Scribo — perspektiv på närmiljön

I ett tidigare inlägg om parken vid Genetiska trädgården nämnde jag att där finns en allé som är planterad med björkar från olika delar av landet. Man har tagit träd från norr till söder och planterat dem i samma ordning längs med Dag Hammarskjölds väg. När hösten kommer gulnar den först i den norra delen och sedan går det långsamt söderut.

Jag har haft ett öga på allén och i lördags tyckte jag att det var dags att fotografer den. Jag försökte först med en panoramabild men allén är så pass lång att ändarna knappt syntes. Det fick bli fyra bilder istället så det blir lite tydligare. Vad man inte ser på bilderna är att de norra björkarna, som redan tappat bladen, bara är hälften så höga som de i den södra änden.

Uppdatering: Allén är planterad av botanikern och genetikern Göte Turesson som var verksam vid Ultuna 1935-1959.

Då var en fyra timmars vandring i Lunsen över, gissa om det värker i benen. Mycket fotograferande och framförallt plockades det svamp. Det var otroligt mycket trattkantareller och till slut gick jag bara förbi svampen för jag orkade inte plocka längre. Det händer inte ofta kan jag säga :) Rensning och torkning kvar men huu vad gott det blir sen.

När man snurrar runt i Uppsala och läser mycket om staden, så inser man att den så kallade Uppsalaåsen består av en uppsjö av kullar och höjder med olika namn. Det kan till och med bli lite förvirrande och det slutade med att jag gjorde en lista för några år sedan. Nu har jag förfinat den med några kartor för att göra det lite mer lättförståeligt.

Vi börjar i norr med Högåsen som ligger strax söder om Gamla Uppsala. Därefter kommer Tunåsen med sina infiltrationsdammar. Här pumpar man upp vatten för att öka mängden grundvatten när det är torrt. Nästa ås är Röboåsen som mer eller mindre har försvunnit eftersom den under lång tid använts som grustag. Den kan ibland ritas ut som två kullar där den norra kallas Sanda och den södra Röbo. Söder om Röboåsen hittar vi Lötenkullen som jag faktiskt inte vet om den skall räknas som en egen ås. I en inventering sätter man likhetstecken mellan Lötenkullen och Tallbacken som är norra delen av Galgbacken. Jag har dessutom sett det motsatta där den fått tillhöra Röboåsen. Jag valde att märka ut den som en enskild åskulle bara för att slippa förvirringen. Slutligen har vi då Galgbacken som också kan se lite olika ut. Numera märks den södra delen ut som Galgbacken men på äldre kartor brukar hela området som jag ringat in kallas för Galgbacken.

I de centrala delarna av Uppsala har vi först Domberget med Domkyrkan och sedan Kasåsen med slottet. Att den kallas Kasåsen skall bero på att det för länge sedan fanns en vårdkase uppe på höjden. Söder om Kasåsen ligger Kronåsen med Sten Sturemonumentet. Denna ås sträcker sig idag från Akademiska sjukhuset och ner till Geijersdalen. Tidigare började den några hundra meter norrut men har i stora dela grävts bort.

Söder om Uppsala finns det två stora åsryggar, Ultunaåsen och Sunnerstaåsen. Jag kan även berätta att när man går lite tillbaka i tiden så kallades området söder om slottet och ner till Ultuna för Kronparken Åsen. Detta namn hittar man i många äldre kartor istället för dem vi känner idag.

Förutom dessa stora åsryggar finns det en hel del mindre kullar längs åsen som till exempel är den lilla höjden norr om Ultuna källa som kallas Kaninholmen och så självklart Liljekonvaljeholmen. Jag hoppas att jag fått det mesta rätt men om ni känner till fler delar av åsen får ni gärna skriva en kommentar.

Efter ett par timmars vandring i Lunsen kan jag meddela att kantarellerna inte är riktigt klara. Den finns där men de är inte än större än någon centimeter. En annan favorit är den gulröda trumpetsvampen. Även den är för liten för att plockas men det ser ut att kunna bli en hel del i år. Vi får helt enkelt göra ett nytt försök nästa vecka.

Hittar man inga kantareller så får man njuta av vandringen och försöka fotografera de andra svamparna. Jag tror att det jag lyckats avbilda är en brun flugsvamp. Inte ätlig men vacker.

Igår gjordes det första försöket att plocka lite kantareller i Lunsen. Det är fortfarande lite för tidigt för att det skall bli några mängder men gårdagens fångst räckte i alla fall till några fantastiska smörgåsar. Man får väl se det som en övning för det krävs normalt några fynd innan radarn är i full gång. Trots att det inte finns så mycket svamp är det trevligt att vara ute så här tidigt på säsongen. Marken har ännu inte hunnit bli täckt av gula löv så ser du något som liknar en kantarell så är det oftast det också.

Nu skulle man kunna tro att jag tänkte gör en recension av Reggaefestivalen här i Uppsala men det är helt fel. Visserligen var jag där igår kväll och tog några bilder men jag tänker i stället berättar för er varför området kallas för Kap.

Som vanligt kan man misstänka att den studentikosa humorn varit med i namngivningen för det ursprungliga namnet skall ha varit Kap Finisterre innan det förkortades till Kap. Om man googlar lite så visar det sig att det är en udde på spanska västkusten och Europas västligaste spets, enligt Wikipedia även kallad ”världens ände”.

Det slut man syftar på här i Uppsala är Flusterpromenadens södra ände. Allén anlades på 1840-talet och gick ursprungligen fram till Studenterna idrottsplats men förlängdes senare till platsen för dagens minigolfbanan. Ett mycket populärt vandringsstråk som till och med Gustav Fröding nämner i sin dikt ”ett minne”. Där hittar man texten ”promenaden från Kap till Sankt Eriks kvarn” vilket innebär att namnet var i bruk redan på 1880-talet. Det som antagligen var en lustifikation blev alltså ganska snabbt vedertaget.

