Arkiv för 'Natur & Parker'

Knäppingen

23 juni 2010

Höjden Knäppingen söder om norra infarten till Ulleråker

Om man kör söderut längs med Dag Hammarskjölds väg kommer man fram till en backe strax efter norra avfarten till Ulleråker. Denna höjd kallas Knäppingen.

Jag tyckte namnet lät kul så jag sökte vidare och det visade sig att det inte var helt okänt. Gunnar Wennerberg nämner höjden i en av sina sångtexter i Gluntarne. ”Vid Knäppingen, där Vasaborgen sist skönjdes mellan parkens träd” skaldar han och det stämmer, här är sista tillfället att få en blick av Uppsala slott innan man forsätter söderut. Backen var också med bland förslagen när man diskuterade placeringen av Sten Sturemonumentet. Det var en långdragen process i början av förra seklet och som ni alla vet hamnade det slutligen uppe på Kronåsen.

Numera kan man väl säga att Knäppingen har tappat sin kändisstatus men det är inte så konstigt. I en tid där exakta positionsangivelser blivit allt viktigare och det finns mer påtagliga saker att hänvisa till tappar de gamla platsnamnen sin betydelse. Det är självklart att byggnader och adresser är enklare att använda än en liten höjd eller skogsdunge men det har ju sina historiska nackdelar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt när namn faller i glömska och skall försöka nämna fler här på bloggen. Sedan är det bara att hoppas att internet aldrig glömmer.

Genetikcentrums park, en okänd pärla

30 maj 2010

Två gamla ekar i GenetikparkenFyra bilder på växter i Genetikcentrums parkGlasbjörkar i genetikcetrums park

Det är nog inte så många som känner till Genetiska trädgården men det är en riktig pärla. Den ligger vid Genetikcentrum, väster om Ultuna och Dag Hammarskjölds väg. Parken är inte speciellt stor men det finns massor att fotografera och dessutom mycket att lära.

Parken användes tidigare för genetiska studier vilket innebär att man har samlat växter från hela Sverige under lång tid. Varje träd och buske har en skylt som berättar vilken art det är och varifrån den kommer. Vi hittar till exempel en Vildkaprifol från Hallands Väderö som hämtades hit 1937. Den såg lite risig ut så det blev ingen bild på växten men däremot på skylten. Nedersta bilden visar några Glasbjörkar från Sonfjället i Härjedalen och hamnade i parken på 70-talet. Tyvärr har jag glömt vad det är på de andra bilderna.

Att gå runt och känna på växterna och försöka lära sig känna igen någon ny art är en mycket rofylld sysselsättning. Som ni märker vill kunskapen inte riktigt fastna men det ger mig en bra anledning att återkomma. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina besök i parken. Blir kunskapsinhämtningen allt för tröttande är en tupplur under de stora ekarna den bästa medicinen :)

Jag måste också nämna parkens björkplantering som ligger längs med Dag Hammarskjölds väg. Träden är hämtade från från olika delar av Sverige från norr till söder och planterade i samma ordning. Det blir väldigt tydligt på hösten när norra delen av planteringen har tappat alla sina löv, den södra fortfarande är grön och fin och den mellersta delen lyser i fantastiska höstfärger.

Här hittar ni Genetiska trädgården på kartan.

Jumkilsån – Uppsalas Grand Canyon

16 maj 2010

Jumkilsån rinner genom en dalgångJumkilsån rinner genom en dalgångJumkilsån rinner genom en dalgång. Branta sidorJumkilsån rinner genom en dalgång

Lördagens soliga väder gav motivation till en långvandring. Jumkilsåns dalgång har länge legat högt upp på min lista och nu var dags att ta sig dit innan växtligheten tar över. Ån har skurit sig djupt ner i landskapet och det har skapat en helt fantastisk miljö.

Tyvärr är Jumkilsån inte speciellt tillgänglig och det krävdes både klättring över taggtråd och vandring i lera för att ta sig fram. Nu verkar det som jag gick på den krångliga sidan och den norra verkar vara ett bättre val. Jag skall testa den nästa gång.

Vad man borde göra är att ordna någon form av naturstig i området. Jag tror inte att det finns något liknade i Uppsalas närhet och dalgången kunde säkert bli ett populärt vandringsstråk. Det bör väl tilläggas att jämförelsen med Grand Canyon var att ta i men det förtar inte upplevelsen på något sätt.

En lite uppdatering. Om någon vill ha en mer utförlig beskrivning av Jumkilsån så har Uppsala kommun en bra sida. Jag glömde bort den när jag skrev inlägget.

Här hittar ni den den del av ån jag besökte på Google Maps.

Mora sten, Mora stenar och Juthögen

27 april 2010

Resterna av Juthögen och en liten damm med källvattenResterna av Juthögen och en liten damm med källvatten

Det har lanserats lite nya teorier om Mora sten och Mora stenar. Tyvärr har man inte lagt ut artikeln på nätet så för er som inte läser vår lokaltidning tänkte jag göra en mycket kort sammanfattning.

