Scribo – perspektiv på närmiljön

I går var man bjuden på kräftskiva i det fantastiska vädret. Man kan inte mer än tacka och bocka för det. Alla de traditionella delarna fanns med dock utan de värsta fadäserna.

Barnen som var där tog också dagen med ro. Med var sin hamburgare satte de sig i grässlänten för att diskutera väsentligheter. Jo, jag förstår dem. Det kan ibland vara skönt att komma bort ifrån allt stoj, stök och plattityder som resten av sällskapet sysselsatte sig med.

Denna vecka kom solen tillbaka och det har varit riktigt skönt. Man har kunnat vara ute på sjön nästan varje dag även om vindarna varit obefintliga. Nu skall man verkligen inte klaga på detta. Att bara dra ut genuan och slippa storseglet som ofta skymmer solen kan ibland vara befriande. Låsa rodret, upp med kaffet och boken och sedan långsamt glida över fjärden, det är livskvalitet.

Som ett stort fan av Non Stop har jag alltid undrat vilka smaker de olika chokladlinserna har. Googlar man på saken hittar man många teorier och förslag men inga riktiga svar. På Kraft Foods hemsida är endast fyra av sex färger beskrivna så för att stilla min nyfikenhet ringde jag upp deras kundtjänst. Något direkt svar kunde de inte ge men de lovade att kontakta fabriken och återkomma lite senare. Det tog två dagar innan de hörde av sig men så här i semestertider är det förlåtet. Nu behöver ingen undra längre och det är dessa smaker ni hittar i påsen:

Orange = Apelsin
Röd = Hallon
Gul = Citron
Grön = Ananas
Svart = Vanilj
Brun = Vanilj

Svart och brun har alltså samma smak trots olika färg. Den gröna varianten tycker jag själv är godast men skulle nog tröttna om jag bara fick äta just den. Smakvariationen är ju en av de kvaliteter som gör Non Stop så bra. Konkurrenterna, Smarties och M&M’s, stöter man på då och då men de är alldeles för söta och har för hårt tjockt skal för att falla mig i smaken. Det som slutligen gör Non Stop till min favorit bland chokladlinserna är att den är gjord på mörk choklad. Så mycket godare än de ljusa alternativen.

Glöm det, bonden hann före.

Ibland så kan man inte låta bli att skratta åt sig själv. Den här bilden tog jag en kall eftermiddag dagarna innan nyår. Vintersolen skulle precis försvinna bakom hustaken och de sista strålarna föll på Konserthuset. Jag var ute i ett annat ärende men stannade upp när jag såg byggnaden. Färgerna var helt fantastiska och Konserthuset såg ut att vara klätt i koppar. Vad gör jag? Tar två bilder och går vidare… två bilder!  Man tar sig för pannan. Som vanligt har man lärt sig något men det känns ändå surt när man tänker på alla de missade bilderna.

Jag är en riktig fan av tilt-shift effekten man kan skapa i Photoshop. Att försöka fånga känslan av en miniatyrstad är faktiskt rätt häftigt. När jag gick igenom mina bilder så märkte jag att det inte var många som lämpade sig för ändamålet. Man kan väl säga att grundkravet är att bilden är taget lite uppifrån och att det som skall presenteras redan från början är smått. Bilderna ni tog på semestern över den fantastiska utsikten men gömt i byrålådan för att man knappt ser något och allt är smått och pluttigt är perfekta kandidater för detta. Gräv fram bilderna ur arkivet och börja lek. Det finns guider på nätet som beskriver hur man gör så googla på tilt shift så kommer ni garanterat få massor träffar och inspiration.

I fortsättningen skall jag ha detta i åtanke när jag fotograferar och försöka hitta vyer som passar för tilt-shift effekten. Två bilder har jag trixat med och resultatet blev faktiskt bättre än förväntat. Detta är riktigt kul så det kommer garanterat fler bilder i framtiden. Bilderna är tagna från konserthuset och Skarholmen.

I går när jag var på väg hem så hade det samlats en massa folk runt ett träd vid korsningen gågatan och Bredgränd. Det var självklart vår nya stadsklenod som hedrade Uppsalaborna med sin närvaro. Slagugglan är onekligen mäktig fågel och det är första gången jag själv ser den.

Av en slump hade jag med mig min gamla pocketkamera som jag inte använt på minst ett år. Den dök upp i en låda när jag städade häromdagen och  i brist på en bättre förvaringsplats hamnade den i innerfickan på min jacka. Jag har alltid tyckt att den varit en riktig kanonkamera men det var tydligen en villfarelse. När jag såg skillnaderna i jämförelse med min systemkamera fick jag en liten chock. Lite naivt har jag tänkt att det duger med en pocketkamera för de flesta tillfällen men det gör jag inte längre. Det trevliga är att systemkameran kommer att kännas betydligt lättare att släpa omkring nu när jag förstår hur överlägsen den är.

Jag vet inte hur det är med er andra som fotograferar men varje gång jag tittar igenom de senaste bilderna blir jag besviken. Det finns ofta något oönskat med i bilden eller så borde man fotat i en annan vinkel eller en annan tid på dagen. Det är tur att jag fotograferar saker som står kvar så man kan åka dit igen. Att börja med gatufotografering nu skulle antagligen knäcka mig. Nåja, jag förstår att det är detta som skiljer ut agnarna från vetet så det är väl bara att bita ihop och kämpa på.

