka att det var ett tag sedan man gjorde en översyn. Jag är dessutom övertygad om att någon verklig förbättring blir det inte även om man får igång lamporna. Kontrasten mellan dessa och lysrören är helt enkelt för stor och upplevelsen blir ändå att statyn står i skuggan.

Idag är det ju väldigt populärt med belysta byggnader och i Uppsala har man gjort det på ett flertal ställen med gott resultat. Kunskapen finns så kan inte någon vänlig själ fixa detta också.

Om jag fick riva ett hus i Uppsala vet jag exakt vilket det skulle bli.

Kontorshuset som uppförts vid södra infarten till Uppsalas centrum är det fulaste jag sett på riktigt länge. Hade byggnaden stått som ett annex till stadens värmeverk så kanske det hela kunnat passera obemärkt. På denna plats vid en av Uppsalas mest trafikerade korsningar blir det istället en skymf mot oss invånare.

Befintliga byggnaderna runt korsningen ställer inga speciella krav på utformningen så här hade man verkligen en chans att bygga ett nytt riktmärke i staden. Resultatet blev det tråkigaste kontorshuset jag sett på evigheter, både utformning och materialval. I jämförelse med andra trekantiga byggnader som tex. Bonniers konsthall eller kontorshuset vid Norra Bantorget i Stockholm ter sig denna byggnad som ett obehagligt skämt. Jag tycker uppriktigt synd om de tiotusentals människor som tvingas se skräpet varje dag.

Tyvärr har samma misstag har gjorts tidigare i andra änden av Kungsgatan. Även här hade man möjlighet att skapa något nytt och annorlunda när man uppförde det nya polishuset. Resultatet blev en jättekoloss som mest liknar en kvarleva från 60-talets miljonprogram. Någon sa att polishuset har pondus och att det är trevligt med alla adventsljusstakar i fönstren. Snacka om krystade ursäkter.

En stor känga till arkitekter, byggherrar och beställare som ännu en gång förfulat vår stad. Hur gör man nu? Ringer klottersaneringen?

Designen av Gnistarondellen vid Uppsalas södra infart har varit en gåta för mig i flera år. Jag har till exempel spekulerat i om våra Uppländska åsar kan ha varit en inspirationskälla. Tyvärr har dessa funderingar inte fått mig att ändra åsikt om rondellen. Upphovsmannen får ursäkta men den känns halvfärdig och liknar mest ett upplag för tippmassor, möjligtvis ett något mer välskött sådant.

Av en slump hittade jag en gammal broschyr som innehöll en förklaring. Rondellens tema är “där stad möter land”. Enligt broschyren ska detta symboliseras med böljande vågor av gräs utformade som åkerfåror och inramade av en remsa vit sand och en bred kant i svart betong. Nu blev det tydligen ingen svart betong utan mycket sand och en smal kant med smågatsten. Jag misstänker att orsaken kan vara av säkerhetsskäl eller brist på pengar.

Trots mina nya insikter tycker jag fortfarande att rondellen liknar ett upplag för tippmassor. Större delen av året är den en samling bruna jordhögar och när det väl dyker upp något grönt är det oftast inte gräs utan ogräs som böljar i rondellen.

När jag besökte en god vän i Luthagen häromdagen så häpnade jag över en väldigt stor konstruktion som dykt upp i området. Först fick jag intrycket att man höll på att bygga någon ny fabrikslokal eller liknande men tänk så fel jag hade. Detta är nämligen ett nytt sätt att bygga hus på. Man bygger en stor montagehall med en traverskran högst upp. Huset byggs sedan ihop av element där man redan har installerat fönster, dörrar, el och tapeter. För att skydda de känsliga delarna under byggtiden kommer hela skapelsen att plastas in.

Hallen är nästan 40 meter hög och skall rymma ett åttavåningshus. Det skall byggas tre hus på platsen och kranen kommer att flyttas allt eftersom husen blir klara. Ni kan läsa mer i ett pressmeddelande på NCC:s hemsida.

Mitt hjärta gråter. Denna gång är det en del av stationsparken i Uppsala som bokstavligen jämnats med marken. Det nya resecentrumet behövs verkligen men det svider ändå när sådan här saker sker. Nu är det inte nog med detta. Busstationen står på tur och man vill även riva den södra flygeln på det q-märkta stationshuset.

I varje enskilt fall finns det säkert massor med goda argument för en rivning men för staden Uppsala är det inte lika självklart. Bit för bit rivs de gamla delarna och jag kan bara konstatera att Uppsala sakta men säkert mister sin egenart och själ. Några ytterligare exempel är rivningen av de gamla kvarteren vid Musikens Hus, rivning av en äldre fastighet i kvarteret Sleipner och nu detta.

