Arkiv för 'Natur & Parker'

Varggropar i Uppsala

27 juli 2011

Varggrop med en liten vall runt, Österby
En fångst- eller varggrop i Österby. RAÄ, Läby 56:1

På skoj sökte jag efter varggropar i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Gissa om jag blev förvånad när det ploppade upp 37 stycken träffar här i Uppsala. Nu var det betydligt vanligare med vargar förr så det kanske inte är så konstigt ändå och dessutom är inte alla gropar varggropar. De benämns som fångstgropar men jag har inte riktigt fått kläm på hur de avgör vilken sort det är. Jag upplever det mest som om det är gamla berättelser och sägner som styr även om gropen med all sannolikhet måste uppfylla vissa grundkriterier.

Jag valde en grop som låg nära Uppsala för att slippa åka så långt, närmare bestämt i Österby. Den var inte den djupaste men det skulle visa sig vara ett lyckokast. Jag var faktiskt lite osäker på om man skulle kunna se något överhuvudtaget eftersom växtligheten brukar dölja det mesta så här års. Till min glädje var området betat men omringat av ett ordenligt staket.

Jag fick helt enkelt starta med en lite dörrknackningsrunda. När jag väl hittat ägarna såg de först väldigt skeptiska ut när jag förklarade mitt ärende. Jag misstänker att det inte är varje dag det kommer folk och vill klättra runt i deras fårhage. Efter en viss tvekan följde ägarinnan med ut i hagen.

bautasten och skålgrop i Österby
En rest sten och en skålgrop. Jag hoppas att ni ser att det är en liten grop i stenen på den högra bilden.

Vilken fantastisk rundtur jag fick. Hon berättade engagerat om fångstgropen, ett antal gravhögar, skålgropar och en bautasten. Jag fick dessutom veta att de födde upp en fårart som var utrotningshotad och mycket annat. Det är sådan här som gör dagen. Visst är det kul att lära sig nya saker men det absolut bästa är ändå att få träffa alla dessa trevliga människor. Även om jag misstänker att de inte läser min blogg, ett stort tack för rundturen!

Gropen på på kartan. Den syns faktiskt på satellitbilden.

Snöhögen på Kungsängen, juli

25 juli 2011

Snöhögen på Kungsängen, juliSnöhögen ser ut so en vanlig grushög, juli
under tio centimeter hittar vi isen

Jaha, då var det dags igen. Mot alla odds fortsätter snöhögsspaningen. Jag trodde att den skulle ha smält bort vid det här laget men den envisas med att ligga kvar :) Som ni ser blev det inga bilder ute från ängen den här gången. Snöhögen är helt enkelt för liten och den syns bara som ett grått streck i horisonten.

Jag kunde inte låta bli att gräva lite i sanden. Ungefär tio centimeter ner hittar vi snön som är stenhård. Det hade varit kul att bygga en snölykta men det skulle krävas både spade och spett för att ens åstadkomma något som liknar en snöboll. Jag hade också velat gå på skattjakt men nu råkade jag ha ”finskorna” på mig så det får vänta. Ett vajerlås finns i alla fall här ute om någon skulle behöva ett.

Vi får väl se om det blir ett inlägg i augusti. Snöhögen är ändå ett par meter hög så om inte kommunen är där och petar kanske den klarar sig ytterligare fyra veckor.

Häradsvägen i Årsta

12 juli 2011

Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.
Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.

Efter min bloggpost om häradsvägen över Rosendalsfältet kom jag på att det finns ett spännande exempel på en bevarad häradsväg. Det är den gamla huvudvägen från Vaksala kyrkby ner till Slavsta. Idag är det en cykelväg och Jag har markerat en bit av vägen som går igenom den ursprungliga byn Årsta med rött i kartan här ovan.

gamla Slavstavägen genom Årsta

Det som är lite kul med just denna sträcka är hur utbyggnaden har förändrat området. Tidigare låg husens huvudentréer vända mot häradsvägen. När området expanderade vändes entréerna åt motsatt håll och de nya gatorna. Jag undrar vad husägarna tycket när deras ytterdörrar plötsligt pekade ut mot bakgården?

grind vid den gamla årstavägen, häradsväggrind vid den gamla årstavägen, häradsväg
grind vid den gamla årstavägen, häradsväg

Idag kan man faktisk hitta rester från den tidigare ordningen. Några grindar står kvar längs med cykelvägen och man kan nästan förnimma hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Karta från OpenStreetMap.

