Scribo – perspektiv på närmiljön

Ja, kära vänner. Nu finns det inga ursäkter för att inte ta sig ut till Kungsängen de närmsta tiden. Jag var där förra helgen och inte en blomma så långt ögat kunde se. Nu är det precis tvärt om, kungsängsliljor så långt ögat kan se :) Kungsängen bjuder oss på den största förekomsten av kungsängsliljor i hela Norden. Passa på och njut av denna ynnest.

Ett litet tips är att sätta på sig skor som inte läcker för det var väldig blött i marken. Det är möjligt att det torkar upp men det skall man nog inte ta för givet.

Kungsängen på Google Maps.

Bara som en påminnelse till alla er som gillar att titta på eller fotografera blommor. Backsippan står i full blom ute i Tyskbacken i Ulltuna. Det har visserligen pågått en tid men när jag var där i söndags fanns det fortfarande mycket att titta på.

Jag har ju skrivit om denna plats tidigare men nu tog jag mig tid till att göra en karta. Det finns även en liten parkeringsplats ca 50 meter från lokalen så man behöver inte ge sig ut på någon långvandring. Bra att veta ifall man bara svischar förbi för ett kort besök.

PS. Det har varit lite tunt med uppdateringar här på bloggen. Tyvärr har jag haft mycket att stå i men förhoppningsvis skall det snart bli bättre.

Tullgarn idag med Hallsjö brädgårds övergivna byggnader.

Tullgarn, karta 1930

En läsare har gjort mig uppmärksam på det försvunna området Tullgarn. Efter att jag tagit del av hans information kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick använda materialet till en bloggpost. Det är på intet sätt fullständigt men jag tänkte att det är lika bra att jag skriver något istället för att sitta och trycka på det. Förhoppningsvis är det någon av er läsare som kan berätta mer.

Det som jag fastnade för var en berättelse från en person som bott i område fram till mitten av 1970-talet. Det skall ha funnits fem hus i området. Först bodde de i en 2.a på Tullgarn 1b som delades av 3 familjer. Senare flyttade de till en fyra på adressen Tullgarn 1c. Boendet var mycket enkelt och ville man till exempel tvätta sig fick man använda sig av en trätunna ute i tvättstugan. Vatten värmdes i en stor koppargryta över en eldstad.

Det som gör detta fascinerande är att vi pratar om mitten 70-talet. För mig som växt upp med dusch och andra bekvämligheter låter det helt främmande. Tänk att det fortfarande fanns bostäder i centrala Uppsala där man tvingades elda för att kunna få ett varmt bad. Nå, man kommer till nya insikter varje dag.

Gillbergska barnhemmet. Foto Ola Ehn 1964.

Tullgarn 1b, ”Barnhuset”. Fotograf och årtal okänt.

Tullgarn 1c. Gillbergska barnhemmet eller Judiska barnhemmet. Foto: Ola Ehn 1964.

Tullgarns gjuteri till vänster och Tullgarnsparken till höger i bild. Foto: Oskar Bladh 1937 (crop)

Området har en längre historia än dessa bostadshus även om det är svårt att avgör när den började. När man söker på namnet är det två saker som dyker upp förutom Tullgarnsparken och Tullgarsgatan, Tullgarns Gjuteri & Mek. Verkstad och Gillberska barnhemmet. Gjuteriet startades 1879 och fick sitt namn efter en ombildning 1899. Det är lite oklart vart det ursprungligen låg men på 1890-talet flyttar det till den byggnad som vi idag kallar ”Åsikten” längs med Östra Ågatan.

Barnhemmet inrättades 1895 och drevs fram till 1928 då det flyttade till Sysslomansgatan. Efter flytten skall husen i Tullgarnsparken stått övergivna fram tills 1939. Under kriget nekades judar politisk asyl i Sverige men genom ett privat initiativ öppnade man här ett barnhem för ensamma flyktingbarn. Enligt en berättelse i UNT var huset nergånget men verksamheten var omtyckt av de som bodde här. De sista flyktingbarnet flyttade ut runt 1946. Som berättelsen tidigare säger så hyrde man sedan ut husen som bostäder fram till mitten av 1970-talet.

