Scribo — perspektiv på närmiljön

Nu har jag varit iväg och tittat på ett av stadens största flyttblock, Marstastenen eller Skräddarstenen som den också kallas. Är den störst? Nä, vi vet ju att inom kommunen hittar vi Myggstenen som är betydligt större.

Skräddarstenen vid Marsta. Foto: C.G. Alm, 1927.

Det kan ändå vara kul att veta att det är den största stenen som vi hittar på rimligt avstånd från staden. Uppgifterna jag har är från boken Uppsala-traktens naturminnesinventering. Den täcker inte in hela Uppsala kommun men sträcker sig ungefär 8-9 km i vardera riktning från stadens centrum. Här pekar man ut Skräddarstenen som det största flyttblocket inom inventeringsområdet och det får man väl lita på.

Som ni ser på bilderna är den starkt sönderklyftad. Blocket mäter ändå cirka 12 x 15 meter i omkrets och är 8 meter hög. När husen var färre och växtligheten lägre måste den ha varit ett fantastiskt landmärke för de som kom resande från Gävle mot Uppsala eller vise versa.

Det är extra roliga att man ger en vink om ursprunget till namnet Skräddarstenen. Namnet skall den ha fått ”av att folket om torsdagsnätterna hörde klippet av en skräddares sax under densamma”. Tyvärr ger man ingen förklaring till ljudet men vi får glädjas åt det lilla.

Hur som helst var det en trevligt besök och stenen är stor, även om den inte är störst.

Skräddarstenen på Google Maps.

Jag läste på lite om von Bahrska häcken och skrattade åt den vanliga beslutsångesten som brukar drabba Uppsala. I det här fallet gäller det faktiskt namnet.

Det hela började med ett förslag 1909 av Johan von Bahr, ledamot i drätselkammaren sedermera borgmästare. Där föreslog han en skogsplantering för att skydda staden mot nordanvinden. Utan större protester gick beslutet igenom och med hjälp av skolungdomar skulle man ordna en plantering mellan Galgbacken och Gränby. Nu nådde man inte ända fram till Gränby men det blev uppenbart en lång plantering som stod färdig 1910.

Von Bahrska häcken innan den helt omgärdas av bebyggelse. Ekonomiska kartan 1952.

Ganska snart kom den att i folkmun kallas för just von Bahrska häcken. Myndigheterna var inte lika förtjusta i namnet men det tog dem över trettio år att ge den ett officiellt namn. 1939 kom man först upp med namnet Nordanbältet vilket ogillades. Under följande år dök det upp nya förslag som Granbältet, Skogsbältet, Norra Skogsbältet, Parkbältet och Norra Parkbältet. Man var motståndare till att förslagsställaren skulle ge namn åt planteringen och dessutom var man överens om att det inte var en häck.

1943 tar man sig i kragen och ger den det officiella namnet N. Skogsbältet. Nu kanske det hela vore avslutat här om det inte var så att Uppsalaborna verkar ha fortsatt att kalla den för von Bahrska häcken. 1965 väljer man slutligen att byta namn till det i folkmun använda namnet.

Norra Skogsbältet, officiellt, misstag eller konspiration ;-)

Det som är underligt är att om man tittar i Uppsala kommuns kartverktyg, som jag alltid trott bara visar de officiella namnen, hittar man namnet Norra Skogsbältet på den västra delen av planteringen. Det här har jag inga problem med. Kanske tänkte man att Vattholmavägen skapade en barriär och ville markera att det numera är två skilda skogspartier.

Det finns dock en sak som motsäger detta. Om man tittar i den officiella listan över namn och platser i Uppsala lyser Norra Skogsbältet med sin frånvaro. Den senaste listan är bara två månader gammal men här finns namnet inte med. Däremot har det funnits med i kartvertyget under lång tid. Man undrar om det är någon övervintrad tjänsteman som trixat in namnet för att få upprättelse… ? Vem vet men något är uppenbart fel.

Länkar:
Förteckning över namn på gator, parker och andra allmänna platser.
Uppsala kommuns kartverktyg.