Vackra alléer i Ulleråker

08 juli 2011

Allé längs Fyrisån vid Ulleråker

I mitt förra inlägg om Sandvikskällan i Ulleråker rabblade jag mest fakta. Om man nu släpper alla årtal och faktiskt vandrar runt i området så har det sina kvalitéer. Personligen tycker jag att Uppsalas vackraste allé finns här ute, eller rättare sagt två av dem. Alléerna norr och öster om den gamla bränneritomten är helt underbara. Jag gissar på att det är lindar men rätta mig ifall jag har fel.

Känner ni till några vackra alléer i Uppsala? Jag tar gärna emot tips för de kan komma väl till pass när det skall fotograferas höstbilder :)

Allén på Google Maps.

Sandvikskällan i norra Ulleråker

07 juli 2011

Sandvikskällan eller Brännerikällan som den också har kallats låg i Ulleråker strax söder om Kap och Kungsängsleden. Jag började läsa om källan efter att jag hitta några inspirerande bilder. Låt oss återkomma till dem för först vill jag visa de kartor som beskriver området och källan.

Sandvikskällan 1635-1636 med två utlopp
Sandvikskällan 1635-36. Källan är markerad som ruddamm dvs. en fiskodling. Källan har två utlopp i Fyrisån.

Sandvikskällan 1732
Sandvikskällan 1732. Ruddammen är borta och källan har återfått sitt naturliga flöde.

Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen
Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen. Vattnet driver en kvarn med ett par stenar.

På karta från 1635-36 är källan markerad som ”Rudedam”. Rudan odlades under lång tid i Sverige som matfisk och namnet ruddamm finns belagt sedan 1300-talet. Hur länge man odlat fisk vid Sandvikskällan är dock oklart. Källan ser ut att ha två utlopp i Fyrisån på denna karta.

Det nämns också att det skulle ha funnits ett pappersbruk vid källan mellan åren 1614 till 1621. Det är väldigt spännande då det borde ha varit en tidig försöksanläggning om man läser denna post om Uppsalas första industriområde (sidan borttagen). Sammanfattning: Man menar att vid Akademikvarnen vid S:t Eriks torg fanns en papperskvarn på 1600-talet som får representera svensk pappersindustris födelse.

På kartan från 1735 är dammen raserad och vattnet har fått tillbaka en del av sitt naturliga flöde.

1777 slog man upp portarna till bränneriet och det var källan som var orsaken att man placerade tillverkningen här ute. Rent vatten bör ha varit en bra början till en god sup. Man har återskapat dammen och vid källans utlopp fanns det en liten kvarn. Enligt handlingar från Vetenskapsakademien 1809 skall det ha varit en mjölkvarn som otroligt nog kunde köras året om. Det säger lite om den mängd vatten som bubblade upp här. En uppgift jag har nämner 1300 liter i minuten vilket inte är så dåligt. Ytterligare en bidragande orsak till att kvarnen kunde köras vintertid var säkert vattentemperaturen. Enligt Vetenskapsakademien skall källan haft en temperatur på 6-7 grader vilket antagligen hindrade den från att frysa likt Ultuna källa.

Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.
Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.

Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.
Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.

1808 lägger man ned bryggeriet och 1811 flyttar stadens hospital in i lokalerna. Något senare delar man upp verksamheten och lasarettet flyttar ut och blir Akademiska sjukhuset. Den psykiatriskt vården blir kvar och är början till Ulleråkers sjukhus.

Om ni förundras av den stora parken så hade den flera användningsområden. Trädgårdsarbete var en del av patienternas behandling samtidigt som den gjorde sjukhuset till stor del självförsörjande. Mycket av det som odlades här såldes också till staden vilket gjorde att sjukhuset drog in en hel del pengar.

