Scribo — perspektiv på närmiljön

Geijersdalen

Som vanligt hittar man saker när man gräver efter annat. De här inlägget skulle bara vara en enkel genomgång av namnen på Geijersdalen men det blev en hel del läsande i slutänden.

Karta från 1663 med S:t Olofs dike, ”St Olüfs dijkie”

Den här kartan från 1663 dök upp när jag sökte efter källor om Ruddammsvretarn. Själva kartan är nämnd i boken Uppsalas gatunamn (Mats Wahlberg 1994 sidan 35). Här tar man upp namnet ”dragarbroo dijkiet” som ni ser i bilden ovan. Det jag fastnade för är det jag hittade nere i vänstra hörnet och som jag tolkar som ”St Olüfs dijkie”. 

Det känns ganska naturligt att dalen hade namnet Sankt Olofs dike. Källan i västra delen av dalen hette usprungligen Sankt Olofs källa vilket kanske inte är något nyhet. När det blev trendigt på 1700-talet att dricka källvatten började man kalla den för Uppsala Hälsobrunn.

Brunnshuset över Sankt Olofs källa.

I boken, Det Gröna Uppsala (Eric Laufors 1987) säger man att Geijerdalen även har kallats för ”Rudbeckens fåfänga”. Det här blev en lite utmaning och slutade med att jag fick gräva bland antikvariaten för att hitta kioskvältaren Rudbecksstudier från 1930.

Tydligen var ”Rudbeckens fåfänga” förknippat med dalen under främst 1700- och början av 1800-talet. Det gick många rykten om platsen vid den här tiden. Vissa trodde att den var skapad för att leda upp vatten till slottet. Några menade att idén med Geijersdalen var att man skulle leda om Fyrisån väster om åsen även om det nog hade varit omöjligt. I en bok från 1854 tror man fortfarande att den var grävd och inte en erosionsdal.

Avritning av Rudbecks slussbyggnad vid S:t Olofs dike, 1709.

Det hela började på 1600-talet. Man hade då planer på att bygga en kanal från Hjälmaren via Vänern till Västkusten. Vårt eget universalsnille Olof Rudbeck skickade ut sin elev Ingebrecht Otto att inventera kanalsträckningen och lyckades även få pengar för att bygga en slussprototyp 1686. Det här projektet var inte speciellt framgångsrikt och 1690 var slussen bara halvfärdig. 1696 skickade man in en redogörelse över vad man kommit fram till men i detta läge strandade projektet.

Efter den stora stadsbranden 1702 så kände sig Olof Rudbeck manad att lämna ifrån sig en del av materialet som var reserverat för bygget. Slusskonstruktionen stod dock kvar under många år som ett minne över Rudbecks storslagna planer. Det var nog här alla rykten startade och gav oss namnet ”Rudbeckens fåfänga”.

”Geijers dal” av Eric Österlund omkring 1855. (DM)

Varför Geijersdalen kallas Geijersdalen verkar däremot hamna i kategorin ”Platser där en kändis stannat till en stund”. Vi har ju andra namn i Uppsala som Kungseken och Pattons hage som har samma ursprung. Erik Gustav Geijer gillade tydligen att vandra runt i dalen. Nu får man väl ändå säga att namnet är ganska vedertaget och den äldsta referensen jag hittat är en teckning från Digitala museet som kan vara från 1855.

Slutligen, för att jag själv ska komma ihåg det. Området vid Geijersbäckens utlopp i Fyrisån kallades tidigare för Sandgrundet. På 1800-talet hade bäcken ett rikligare flöde och avslutades i en trevlig liten badvik där man bedrev simundervisning.

Ruddamsdalen med sina kolonilotter

Nyligen fångade namnet Ruddammsdalen mitt intresse. Orsaken är att namnet dykt upp i en utredning om den planerade spårvägen. En alternativ delsträcka var tänkt att gå längs med sänkans västra del. Den verkar dock inte bli verklighet.

Jag känner till namnet sedan tidigare på grund av att Ruddammsdalens odlarförening ligger på platsen. Hur som helst blev jag nyfiken på vad namnet kan ha för ursprung. Uppenbart bör det ha legat en ruddamm i krokarna och det vore kul att hitta något belägg för det. Namnet finns inte med i några officiella listor men jag misstänker att det inte uppstått av en slump.

