Scribo — perspektiv på närmiljön

Äntligen! Tänk att jag slutligen tog mig ut till Kungsängen i början av blomningen och inte som tidigare när det mesta passerat bästföredatum. Det är mycket roligare att tipsa om något som kommer istället för att berätta om något som redan skett. Igår hade bara ett fåtal liljor slagit ut och det fanns endast en lilja som stod tillräckligt nära för en bild. Blomningen har starta väldigt sent i år.

Jag måste förtydliga en sak. Det verkar nämligen som vissa har missförstått meningen med den utlagda spången. Den är till för att skydda blommorna och inte för att hålla besökare torrskodda. Det är alltså inget val man kan göra här. Ängen är ett naturreservat och det är meningen att besökarna skall gå på spången för att undvika att kliva på liljorna. Försök att komma ihåg detta.

Om det är någon som undrar vad det är för marktyp här ute så kallas den fuktäng eller sidvallsäng. Kungsängen översvämmas med jämna mellanrum och bilderna här ovan tog jag för ganska exakt fyra veckor sedan.

Hagunda härads avrättningsplats sedd från öster på väg mot Ramstalund.

Hagunda härads avrättningsplats sedd från väster på väg mot Uppsala.

Förra helgens vackra väder fick mig att ta en tur ut till Hagunda härads avrättningsplats. Det kanske inte är ett utflyktsmål som de flesta skulle ha valt en solig morgon men jag tyckte det var dags. Jag misstänker att de flesta som svischar förbi här inte känner till den.

Precis som med många andra gamla avrättningsplatser är den ganska osynlig idag. Landskapet såg antagligen annorlunda ut förr i tiden och idag försvinner de små kullarna när skogen tar över. I det här fallet finns det dessutom en tät granplantering i öster.

Avrättningsplatsen hittar ni längs väg 55 på vänster sida när ni kommer körandes från Uppsala mot Ramstalund. Ni hittar skogsdungen precis i efter Söderby golfbana. Det ligger en liknade skogsdunge strax före denna på en lite högre kulle. Det är lätt att ta fel så se till att ni pekar på rätt dunge när ni i blåser förbi här och berättar om er nyfunna kunskap.

Karta över Bärby ägor, 1738.

Karta över Navesta ägor, 1763. Stegelkärret.

Karta över Sätra rusthåll, 1793.

Nu till de äldre källorna. En karta från 1738 visar med en tydlig bild att detta var en avrättningsplats. Även en karta från 1763 visar detsamma. När vi sedan kommer fram till 1793 verkar det som om man öppnat en krog på platsen, självklart med namnet Galgkrogen.

Enligt en uppgift i ortnamnsarkivet skall denna krog ha varit en beryktad ”supstuga”. Det sägs också att ”spögubben”, det vill säga skarprättaren, bodde här. Nu är det svårt att kolla upp det så jag låter sanningshalten i detta bedömas av er läsare. Det fanns ett så kallat profossboställe i Navesta by, gård nr 2, vilket ligger en bit söderut. Jag undrar varför profossen skulle bo på krogen när han hade en egen gård?

Det står lite om krogen i kartbeskrivningen från 1793. Marken som tidigare var en avrättningsplats ligger inom Navesta rörgång (ägogräns). Den flyttades över till Sätra rusthåll med krogrörelse enligt en kunglig resolution från 1776. Det är ju möjligt att när det var slut på hängningarna öppnade skarprättaren en krog för att få in lite pengar.

När det kommer till namn hittar jag  ”Huvudskalleplatsen” i Ornamnsarkivet. Det namnet dyker faktiskt upp på fler gamla avrättningsplatser så jag misstänker att det var en vanlig benämning på dessa.

På andra sida väg 55 hittar vi ett kärr med det passande namnet Stegelkärret. För den som inte vet vad stegling är kan ni läsa mer här på Wikipedia. Idag är det inte mycket kvar av denna vattensamling och resterna verkar ha blivit en privat badsjö.

