Scribo — perspektiv på närmiljön

Kära läsare, jag börjar med budskapet. Om ni har problem med att lämna kommentarer här på bloggen skulle jag vara tacksam om ni meddelade mig. Mailadressen hittar ni på sidan ”Om Scribo”.

Jag har drabbats av spamkommentarer under en längre tid. Tidigare använde jag mig av Askimet som spamskydd vilket antagligen är det mest använda tillägget till WordPress. Den fångade upp allt men sparade spamkommentarerna i en modereringskö. Det visade sig att med jämna mellanrum hamnade även helt legitima kommentarer i filtret vilket gjorde att jag inte vågade rensa kön automatiskt.

Det här kunde jag hantera när det bara kom ett fåtal skräpkommentarer i veckan. Nu bombarderas jag med ibland flera hundra per dag och då börjar det bli tidsödande att se om Askimet har gjort några felbedömningar.

Efter en noggrann undersökning har jag nu bytt till ett spamskydd som heter Anti-spam. Det smarta med den här pluginen är att den lägger till några dolda fält i kommentarsfunktionen som en vanlig besökare inte ser. Det mesta av skräpkommentarerna genereras maskinellt och dessa spambotar försöker fylla i alla fält, även de dolda. Det här resulterar i att det blir enkelt för spamskyddet att rensa bort dessa kommentarer.

Efter bytet har jag gått från hundratals skräpkommentarer i veckan till noll, nada. Vilken befrielse! En annan fördel med det nya tillägget är att man inte behöver trixa med några inställningar. Det verkar som om allt fungerar men man blir alltid lite orolig när man installera en ny plugin, det är därför jag frågar.

Om ni är sugna på att byta spamskydd tänk på att just det här tillägget inte fungerar för alla. Det är inte kompatibelt med vissa kommentarstillägg som till exempel Jetpack Comments och vissa kontaktformulärer.

PS. Jag köpte en burk SPAM för att ta en bild till inlägget. Nu undrar jag om ni har några tillagningstips då jag aldrig ätit detta tidigare. Ingen brådska, sista förbrukningsdag är i mitten på 2016 :)

God Jul!

Under julen skall man vara positiv men idag kände jag inte för det. Jag gick igenom några äldre bilder och blev påmind om hur Uppsala förändras. 99 av gångerna tycker jag att det är ok för jag vill att Uppsala skall utvecklas och växa men ibland blir det bara så fel

Jag tror inte våra beslutsfattare är onda, de silar mygg eller ser inte skogen för alla träden. Om de haft en känsla för Uppsala hade vi säkert sluppit förslag som vykortsstånd i Linnéträdgården, funkishotell i Odinslund eller enorma kotorskomlex vid Botaniska trädgården.

Ta till exempel frågan om Uppsalas siluett. Som ni vet har man bråkat om den i decennier. När det slutligen tas några beslut blir det oftast väldigt konstigt. Orsaken är helt enkelt att man inte vet vartifrån man skall titta (oavsett hur många konsulter man plockar in). En av de vackraste vyerna över Uppsala har man från Galgbacken. Slottet, Domkyrkan, Helga trefaldighets kyrkan och Gustavianum i en fin rad och avbildat av många konstnärer. Pang! där slog man upp polishuset, en 70-talskåk som lämnar mycket att önska.

Saken är den att det går att bygga i Uppsala, i massor. Problemet är bara att man hela tiden gör det enkelt för sig. Det som är riktigt obehagligt är att man dessutom tar våra arkeologer som gisslan. Om de inte hittar något så är det fritt fram att skövla. Uppsala är så mycket mer än det. Konstnärer och författare ha avbildat och skrivit om staden i hundratals år. Låt oss hitta guldklimparna även i detta och låt oss bygga en stad som tar vara på det.

En salut för bloggen på 7-årsdagen.

Jajamänsan. Nu har bloggen varit igång i sju år. Inte illa även om det har varit lite stillsamt den senaste tiden. Som jag nämnt flera gånger tidigare, det finns gott om idéer men tyvärr väldigt lite tid. Jag skall försöka pyssla om den lite mer i framtiden.