Tullgarn. Gillbergska barnhemmet längst till höger bakom buskarna. Det två större byggnaderna saknar beskrivning. Foto: Alfred Dahlgren 1908.

Karta från 1882. Tullgarn med park.

Det är okänt varför området kallas för Tullgarn. Någon menar att det kan vara hämtat från Tullgarns slott i Södermanlands län men jag har inte hittat något som backar upp den teorin. Namnet verkar dock vara vedertaget för området redan 1872. Då startade man Tullgarns tändsticksfabrik söder om Ångkvarnen. Något jag inte lyckats ta reda på är vad de två större byggnaderna, som ni ser på bilden från 1908, hade för funktion. Det framgår inte om den användes av barnhemmet, var bostäder eller innehöll annan verksamhet. Någon av byggnaderna kanske var den ursprungliga tändsticksfabriken, vem vet?

Om ni vet något mer om Tullgarn är jag mycket tacksam för ett mail eller kommentar.

Att det är årets sista dag hindrar ju inte att man ger sig ut i det fantastiska vädret. Ett kort besök på Viksta stentorg var en härlig upplever. Det var lite småkyligt men det gjorde ingenting. Frosten gjorde stenarna lite mjuka och luddiga och färgen blev bättre :)

Viksta stentorg är en klapperstenstrand uppe på Uppsalaåsens högsta punkt. För 7000 år sedan när åsen tittade upp över vattenytan spolade vågorna bort allt löst material. Det som blev kvar är ett tjockt lager sten som inget kan växa i. Mycket fascinerade.

Med det här inlägget vill jag också önska alla Gott Nytt År!!!

Läs mer om Viksta stentorg som ligger tre mil norr om Uppsala.

Om ni undrar vad jag gjort idag så har jag plockat svamp. Först hade jag tänkt mig en skön vända i Lunsen men när jag hittade den där lilla kantarellen slog svampradarn igång. Det tog nog inte många minuter innan jag skramlat ihop till en liten liten smörgås :)

Jag misstänker att det finns ganska mycket rödgul trumpetsvamp och trattkantareller kvar i skogen. Alla är inte av bästa kvalitet men hade jag fortsatt leta hade nog jag nog kunnat få ihop en hel del. Kul för det hade jag faktiskt inte förväntat mig.

Nu har jag varit ute och letat avrättningsplatser igen. Jag har tidigare nämnt att jag letat efter den i Vaksala socken utan framgång. Det var för några år sedan och resultatet var nedslående. Den här gången fick jag träff direkt och inte bara på en utan faktiskt på tre stycken. Idag tänker jag visa de två som är kända i Vaksala härad.

Avrättningsplatsen i Vaksala socken

Den första ligger vid Grönviken längs väg 288, det vill säga i Vaksala socken. Det är den lilla skogsbeklädda bergsknallen i fonden som ni ser ovanför bilen. Några vettiga bilder fick jag inte trots att jag snubblande runt där ute på kalhygget en bra stund. Slutligen gav jag upp och klättrade upp på en vall på andra sidan 288:an där man fick en bättre överblick.

Som ni ser på kartan från 1774 över allmänningen Örlösan så finns det både en galge och något som man misstänker är två steglingshjul. Det där med stegling var förövrigt en otäck historia som förbjöds 1841. Jag hittade dessutom information om en halshuggning som genomfördes här 1862.

På den här tiden fanns det inga träd här och området såg säkert trevligare ut då, om man nu räknar bort galgen förstås. Jag kan också nämna att strax bakom skogsdungen och avrättningsplatsen ligger Motorstadion Rörken. På kartan från 1774 så kallas mossen Rorken, utan prickar. Namnet är alltså väldigt gammalt. Här beskrivs den som full av rödmossa och mycket sank.

Avrättningsplatsen i Danmarks socken

Den andra galgbacken är en kulle med gamla stensättningar som ligger strax sydväst om Linnés Hammarby. Taket på gården skymtar ni till höger i bild. Kullen kallas för Gastbacken och skall enligt Fornsök också vara Vaksalas härads avrättningsplats. Jag har gått igenom alla tillgängliga kartor över Danmarks socken men inte hittat någon som visar detta. Nu litar jag på Riksantikvarieämbetet som säkert har tillgång till fler källor.