Självklart trängde jag mig in bland snåren och här verkar döden leva kvar. Jag vet inte varför de ligger så mycket benrester från djur inne i dungen men de fanns överallt. Annars var det inte mycket att se. En liten blockrik höjd döljer sig inne bland träden men annars är det mest snår där inne.

Ekonomiska kartan 1951.

I södra delen av dungen går det att skymta en stump av den gamla landsvägen. Tidigare gick landsvägen söder om avrättningsplatsen. På kartan har jag ritat ut vägen och streckat avrättningsplatsen. Som ni ser var delar av den gamla vägen bortodlade redan 1951.Vägen fortsätter in på golfbanan där den fortfaran används av spelarna.

Länk till platsen på Google Maps.

Jag vet inte om ni sett den förut men det finns en gammal allé vid den plats som historiskt sett kallas Glädjen. Numera ligger det en bensinmack här och på andra sidan gatan hittar ni allén.

Jag har gått och funderat på den där allén ganska länge men inte tagit mig tid till att kolla upp den. Häromdan satte jag mig ner och började leta information och som vanligt dök det upp saker som man inte väntat sig.

Allén visade sig var en del av huvudvägen in till Kungsängens gård. Det som överraskade mig var att det som jag trodde var ett vagnslider visade sig vara en port för huvudvägen in till gården. Som ni ser på kartan från 1952 fick alla som kom norrifrån passera genom den.

Karta 1952

Vimpeln i toppen på ladan säger 1925 vilket stämmer med informationen i Svenska Gods och Gårdar. Här nämns det att en loge och lada uppförs detta år. Gården är äldre och verkar vara uppförd runt 1860 men ni kan läsa mer om den här.

Jag hade hoppats att jag skulle hitta något om Glädjen. Tyvärr visade det sig att det var ganska tunnsått med information. En uppgift säger att namnet skall finnas markerat i en karta från 1699. Tyvärr har jag  inte lyckats hitta den.

Kungsängens gård. Glädjen i fonden uppe till höger. Foto: Flygtrafik AB, 1947 (crop)

På 1700-talet flyttas Glädjen norrut. I en gammal karta från 1763 hittar vi både Gamla och Nya Glädjen. Det som är skumt är att i en karta från 1816 så har Glädjen flyttat tillbaka. Här har nämligen Gamla och Nya Glädjen bytt plats.

I några kungörelser från 1830-talet nämner man ” Värdshuset Glädjen 1/8 mil från Kungsängstullen”. Tydligen fanns det en krog här och enligt kungörelserna hölls auktioner här ute där man sålde mark och egendomar.

Kungsängens gård på Google Maps.

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?

Kommunen har under de senaste åren rustat upp stränderna längs med Fyrisån på ett helt föredömligt sätt. Gotlandsparken är en av dessa fantastiska platser som låter en sitta ner och koppla av en stund.

Jag har försökt hitta information om parken och om den haft något annat namn innan den döptes till Gotlandsparken. Efter en hel del grävande har jag bara lyckats komma upp med ett mycket gammalt namn och ett vagt minne.

Gotlandsparken med kommunalt tvätteri. Foto: Alfred Dahlgren, 1901-02

För att börja med namnet. Det är Dammkilen och finns omnämnt redan 1671. På den tiden var parken bebyggd och namnet var ett kvartersnamn. Med all sannolikhet brann allt ned vid den stora stadsbranden 1702. Några nya byggnader uppfördes aldrig förutom ett tvätteri i slutet på 1800-talet.

Det där minnet då? På en gammal webbsida hittade jag namnet Åslänten. När jag såg det kändes det väldigt bekant. Namnet Gotlandsparken fastställdes 2001 och jag misstänker att Åslänten inte var ett officiellt namn, om det nu var ett namn. Är det någon av er läsare som känner igen det?

I parken står en vacker betongbagge som knyter an till parknamnet. Det är en variant av ”betongsugga” som används på Gotland istället för de fula trekantiga klumparna som vi oftast hittar här i Uppsala. Den överlämnades med pompa och ståt 2008 av Gotlands kommun till Gotlands nation som ett tack för deras arbete. Mig veterligen är det den enda baggen som officiellt har fått lämnat ön. Vi Uppsalabor får väl tacka och bocka för denna ynnest.

