Scribo — perspektiv på närmiljön

Svartbäcken och Mikaelskyrkan 1937. Norra änden av Kungsgata var fortfarande en ganska smal vägstump . Foto: Okänd.

För en tid sedan fick jag se denna fantastisk bild med Svartbäcken bredvid Mikaelskyrkan. Då kändes det som att det var dags att att skriva några rader om bäcken.

Den vanligaste frågan brukar vara ”var låg den?”.  Många känner nog till att utloppet fortfarande ligger strax norr om Haglunds bro. Det man undrar är var själva bäcken slingrade sig fram innan den blev helt överbyggd. Jag har försökt titta lite på vad som var bäckens avrinningsområde och lite annat som dyker upp när man börja fördjupa sig i något.

Om vi börjar med namnet så finns det nämnt redan på 1300-talet vilket innebär att det säkert är äldre. Att den kallas just Svartbäcken beror på att vattnet ibland är väldigt mörkt och beror troligtvis på att den rinner genom jordlager med mörk lera. Här får gärna någon kunnig kommentera.

Karta ur Olof Rudbecks Atlantica.

Titta vi på dess utbredning kan vi börja med en karta från slutet av 1600-talet ur Olof Rudbecks bok Atlantica. Det är den äldsta jag hittat. Jag vill påpeka att mycket i denna bok bör tas med en nypa salt då Rudbeck med boken försökte bevisa att Uppsala var Atlantis. Man kan säga att han skarvade rätt mycket. Förhoppningsvis är kartan någorlunda korrekt.

Karta 1882.

Nästa karta är från 1882 och här ser man bäckens sträckning över Kapellgärdet. Tyvärr visar denna karta inte hela bäckens sträckning men det var en av de få från tiden som överhuvudtaget hade den utritad.

Karta 1952. Avrinningen markerad i blått.

Flygfoto 1955-61. Mikaelskyrkan längst ner i vänstra hörnet.

I yngre kartor kan man se att avrinningen startade i Nyby vid Gunilla Lindbergs park och tog sig genom Von Bahrska häcken vid Heidenstams Torg och sedan söderut. Den ursprungliga sträckningen är dock svår att få en uppfattning om. Området har brukats och dikats i hundratals år så det är nästan omöjligt att säga vad som egentligen är kvar av det som var Svartbäcken.

Karta 1839.

Här ser vi Svarta bäckens eller Svartbäckens färd genom kvarteret Edda 1839. Här ansluter även stadsdiket som gick längs med Kungsgatan.

Karta 1909.

Innan man uppförde Mikaelskyrkan i början på 1890-talet har man dragit om och rätat ut bäcken mellan Spårvinkeln och Fyrisån. Kartan från 1909 illustrerar det bra. Spårvinkeln var tidigare ett vedertaget namn för området där järnvägen delar sig mellan Ostkustbanan och Dalabanan.

Råbyvägen.

Idag är Kapellgärdet, Löten och Nyby bebyggda. Dessutom gräver Råbyvägen ner sig under järnvägen där bäcken tidigare hade sitt flöde. Var bäcken har sitt flöde idag vet jag inte. Jag har försökt hitta något men våra kartor över vatten och avlopp kanske inte är offentliga. Det som är intressant är att vid kraftiga skyfall så färgas vattnet fortfarande svart vid utloppet i Fyrisån. Det borde innebära att någonstans har flödet kontakt med marken.

Idag finns inte mycket som minner om bäcken förutom utloppet under de nya bryggorna vid Svartbäcksgatan. Lite längre tillbaka i tiden har utloppet varit stensatt. Senare ersattes stenbron med en betongbro. Jag har tyvärr inget årtal på de äldre bilderna ovan. Det bör nämnas att denna bro tidigare kallades för just Svartbäcksbron och går att hitta i skrivna källor så tidigt som 1400-talet.

Det finns faktiskt en annan sak som man kan se idag. Det finns en lång upphöjning i Mikaelsparken där det går en grusstig. Upphöjningen beror antagligen på att marken sjunkit runt den kulvert där Svartbäcken rinner idag. PS, den här bloggposten var verkligen en utmaning. Jag tror att jag aldrig lagt ner så mycket tid på ett inlägg. Det finns i princip inget skrivet om Svartbäcken förutom kvartersnamnet. Om ni stöter på något som jag missat så skicka en länk eller kommentera. Nu till nästa utmaning.

