Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag vet inte hur jag skall definiera den här bloggposten. Kanske kan vi kalla den ett Julmysterium? Det mesta är spekulationer men jag inte låta bli att skriva några rader. Ni får väl själva avgöra vad ni tror om detta.

Ringen till vänster om nr 5 visar platsen där man hittat järnmalm.

I Uppsala-traktens naturminnesinventering kan man läsa att i Fyrisåns åmynning har man hittat järnockra och även stenar av järnmalm. Detta gjordes på 1940-talet men jag misstänker att inte mycket hänt sedan dess. Kartan ovan visar platsen för fynden.

Det som är riktigt intressant är att skribenten sätter detta i samband med en annan text ur Göteborgs varuutskeppningar 1660-1820, Göteborg 1829, sid 3.

Att Lübeckarne ännu i början af 1400:de talet hämtade Jern-malmen utur Riket, är af Historien bekant och anledning dertill visar sig i Malmhögarne vid Konghamn in emot Upsala, där Fartygen utan tvifvel intagit sina Laster.

Jag vet att man tidigare har exporterat järnmalm från länet men nu blir det mer specifikt. Här pekar man ut en plats för denna handel. Den som skriver texten ovan verkar säker på sin sak och tydligen skall det funnits malmhögar som bevis för detta. Dessa högar från 1400-talet skall alltså ha legat kvar i början av 1800-talet och dessutom varit så pass synliga att man kunde referera till dem.

Fyndplats för järnmalm.

Jag har självklart gått runt och försökt hitta något som liknar malmhögar runt åmynningen. Jag har även gått och sparkat i marken för att se om något som liknade rost skulle dyka upp. Nu är jag ingen specialist på detta men jag kunde inte hitta något som jag skulle kalla malmrester.

En annan sak som jag måste ta upp i sammanhanget är namnet Kuggebro i närheten av Övre Föret. Namnforskarna menar att det har sitt ursprung i ordet kogg, det vill säga den medeltida båttypen kogg. Man är förvånad över att hitta den typen av ord så här långt inne i landet. Det normala är att det är kuststäder som innehåller ordet kugg/kogg.

Replika av en kogg som var byggd c:a 1380. Bild från Wikimedia, cc by-sa 2.5.

Hansaförbundets dominerande båttyp på 12-1300-talet var just koggen. Om de bedrev omfattande malmtransporter från Uppsala kanske den ovanliga placeringen av namnet Kuggebro har fått sin förklaring. Det är möjligt att koggarna ankrade upp i Övre Föret i väntan på att få lastas. Vi kanske skall leta efter malmhögar runt Lilla Djurgården istället? Det var den ursprungliga platsen för namnet coggænes (nämnt i ett testamente från 1300-talet).

Frågan är om åmynningen det är rätt plats? En verksamhet som pågått i århundraden bör väl lämna spår? Jag har inte hittat några andra källor som varit mer specifika. De tidigare fynden av järnmalm ger i alla fall en liten ledtråd. Visst vore det roligt om vi faktiskt kunde hitta bevis för att en lastplats för järnmalm från 1400-talet. Om inte annat så berikar det Uppsalas historia.

God Jul och Gott Nytt år!

Nyåkers kvarn, Jumkilsån.

Ett stort grattis bloggen! Nu har scribo.se varit online i 10 år. Det är antagligen en bedrift och skall självklart firas med någon sötsak.

Tio år är lång tid men tänk hur mycket enklare allt blivit med de olika bloggplattformarna. När jag började med detta för över 20 år sedan var förutsättningarna lite annorlunda. Då krävdes det till exempel att man kunde skriva kod, nöjde sig med 256 färger och orkade kämpa med långsamma modem. Idag kan man koncentrera sig på innehållet vilket är trevligt.

Precis som förra året kan vi titta framåt. Klart är att bloggen kommer att leva vidare under lång tid. Det beror helt enkelt på att mitt intresse för Uppsala är precis lika stort som när jag började. Sen vet jag hur jag fungerar. Stöter jag på något spännande kommer jag inte att släppa det förrän det är utrett och publicerat.

