Scribo — perspektiv på närmiljön

Har ni sett den här konstiga betongbyggnaden? Själv har jag faktiskt sneglat på den under flera år då den vintertid syns ganska bra från Stålgatan. Nu tog det ända fram tills förra veckan innan jag stannade till och undersökte den närmare. Det är faktiskt inte en dag för sent. Den kommer snart att försvinna bakom grönskan.

Jag skall erkänna att jag inte har en aning om vad det är för något. Det kanske inte är en speciellt hoppfull start på det här inlägget men jag har inte lyckats komma upp med en enda vettig förklaring. Som ni ser är den övergiven och delar av den har börjat rasa ihop. Det minskar dock inte min nyfikenhet. Vad gör denna betongbunker här ute?  Tillhörde den värmeverket, försvaret eller något annat?

Den östra ståldörren.

Den södra dörren.

Den enda någorlunda detaljerade karta är från 1952. Här kan man se en liten tillfartsväg in mot höjden. Nu kan det lika gärna vara en tillfartsväg för jordbruket som en väg fram till byggnaden. Frågan är om den ens existerade vid den här tiden.

Byggnaden har ståldörrar både i öster och söder och jag misstänker att det inte är någon vanlig jordkällare. Området saknar tidigare bebyggelse vilket annars skulle kunna vara en ledtråd. Om jag var tvungen att gissa på något så skulle det vara att den uppfördes i samband med värmeverket i början på 1960-talet.

Karta från 1952.

Egentligen skulle jag vilja springa dit med en spade och gräva fram dörren så att den går att öppna. Kanske skulle en titt inuti ge några fler uppslag. Nu vet jag att det inte kommer att ske så jag ställer frågan till er. Är det någon som vet vad denna betongkällare har används till?

För övrigt kan det väl nämnas att den skogsbevuxna kullen bakom bunkern benämns som ”Område med fornlämningsliknande naturbildningar” i Fornsök. Det skall vara några oregelbundna högar och en vall. En kort vända inne ibland snåren gav dock inget ytterligare att berätta.

Vad säger ni? Själv har jag som sagt ingen aning…

Länk till platsen på Google Maps.

Hej igen. Nu är det dags för ett nytt mysterium. Jag har sugit på den här karamellen ett tag eftersom jag först ville gräva runt lite på Stadsarkivet. I vanlig ordning drog det ut på tiden.

Tipset fick jag av en läsare redan i mars. Han skickade en bild på en sten som sitter inmurad i det gamla tingshuset i korsningen S:t Olofsgatan och Storgatan. Han funderade på om detta kunde vara en rest från huset som tidigare stod här?

Tingshuset uppfördes 1956-1957 och ersatte en byggnad som gick under namnet ”Kyrksalen vid Österplan” eller ”Österplans kyrksal”. Det var en imponerande byggnad och idag förvånas man över beslutet att riva den.

Kyrksalen, bild tagen  från järnvägen. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02

Kyrksalen, bild tagen från korsningen  S:t Olofsgatan och Storgatan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02

Salen uppfördes troligtvis 1891. Jag har hittat en situationsplan över kvarteret godkänd i juni 1892 där byggnaden finns avritad.

Enligt uppgift byggde man kyrksalen av två anledningar. Den ena var för att man inte tyckte att Domkyrkan passade för vardagsgudstjänster. Detta berodde troligtvis på Helgo Zettervalls stora ombyggnad av Domkyrkan (1886-1893). Den andra anledningen var att skolorna öster om järnvägen saknade en samlingslokal.  Nedanstående ritning över kyrksalen har en tydlig rubrik som säger ”Samlingssal för folkskolan”.

Ritning över kyrksalen vid Österplan.

Tyvärr hittar jag inget årtal på ritningen. Det gör det svårt att avgöra om det är den ursprungliga ritningen eller om den beskriver en ombyggnad. Ritningen är stämplad med namnet C. A. Ekholm som var stadsarkitekt i Uppsala mellan åren 1887 och 1913. Det bör nämnas att runt 1890 så pågick en diskussion i kyrkostämman om en ny kombinerad skol- och kyrkobyggnad. Det fanns även ett färdigt förslag på en ny byggnad i kvarteret Nanna som senare avslogs.

Nå, åter till den mystiska stenen. Jag kan konstatera att den inte finns med på arkitekten Bengt Kockens ritning från 1956. Det som är intressant är att även muren saknas. Den har alltså uppförts vid ett senare tillfälle.

Det är möjligt att man hittat stenen i samband med murbygget och valt att återställa en bit av kyrksalen. En annan tanke är att det är ett ganska dåligt droppskydd för den glipa som finns mellan muren och fasaden. Marmorstenen är onekligen en udda detalj vilket får en att börja fundera.