Hej kära vänner. Nu är jag tillbaka för nya nedslag i Uppland efter en välbehövlig ledighet. Semestern är visserligen inte slut men bloggandet har fått stå tillbaka då jag varit ute och seglat. Vi börjar med något som jag passerade på vägen hem mot Uppsala.

Nyckelstenen eller ”Sigtuna Nyckel” som den även kallas ligger på västra sidan av Skarven innan man når Sigtunafjärden. Denna sägenomspunna sten besöks bäst från sjösidan. Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens om det går att nå den från land? Den brukar vara ett mål för skridskoåkare och lite mer äventyrliga geocachare.

Tyvärr kan jag inte säga vad som står på skylten som ni ser bredvid stenen. Det kändes alldeles för bökigt att göra ett strandhugg med segelbåten.

Del av Erik Dahlbergs teckning av Sigtuna nyckel ur verket Suecia antiqua et hodierna. 1695.

Stenen är något så ovanligt som ett gammalt sjömärke och är säkert känt sedan medeltiden. Sägnen säger att efter plundringen av Sigtuna 1187 tappade eller kastade förövarna nyckeln till stadens portar i närheten av stenen. Denna sägen tog man till sig och startade traditionen att måla nycklar på stenen. Tydligen var stenen så pass känd att den även ärades en plats i verket Suecia antiqua et hodierna på 1600-talet.

Stenen ”glömdes bort” på 1900-talet och återupptäcktes 1966. Den nyckel vi ser idag målades dit 1979 och man kan väl säga att traditionen med nyckelmålningen är tillbaka.

Karta över gården Torsätra 1707. ”Steen Sigtuna Nyckel kallat”

Idag är stenen inte lika lätt att se som den antagligen var en gång i tiden. Skogen har tätnat runt det 2 meter höga flyttblocket som dessutom har drabbats av frostsprängning och förlorat några delar.

Ett något udda utflyktsmål men ett kort besök är den värd om ni har vägarna förbi. Kanske är det en plats att pusta ut vid om ni deltar i Vikingarännet eller bara råkar passera vid nästa resa söderut.

Länk till Nyckelstenen på Google maps. Se gröna pilen.

Ja kära vänner, nu finns det inga ursäkter för att inte bege sig ut till Kungsängen. Jag var där förra helgen och inte en blomma så långt ögat kunde se. Nu är det precis tvärt om, kungsängsliljor så långt ögat kan se :) Kungsängen bjuder oss på den största förekomsten av kungsängsliljor i hela Norden. Passa på och njut av denna ynnest.

Ett litet tips är att sätta på sig skor som inte läcker för det var väldig blött i marken. Det är möjligt att det torkar upp men det skall man nog inte ta för givet.

Kungsängen på Google Maps.

Bara som en påminnelse till alla er som gillar att titta på eller fotografera blommor. Backsippan står i full blom ute i Tyskbacken i Ulltuna. Det har visserligen pågått en tid men när jag var där i söndags fanns det fortfarande mycket att titta på.

Jag har ju skrivit om denna plats tidigare men nu tog jag mig tid till att göra en karta. Det finns även en liten parkeringsplats ca 50 meter från lokalen så man behöver inte ge sig ut på någon långvandring. Bra att veta ifall man bara svischar förbi för ett kort besök.

PS. Det har varit lite tunt med uppdateringar här på bloggen. Tyvärr har jag haft mycket att stå i men förhoppningsvis skall det snart bli bättre.

Tullgarn idag med Hallsjö brädgårds övergivna byggnader.

Tullgarn, karta 1930

En läsare har gjort mig uppmärksam på det försvunna området Tullgarn. Efter att jag tagit del av hans information kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick använda materialet till en bloggpost. Det är på intet sätt fullständigt men jag tänkte att det är lika bra att jag skriver något istället för att sitta och trycka på det. Förhoppningsvis är det någon av er läsare som kan berätta mer.