Rutger Sernander sittandes i Linnés soffa. Foto: Gustaf Sandberg 1937. 

Förra helgen tog jag mig en promenad längs Kyrkstigen vid Linnés Hammarby. Inspirationen var den fantastiska bilden ovan med Johan Rutger Sernader sittandes i det som kallas ”Linnés soffa”. Sernander var för övrigt en framträdande botaniker, geolog och arkeolog i början av förra århundradet.

Berättelsen om platsen är följande. Linné var tydligen en flitig kyrkobesökare. Linnes soffa var en plats där han stannade upp tillsammans med sin hund under sina promenader från Hammarby till kyrkan. Sägnen säger att här vilade han en stund och rökte sin pipa innan han fortsatte. I kyrkan stannade han ungefär en timme men lämnade den ibland mitt under predikningarna för han tyckte prästen höll på för länge. Det som är spännande är att när Linné var trött eller sjuk gick hunden själv och besökte soffan. Hunden fortsatte även till kyrkan där den lade sig i Hammarby-bänken, på samma plats som Linné brukade använda. När hunden kände att att en timme hade gått reste den sig med ett ”voff” och strövade hem igen. Detta hände ett flertal gånger och prästen beklagade sig för Linné. Linné ska då skämtsamt ha svarat att han borde förstå att predikningarna var alldeles för långa när till och med de oskäliga djuren gick sin väg. Den här historien nämns i boken Familjetraditioner om Linné, Tycho Tullberg 1919.

Som ni förstår var jag tvungen att ta mig en tur dit. Nu är väl inte detta en av Uppsalas största sevärdheter men viss känner man historiens vingslag när man slår sig ner på stenen. Den fina mossan som ni ser på den gamla bilden skall enligt uppgift försvunnit runt 1980 efter att man avverkat omkringliggande skog.

Bild tagen från väg 1060, Östunavägen, ut ut över den tidigare ängen Blötan.

Jag upptäckte av en slump att i början av året har man lagt in avrättningsplatsen som jag upptäckte 2010 i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Det är alltid kul när något som man grävt fram bekräftas av andra. I det här fallet även officiellt.

Ladan som står i den södra delen av avrättningsplatsen. Mellan ladorna skymtar man stenbyggnaden som innehåller Mora Stenar.

I Fornsök nämner man en karta från 1748 som jag tidigare inte sett. Jag lägger med den i inlägget. Avrättningsplatsen är utmärkt med en röd prick

Karta över allmänningen Blötan från 1748.

Länk till objektet i Fornsök.

En ny park har växt fram i Kungsängen. Om jag inte är felinformerad så sker invigningen i veckan. Det är något man kallar en aktivitetspark och innehåller allt från parkour, skateplats, små studsmattor och mycket annat.

Parken har många grafiska element och var väldigt kul att fotografera. Till och med den mongoliska björken som man planterat här är grafiskt snygg. Jag kan också tänka mig att parken kommer att göra succé bland de yngre. Här finns massor att undersöka och testa. Personligen är det inte min typ av park men jag tycker att det är kul att man försöker göra något nytt.

Parken är döpt efter konstnären Anna Petrus som föddes i Uppsala 1886. Hon var skulptör, designer och dansare. Det enda verk jag hittat av henne i Uppsala är en utsmyckning på Uppsala Stadsteater. Lite oväntat då teatern uppfördes 1950 och Anna Petrus gick bort 1949. Motivet verkar vara något som ursprungligen har använts vid världsutställningen i Paris 1925. Det sägs inget om utsmyckningen är en kopia eller något man sparat från utställningen.

Skall man diskutera ovanliga besöksmål måste odlingslandskapet i Hållnäs få vara med. Jag ”svängde förbi” där för någon vecka sedan och jag måste säga att jag är imponerad! Det arbete de lade ner för att få en åker att fungera är ofattbart.

Att röja skog, plöja en åker och få mat på bordet känns ju hanterbart. Att röja skog och att plöja i ett stenröse är något helt annat. Här har man visat att envishet eller överlevnadsinstinkter sätter ribban mycket högt.