Som ni vet baseras den här bloggen i huvudsak på mina utflykter och saker som man kan åka ut och titta på. Nu har jag bestämt mig för att skriva lite fler inlägg som saknar denna koppling. Orsaken är att jag har gjort väldigt få utflykter det här året, däremot har jag plöjt igenom en hel del gamla böcker om Uppsala. Det vore synd att inte sprida den kunskapen vidare särskilt som mycket av informationen saknas eller är väldigt tidsödande att gräva fram på nätet. Jag hoppas att ni kommer att uppskatta inläggen när de väl dyker upp :)

Ett busshållplatsinlägg, ja varför inte? I brist på utflykter blir man lite desperat ibland. Dagen till ära skulle det kunna vara ett mycket långsökt aprilskämt. Nu tror jag inte riktigt inlägget når upp till den nivån.

Fickhållplats

Klackhållplats

Timglashållplats / Dubbel stopphållplats

Enkel Stopphållplats

Körbanehållplats

Vägrenshållplats

Glugghållplats

Avskild hållplats

Det här handlar egentligen om all den överskottsinformation som man får genom bloggandet. För det mesta är det väldigt trevligt med ny kunskap men ibland blir det fel. Busshållplatser är ett typiskt exempel på sådan information.

Ända sedan jag lärde mig detta har jag inte kunnat få ut informationen ur skallen. Varje gång jag passerar en busshållplats tänker jag ”Oj, titta där, en klackhållplats” eller ”Ja det där var en typisk fickhållplats”. Det är precis som när man har en melodi i huvudet som man inte kan sluta nynna på.

Jag misstänker att de flesta som läser den här bloggen inte har försökt lära sig namnen på olika typer av busshållplatser. Nu sprider jag informationen vidare som ett dåligt aprilskämt. Kanske kan jag bli av med denna fixering om någon annan får den. Berätta gärna om jag lyckats med min onda plan ;)

Hur är det själva, har ni liknade hang-ups på saker som inte är speciellt livsavgörande? Själv har jag faktiskt en till som jag kanske kan berätta om i en annan bloggpost.

En tidig promenad på julaftonsmorgon. Stan är tom och kommersen har inte starta ännu. Det var skönt att få vandra runt i stillhet även om snön stack i ansiktet, lite som att ta ett djupt andetag innan ruschen. Nu skall bara de sista klapparna slås in innan det är dags att umgås, äta och lyssna på julklappsrim.

Jag önskar er alla en riktigt God Jul!

Grattis bloggen! Jag skall erkänna att jag höll på att missa bemärkelsedagen men kom på det i sista sekund. Som ni säkert märkt har jag tvingats prioritera andra saker än bloggen den senaste tiden.

Hur som helst, det är fantastiskt att man hållit på med detta i 6 år. Det roliga är att bloggandet faktiskt blivit enklare eller rättare sagt mer avslappnat med åren. Tiden har nog gjort att jag verkligen låtit den bli den hobby, utan prestationsångest och deadlines, som var tanken.

En annan kul sak är att det bara känns som första halvlek. Jag skriver ju ner alla idéer jag får och det kommer även in fina tips från läsare. Det här har gjort att de börjat samlas på hög, en riktigt stor hög. Som ni förstår är det här ett angenämt problem. Någon idétorka lär jag inte drabbas av under de närmaste åren.

Jag måste också säga att det är otroligt givande när man upptäcker att det finns läsare som gillar det man skriver. Det går aldrig att tacka nog för den inspirationen. Tack allihopa!

Nu har jag varit ute på min första svamppromenad i Lunsen. Det gav två nävar kantareller vilket var tillräckligt för ett par ordentliga svampmackor.

Överlag så var det väldigt tomt på svamp. Det stod någon halvtorkad flugsvamp här och där och kantarellerna var väl i princip den enda svampen jag hittade. De växte djupt nere i mossan och fanns i två varianter, riktigt stora eller pärlstora skott hur man nu skall tolka det.

Det är möjligt att det finns andra sorter där ute men det är inget för mig. Jag har flera gånger blivit bjuden på blandsvampsanrättningar men de är oftast en besvikelse. Nä, jag håller mig till fyra sorter: kantareller, trattkantareller, gul trumpetsvamp och Karljohan. Goda och lätta att känna igen.

Igår passerade jag en av de nya Fru Gårman skyltarna som finns här i Uppsala. Jag tog några bilder men tänkte till både en och två gånger innan jag bestämde mig för att visa dem här på bloggen. Debatten om skyltarna har nämligen spårat ur allt för många gånger. Nu är detta ett fenomen som finns i staden och därför tillåter jag mig att ha en åsikt.