I början av 1900-talet och fram till 1960-talet fanns det både en dansbana och en servering vid Kap. Serveringen kallades konditori Kap men ibland även för Kafée Kap eller Villa Kap. Den låg ungefär där minigolfbanan ligger idag och var ett gult hus med vita knutar. Den första svartvita bilden visar konditoriet.

Bilden nedanför konditoriet visa en kommunal dans som arrangerades 1953. Det verkar ha varit ett återkommande arrangemang  och det hände även att man bjöd in mer namnkunniga artister att uppträda vid Kap. Man har alltså festat och roat sig här under lång tid och jag tycker att Reggaefestivalen är en fantastiskt fortsättning på den traditionen.

Kap på Google Maps.

I naturminnesinventeringen från 1937-1944 skriver man att på Olof Rudbeck d.ä. tid fanns det två stora stenar uppe på Ultunaåsen som kallades ”Upsala portar”. Dessa beskriver Rudbeck i sin skrift Atlantica 1677 där han försöker bevisa att Sverige är det försvunna Atlantis. En något korkad idé av en annars mycket klok man.

Stenarna skall ha stått på var sin sida om den gamla färdvägen uppe på åsen och i höjd med Övre Föret. De sprängdes bort för länge sedan men enligt inventeringen skall fundamenten finnas kvar.

Som ni förstår gav jag mig ut på jakt men det blev en lång och svettig vandring. Jag kan meddela att det finns gott om gropar och stenar uppe på åsen men inget som ens skulle kunde liknas vid ett fundament. I sanningens namn har jag ju ingen aning om hur dessa fundament skall se ut så det kändes lite tröstlöst. När jag slutligen gav upp och skulle gå ner på en sidostig ser jag en hög med stora stenblock precis nedanför åskrönet. Där hittar jag blocket med borrhålet som ni ser på den nedersta bilden.

Kan detta vara resterna från Upsala portar? Historien och platsen passar perfekt och borrat och sprängt har man kunnat sedan 1700-talet. Jag fann inga fundament men om detta är stenarna så vore det fantastiskt kul. Man vill ju så gärna hitta något även om stenarna lika gärna kan ha flugit hit från något av de gamla grustagen som funnits i området.

Något svar lär vi väl inte få men det vore kul om fler går upp på åsen och tar sig en titt. Chansen finns ju att ni upptäcker något som varit försvunnet i sekel.

Ni som tittat närmare på kartan ser att namnet ”Upsala portar” föregås av ett G. Kan det vara så att de egentligen kallades för ”Gamla Upsala portar”? Suck, som vanligt sitter man där med tusen nya frågor så fort man börjar rota i något.

Kartan hittade jag i planschverket ”Taflor till Olaus Rudbecks Atlantica” 1938.

Länk till Google Maps.

Det är väl få som uppskattar när skarvarna slår sig ner i närområdet. Jag kan dock inte tycka annat än att det ser ganska häftigt ut även om fåglarna dödar allt i sin väg. Mer spöklikt kan det väl inte bli och ön skulle passa alldeles utmärkt som en kuliss i någon rysare.

Ön heter Käringholmen och ligger öster om Skanssundet. Vi passerade den när vi skulle ta oss till en vik där vi tänkte ankra upp över natten. Jag måste ge ett litet tips om ni skall passera en skarvkoloni någon gång. Gör inte som vi och ta den på läsidan, lukten är överväldigande även på långt avstånd.

Som kuriosa kan jag nämna att jag hittade en lite notis i Ortnamnsregistret. Man refererar till sidan 6 i  Beskr. öfver Mörkö, Ekström 1828

Käringholmen.. I vidskepelsens Tidevarf skall en så kallad Trollpacka blifvit bränd på denna holme.

Det gör ju inte ön mindre skrämmande :) Jag skall försöka komma ihåg att ta mig lite närmare ön om jag passerar här igen. Det hade varit kul med några närbilder.

Jag är otroligt förtjust i gamla bilder som ni säker har förstått. När jag hittade en bild på Kungseken nere vid Flottsund så var jag bara tvungen att fixa ett inlägg om detta.

Jag är alldeles för ung för att fått se detta träd i sin krafts dagar men mina föräldrar har berättat om det när vi passerade det på väg till Stockholm. Som med många Kungsekar är det väl lite ”jag mötte Lassie”-varning på dem. Någon kung har torkat svetten ur pannan i skuggan av grenverket och plötsligt blir trädet superkändis. I detta fall säger sägnen att både Gustav Vasa och Karl XIV skall ha vilat under trädet.

Många påstår också att denna ek skall vara förlagan till Sparbankseken som banken lanserade på 40-talet. Även om det nämns i Riksantikvarieämbetets Fornsök så får väl lägga denna historia till de övriga som är svåra att bevisa.

Som ni ser på bilden är det bara en skärva kvar av den gamla eken. Det började med att toppen skadades av ett blixtnedslag efter 1866. Ja, så står det i en inventering och fråga mig inte hur man kommit fram till det årtalet. 1962 brandskadades trädet och ryktet säger att det var någon som hade slängt cigarettfimpar i det. Slutligen knäcktes det helt av torka och storm 1967-1969. Man beräknade att trädet var mellan 700-800 år gammalt innan det föll för lågorna.

13 maj 1980 planterades en ny ek på platsen av dåvarande landshövding R Edeman. Stammen är en inympad ättling till Kungseken.

Fotograf svartvita bilden: Gustaf Sandberg 1932.

Eken på Google Maps.