Den första delen handlar om platsen för Mora sten. Utan att rada upp en massa årtal så finns det några gamla uppgifter som man tar fasta på. Mora sten skall ha legat ute på ”jämna slätten” och inte vid skogsbrynet där minnesstenarna, Mora stenar, förvaras idag. Fem Sveakungar skall ha dränkts i en källa vid ”Mula ting”. Det finns flera källor i området men den man fokuserar speciellt på är en som rinner ut vid en bortgrävd hög nordost om Mora stenar. Platsen ligger lite högre än de omgivande fälten som tidigare var ganska sanka och detta ses som en del i pusslet.

Karta från 1763 med källan och JuthögenHögen som kallades Juthögen fick bli helgens utflyktsmål. Det blev en trevlig promenad i vårvädret men jag blev lite paff när jag kom fram. Jag hade trott att det skulle finnas något kvar av högen men som ni ser på bilderna är det istället en vattenfylld grop. Källan verkade däremot vara oförstörd och vattnet porlade långsamt ner för slänten innan det försvann i en betongbrunn.

I Ortnamnsarkivets databas hittade jag ett arkivkort om namnet Juthögen som innehöll följande anteckningar. Kulle med stor grop, ”folk tror att man har gjutit i där”, där tog man sand. Detta skulle kunna förklara namnet Juthögen och varför högen är borta.

Den andra delen av teorin handlar om vart Mora sten tagit vägen. Stenen har varit försvunnen under lång tid och i ett tidigare inlägg besökte jag en sten som vissa tror är Mora sten. Nu misstänker man att de ristade minnesstenarna är delar av den ursprungliga Mora sten. Man har helt enkelt huggit av bitar från valstenen när man tillverkat nya minnesstenar. Om det visar sig vara sant är det inte konstigt att den aldrig återfunnits.

Den som lanserat teorin är Mats G Larsson och han verkar ha på fötterna. Jag hoppas verkligen att man går vidare och försöker hitta fler ledtrådar, gärna några som resulterar i nya utflykter.

Det bör väl påpekas att Juthögen är felmarkerad och möjligen feltolkad i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Vi får väl se om man rättar detta i framtiden.

Den suddiga kartbilden är från 1763

Länk till platsen på Google Maps.

Dags att besöka din lokala fornlämning

23 april 2010

Siluett bilda av oxel stående på en gravhög
RAÄ Lena 97:1, Gravhög beväxt med en oxel. Det blev en motljusbild eftersom ett elstängsel förhindrade fotografering från någon annan vinkel.

Jag tänkte bara påminna om att det är dags att göra den där utflykten som ni gått dragit på. Det stod helt klart för mig förra året att det är nu och kanske två månader framåt som gäller. Våren är fantastiskt vacker men det finns fler anledningar att ge sig ut på vandring.

Förutom det helt uppenbara att det fortfarande är myggfritt så hade jag stora problem med grönskan förra året. När man besöker en park vill man gärna att den står i full blom men när det gäller fornlämningar är det är precis tvärt om. Fornborgar och rösen ute i skogen försvinner snabbt bakom bladverket. Samma sak är det med gravfältens högar och konturer som döljs bakom högt gräs. Jag upptäckte dessutom att många platser som gamla broar, utsiktspunkter och ådalar blir oåtkomliga på grund utav sly om inte nyuppsatta stängsel sätter stopp för färden. Inget illa om stängsel för jag tycker det är bra att man håller markerna öppna genom bete. Tyvärr är det inte lika trevligt att behöva steppa omkring bland kokockor och påträngande får om man slutligen vågar ta sig förbi stängslet.

Vill ni göra en utflykt med mycket fotograferande så passa på medan allt är tillgängligt. Snart kommer det mesta att döljas av en tjock grön mur.

Gäddlek

11 april 2010

Dalbyviken söder om Hammarskogs herrgårdFyra närbilder på gäddor som leker

Idag blev det en kort utflykt till Hammarskog. Jag hade ingen aning om att det var tid för gäddlek och absolut inte att man kunde se det här. Man får ta tillfället i akt och det var spännande att försöka ta lite actionfoton. Stundtals gick det hett till men det var nästan omöjligt att lyckas knäppa av ett foto i rätt ögonblick. Som ni ser hade jag även lite problem med skärpan och det är bara att inse att jag måste öva mer. Naturupplevelsen var dock på topp.

Om ni själva vill försöka fånga några gäddor på bild så plaskar de runt längst in i Dalbyviken söder om Hammarskogs herrgård. Ett bra utflyktsmål då jag gärna ser att det finns en kaffeservering i närheten :)

Skövling av en lekplats

31 mars 2010

Hårt gallrad skogsdunge

Där jag växte upp finns en liten dunge som vi alltid lekte i som små. Inklämd mellan bebyggelsen var det den enda naturmark i området som kunde liknas vid en skog. Den ligger bra placerad för inga stora vägar behöver korsas och den hade det mesta man kunde önska sig. Knotiga träd att klättra i, fält med ormbunkar att krypa i och snår att gömma sig i.