Karta från 1600-talet. Slottet i norr och dammen och Rudddammsvretana i söder.

Den äldsta kartan jag hittat är en från mitten på 1600-talet. Här ser man mycket riktigt en liten sjö med utlopp söderut. Ån svänger senare av genom det vi idag kallar Geijersdalen. Sjön eller dammen är med stor sannolikhet det som gett området sitt namn. På kartan finns det dock inga namn utskrivna men som med många dammar i äldre tider användes den säkert till att föda upp rudor. Som ett exempel så benämns även nuvarande Svandammen som ”Rud Damm” i äldre kartor.

Ruddamsvretarna, Brunnshagen och ”Upsala Hälso Brunn”. Karta 1794.

En ytterligare ledtråd är att flera kartor benämner fälten väster om åsdalen som Ruddammsvretarna. Karta ovan från 1794 står det ”Rud Dams Wretarne Gränsa Häremot”. Här får vi dock ett annat namn på själva sänkan. Nr 9. kallas här ”Brunns hagen”. Det namnet skulle jag gissa är en nymodighet i sammanhanget. På den här kartan hittar vi också Uppsala Hälsobrunn vid Eklundshof som säkert gett hagen sitt namn. Källan sägs ha upptäckts av Uppsalaprofessorn Urban Hjärne så sent som på 1720-talet. Nu är det så att källan tidigare hette St Olofs källa och Geijersdalen benämdes som St Olofs dike.

Karta från 1858 med ”Ruddams vretarna”.

I boken Det Medeltida Sverige, 1:2 sid 60, hittar vi ett ännu äldre belägg från 1557, ”Rudedams hagan”. Hagen ska vara belägen cirka 1000 m SSO om Uppsala slott. I boken menar man att platsen motsvara de gamla Ruddammsvretarna.

Gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen. Oscar Bladh 1947

Det här tycker jag var en trevlig bild. Här ser vi gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen och mellan dessa ängen som tidigare var sjön eller dammen. På ängen har man uppför delar av Akademiska sjukhuset. Jag är lite osäker på vilken avdelning men den är numera riven. Nu ligger sjukhusbyggnaden ingång 85 här med sin helikopterplatta på taket.

Kartor från 1862 och 1943.

Ruddammsvretarna är försvunna idag. Här står nu det nerlagda Artilleriregementet A5 och Arméns underofficersskola eller som det mer modernt heter Uppsala Science Park. Jag gillar verkligen namnet Ruddammsdalen. Det lyfter fram ett platsnamn som går långt bakåt i tiden och med all sannolikhet hade fallit i glömska om inte någon klok hade tagit fram det igen. Låt oss hoppas att kommunen tar sig tid att göra det officiellt.

Nu har jag varit iväg och tittat på ett av stadens största flyttblock, Marstastenen eller Skräddarstenen som den också kallas. Är den störst? Nä, vi vet ju att inom kommunen hittar vi Myggstenen som är betydligt större.

Skräddarstenen vid Marsta. Foto: C.G. Alm, 1927.

Det kan ändå vara kul att veta att det är den största stenen som vi hittar på rimligt avstånd från staden. Uppgifterna jag har är från boken Uppsala-traktens naturminnesinventering. Den täcker inte in hela Uppsala kommun men sträcker sig ungefär 8-9 km i vardera riktning från stadens centrum. Här pekar man ut Skräddarstenen som det största flyttblocket inom inventeringsområdet och det får man väl lita på.

Som ni ser på bilderna är den starkt sönderklyftad. Blocket mäter ändå cirka 12 x 15 meter i omkrets och är 8 meter hög. När husen var färre och växtligheten lägre måste den ha varit ett fantastiskt landmärke för de som kom resande från Gävle mot Uppsala eller vise versa.

Det är extra roliga att man ger en vink om ursprunget till namnet Skräddarstenen. Namnet skall den ha fått ”av att folket om torsdagsnätterna hörde klippet av en skräddares sax under densamma”. Tyvärr ger man ingen förklaring till ljudet men vi får glädjas åt det lilla.

Hur som helst var det en trevligt besök och stenen är stor, även om den inte är störst.

Skräddarstenen på Google Maps.

