Scribo – perspektiv på närmiljön

Det är säkert helt tokigt att tipsa om en bok som man inte ger ut längre men eftersom det är en favorit kunde jag inte låta bli. Jag ser den ganska ofta i hyllorna på våra antikvariat så det är nog inga problem att komma över ett exemplar.

I boken hittar vi de flesta sevärdheterna i länet och trots sitt behändiga format är den sprängfylld med information. Slott, kyrkor, bruk och städernas mest kända byggnader finns självklart med och beskrivningarna är korta och genomarbetade. Man har även lyckats klämma in en hel del bakgrundsinformation om järnhantering och jordbruk men även lite udda saker som sockennamnens ursprung och byggteknik genom åren. Det ingår en karta över innehållet och den fungerar bra även om mycket har förändrats sedan boken trycktes. Åldern är faktiskt det enda som jag kan klaga på, till exempel har det tillkommit en del byggnadsminnen efter 1979 och de saknas förstås.

Jag vill ändå påstå att detta är den perfekta utflyktsboken eller rättare sagt så har jag inte hittat någon som är bättre. Det finns till och med några förslag på turer i slutet av boken om man inte väljer sin egen. Med lite kaffe och högläsning vid de olika stoppen kan även en gråmulen sommardag bli en riktigt trivsam upplevelse.

Boken är ett samarbete mellan Länsstyrelsen i Uppsala län, Upplandsmuseet, Upplands Fornminnesförening samt Uppsala läns landsting 1979.

PS. När jag skrev detta fanns tre exemplar på antikvariat.net för runt 60-75 kr/st. Se till att kartan finns med.

Yippee! årets bästa julklapp. Efter ett halvårs letande är den äntligen min, och bloggens förstås för båda kommer ha glädje av den. Den här rapporten är en riktig guldgruva av information och är ofta en refererad källa i många andra böcker och texter. Till inventeringen på 194 sidor hör en enorm karta med alla spännande saker utritade så man har en möjlighet att hitta dit. Jag har bläddrat i den några gånger tidigare då den finns som läseex. på biblioteket men det är inte riktigt samma sak som att ha den i bokhyllan.

Det är mycket botanik och uppräkning av latinska namn som inte är mitt största intresse men det finns så mycket mer att glädjas över. Man mäter träd och flyttblock, beskriver konstiga växtfenomen, nämner de bästa utsiktspunkterna och dessutom använder man ordet vacker frekvent genom hela inventeringen. Det bästa av allt är att man dokumenterat gamla namn som ”Hubby pilar” eller ”Skräddarstenen” och där det finns beskriver man bakgrunden eller sägnen bakom namnet. Jag får tårar i ögonen.

Med boken följde två blad, ett gåvobrev och en beskrivning över tryckfel. I gåvobrevet till en av de som deltog i inventeringen ursäktar man sig för att rapporten inte blev publicerad när den var aktuell och orsaken var att man hade slarvat bort den. När man återfann den så ansåg Uppsala kommun att den fortfarande hade så stort natur- och kulturhistoriskt värde att man valde att trycka den vilket gjordes 1993 det vill säga 50 år senare!

Ni som orkar räkna undra varför jag säger 50 år när det borde vara 49. Tryckfelsnisse är inblandad och enligt det andra bladet säger man att rapportens rubrik är felaktig. Inventeringen lämnades in till staden 31/12 1943 och inte 1944. Det gör inget jag lovar, här hoppar vi av glädje :)

I ett inslag i Studio Ett i torsdags så uppmärksammade  man ett pressmeddelande från SCB där siffror visar att läsandet bland män och ungdomar minskat de senaste åren. Det intressanta i inslaget var dock inte rapporten. Bo Sundblad, universitetslektor och läsforskare på Lärarhögskolan i Stockholm, påpekade att det inte är vad man läser som är viktigt utan att man läser. Han prisar skönlitteraturen till förmån för faktaböcker. För att utveckla förmågan att sätta sig in i andra människors situation och att vara beredd att möta nya idéer så är läsandet av skönlitteratur överlägset. Om det är en deckare eller “finlitteratur” har inte någon betydelse enligt Bo Sundblad. Det viktiga är att historien fångar läsaren och sätter igång fantasin.