En annan sak som har kommit med åren är att jag inte försöker jaga eller pressa fram nya inlägg. Bra eller dåligt? Det är i alla fall en befrielse. Framför allt känns det lustfyllt varje gång man sätter sig ner och skriver något. Själva idén med bloggen med andra ord.

Tack alla ni som skriver till eller lämnar kommenterar i bloggen. Ni är bäst!

Grattis bloggen på 9-årsdagen. Det blir absolut ingen fest idag eftersom jag varit olydig och struntat i bloggen i nio månader. Så blir det ibland när man måste prioritera. Trots det unnade jag mig en Höstnougat som jag hittade i en alldeles för gammal Aladdinask.

Framtiden då? Jodå, visst kommer jag att skriva nya inlägg men jag skall erkänna att det har varit ganska skönt med en bloggpaus. De flesta anar säkert inte hur mycket tid det krävs för att hålla igång en blogg. Ni som har egna bloggar förstår nog detta och jag beundrar er som år efter år oförtrutet publicerar nya och intressanta inlägg.

Nåja, nu när kvällarna är mörka börjar det rycka lite i skrivarfingrarna. Det är ju så fantastiskt kul när man tar sig tid och lär sig nya saker. Nu känns det faktiskt som om det dags att gräva runt lite i Uppsalaleran igen.

Emma och Henri hänger i Uppsala. Foto: Henri Osti, 1902.

Vad skådar mitt högra öga! En spionbild på äppeltillverkarens senaste portabla iSilverplåt. Härligt att kunna visa upp den så här tidigt. Det ser faktiskt ut som man satsat hårt och erbjuder ett exklusivt handtag och blank finish nästa år. En av de nya funktionerna sägs vara att man lyckats eliminera batteriet så att fler bilder kan tas utan uppladdning. Helt galet!

När man ser tillbaka på nyårsfirandet var det betydligt tuffare förr. År 1900 hände detta i Uppsala enligt lantbrukare Anna Karlsson, född 1865 i Råby:

Kring slottet hade dom tjärtunnor som brann, å så sköt dom. Å så ringde det i alla klockor. Det var många som trodde, att det skulle bli nåra omändringar. En del trodde, att Ytterska domen skulle komma. Men det var som vanligt efteråt. Men jag minns hur opplyst det var i stan. Det syntes ända hem till Ytterbacken, hur tjärtunnorna brann. För vi var inte till stan på kvällen.

Nåja, allt detta om skjutandet är upprörande men jag förstår om ni finner andra saker mer omtumlande. Till exempel ser ni att en selfie var skåpmat redan 1902!

GOTT NYTT ÅR!

Det vackra 1600-talsslottet Salnecke.

Grattis bloggen på 8-årsdagen! Japp, i åtta år har jag trixat med den och på senare tid mest tampats med ett antal tekniska utmaningar. Jag sköter all kodning själv så det gäller att försöka hänga med i utvecklingen. Det har faktiskt varit nära att hela bloggen stannat när jag installerat nya versioner av WordPress. Nu har jag rättat de mest akuta felen och jag arbetar på en ny version som är lite mer framtidssäker. Utseendemässigt kommer det inte bli några förändringar för jag gillar den som den är.

Jag har fått frågan om bloggen inte borde anpassas för mobiltelefoner. Jag upplever att de flesta smartphones hanterar WordPress utan problem. Eftersom det är bilderna som tar längst tid att ladda ner känns det fånigt att bygga en mobilsite om man inte fyller den med lågupplösta bilder. Idag är jag inte riktigt villig att göra allt det extra arbetet som krävs för detta. Det är bättre att jag använder den lilla tid jag har till förfogande att fundera på nya blogginlägg, eller hur? ;-)

Jag antar att det är värmen som ger elektroniken en utmaning. Hur som helst så knäppte det till i skärmen i onsdags och allt svartnade. Det här är lite problematiskt eftersom det kunde bero på två saker, skärmen eller grafikkortet. Med mycket möda lyckades jag baxa upp min gamla 21″ Sony Triniton för att testa. Olyckligt nog visade det sig att det var skärmen som lagt av.

