Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag har äntligen hittat skifteskartan från 1849-50 som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Galgbacken i Uppsala. Efter ett envist letande i den över 800 sidor långa dokumentationen som tillhör kartan så hittade jag texten ”1710 Dito, Justitia-plats”. Detta gör att vi kan peka ut avrättningsplatsen och jag har markerat området med en gul pil (se bilden).

På skifteskartan från 1849-50 ligger avrättningsplatsen mellan åsbackarna och inte på den södra kullen, Galgbacken, som den verkar göra på kartan från 1699. Nu är väl det inte så anmärkningsvärt om man under åren har flyttat runt avrättningsplatsen. Det skiljer ju 150 år mellan kartorna och det har säkert skett flera förändringar här eftersom området har används som grustag.

I Riksantikvarieämbetets databas finns det ett område som ligger lite väster om Domarringens skola och som passar bra överens med 1800-talets galgbacke. ”Område med gropar – vid grustäkt kvarlämnade partier”, RAÄ-nummer Uppsala 32:2. Det låter som något jag ska åka ut och titta på när snön har försvunnit.

Galgbacken på Google Maps.

Se vad jag hittade på två gamla kartor från 1600-talet. På den första från 1699 ser vi en galge och texten ”Justitia platz” och på den andra, som troligtvis är något äldre, hittar vi också något som liknar en galge bredvid landsvägen. Platsen heter Galgbacken och ligger i norra Svartbäcken.

När jag upptäckte detta tänkte jag att ond bråd död har ju alltid engagera folk och det borde finnas mängder med information om platsen. Efter ett antal timmar bland luntorna på Upplandsmuseet och Stadsarkivet kan jag bara konstatera att jag hade fel. Någon menade dessutom att platsen aldrig används som avrättningsplats men jag vill påstå att kartorna motbevisar detta. Riksantikvarieämbetets Fornsök tillförde inget utan man pekar bara på att det finns ”fornlämningsliknande bildningar” i området. Efter en kort vända runt åsen, tyvärr utan kameran, så upptäckte jag både kullar och högar bland träden. Det skulle vara spännande om detta var gamla gravar men eftersom Galgbacken har används som grustag under lång tid så gissar jag att det mesta är rester från denna verksamhet.

I boken ”Uppsalas gatunamn” hittar jag faktiskt några rader om Galgbacken och här nämner man att den siste som avrättades här var den ökände Dalpelle. Det var även Uppsalas sista offentliga avrättning och skedde i mars 1849. Om ni vill läsa mer så finns det finns faktiskt en intressant webbsida om Dalpelle. I UNT:s Julnummer från 1939 skriver rådman K. W. Herdin om händelsen.

Tidigt på morgonen fördes Per Andersson ut till ”den utom Svarbäckstull belägna avrättsplatsen”, vilken enligt skifteskartan för år 1849-1850 är utmärkt med namnet Justitieplatsen på Galgbacken. Den livdömde var enligt tidningarnas utsago mycket välberedd, lugn och visade, ehuru djupt uppskakad, ännu i sista ögonblicket den mest förvånande sinnesstyrka. Själv avtog han ”fracken” och uttalade med ljudelig stämma till de omkringstående 3 à 4.000 åskådarne ett farväl och en varning att icke beträda samma väg som han.

Något jag reagerade över när jag läste texten var mängden folk som följde halshuggningen. Uppsala hade runt 7000 invånare på 1850-talet så de måste ha gått man ur huse för att följa händelsen. Jag hade också velat visa kartan som nämns i texten men den gick inte att finna.

Här hittar ni Galgbacken på Google Maps.

Det här blev en dyster bloggpost men jag får väl skylla på den långa vintern.

Idag trotsade jag kylan och drog iväg till en av de få platser längs Fyrisån som aldrig fryser. Söder om Ultuna gård finns nämligen en kallkälla som är en av Upplands vattenrikaste. Det som kommer upp ur backen är samma vatten som vi Uppsalabor har i våra kranar med den lilla skillnaden att hemma är det avhärdat.

När det blir riktigt kallt så sveps hela området in i en tjock dimma och det blir fantastiskt vackert. Tyvärr klarade inte mina fingrar många minuter i den femtongradiga kylan men några bilder blev det. Änderna verkade dock stortrivas och har man tur kan man få se Kungsfiskare, en fågel jag gärna skulle vilja fånga på bild någon gång. Jag rekommenderar alla att ta en sväng förbi källan nu när kylan gör den magisk.

Här hittar ni källan på Google Maps.

När vi var ute vid Ulva kvarn i höstas undrade en vän vad det var för mening med att fota en tom bänk. Jag vet inte vad man svara på det men en bänk fungera väl lika bra som något annat. Igår var jag där igen och nu kändes höstens bänkbilder väldigt passande för det är alltid kul att se en plats i olika skepnader. Det var lite läskigt för höstbilden hade jag tagit hopkrupen längst ut på kanten av kvarnrännan men nu var den dold av snö och det var riktigt halt.