Kuriosa. Det finns 33 stycken vattendrag med namnet Svartbäcken upptagna i Svenskt vattendragsregister.

Feithska tomten. Idag en tom och tråkig bakgård i kvarteret Oden Ygg. Bild tagen från S:t Persgatan.

Något som har lockat min nyfikenhet är en plats i Uppsala som kallades för ”Feithska tomten”. Med jämna mellanrum dyker den upp i gamla texter och var tydligen ökänd på sin tid. Det brukar vara ett gott tecken när man vill lära sig mer. Inte i det här fallet. Jag gissar att platsen inte var tillräckligt fin för att någon skulle ta sig tid att skriva ner dess historia.

Feithska tomten i slutet av 1920-talet. S:t Johanneskyrkans torn syns i fonden. Foto: okänd.

Feithska tomten. Foto: Josef Ärnström, 1910.

Enligt boken Industristaden Uppsala kommer namnet från Hans Jessen Feith & Söner. De var prisbelönta bagare som drev bageri i både Uppsala och Stockholm på 1800-talet. Deras rörelse låg faktiskt på Östra Ågatan och inte här vid vid Kungsgatan. Det lustiga är att det är osäkert om familjen Feith någonsin ägde tomten i kvarteret Oden Ygg. Däremot skall de ha haft planer på att uppföra ett nytt bageri/konditori på platsen och det räckte tydligen för att ge den dess namn.

Åtminstone från slutet av 1800-talet och i början av förra seklet användes Feithska tomten som marknadsplats. I huvudsak var det cirkusar och tivolin som ställde upp sina stånd och attraktioner på gården. Om jag förstått det rätt så var det hit vanligt folk gick för att roa sig. Här kunde man se på olika uppträdande men även hitta skräckkabinetter, mekaniska dockor och spelautomater. Kvällarna kunde avslutas med olika sorters fyrverkerier.

Jättedamen Viola. Foto: Josef Ärnström, 1910.

”Glada Kalle med grisen” från Feithska tomten. Foto: Okänd.

En uppfattning jag fått var att platsen inte hade speciellt bra rykte. Den verkar ha dragit till sig all sorts folk, bra som dåliga. Nedanstående är två exempel från gamla notiser och skulle man börjar gräva i tidningsarkiven hittar man troligtvis fler.

I en tidningsartikel från 1884 skriver man om en äldre herre som skulle gå in på den ”s. k. Feithska tomten för att taga der pågående förlustelser i betraktande”. Då skall en yngling dykt upp med en blottad kniv och hotat mannen. Ynglingen blir tillrättavisad av en stationskarl som ser det hela. Den unge förövaren vänder då sig mot stationskarlen och hugger denne i ljumsken.

1889 skall två svarta män som vanligtvis uppträdde på Feithska tomten blivit fulla och ställt till med kravaller i staden. Den ene var så våldsam att det krävdes 6 poliser för att gripa honom.

Feiths barnkläder i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan. Foto: J Liljeholm, 1966.

Ett sista minne av platsnamnet skall vara Feiths barnkläder som låg i den gamla tullbyggnaden i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan.

Om man bara tittar på de uppgifter jag presenterar här har marknadsplatsen funnits i nästan ett halvt sekel. Trots det har det varit svårt att hitta några referenser. Jämför man med det samtida nöjesetablissemanget Rullan på andra sidan Vaksalagatan blir det fånigt. Där har det skrivits spaltmeter och dess historia har även getts ut som häfte 1936.

Som ni säkert förstår har jag inte möjlighet att läsa varenda bok som går att uppbringa men lite mer hade jag hoppats på. Har ni några tips eller trevliga historier om Feithska tomten tar jag tacksamt emot dem.

Det är alltid kul med gamla platsnamn. Häromdagen stötte jag på ett som jag inte hört förut och självklart måste jag sprida det vidare. I en gammal målning från 1776 nämner man ”Fru Sylvanders gård i Courage Backen”.

Jag förutsätter att i det här fallet betyder courage mod. Lite moderniserat blir det då Kuragebacken. Om det stämmer kan man av namnet nästan ana de mödor och problem som uppstod när man tog sig uppför eller nedför den branta backen. Det ser ut som om vägen är obelagd på målningen. En lerigt väg måste ha varit en mardröm om man till exempel ville passera här med en tungt lastad kärra. Till och med idag kan det vara lite läskigt att cykla nedför backen när gatstenen är regnvåt.