Sandvikskällan 1892. Dammen med pumphuset i fonden.
Sandvikskällan 1892. Bilden tagen från väster mot dammen och pumphuset. Foto: Alfred Dahlgren

Parken 1892. Pumhuset till vänster och lassarettet i fonden.
Parken 1892. Sandvikskällan ligger bakom växthuset och träden till höger i bild. Foto: Alfred Dahlgren

Det är ovanstående bilder som inspirerade till detta inlägg. Jag misstänker att det var en vacker park och det skulle ha varit spännande att få vandra runt i den. Dammen kallades för övrigt för Svandammen, det vill säga samma namn som dammen vid Stadsträdgårdens entré.

Huset i fonden på den nedre bilden uppfördes som bostadshus av bryggeriet 1776 och står kvar än idag. Byggnaden som står där det tidigare funnits en kvarn är ett pumphus.

Den igenfyllda och igenväxta källan från väster.
Bild tagen från väster mot den igenfyllda Sandvikskällan.

Parken från öster med bränneribyggnaden i fonden
Bild tagen från öster mot den gamla bryggeribyggnaden.

Träd i rad inne bland snåren. Rester av den gamla parken.
Träden står på rad inne bland snåren.

Idag är området ingen angenäm syn. Dammen fylldes igen på 1970-talet efter att källans åder hade skadats och vattnet sinat. Enligt uppgift skall den gamla stenläggningen runt dammen finnas kvar under fyllnadsmassorna. Den södra och östra delen av  parken har man dessutom lämnat åt sitt öde. Om man ändå trotsar det meterhöga ogräset och ger sig in bland snåren kan man faktiskt hitta rester av den gamla parken. Stora träd står i raka rader längs den gamla dammkanten.

Tänk om man kunde röja upp och återskapa dammen och parken. Som synes finns det faktisk en hel del kvar som går att rädda. Jag tycker det skulle vara ett fantastiskt lyft för området. En helt tokig ide skulle vara att göra det möjligt att bada i dammen. Den skulle antagligen bara locka tuffa vinterbadare men vattenkvalitén skulle vara på topp.

Sandvikskällan på Google Maps.

Källor: Lantmäteriet, Historia om och kring Ulleråkers sjukhus -en bildkavalkad 1999, Ulleråker sjukhus trädgård och park SLU 2005 (Stor fil, 67Mb).

Snöhögen på Kungsängen, juni

18 juni 2011

bild på snöhögen på Kungsängen från öster, junisnöhögen på Kungsängen, kommunen har grävt spår i högen

Ja då var det dags igen. Bilderna är från i morse men jag kunde tyvärr inte fotografera från alla vinklar. Mitt objektiv slutade helt enkelt att fungera och det gick inte ens att fokusera manuellt. Det var bara att ta det till fotoaffären och få iväg det på service. Vi får se när den kommer tillbaka och till dess får jag leva utan ett teleobjektiv. Det kan säkert vara en nyttigt utmaning.

Jag kan också meddela att snöhögsspaningen är utsatt för fusk! I förra veckan körde kommunen dit en stor grävmaskin och gjorde djupa spår i högen, antagligen för att den skulle smälta snabbare. Min teori om en ny inlandsis går ju åt pipan om det fuskas :-( Spåren syns inte så bra i den nedre bilden eftersom högen har smält i en rasande fart sedan grävningen.

Den överlever i alla fall midsommar vilket inte är så dåligt. Om kommunen slutar fuska är det det faktiskt möjligt att jag kan göra ytterligare en snöhögsspaning även om det troligtvis är den sista… Vad tror ni, klarar den fyra veckor till?

 

Uppsala portar, jakten fortsätter

15 juni 2011

stenar öster om vindbrovägen, kanske Uppsala portarsten öster om vindbrovägen med förråd i fonden

Som några säkert minns så sprang jag omkring uppe på Ultunaåsen förra sommaren och letade efter något som Olof Rudbeck kallade Uppsala Portar. Läs mer om Uppsala portar här. Nu verkar det som om det inte bara var fantasier. I boken Uppsala Kungsäng (1948) av Rutger Sernander citerar han ett stycke från en avhandling av J. A. Gyllenhaal från 1770.