I Uppsala Nya Tidning kan man läsa om ett nytt förlag till servicebyggnad i Linnéträdgården. Denna gång presenterar man en glaspaviljong med bladmönster i guld. Trots mitt motstånd så måste jag erkänna att jag tycker paviljongen är vacker.

Ett av argumenten mot det tidigare förslaget är också undanröjt i och med att paviljongen är ett provisorium. Den fasta byggnaden hade kunnat påverka möjligheten för Linnéträdgården att bli upptagen på FN:s världsarvslista. Man kan tycka att blotta misstanken om detta borde ha stoppat förslaget redan på idéstadiet.

Statens fastighetsverk vill ju fortfarande bygga enligt den ursprungliga planen så vi får väl se vad den rättsliga processen kommer fram till. ännu är sista ordet inte sagt.

Mora stenar måste vara en av Upplands mest kända sevärdheter men också den minst besökta. Platsen är inte direkt inbjudande och något storslaget hittar man inte här. Det som erbjuds är ett litet putsat stenhus och en stump asfalterad vägren där man kan parkera.

Skyltningen vid Mora stenar är inte mycket att hurra för om man nu hittar dit. Det två små plastskyltar som beskriver Mora stenar och det närliggande gravfältet är faktiskt en katastrof. Skylten om Mora stenar har lite text och två bilder. Den ena bilden är en karta med platser som inte nämns i texten och blir därför helt oförståelig. Den andra bilden är en teckning på en bebiskung!

Att köra hit en busslast med turister är nog inte möjligt utan att riskera livet på dem. Skymd sikt, bilar i hög hastighet och ingen ordentlig parkering är något som avskräcker. Jag läste för en tid sedan att kommunalpolitikerna i Knivsta har börjat fundera på hur man skall förbättra tillgängligheten. Det är inte en dag för sent och det skall bli spännande att se vad resultatet blir.

Vid Mora stenar valdes våra Svenska kungar fram till 1500-talet sedan bestämde kung Gustav (Vasa) att kronan skulle gå i arv. Den första kröningen vid Mora stenar som man hittat belägg för var Magnus Ladulås år 1275. Huset som står på platsen uppfördes 1770. Här förvaras idag några av de minnesstenar som man lät hugga efter varje kröning.

Länk till platsen på Google Maps.

Går ni och misströstar för att det fina gamla uthuset håller på att rasa samman på tomten? Ni kanske redan står med hammaren redo för att börja renovera den gamla ladan, jordkällaren eller sjöboden. Fram till 31 december kan ni ansöka om bidrag från Länsstyrelsen för renovering av gamla ekonomibyggnader. Bidraget kan uppgå till 50 % av renoveringskostnaden vilket inte är så illa. Är man privatperson så värderas egen tid till 175 kr/tim och motsvarande belopp kan då fås för inköp av material. Att ansöka kostar inte en krona så varför inte?

Misskötseln av detta hus på Bävernsgränd i Uppsala år en skandal! Att man tillåter ett hus hamna i detta tillstånd kan bara betyda en sak, rivning. Byggnaden är garanterat Uppsalas risigaste, i alla kategorier.

Min gissning är att fastighetsägaren vill åt marken men inte får riva. Man låter då byggnaden stå utan underhåll tills alla parter slutligen tvingas acceptera att den är utom all räddning.

Då förfallet pågått under många år så är jag förvånad att ingen har höjt rösten. Boende, lokalpressen men framför allt kommunen borde reagera på de allvarliga bristerna i skötseln, inte minst för att skydda gående mot fallande föremål.

Husets historiska värde har jag svårt att avgöra men en rivning av ett sådant här gammalt hus är alltid en stort förlust. Mycket av Uppsalas karaktär ligger i dess äldre bebyggelse. Allt skyddsvärt är inte samlat i centrum och jag upplever att man ständigt knaprar i kanten. Om vi inte tänker oss för så står vi snart där med en själlös stad och endast ett litet “forminnesområde” runt Domkyrkan. Jag säger det igen, skandal!

Vallonbruken i Uppland skall få en brunvit liknande den som man har i Glasriket, Småland. Detta kan man läsa i Vägverkets författningssamling. Efter att ha läst igenom VVFS 2006:68 så tog jag mig friheten att leka lite i Photoshop och fick fram följande skylt. Vi får väl se om den övensstämmer med originalet som jag ännu inte sett.

Det är bra att man gör sådana här satsningar. Att försöka få folk att hitta ut till våra sevärdheter för bara gott med sig. Ökad kunskap och intresse hos allmänheten om våra klenoder gör att det inte lika enkelt går att missköta dessa. Arbetstillfällen kommer på köpet.