En vacker Uppsalabild från mina foton av Grillska gården.

I helgen blev det en ny cykel och det var på tiden. Jag har faktiskt en gammal cykel sedan tidigare men den är riktigt skraltig och därför har den fått stå oanvänd under många år. Att få den körbar skulle kräva ett gediget arbete med tvättning, kedja, växlar, punktering och skrapande kedjeskydd men i slutända skulle jag ändå stå där med en skraltig cykel. Nu när det var rea så slog jag till och efter bara en timme med skiftnyckeln så rullade den. Härligt att slippa meka med skitiga saker.

Jag skall erkänna att jag inte är någon cykelmänniska vilket kanske förklarar lite varför jag låtit den gamla cykeln förfalla. Jag tror inte att den nya cykeln kommer att ändra på detta men man kan aldrig veta. Vad jag däremot vet är att jag flera gånger verkligen har saknat en cykel och det känns otroligt skönt att den nu finns där vid behov. Det skall ju bli fint väder i veckan så en testrunda blir det garanterat.

Nu verkar det som min nya kamera bestämt sig för att börja krångla. Ibland beter sig kameran som om objektivet saknas och man får vicka lite på det för att menyerna ska dyka upp i sökaren. På fotobutiken menade de att om man bara gnuggar lite på kontakterna så blir allt bättre. Det är inte smuts utan oxid eller något liknande som inte har nötts bort då kameran är ny. Säljaren sa att om folk bara bytte objektiv lite oftare i början så skulle kontakterna bli bättre kompisar. Det kan säkert stämma även om jag är lite skeptisk. Gnuggandet är i alla fall gjort och när jag testar här hemma är allt ok. Det är ju lite svårt att provocera fram problemet men om helgens väder tillåter så skall kameran få sig en längre test.

Jag och kameror verkar inte komma helt överens. Min förra pocketkamera överlevde bara ett dygn innan jag tappade den i golvet och knäckte objektivet. Då var det självförvållat och bara att acceptera. Nu hoppas jag innerligt att det inte är ett måndagsexemplar jag köpt för det brukar ta en evighet innan man lyckat få rätsida på det hela.

Jaha, nu är man tillbaka efter nästan två år. Vad hände? Inget speciellt, det kom bara så mycket annat emellan att tiden inte räckte.

Nu känns det dock som om det var dag att börja igen. Mitt intresse för Uppsala och små historiska egenheter har absolut inte minskat under åren utan tvärt om. Att få utforska och leta nya spännande saker ser jag fram emot. Det pågår dessutom väldigt mycket i Uppsala som jag känner att jag behöver kommentera. En annan anledning att börja blogga igen är att jag köpt en systemkamera. Jag tänkte att bloggandet kunde motivera mig att gå ut och fotografera lite oftare. Utan träning kommer jag nämligen aldrig att lämna nybörjarstadiet.

Designen är ny och jag har gottat mig med olika plugins och annat för att göra om sidan.  Uppgraderingen från WordPress 2.0.5 till 2.7 gick nästan smärtfritt. Det blev strul för att jag bytte teckentabell. Jag tvingades rätta alla åäö som plötsligt bytts ut mot konstiga tecken. Vilken tur att jag inte hade skrivit speciellt många inlägg tidigare…

Jag gjorde en rolig upptäckt när jag gick igenom mina fotografier av Gnistarondellen. I hörnet på en av bilderna kan man se undertecknad i en situation som känns lite pinsam så här i efterhand. De som passerade rondellen måste ha undrat vad det var för en tokstolle som hängde i en av lyktstolparna. Jag vill meddela alla trafikanter att det bara var en stackars bloggare som var i desperat behov av en bild till ett inlägg.

Enkelt att blogga. Ha! Det beror nog på vem man är. Med min inställning att inget ska göras halvhjärtat slutar det oftast med jätteprojekt.

I egen regi ska det förstås vara. Först ska ett domännamn väljas. Ångest.

Vilket bloggvertyg är bäst? Mera beslut, mer ångest och massor av forumtrådar att läsa.

Hur ska den se ut? Går igenom säkert 1000 teman till WordPress. Testar massor. Väljer några och börjar prova med egna bilder.

Besöker alla nybörjarsidor om php och CSS jag hittar. Testa, testa, testa.

Det går upp för mig att php och CSS kräver mer arbete än jag räknat med och sänker ambitionsnivån motvilligt. Ångest.

Kommer till insikt att bloggandet är en helt ny värld. Det är absolut inte samma sak som att knåpa ihop några webbsidor och få de indexerade på Google. Nytt att lära: etiketter, bloggportaler, pingar, trackbacks och massor med plugins. Nu börjar självförtroendet och entusiasmen svikta ordentligt.

De nära och kära påpekar att jag har varit frånvarande och tankspridd den senaste tiden. Mera ångest

Efter ett antal veckor med asocialt beteende och kurande framför skärmen finns det ändå kvar en viss hoppfullhet. Bloggen har tagit form och jag kan äntligen börja få fram lite inlägg.

Sista spiken i kistan. Att bubbla av idéer och åsikter är en sak, att sedan överföra dessa till skrift en annan. Uppvaknandet är hemskt. Korrekturläser mina första alster och förstår inte ett ord av vad jag skrivit. Superångest.

Jag lever i förvissningen att skrivandet blir enklare genom övning. Än har jag inte gett upp!