Jag läste på lite om von Bahrska häcken och skrattade åt den vanliga beslutsångesten som brukar drabba Uppsala. I det här fallet gäller det faktiskt namnet.

Det hela började med ett förslag 1909 av Johan von Bahr, ledamot i drätselkammaren sedermera borgmästare. Där föreslog han en skogsplantering för att skydda staden mot nordanvinden. Utan större protester gick beslutet igenom och med hjälp av skolungdomar skulle man ordna en plantering mellan Galgbacken och Gränby. Nu nådde man inte ända fram till Gränby men det blev uppenbart en lång plantering som stod färdig 1910.

Von Bahrska häcken innan den helt omgärdas av bebyggelse. Ekonomiska kartan 1952.

Ganska snart kom den att i folkmun kallas för just von Bahrska häcken. Myndigheterna var inte lika förtjusta i namnet men det tog dem över trettio år att ge den ett officiellt namn. 1939 kom man först upp med namnet Nordanbältet vilket ogillades. Under följande år dök det upp nya förslag som Granbältet, Skogsbältet, Norra Skogsbältet, Parkbältet och Norra Parkbältet. Man var motståndare till att förslagsställaren skulle ge namn åt planteringen och dessutom var man överens om att det inte var en häck.

1943 tar man sig i kragen och ger den det officiella namnet N. Skogsbältet. Nu kanske det hela vore avslutat här om det inte var så att Uppsalaborna verkar ha fortsatt att kalla den för von Bahrska häcken. 1965 väljer man slutligen att byta namn till det i folkmun använda namnet.

Norra Skogsbältet, officiellt, misstag eller konspiration ;-)

Det som är underligt är att om man tittar i Uppsala kommuns kartverktyg, som jag alltid trott bara visar de officiella namnen, hittar man namnet Norra Skogsbältet på den västra delen av planteringen. Det här har jag inga problem med. Kanske tänkte man att Vattholmavägen skapade en barriär och ville markera att det numera är två skilda skogspartier.

Det finns dock en sak som motsäger detta. Om man tittar i den officiella listan över namn och platser i Uppsala lyser Norra Skogsbältet med sin frånvaro. Den senaste listan är bara två månader gammal men här finns namnet inte med. Däremot har det funnits med i kartvertyget under lång tid. Man undrar om det är någon övervintrad tjänsteman som trixat in namnet för att få upprättelse… ? Vem vet men något är uppenbart fel.

Länkar:
Förteckning över namn på gator, parker och andra allmänna platser.
Uppsala kommuns kartverktyg.

Rutger Sernander sittandes i Linnés soffa. Foto: Gustaf Sandberg 1937. 

Förra helgen tog jag mig en promenad längs Kyrkstigen vid Linnés Hammarby. Inspirationen var den fantastiska bilden ovan med Johan Rutger Sernader sittandes i det som kallas ”Linnés soffa”. Sernander var för övrigt en framträdande botaniker, geolog och arkeolog i början av förra århundradet.

Berättelsen om platsen är följande. Linné var tydligen en flitig kyrkobesökare. Linnes soffa var en plats där han stannade upp tillsammans med sin hund under sina promenader från Hammarby till kyrkan. Sägnen säger att här vilade han en stund och rökte sin pipa innan han fortsatte. I kyrkan stannade han ungefär en timme men lämnade den ibland mitt under predikningarna för han tyckte prästen höll på för länge. Det som är spännande är att när Linné var trött eller sjuk gick hunden själv och besökte soffan. Hunden fortsatte även till kyrkan där den lade sig i Hammarby-bänken, på samma plats som Linné brukade använda. När hunden kände att att en timme hade gått reste den sig med ett ”voff” och strövade hem igen. Detta hände ett flertal gånger och prästen beklagade sig för Linné. Linné ska då skämtsamt ha svarat att han borde förstå att predikningarna var alldeles för långa när till och med de oskäliga djuren gick sin väg. Den här historien nämns i boken Familjetraditioner om Linné, Tycho Tullberg 1919.

Som ni förstår var jag tvungen att ta mig en tur dit. Nu är väl inte detta en av Uppsalas största sevärdheter men viss känner man historiens vingslag när man slår sig ner på stenen. Den fina mossan som ni ser på den gamla bilden skall enligt uppgift försvunnit runt 1980 efter att man avverkat omkringliggande skog.