I synnerhet äro 2:ne lösa graniter värde att nämna, som ligga till vänster, då man från Upsahla följer vägen som går längs efter ofvanpå åsen till Ultuna. Desse äro store som bondgårds-lador och omgifne liksom med ett ras av mindre, men likväl mycket mindre än de förstnämnde

Rutger Sernander påstår sig ha spårat upp delar av stenarna som sprängstensrester på ömse sidor om gamla Stockholmsvägen nära stranden av Övre föret. Han bör ha koll på detta efter att ha inventerat ängen i sin jakt på växter. Stockholmsvägen som han nämner heter idag Vindbrovägen. Det är en gammal vägsträckning som gick längs med ån från Ulleråker förbi Sandvik och ner till Ultuna.

Problemet är att vägen har moderniserats och breddats just här så jag var lite skeptiskt till att hitta något. Mycket riktigt finns det inga säkra spår. Den enda platsen där det ligger några stenar öster om vägen är rakt nedanför de block jag tidigare snubblade över uppe på åsen. Kanske är det stenarna Sernander talar om?

På den motsatta sidan är vägen dikad och man har byggt ett förråd i det gamla grustaget. Om de funnits något här är det borta nu. Nåja, än har jag inte gett upp. Jakten försätter i sin makliga takt.

Stor Ormrot i Kronparken

07 juni 2011

Stor Ormrot i Kronparken

Jag råkade se på en karta att det skulle växa Stor Ormrot i södra delen av Kronparken. Igår svängde jag förbi och tog mig en titt. I ett litet kärrparti alldeles vid Vårdsätravägen hittade jag underverken. Ni hittar platsen på denna karta vid nr 20. De växer tillsammans med lite Förgätmigej som med sina färger påminde mig om nationaldagen.

Det här är säkert ingen okända växt för trädgårdsodlaren men den är tydligen sällsynt i vilt tillstånd. Som vanligt kan jag inte motstå de små udda sakerna i Uppsala så här har ni ett foto på blomman.

Rickebasta alträsk

26 maj 2011

Rickebasta alträskRickebasta alträskRickebasta alträsk

Jag hade tänkt inleda denna post med att berätta att jag varit ute i ett av Floridas mangroveträsk och just klarat mig undan en krokodilattack. Nu avslöjar rubriken mig och jag får istället försöka imponera med Rickebasta alträsk :)

Trots den mindre kända sumpmarken hade jag förberett mig väl och satt på mig mina krokodilsäkra gummistövlar. Det visad sig vara ett klokt beslut. Området är väldigt snårigt och det enklaste sättet att ta sig fram var faktiskt att vada längs med kanten av träsket. Det var dock en sak jag inte hade förberett mig för, de förbaskade myggen. Av någon oförklarlig anledning hade jag fått för mig att det inte fanns några så här års. Hade jag inte haft en huva på jackan skulle jag ha kommit hem med öron stora som ballonger.

Mina gummistövlar när jag står i kärretSkylt som varna för elektriskt stängsel

Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag utsätter mig för detta. Mygg, flera elstängsel och ogenomträngliga snår är inte något en sund människa tar sig an en ledig och solig förmiddag. Trots att elen inte var så smärtsam den här gången måste jag nog börja ifrågasätta mina val av utflyktsmål.

Hur var då Rickebasta alträsk? Det är onekligen en annorlunda miljö. Synliga likheter finns med Micksmossen med den väsentliga skillnaden att här är skogen levande. I träsket skall det finnas rödlistade mossor och säkert en hel del annat att titta på. Tyvärr så tog jag mig inte riktigt tid till att undersöka saken eftersom jag hade fullt upp med att klappa myggen. Det är lite synd för jag misstänker att det inte blir några fler besök i detta träsk, men det får vara osvuret.

Här hittar ni några sidor som beskriver området betydligt bättre. Det var de som lockade ut mig på detta äventyr.
Uppsala kommuns sida om Rickebasta alträsk.
Knivstanaturs sida om Rickebasta alkärr.

PS. är det någon som kan förklara skillnaden mellan kärr, träsk och sumpmark? När man söker efter Rickebasta kommer alla varianterna upp. På gamla kartor heter platsen kort och gott Rickebasta träsk.