Det som jag fastnade för var en berättelse från en person som bott i område fram till mitten av 1970-talet. Det skall ha funnits fem hus i området. Först bodde de i en 2.a på Tullgarn 1b som delades av 3 familjer. Senare flyttade de till en fyra på adressen Tullgarn 1c. Boendet var mycket enkelt och ville man till exempel tvätta sig fick man använda sig av en trätunna ute i tvättstugan. Vatten värmdes i en stor koppargryta över en eldstad.

Det som gör detta fascinerande är att vi pratar om mitten 70-talet. För mig som växt upp med dusch och andra bekvämligheter låter det helt främmande. Tänk att det fortfarande fanns bostäder i centrala Uppsala där man tvingades elda för att kunna få ett varmt bad. Nå, man kommer till nya insikter varje dag.

Gillbergska barnhemmet. Foto Ola Ehn 1964.

Tullgarn 1b, ”Barnhuset”. Fotograf och årtal okänt.

Tullgarn 1c. Gillbergska barnhemmet eller Judiska barnhemmet. Foto: Ola Ehn 1964.

Tullgarns gjuteri till vänster och Tullgarnsparken till höger i bild. Foto: Oskar Bladh 1937 (crop)

Området har en längre historia än dessa bostadshus även om det är svårt att avgör när den började. När man söker på namnet är det två saker som dyker upp förutom Tullgarnsparken och Tullgarsgatan, Tullgarns Gjuteri & Mek. Verkstad och Gillberska barnhemmet. Gjuteriet startades 1879 och fick sitt namn efter en ombildning 1899. Det är lite oklart vart det ursprungligen låg men på 1890-talet flyttar det till den byggnad som vi idag kallar ”Åsikten” längs med Östra Ågatan.

Barnhemmet inrättades 1895 och drevs fram till 1928 då det flyttade till Sysslomansgatan. Efter flytten skall husen i Tullgarnsparken stått övergivna fram tills 1939. Under kriget nekades judar politisk asyl i Sverige men genom ett privat initiativ öppnade man här ett barnhem för ensamma flyktingbarn. Enligt en berättelse i UNT var huset nergånget men verksamheten var omtyckt av de som bodde här. De sista flyktingbarnet flyttade ut runt 1946. Som berättelsen tidigare säger så hyrde man sedan ut husen som bostäder fram till mitten av 1970-talet.

Tullgarn. Gillbergska barnhemmet längst till höger bakom buskarna. Det två större byggnaderna saknar beskrivning. Foto: Alfred Dahlgren 1908.

Karta från 1882. Tullgarn med park.

Det är okänt varför området kallas för Tullgarn. Någon menar att det kan vara hämtat från Tullgarns slott i Södermanlands län men jag har inte hittat något som backar upp den teorin. Namnet verkar dock vara vedertaget för området redan 1872. Då startade man Tullgarns tändsticksfabrik söder om Ångkvarnen. Något jag inte lyckats ta reda på är vad de två större byggnaderna, som ni ser på bilden från 1908, hade för funktion. Det framgår inte om den användes av barnhemmet, var bostäder eller innehöll annan verksamhet. Någon av byggnaderna kanske var den ursprungliga tändsticksfabriken, vem vet?

Om ni vet något mer om Tullgarn är jag mycket tacksam för ett mail eller kommentar.

Att det är årets sista dag hindrar ju inte att man ger sig ut i det fantastiska vädret. Ett kort besök på Viksta stentorg var en härlig upplever. Det var lite småkyligt men det gjorde ingenting. Frosten gjorde stenarna lite mjuka och luddiga och färgen blev bättre :)

Viksta stentorg är en klapperstenstrand uppe på Uppsalaåsens högsta punkt. För 7000 år sedan när åsen tittade upp över vattenytan spolade vågorna bort allt löst material. Det som blev kvar är ett tjockt lager sten som inget kan växa i. Mycket fascinerade.

Med det här inlägget vill jag också önska alla Gott Nytt År!!!

Läs mer om Viksta stentorg som ligger tre mil norr om Uppsala.