Jag måste komma ihåg att ta bilder i vår och sommar så jag får en bild på alla årstider. Det är lite lustigt för när jag tänker på den tidiga våren så är det inte knoppar som brister det första som dyker upp utan det är lukten av ruttet gräs. Jag vet inte varför jag har en så stark association till just den lukten och det är dessutom inte någon negativ känsla. Kommer det från barndomens lek med smältvatten månntro?

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

Gränseken står i södra delen av Vårdsätra naturpark eller närmare bestämt i kanten av den lilla delen som ligger öster om Vårdsätravägen. Eken är intressant av andra skäl än sin storlek även om den är betydande med sina 5.6 meter i omkrets. Som namnet antyder var den en gränsmarkering i den rågång som delade Vårdsätra och Ultuna kungsladugårdars ägor.

Det var ovanligt att träd användes som markeringar eftersom man ville ha något mer beständigt och det normala var att man byggde rösen eller använde stora stenar. På en karta från 1893 har man ritat ut trädet (se II) och det är första gången jag sett en enskild växt markerad på en äldre karta. Eken fick status som naturminne 1936 men tyvärr räcker inte skyddsföreskrifterna till för att rädda trädet. Eken är döende och för att den inte skall falla sönder så har man varit tvungen att stadga grenar med en stödvajer. Ta en titt när ni passerar för den kommer inte stå där för evigt.

Vid den romerska ettan på kartan skall en annan gränsmarkering eller ”visesten” vara placerad och enligt beskrivningen till kartan skall den vara 60 centimeter lång och trubbig upptill. Om inte det varit så mycket snö hade jag garanterat gett mig ut i snåren för att leta.

Som ni säkert märkt har jag har haft julledigt från bloggen men igår blev det äntligen en promenad med kameran. Målet var Vårdsätra naturpark och den stora ”Strandeken” som man hittar i reservatets norra del.

Eken är troligtvis Uppsalas största med en omkrets på 7.2 meter. Det finns grövre ekar runt om i Uppland men detta är onekligen ett mäktigt träd. Eken växer i omkrets med några centimeter varje år så klarar den sig från blixtnedslag och stormar kommer det säkert att bli ett riktigt rekordträd. Den svarta saken som sitter på stammen på den undre bilden är min handske. Jag hängde upp den för att ha något att jämföra med.

God fortsättning önskar jag er alla.

Maligrop heter det lilla diket och dammen som är kvar efter en tidigare sträckning av Fyrisån. Dammen hittar man i aldungen norr om parkeringsplatsen vid Flottsundsbron. Jag nämnde den i mitt förra inlägg som en vik i Fyrisån utritad på en karta från 1693.

Orsaken till att jag valde att göra en egen postning om detta är att jag gillar platser som har en egen historia. I folkmun kallades nämligen vattensamlingen för ”Malins grop” och det berättas att en flicka med namnet Malin dränkte sig här samma dag som hennes älskade firade sitt bröllop med en annan. Inte den gladaste historien men det är ändå den som gör det spännande att åka ut och fotografera även denna oansenliga vattenpöl.

Platsen på Google Maps. Gröna pilen.

Källa: Mälarens Minnen I, Upsala minne, C. J. Bergman 1844.

Jag har börjat läsa om naturreservatet runt Kungshamn och Morga och en sak som nämns på flera ställen är att Fyrisån en gång i tiden hade flera utflöden i Ekoln. Tecken eller rester av detta är till exempel viken vid Kungshamn som är vad som är kvar av det södra utloppet, ett annat är att åsryggen söder om Flottsund kallas Holmen. Enligt ett faktablad från Länsstyrelsen så skall det ha runnit vatten öster om åsryggen ända fram till 1400-talet.

För att hitta fler ledtrådar så började jag gå igenom gamla kartor och den äldsta jag fann är från 1693. På den kan vi se i norra delen av karta den lilla viken i Fyrisån som tyder på att ån delat sig. Markeringar i kartan ger också en bild av vilka delar som man brukade och vilka som var för sanka eller på annat sätt inte dög för odling.

Jag tog mig friheten att färglägga lite och det mörkare blå är strandlinjen 1693 och det ljusare blå är var jag gissar att den äldre åsträckningen skulle kunna ha gått. Tittar man på en satellitbild från Google Maps så upptäcker man att det inte är mycket som förändrats sedan 1600-talet.

En sak har faktiskt förändrats och det är krogtätheten. På kartan där landsvägen delar sig hittar vi Upkrogen, vid södra färjelägret ligger Nedkrogen och på andra sidan ån Färjkrogen. Det är klart alla skulle ha sig en färdknäpp.