För ett år sedan skickade man in någon firma eller om det var parkförvaltningen för att röja och vad jag fick höra hade man gått ganska hårt åt den. Just då hade jag annat att pyssla med men i förra veckan tog jag mig en tur ut i skogen för att se vad som var kvar. Vilken chock det blev! Området är mer likt en park och klätterträden med låga grenar, de små busksnåren och alla sneda träd är borta. Kvar finns bara raka furor och allt det som jag uppskattat som liten var jämnat med marken. Visst måste man rensa upp ibland men nu ser det ut som man hårdgallrat för att maximera tillväxten av timmer istället för att vårda en lokal liten skogsdunge och lekplats.

Det är svårt att förklara förödelsen när man inte kan visa en bild från hur det såg ut tidigare men tro mig, det känns som att vandra över ett kalhygge. Ingen kommer att leka kurragömma här igen för nu duger den inte till mycket mer än en vända med hunden. Det är sorgligt för det är svårt att ersätta en sådan här lekplats med någon färdigbyggd klätterställning. Hur tänkte man?

Galgbacken i Uppsala, del 2

22 mars 2010

Avrättsningsplatsen vid Galgbacken i Uppsala, skifteskarta från 1849-50

Jag har äntligen hittat skifteskartan från 1849-50 som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Galgbacken i Uppsala. Efter ett envist letande i den över 800 sidor långa dokumentationen som tillhör kartan så hittade jag texten ”1710 Dito, Justitia-plats”. Detta gör att vi kan peka ut avrättningsplatsen och jag har markerat området med en gul pil (se bilden).

På skifteskartan från 1849-50 ligger avrättningsplatsen mellan åsbackarna och inte på den södra kullen, Galgbacken, som den verkar göra på kartan från 1699. Nu är väl det inte så anmärkningsvärt om man under åren har flyttat runt avrättningsplatsen. Det skiljer ju 150 år mellan kartorna och det har säkert skett flera förändringar här eftersom området har används som grustag.

I Riksantikvarieämbetets databas finns det ett område som ligger lite väster om Domarringens skola och som passar bra överens med 1800-talets galgbacke. ”Område med gropar – vid grustäkt kvarlämnade partier”, RAÄ-nummer Uppsala 32:2. Det låter som något jag ska åka ut och titta på när snön har försvunnit.

Galgbacken på Google Maps.

Galgbacken i Uppsala

12 mars 2010

Två kartbilder från 1600-talet, avrättningsplatsen vid Galgbacken är markerad

Se vad jag hittade på två gamla kartor från 1600-talet. På den första från 1699 ser vi en galge och texten ”Justitia platz” och på den andra, som troligtvis är något äldre, hittar vi också något som liknar en galge bredvid landsvägen. Platsen heter Galgbacken och ligger i norra Svartbäcken.

När jag upptäckte detta tänkte jag att ond bråd död har ju alltid engagera folk och det borde finnas mängder med information om platsen. Efter ett antal timmar bland luntorna på Upplandsmuseet och Stadsarkivet kan jag bara konstatera att jag hade fel. Någon menade dessutom att platsen aldrig används som avrättningsplats men jag vill påstå att kartorna motbevisar detta. Riksantikvarieämbetets Fornsök tillförde inget utan man pekar bara på att det finns ”fornlämningsliknande bildningar” i området. Efter en kort vända runt åsen, tyvärr utan kameran, så upptäckte jag både kullar och högar bland träden. Det skulle vara spännande om detta var gamla gravar men eftersom Galgbacken har används som grustag under lång tid så gissar jag att det mesta är rester från denna verksamhet.

I boken ”Uppsalas gatunamn” hittar jag faktiskt några rader om Galgbacken och här nämner man att den siste som avrättades här var den ökände Dalpelle. Det var även Uppsalas sista offentliga avrättning och skedde i mars 1849. Om ni vill läsa mer så finns det finns faktiskt en intressant webbsida om Dalpelle. I UNT:s Julnummer från 1939 skriver rådman K. W. Herdin om händelsen.

Tidigt på morgonen fördes Per Andersson ut till ”den utom Svarbäckstull belägna avrättsplatsen”, vilken enligt skifteskartan för år 1849-1850 är utmärkt med namnet Justitieplatsen på Galgbacken. Den livdömde var enligt tidningarnas utsago mycket välberedd, lugn och visade, ehuru djupt uppskakad, ännu i sista ögonblicket den mest förvånande sinnesstyrka. Själv avtog han ”fracken” och uttalade med ljudelig stämma till de omkringstående 3 à 4.000 åskådarne ett farväl och en varning att icke beträda samma väg som han.

Något jag reagerade över när jag läste texten var mängden folk som följde halshuggningen. Uppsala hade runt 7000 invånare på 1850-talet så de måste ha gått man ur huse för att följa händelsen. Jag hade också velat visa kartan som nämns i texten men den gick inte att finna.

Här hittar ni Galgbacken på Google Maps.

Det här blev en dyster bloggpost men jag får väl skylla på den långa vintern.