Enligt någon i Hållnäs är dessa rösen i Klykmossen, Hållen, en av Sveriges största samling av odlingsrösen. Jag vet inte om det finns några medtävlande eller om någon verkligen försökt hitta det största? Däremot kan ingen ta ifrån Hållen att dessa rösen är enorma. I jämförelse med åkerarealen är storleken än mer imponerande.

Vart man än vänder blicken finns det meterhöga stenvallar.

Man kan fundera på vad som fick folk att bosätta sig här? Det skall dessutom skett på 500-talet vilket får räknas som ganska sent. Inkomstkällan var skog och jordbruk. Glädjande nog är det gamla jordbrukslanskapet bevarat men det är kanske inte så konstigt med tanke på vad som krävdes för att röja en ny åker?

När jag gick runt bland stenhögarna skrattade jag lite för mig själv. Man kan inte låta bli att undra över hur många svordomar som har uttalats vid dessa åkrar?

Stenhögarna syns tydligt på satellitfotot. Hållen på Google Maps.

Ett litet tips. Fyra av Upplandsstiftelsens smultronställen ligger här ute på Hållnäshalvön. Det finns med andra ord mycket att titta på här förutom rösena. Karta över Smultronställena.

Området och staketet idag.

Tyvärr är det inte helt lätt se dessa fantastiska skapelser just nu. Området är avstängt och består mest av brännässlor. Som tur var var jag ute en kall och mulen dag i mars och fotograferade längs den uppbrutna järnvägen till kvarnen. En något lerig vandring vill jag minnas men jag var allt för fascinerad av dessa träd för att bry mig.

Jag vet inte hur länge staketet stått där eller hur snabbt träd växer men de är inga småttningar. Det tråkiga är att dessa bevis på ett träds envishet snart är borta. Det byggs för fullt i här i Kungsängen så det är möjligt att ni får nöja er med dessa bilder.

Naturen är fantastisk.

Jag upptäckte precis att man startat bygget av Gottsunda allé. Som ni vet så gillar jag att fotografera byggen även om de oftast är ganska ointressanta. Det här gången är jag däremot lite extra intresserad eftersom jag lekte här som barn.

Vägen är tänkt att länka ihop Valsätra/Gottsunda med Ultuna. Många har ställt sig frågan om behovet av denna väg? Det är tre kilometer mellan de två avfarterna som tar en till Gottsunda från Dag Hammarskjölds väg, trots det anser man att transportbehovet just här inte motiverar den stora investeringen. En cykelväg har funnits här i decennier.

Det kontroversiella kan jag tycka är att man tillåter ett vägbygge mellan de två Natura-2000 områdena här i Bäcklösa. Det förstör naturupplevelsen och sätter upp en ordentlig barriär mellan dem. Jag misstänker att även Bäcklösaravinen kommer att tappa en stor del av sitt värde på grund av vägen och rader av lycktstolpar. Man skall komma ihåg att runt Uppsala är det få ställen som faktiskt har klassats som Natura-2000. Idag är det dessa två i Bäcklösa, skogen öster om Hågadalen och Kungsängen med sina liljor.

I norra delen av vägen mot Valsätra pågår pålningsarbeten. Här förbereder man för den bro som låter Gula stigen passerar under vägen. Det skall bli en så kallad landskapsbro där det skall växa saker även under bron. Det skall bli intressant att se slutresultatet. Gula stigen är för övrigt avstängd här fram till 14 juni 2014. Man får väl anta att det är då bron står klar.

Längre söderut har man nått fram med fyllnadsmassan av sprängsten. Här kan man även se ett bestånd av den relativt sällsynta växten sträv kardvädd med sina taggiga bollar. I år har den bara rapporterats in från två platser i Uppsala, båda här i Bäcklösa (Artdatabanken). Vi får väl se vad som återstår av lokalen när man börjar jämna till vägkanterna. Den växer i slänten till höger i bilden nedan, precis där ni kan se toppen av en pålkran.