Gastbacken ligger väldigt nära den avrättningsplats som jag hittade vid Mora stenar. Nu tillhör den ett annat härad så det kanske inte har någon betydelse. Mycket förenklat kan man väl säga att ett härad var den rättsligt indelningen medan socknar var en kyrklig indelning och ett sätt att redovisa fastigheter.

Det jag inte lyckats utröna är om dessa två platser användes samtidigt eller om avrättningsplatsen har flyttat runt inom häradet. Uppgifterna är minst sagt knapphändiga.

Avrättningsplatsen i Vaksala socken. Se gröna pilen.
Avrättningsplatsen i Danmarks socken. Se gröna pilen.

Kylvattentornet vid Uppsala reningsverk, 33 meter högt. Ett av Uppsalas mindre vackra landmärken.

Förra helgen när jag försökte se om det fanns något kvar av snöhögen passade jag på att ta en vända runt den nya dagvattendammen ute på Kungsängen. Jag skall erkänna att jag har varit lite nyfiken på det projekt sedan man startade det vintern 2009-2010.

Nu var det faktiskt inte någon överväldigande upplevelse men det har potential. För tillfället är det väldigt öde och vissa delar påminner faktiskt mer om ett vildvuxet jordupplag än ett strövområde. Man har däremot planterat en hel del växter runt dammen och det är trevligt. Personligen hade jag gärna sett ett och annat träd men man kan väl inte få allt. Om jag skall vara ärlig så vet jag faktiskt inte om man är klar eller om det skall göras mer här ute.

Det som kändes nytt var att man kunde se Uppsala med en vattenspegel framför siluetten. Möjligtvis kan det skapa några nya spännande vyer även om det inte är Uppsalas vackraste byggnader som speglar sig i vattnet. Jag hoppas dessutom att vi får ett spännande fågelliv i och runt dammen. Just det här med fåglar är dock inte min starka sida även om jag gillar att titta på dem. Om någon läser detta som har lite mer koll, skulle det vara kul om ni kunde beskriva vad man kan förväntas hitta här i framtiden.

Nu är jag övertygad att jag kommer att vandra runt här fler gånger. Bygger man dessutom ett fågeltorn i området misstänker jag att mina vänner kommer att se till att jag hamnar här. På återseende får man väl säga…

Orsaken till att man över huvud taget byggde detta vattensystem är utbyggnaden i Boländerna. Allt större områden asfalteras vilket gör att det blir mer vatten att ta om hand om. Dammen skall avlasta det befintliga systemet samtidig som den renar vattnen. När hastigheten minskar kan smuts och partiklar sjunka till botten innan vattnet fortsätter ut i Fyrisån.

Ny hög till vänster och några små rester av den tidigare högen till höger.

Hej på er. I helgen gjorde jag en ännu en vända ut till snöhögen för att se hur den mådde. Jag kan meddela att den lyste med sin frånvaro och i stället hittade jag en hjullastare och en ny fin sandhög. Lite grus fanns kvar men det skottar man nog ihop den här veckan. Jag tror vi faktiskt kan avsluta den här spaningen med att säga att det blev 1-0 till kommunen.

Hursomhelst, det var faktiskt lite roligare att titta på en snöhög som smälter än att titta på färg som torkar :) Jag är dessutom  helt säker på att snöhögen fortfarande hade varit meterhög om inte kommunen petat i den. Kanske är det tur för annars hade den här spaningen fortsatt i evighet… Nåja, det var kul men nu är frågan vad jag skall spana in nästa gång?

Isen ligger under ungefär 10 cm grus. Sanden är väldigt skitig och lämnade ett ordentligt lager geggamoja på händerna.

Kan man tänka sig, den här spaningen verkar aldrig ta slut :) Det är inte mycket kvar av snöhögen men den ser ut att klarar sommaren. Det är betydligt längre än vad jag hade förväntat mig. Nu blir det dessutom svalare så jag misstänker att jag får åka ut hit igen.