Akvarell av Johan Gustaf Härstedt, 1776.

Hur vet man nu att bilden är från just från denna backe längs S:t Olofsgatan? Någon har skrivit på monteringsarket, ”Taube, Gurli: Från gångna tiders Uppsala, 1950. s. 33 – … fru Sylvander bodde i kvarteret Biskopen nr. 7 och Couragebacken var följaktligen Järnbrogatsbacken”. Jag äger boken och har kontrollerat uppgiften.

Här får vi dessutom ytterligare ett namn på backen, Järnbrogatsbacken. Platsnamn är ju bara användbara om de är spridda i folks medvetande. Den som skrev anteckningen ansåg att tydligen att ingen kunde missförstå beskrivningen. Man börjar då självklar undra om backen skapat rubriker även i modern tid? Nåväl, gatan bytte namn till S:t Olofsgatan 1964 så Couragebacken är nog ett mer passande namn och jag skall absolut börja använda det igen.

Karta 1702 ”Rundels Qvart:t” (tolkat Hoffman) markerat med blått.

Den som gör sig besväret att leta efter kvarteret Biskopen (som nämns i anteckningen och boken) i en modern karta kommer inte att finna det. Jag vet inte exakt när det försvann men idag hittar vi Universitetshuset och dess park i det gamla kvarteret. Även detta kvarter har haft olika namn och som ni ser på kartan ovan från 1702 kallas det Rundelskvarteret.

Som jag nämnt tidigare tycker jag det är tråkigt när gamla namn försvinner. Självklart är adresser praktiska men det är så mycket mer själ i de gamla platsnamnen. Sprid dem vidare om ni får möjlighet.

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?

Är det dags att ta ner skylten med Börje tull?

Ja, det kan man faktiskt fråga sig. Industriområdet som ligger i södra delen av stadsdelen Librobäck håller sakta men säkert på att omvandlas till bostadsområde. Fråga är vad som händer den dagen man bestämmer sig för att plocka ner skylten som upplyser trafikanter om att det är ett industriområde? Även om Börje tull är ett vedertaget namn på området kan jag inte hitta det i några kartor eller officiella listor. Jag misstänker att utan den backningen kommer det att få svårt att överleva.

Det här är väl en naturlig utveckling men jag tycker ändå att det är sorgligt när namn faller i glömska. Vi har en ju lång rad områdesnamn som numera bara går att hitta i gamla kartor som tex. Eriksdal och Erikslund i Luthagen och Petterslund och Almtuna i Fålhagen.

Just i det här fallet finns det ändå en möjlighet att det blir kvar. Librobäck är ju starkt associerat med industri och verkstad. Om mäklare och fastighetsägare tycker att Börje tull låter finare eller vill särskilja sig från annan verksamhet i stadsdelen kommer de säkert att fortsätta använda namnet.

En stump av det gamla stickspåret till S:t Eriks betong finns fortfarande kvar i norra delen av Librovallen.

Börje tull växte fram på 1940-1950-talet. Uppsala hade behov av ett nytt industriområde som dessutom hade koppling till järnvägen. 1949 tog man fram en plan på det nya området med gator och stickspår.

PS. Som ni ser på skylten stavas namnet Börje tull. Om man googlar på namnet är den hopskrivna varianten Börjetull nästan tio gånger vanligare. Bara en liten observation…

Häromkvällen satt jag och funderade på Fålhagen. Det låter kanske underligt men det var inte stadsdelen jag grunnade på utan den hage som gett stadsdelen sitt namn. Vart låg den egentligen?

Fååle hage, lyder till Sätuna. Sätuna var en gård som låg i närheten av vattentornet i Boländerna.

Det visade sig vara betydligt knepigare att hitta platsen än vad jag först hade tänkt mig. Den källa man refererar till när man pratar om namnet är en karta från 1635. Ni ser en del av kartan här ovan och den röda pilen pekar på ”Fååle hage”. Fåle = unghäst.

Problemet med dessa gamla kartor är att de är väldigt svåra att riktningsbestämma. De är enkla och ofta saknas det referenspunkter med moderna kartor. För att komma vidare gick jag till min favoritkarta som visar Laga skifte i Uppsala 1854-1863. Här finns nästan varenda åkerlott i staden sorterad under namn. Det är visserligen ingen säker metod för visst kan det ha skett förändringar. Åkrarna i denna del av kartan baseras på 1699 års karta och 1824 års åkerbok så vi är ändå relativt nära ursprunget.