Vänder man sig mot Ultuna börjar det likna en väg. Det var trevligt att komma bort från leran i den norra delen. Här passerar den vattenverket och ansluter till rondellen vid Ultunaallén

I detaljplanen för området nämner man två fornlämningar vilket den ena är en stenbro (RAÄ Uppsala 466:1). Enligt den senaste inventeringen finns inget kvar av denna bro förutom några lösa stenar i bäckfåran. Tyvärr har jag inga bilder då jag inte riktigt var klädd för att kliva runt i en bäckfåra. Jag känner till denna bro och har faktiskt gått under den ett flertal gånger när den fortfarande existerade. Japp, jag har även plurrat där eftersom stenarna i botten var hala som såpa.

Den var ett par meter bred, kallmurad och hade flata stenar som tak. Den var svår att ta sig över då den var täck av höga snår. Under bron var det väldigt smalt vilket fick vattnet att forsa fram på våren. Enligt ett obekräftat rykte var det några föräldrar från det närliggande bostadsområdet som rev bron. De ansåg att platsen var farlig och uppskattade inte att vi lekte där.

Länk till Google Maps.

Brillingestenen, eller ”Brillinges altare” som den benämns i en inventering från 40-talet, är en riktig raritet. En offersten täckt av över hundra skålgropar. Vid den senaste undersökningen kunde man räknat till inte mindre än 136 stycken.

Det finns inte så mycket information om själva stenen. Den har fått sitt namn av marken som tillhör Brillinge gård och skall stå på sin ursprungliga plats. Detta enligt en rapport som jag tyvärr inte kan hitta för tillfället. Åldern verkar ingen kunna uttala sig om men skålgropar, eller älvkvarnar som de också kallas,  är en mycket gammal ristningstradition. Nu skall jag inte fördjupa mig i ämnet i denna bloggpost. Det finns en bra artikel på Wikipedia om skålgropar. Länk till artikeln.

Den lilla skogsdungen med Brillingestenen hittar ni längs med Österleden.

Offerstenen ligger inklämd mellan UTK-hallen, bensinpumpar och snabbmatskedjor.

I närheten har man även funnit ett antal gravar. Det ställde till med en del uppståndelse då den första upptäcktes av en bonde på 1930-talet. Den var en så kallade skelettgrav där den döde begravts i en kista. Graven daterades till  0 – 200 e. Kr. Vid den här tidsperioden var det normala att man brände sina döda. Även platsen för en så här gammal skelettgrav överraskade. De hade tidigare bara hittas på ett fåtal ställen i de södra delarna av Sverige.

Dagen till ära hade jag tagit med mig mitt ”skålgropsfotokit”, en bilborste och en flaska vatten. Att få dessa gropar att synas på bild är vanligtvis ganska svårt. De försvinner i den grova ytan om man inte har perfekt släpljus. Det gav mig också en chans att placera något på stenen för att ni skulle få en uppfattning om dess storlek.

Tekniken är enkel. Sopa av stenen och häll vattnet över den. Det mesta kommer att rinna bort men lite kommer att stanna kvar i groparna. Det här gör att groparna syns betydligt bättre även om blänk och speglingar inte ger de bästa bilderna.

Den här stenen vill jag räkna in i kategorin stora okända Uppsalasevärdheter. Personligen är jag mycket förvånad att den inte har fått mer uppmärksamhet. Nu vet jag inte hur kommunen värderar sina fornlämningar men nog hade den kunnat ärats med den fina skylten som har en kringla.

Det är både snårigt och skräpigt inne i dungen. När jag besökte stenen för ett antal år sedan såg det ut som om några stackars uteliggare hade försökt bo i skogsdungen. Pressningar, filtar, toapapper och diverse annat låg utspritt över marken. Idag är det inte mycket bättre förutom att dessa moderna lämningar delvis har börjat döljas av naturen.

Som sagt, dags för kommunen att göra stenen lite mer besöksvänlig. Till exempel borde den målas som andra hällristningar. Jag tror att det skulle uppskattas. Detta kunde mycket väl bli en trevlig avslutning efter ett besök på någon av de intilliggande snabbmatskedjorna.

Länk till platsen i Google Maps. Grön Pil.