Skärmen som jag fick låna

Jag beställde genast en ny och butiken var vänlig att låna ut en begagnad skärm i väntan på den nya. Jag kan däremot meddela att något mer bloggande blir det inte förrän den nya har kommit. Jag har haft förmånen att sitta framför en färgkalibrerad skärm av bättre kvalitet under många år. Låneskärmen är fruktansvärd och flyttar jag huvudet tio centimeter till höger, vänster eller nedåt får jag ett gulstick i bilderna. Flyttar jag däremot huvudet uppåt blir bilderna blåaktiga. Det är meningslöst att lägga ned tid på att fixa några bilder under de förutsättningarna.

För övrigt kan jag meddela att min Sonyskärm nu hamnat på återvinningen (tillsammans med den som gick sönder). Det var en toppskärm för 15 år sedan men visade sig vara bedrövlig. Utvecklingen har verkligen gått framåt. Jag vet inte varför den fått stå och skräpa i förrådet så länge? Den höll dessutom på att bryta ryggen på mig. Skärmen vägde nämligen 31 kg!

I onsdags när brandröken drev in över Uppsala tog jag mig upp till Slottet. Det var väl inte så mycket att se men det kändes som en god ide att dokumentera händelsen.

Röken från branden i Västmanland gjorde inte bara staden disig utan den fick också en något gulaktig ton. Lukten var faktiskt ganska obehaglig och det måste vara olidligt för de som bor närmare branden. Jag misstänker att vi kommer att drabbas av röklukten under fler dagar.

Ah, det har jag glömt att berätta. Bloggen har fått en ny medarbetare… eller nja, det är väl inte riktigt sant. Vad som däremot är sant är att nu finns det ytterligare en anledning att ge sig ut på utflykter.

Det här är den minsta hojen jag haft sedan jag var tonåring men den är precis vad jag behöver, lätt och enkel. Äntligen kan jag sluta med bilåkandet. Bensinslukaren har dessutom varit ett gissel att ta sig runt med. De flesta saker som intresserar mig verkar ligga längs med kurviga småvägar och långt från närmaste parkering. Vägarna är förvisso pittoreska men helt livsfarliga eller omöjliga att stanna på. Det innebär att man får ta sig långa sträckor till fots eller strunta i besöket. Det är skönt att det problemet är borta.

Jag misstänker att det inte finns speciellt många blå skotrar med vit limpa i Uppsala. Den vita sadeln var förövrigt inte riktigt mitt förstahandsval men när det är utförsäljning får man ta vad som erbjuds. Om ni ser den kom gärna fram och säg hej.

Vet ni vad det här är för något? Man ser dessa runda rör rätt ofta längs med järnvägen. Själv har jag faktiskt undrat över dessa tingestar i mer en ett decennium. Jag har gissat på både vind- och bullermätare. Nu är det här säkert inget som normala människor funderar på men som ni vet kan jag haka upp mig på vissa saker.

Under en av mina många resor till Stockholm tog jag mig tid att läsa SJ:s egen tidning som man ibland hittar på tåget. Någon hade frågat sig precis samma sak och skrivit in till redaktionen. Tack för det.

Här förvarar man snöskydd till växlar. Det hade jag nog haft svårt att lista ut på egen hand. Jag har tyvärr ingen bild när dessa snöksydd ligger ute men de består av både skivor och presseningar som man lägger längs med rälen. Det skall hindra snö att fastna i växeln. En annan typ av snöksydd ser man på den undre bilden. Borstar är fästa vid sidan av rälen och även de skall minska risken för att snö och is fastnar i växeln.

Tack SJ, åtminstone blev jag något visare.