Bild tagen från väg 1060, Östunavägen, ut ut över den tidigare ängen Blötan.

Jag upptäckte av en slump att i början av året har man lagt in avrättningsplatsen som jag upptäckte 2010 i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Det är alltid kul när något som man grävt fram bekräftas av andra. I det här fallet även officiellt.

Ladan som står i den södra delen av avrättningsplatsen. Mellan ladorna skymtar man stenbyggnaden som innehåller Mora Stenar.

I Fornsök nämner man en karta från 1748 som jag tidigare inte sett. Jag lägger med den i inlägget. Avrättningsplatsen är utmärkt med en röd prick

Karta över allmänningen Blötan från 1748.

Länk till objektet i Fornsök.

En ny park har växt fram i Kungsängen. Om jag inte är felinformerad så sker invigningen i veckan. Det är något man kallar en aktivitetspark och innehåller allt från parkour, skateplats, små studsmattor och mycket annat.

Parken har många grafiska element och var väldigt kul att fotografera. Till och med den mongoliska björken som man planterat här är grafiskt snygg. Jag kan också tänka mig att parken kommer att göra succé bland de yngre. Här finns massor att undersöka och testa. Personligen är det inte min typ av park men jag tycker att det är kul att man försöker göra något nytt.

Parken är döpt efter konstnären Anna Petrus som föddes i Uppsala 1886. Hon var skulptör, designer och dansare. Det enda verk jag hittat av henne i Uppsala är en utsmyckning på Uppsala Stadsteater. Lite oväntat då teatern uppfördes 1950 och Anna Petrus gick bort 1949. Motivet verkar vara något som ursprungligen har använts vid världsutställningen i Paris 1925. Det sägs inget om utsmyckningen är en kopia eller något man sparat från utställningen.

Skall man diskutera ovanliga besöksmål måste odlingslandskapet i Hållnäs få vara med. Jag ”svängde förbi” där för någon vecka sedan och jag måste säga att jag är imponerad! Det arbete de lade ner för att få en åker att fungera är ofattbart.

Att röja skog, plöja en åker och få mat på bordet känns ju hanterbart. Att röja skog och att plöja i ett stenröse är något helt annat. Här har man visat att envishet eller överlevnadsinstinkter sätter ribban mycket högt.

Enligt någon i Hållnäs är dessa rösen i Klykmossen, Hållen, en av Sveriges största samling av odlingsrösen. Jag vet inte om det finns några medtävlande eller om någon verkligen försökt hitta det största? Däremot kan ingen ta ifrån Hållen att dessa rösen är enorma. I jämförelse med åkerarealen är storleken än mer imponerande.

Vart man än vänder blicken finns det meterhöga stenvallar.

Man kan fundera på vad som fick folk att bosätta sig här? Det skall dessutom skett på 500-talet vilket får räknas som ganska sent. Inkomstkällan var skog och jordbruk. Glädjande nog är det gamla jordbrukslanskapet bevarat men det är kanske inte så konstigt med tanke på vad som krävdes för att röja en ny åker?

När jag gick runt bland stenhögarna skrattade jag lite för mig själv. Man kan inte låta bli att undra över hur många svordomar som har uttalats vid dessa åkrar?

Stenhögarna syns tydligt på satellitfotot. Hållen på Google Maps.

Ett litet tips. Fyra av Upplandsstiftelsens smultronställen ligger här ute på Hållnäshalvön. Det finns med andra ord mycket att titta på här förutom rösena. Karta över Smultronställena.

Området och staketet idag.

Tyvärr är det inte helt lätt se dessa fantastiska skapelser just nu. Området är avstängt och består mest av brännässlor. Som tur var var jag ute en kall och mulen dag i mars och fotograferade längs den uppbrutna järnvägen till kvarnen. En något lerig vandring vill jag minnas men jag var allt för fascinerad av dessa träd för att bry mig.

Jag vet inte hur länge staketet stått där eller hur snabbt träd växer men de är inga småttningar. Det tråkiga är att dessa bevis på ett träds envishet snart är borta. Det byggs för fullt i här i Kungsängen så det är möjligt att ni får nöja er med dessa bilder.

Naturen är fantastisk.