Det jag reagerar på är att man inte använt sig av den självklara lösningen och skapat en könsneutral skylt. Genom att ha två olika skyltar känns det som man förstärker skillnaderna istället för tvärt om. Att fortsätta stilisera halvägs gör ju dessutom att man ofta måste förstärka de stereotyper som många säger sig vilja motverka. Här har man onekligen gjort en tankevurpa.

Det finns dock en annan mycket viktig punkt som jag saknat i debatten. I det här fallet kanske det inte skapar några större problem men det är en viktig principiell fråga. Låt mig förklara:

Om jag åker till ett annat land och möter olika vägskyltar, oavsett hur snarlika de är, så förutsätter jag att dessa skillnader har ett trafikrelaterat syfte. Däremot skulle jag inte i min vildaste fantasi utgå ifrån att det fanns olika skyltar för samma sak på grund av politiska symbolfrågor som inte rör trafiken. Det är ju som att leka gissningsleken med trafikanterna. Trafiken är helt enkelt inte en plats för tveksamheter! Här har man frångått tummregeln att vara så tydlig som möjlig utan att motivera det med trafiksäkerhet. Det finns det inga ursäkter för.

PS. Varför använder man ordet ”fru” vilket jag upplever som tillhörande ”herr”. Borde man inte använda betekningen ”dam” eller liknande?

Upprustning av Dag hammarskjölds väg. En beläggning av betong läggs mellan Grindstugan och Flottsund. Foto: Paul Sandberg, 1935

Jag har tagit mig en liten funderare på det där med att dokumentera det ”ointressanta”. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg men jag tycker det är ett intressant ämne som jag vill spåna vidare på.

Idag är vi väldigt tacksamma över att fotografer som Alfred Dahlgren, Gunnar Sundgren och Paul Sandberg tog sig tid att fara runt och avbilda Uppsala. Dahlgren hade till och med ett uppdrag av kommunen att fotografera staden i början av 1900-talet. Lite kul med just hans bilder är att han skötte sitt uppdrag på söndagar vilket resulterade i att bilderna är väldigt folktomma. Hur som helst, de har gett oss en fantastisk bildskatt.

Idag har ju kameran fått en enorm spridning och vår omgivning blir dokumenterad på ett helt annat sätt. Frågan är om det vi hittar i dagens kameror är det som våra historiker kommer att leta efter. Visst, våra etnologer kommer att äska bilderna på våra påskmiddagar och dylikt men det är ju inte allt.

Arbetet pågår med att färdigställa Idunspången. Tydligen en mycket exklusiv bild?

Jag vill påstå att på vissa områden är det inte bättre än för hundra år sedan. När jag till exempel fotograferade Idunspången för något år sedan kom jag i samspråk med byggledaren. Först undrade han vad jag var för en filur som sprang runt och fotograferade allt. När jag förklarade vad jag höll på med så blev han väldigt intresserad och till och med frågade om jag kunde skicka några bilder. Tydligen tog de inga bilder själva och det gällde faktiskt i princip alla byggen. Om det över huvud taget togs några bilder så var det lokalpressen som var där och rapporterade.

Det är ju tydligt att vi missar mycket som sker runt omkring oss och som kanske borde få lite mer uppmärksamhet. Då och då får jag frågor om bilder på hus innan fasadrenoveringar, ombyggda vägar och liknade så intresset finns. En annan sak som man ofta glömmer bort att dokumentera är kontor och arbetsplatser. Jag har sett väldigt roliga bilder på min egen arbetsplats där föråldrade terminaler och askkoppar fyllde skrivborden.

Renovering av Järnbron. Foto: Romson 1931

Sen är det nog så att många tycker att har man fotat ett vägbygge så har man fotat alla. Jag vill påstå att det är tvär om. Varje händelse har sin egen historia. Jag har försökt hitta byggbilder till både på Luthagsesplanaden och av E4 till Stockholm (1972) med nedslående resultat. Jag tänker också på de bilder som jag faktiskt använt här på bloggen. Visst är det kul med dessa byggbilder och det ger en helt annan känsla än att se bara få se slutresultatet. Frågan är vem som tar dem nu?

Baksidan av Uppsala Centralstation under förändring. Något för framtida historiker?

Nu finns det faktiskt några undantag och det tydligaste exemplet är museiföreningen som har hand om Lennakatten. De dokumenterar vartenda litet steg som tas i bygget av deras nya spår och har gjort så under lång tid. En helt fantastisk skatt för den som senare vill skriva om det. Jag undrar om någon har brytt sig om de övriga delarna av stationen?