I bilden ovan har jag klippt in de åkerlotter som sorterar under namnet Fålhagen och sedan försökt passa in dem ovanpå en modern karta. Det tog sin tid men jag tror att jag har kommit ganska nära sanningen. Det fanns betydligt mer att förhålla sig till, framförallt gatorna inne i staden. Som ni ser så var det en ganska stor hage. Den sträckte sig från Törnlundsgatan i norr och nästan ända ner till Knivstagatan i Boländerna. Så nu vet ni det ifall någon skulle fråga efter vägen…

Jag bör även nämna att i den ekonomiska kartan från 1952 benämns bara villakvarteren runt kv. Örtagården och Gunsta Backar som Fålhagen. Resten är täckt av stora bokstäver som säger Södra Kvarngärdet. Det är faktiskt historiskt korrekt då åkrarna som låg sydost om Vaksalagatan och nordost om Väderkvarnsgatan kallades just för Södra Väderkvarnsgärdet. Söder om Väderkvarnsgatan mot stationen hette området Södra Lilla Stadsgärdet.

Höghusen i Flogsta som är uppförda på den gamla galgbacken. Vy från Hågahögen.

När jag hittade namnet ”Galgbackan” i en karta över Flogsta från 1778 så blev jag självklart väldigt nyfiken. Just namn som startar med galg- brukar ju visa på att det har skipats rättvisa någonstans i närheten.

Nu har jag dålig koll på ämnet men jag har aldrig tidigare stött på några uppgifter om en galgbacke i detta område. Lite konstigt kan man tycka. Det borde vara fler än jag som tittat runt bland kartorna. De döda brukade dessutom begravas i nära anslutning till galgbacken. Här har man ju byggt en hel del men tydligen har man missat begravningsplatsen eller så dokumenterade man inte fynden?

Karta 1689. Under höjderna som kallas ”Gamble Galge Backan” ser vi byn Flogsta med tre kronohemman. Nere i vänstra hörnet, Hågaån.

Det äldsta belägget jag hittat är i en karta från 1689. Här heter höjden ”Gamble Galge Backan”. Eftersom man kallar den gammal får man väl anta att man slutat hänga folk här långt innan kartan ritades. Gör man sedan ett stort kliv framåt i tiden nämns området som ”Galgbacken” i skiftesbeskrivningen från 1851. Det verkar alltså som om namnet levt kvar och var vedertaget även på 1800-talet.

387 och 399, ”Dal i Galgbacken” ur handlingarna Flogsta Laga skifte 1851.

Idag ser det ut som berget saknar ett namn vilket faktiskt förvånar mig. 12 åttavåningshus runt Sernanders väg är fullproppade med studenter. Husen började byggas 1966 så man har haft mer än 40 år på sig att hitta på något mer spännande än ”Floggan”. Nåja, nu har de något att fundera på och kanske kommer de att vråla lite högre nu när de vet att de bor på en gammal avrättningsplats. :)

Berget på Google Maps.

För några veckor sedan skrev ett inlägg om Lasseby gärde där jag berömde färgen på det blå huset. Nu har jag hittat en lite historia om färgsättningen i boken Det gröna Uppsala.

När man skulle flytta in i området var de nya hyresgästerna inte lika entusiastiska över färgen som arkitekten. Några upprörda personer ville till och med starta en insamling för att kunna måla om huset. På frågan om hur Gunnar Leche kunnat välja den ”befängda” färgen svarade han att han som liten hade haft en färglåda där just den blåa färgen hade kommit bort. Efter detta var han väldigt förtjust i blått.

Jag är glad att man valde att behålla huset som det var för sådana här små färgklickar livar upp våra ofta ganska trista bostadsgårdar. Det är inte den första byggnaden som Leche uppför i just den här blåa färgen. 1920 ritade han ett personalbostadshus vid Östra station som kallades Blåkulla men det är rivet sedan länge.

Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd bakom Pharmacias gamla lokaler. Gården är vad  som återstår av den gamla byn Gnista och namnet Fyrislund är faktiskt påhittat. 1855 godkände kammarkollegiet att ägaren fick byta namn på gården men att båda namnen skulle vara med i beskrivningen ”Fyrislund el. Gnista”. 1952 togs Gnista bort från namnet och gården fick därefter heta enbart Fyrislund. I dag lever det äldre namnet kvar i  Gnistarondellen och området öster om cirkulationsplatsen.