Det sägs en hel del andra kloka saker i inslaget. Personer som enbart läser facklitteratur kan bli väldigt duktig på abstrakt tänkande men kan sakna inlevelseförmåga. I chefsposition kan de ”välutbildade idioterna” bli smått farliga.

Inslaget hittar ni på Sveriges radios och Studio Etts hemsida där det ligger i trettio dagar. Leta efter inslaget ”Allt fler män och ungdomar läser inte böcker”. Dagens Nyheter har också en artikel i om SCB:s pressmeddelande.

Under julhelgen har jag för ovanlighetens skull hamnat framför TV:n. Jag brukar normalt följa nyheterna i dagstidningar och på nätet och i dessa medier är fenomenet inte lika tydlig. Ni har säkert uppmärksammat detta för länge sedan men då jag i princip aldrig ser på TV så blev jag märkbart störd över detta.

Att vara nyhetsreporter idag kan inte kräva några större kunskaper då bara två frågor ställs och allt annat är sekundärt.

Hur känns det? Det spelar ingen roll om personen just vunnit 1 miljon eller mist hela sin familj och svaret är självklart för tittaren. Frågan kommer att ställas och sedan kommer svaret att fylla en stor del av nyhetsinslaget. Intervjuoffrets innersta känslor skall obevekligen delas med resten av befolkningen.

Vem bär ansvaret? Reportern springer runt och trycker upp mikrofonen i ansiktet på ett antal beslutsfattare och tjänstemän och hoppas att någon skall göra avbön eller säga något ogenomtänkt i direktsändning. Här spelar det ingen roll om händelsen är en naturkatastrof, självförvållad eller extremt osannolik. Någon måste ställas till svars hur orimligt det än må vara.

Självklart skall frågan om ansvar alltid ställas men ibland får jag känslan av att reportern hellre ser någon trampa i klaveret än lämnar ett vettigt svar.

I mina ögon har nyhetsrapporteringen i TV blivit allt för sensationslysten och enformig. Enformig i den betydelsen att man använder denna form av rapportering på allt oavsett om det gäller hemlösa katter eller mord. Fakta och saklig debatt känns mer som en parentes i inslagen.

2007 får bli ytterligare ett år utan TV.

För några dagar sedan gjorde jag en liten undersökning bland vänner som läser dagstidningar med frågan om de även läste kultursidorna. Resultat: 0. Orsak: Innehållet intresserade dem inte och jag kan faktiskt förstå dem.

När kulturskribenterna verkar leva i tron att den senaste innovationen för kulturspridning var boktryckarkonsten så tror jag att det blir svårt att värva läsare. Om något inte är tryckt, uppfört på en scen eller visats i ett fysiskt rum nämns det sällan på någon kultursida. Ibland blir debatten het men där gäller det oftast anslag till tidigare nämnda företeelser eller att man recenserar andra kultursidors artiklar i samma ämnen. Att en stor del av svenska folket och framförallt den yngre generationen hittat andra forum för sin kulturkonsumtion verkar man ha förträngt.

Internet har formligen exploderat av olika kulturyttringar. Där hittar man massor av tävlingar och utställningar om design och foto, nya radiokanaler poppar upp som svampar ur jorden och folk skriver texter och dikter som aldrig förr. Något är fel när bilder som ställs ut på nätet och laddas ner av hundratusentals personer inte ens får en notis samtidigt som varenda liten fotoutställning i det lokala biblioteket kan generera spaltmeter av text på någon kultursida.

Var hittar man information om allt detta som händer på Internet i den tryckta värden? Jo, för det mesta i datatidningar! Det är lika idiotiskt som om det enda stället att hitta TV-tablån skulle vara i tekniktidningen Ljud&Bild.

Det kanske är dags för kulturskribenterna att vidga sina vyer och med sina kunskaper finna de kvaliteter som garanterat finns på Internet. Troligtvis kommer de att få fler läsare på köpet.