Som ni säkert märkt har det varit lite tyst här på bloggen. Jag har helt enkelt inte haft tid men nu hoppas jag kunna komma igång igen. Det skall bli kul att ta tag i alla nya idéer och framförallt avsluta de jag påbörjade under semestern.

En fångst- eller varggrop i Österby. RAÄ, Läby 56:1

På skoj sökte jag efter varggropar i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Gissa om jag blev förvånad när det ploppade upp 37 stycken träffar här i Uppsala. Nu var det betydligt vanligare med vargar förr så det kanske inte är så konstigt ändå och dessutom är inte alla gropar varggropar. De benämns som fångstgropar men jag har inte riktigt fått kläm på hur de avgör vilken sort det är. Jag upplever det mest som om det är gamla berättelser och sägner som styr även om gropen med all sannolikhet måste uppfylla vissa grundkriterier.

Jag valde en grop som låg nära Uppsala för att slippa åka så långt, närmare bestämt i Österby. Den var inte den djupaste men det skulle visa sig vara ett lyckokast. Jag var faktiskt lite osäker på om man skulle kunna se något överhuvudtaget eftersom växtligheten brukar dölja det mesta så här års. Till min glädje var området betat men omringat av ett ordenligt staket.

Jag fick helt enkelt starta med en lite dörrknackningsrunda. När jag väl hittat ägarna såg de först väldigt skeptiska ut när jag förklarade mitt ärende. Jag misstänker att det inte är varje dag det kommer folk och vill klättra runt i deras fårhage. Efter en viss tvekan följde ägarinnan med ut i hagen.

En rest sten och en skålgrop. Jag hoppas att ni ser att det är en liten grop i stenen på den högra bilden.

Vilken fantastisk rundtur jag fick. Hon berättade engagerat om fångstgropen, ett antal gravhögar, skålgropar och en bautasten. Jag fick dessutom veta att de födde upp en fårart som var utrotningshotad och mycket annat. Det är sådan här som gör dagen. Visst är det kul att lära sig nya saker men det absolut bästa är ändå att få träffa alla dessa trevliga människor. Även om jag misstänker att de inte läser min blogg, ett stort tack för rundturen!

Gropen på på kartan. Den syns faktiskt på satellitbilden.

Jaha, då var det dags igen. Mot alla odds fortsätter snöhögsspaningen. Jag trodde att den skulle ha smält bort vid det här laget men den envisas med att ligga kvar :) Som ni ser blev det inga bilder ute från ängen den här gången. Snöhögen är helt enkelt för liten och den syns bara som ett grått streck i horisonten.

Jag kunde inte låta bli att gräva lite i sanden. Ungefär tio centimeter ner hittar vi snön som är stenhård. Det hade varit kul att bygga en snölykta men det skulle krävas både spade och spett för att ens åstadkomma något som liknar en snöboll. Jag hade också velat gå på skattjakt men nu råkade jag ha ”finskorna” på mig så det får vänta. Ett vajerlås finns i alla fall här ute om någon skulle behöva ett.

Vi får väl se om det blir ett inlägg i augusti. Snöhögen är ändå ett par meter hög så om inte kommunen är där och petar kanske den klarar sig ytterligare fyra veckor.

Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.

Efter min bloggpost om häradsvägen över Rosendalsfältet kom jag på att det finns ett spännande exempel på en bevarad häradsväg. Det är den gamla huvudvägen från Vaksala kyrkby ner till Slavsta. Idag är det en cykelväg och Jag har markerat en bit av vägen som går igenom den ursprungliga byn Årsta med rött i kartan här ovan.

Det som är lite kul med just denna sträcka är hur utbyggnaden har förändrat området. Tidigare låg husens huvudentréer vända mot häradsvägen. När området expanderade vändes entréerna åt motsatt håll och de nya gatorna. Jag undrar vad husägarna tycket när deras ytterdörrar plötsligt pekade ut mot bakgården?

Idag kan man faktisk hitta rester från den tidigare ordningen. Några grindar står kvar längs med cykelvägen och man kan nästan förnimma hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Karta från OpenStreetMap.