Det hade varit kul att hitta en ritning på muren och se om stenen fanns med. I väntan på att den dyker upp får det här mysteriet nog vara olöst. Själv tänker jag  ändå låta stenen, oavsett dess ursprung, påminna mig om den vackra kyrksalen som en gång stod här.

Nu har det dykt upp ett nytt mysterium här i Uppsala. En observant läsare har hittat en konstig stolpe som står mellan Svandammen och Svettis. Han undrade om den hade någon koppling till spårvägen som en gång i tiden passerade utanför Svettis.

Jag blev självklart oerhört nyfiken och gav mig ut för att titta på stolpen. Trots att jag undersökt den noga vet jag fortfarande inte vad det är för något. Jag kan i alla fall säga att när jag såg den var min första tanke att det var en gammal dricksvattenfontän. Det utesluter förstås inte att det är någon spårvägspryl.

Jag hittade två bilder som kanske kan ge några ledtrådar. Båda bilderna saknar tyvärr årtal men det går i alla fall att bestämma vilken som är äldst.

Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM

På den äldre bilden ser vi Svettis och en av spårvägens kontaktledningsstolpar. Här saknas den mystiska stolpen. Att jag nämner kontaktledningsstolpen är bara för att visa att spårvägen fanns innan stolpen dök upp. Det var ju det frågeställaren undrade över även om det inte bevisar något. Spårvägen förändrades och byggdes om ett flertal gånger under de 47 år som den existerade.

Foto: Uppsala-bild, årtal okänt. UM

På den yngre bilden, där Sjukhusvägen har fått en fin beläggning av smågatsten, hittar vi både kontaktledningsstolpen och den mystiska stolpen.

Foto: Uppsala-bild, årtal okänt. (crop) UM

Här har jag förstorat bilden och nu ser man något mycket spännande. Marken har höjts med minst 30 centimeter sedan bilden togs och idag är det bara en del stolpen som syns. Under jord döljer sig foten av stolpen som består av ytterligare en stor kula.

Visst är det ett härligt mysterium. Stolpen verkar solid men tittar man närmare på de två armarna finns det en tapp i varje ände. Är det möjligt att man lött igen ett tidigare hål i toppen på dessa? Min första tanke kanske inte var så dum, den om dricksvattenfontänen. Det känns i alla fall som det saknas något och jag vill verkligen montera fast något på de där tapparna, frågan är bara vad?

Som sagt, jag har inget svar på denna gåta men vad säger ni? Har ni några gissningar? Någon av er kanske besökte Svettis i sin ungdoms dagar och vet exakt vad detta är för något?

PS. Glöm inte bort att mysteriet med stolpen i Odinslund fortfarande är olöst.

Jag vet inte om ni sett den förut men det finns en gammal allé vid den plats som historiskt sett kallas Glädjen. Numera ligger det en bensinmack här och på andra sidan gatan hittar ni allén.

Jag har gått och funderat på den där allén ganska länge men inte tagit mig tid till att kolla upp den. Häromdan satte jag mig ner och började leta information och som vanligt dök det upp saker som man inte väntat sig.

Allén visade sig var en del av huvudvägen in till Kungsängens gård. Det som överraskade mig var att det som jag trodde var ett vagnslider visade sig vara en port för huvudvägen in till gården. Som ni ser på kartan från 1952 fick alla som kom norrifrån passera genom den.

Karta 1952

Vimpeln i toppen på ladan säger 1925 vilket stämmer med informationen i Svenska Gods och Gårdar. Här nämns det att en loge och lada uppförs detta år. Gården är äldre och verkar vara uppförd runt 1860 men ni kan läsa mer om den här.

Jag hade hoppats att jag skulle hitta något om Glädjen. Tyvärr visade det sig att det var ganska tunnsått med information. En uppgift säger att namnet skall finnas markerat i en karta från 1699. Tyvärr har jag  inte lyckats hitta den.

Kungsängens gård. Glädjen i fonden uppe till höger. Foto: Flygtrafik AB, 1947 (crop)

På 1700-talet flyttas Glädjen norrut. I en gammal karta från 1763 hittar vi både Gamla och Nya Glädjen. Det som är skumt är att i en karta från 1816 så har Glädjen flyttat tillbaka. Här har nämligen Gamla och Nya Glädjen bytt plats.

I några kungörelser från 1830-talet nämner man ” Värdshuset Glädjen 1/8 mil från Kungsängstullen”. Tydligen fanns det en krog här och enligt kungörelserna hölls auktioner här ute där man sålde mark och egendomar.

Glädjen 1860-talet. Foto: Okänd (crop)

Slutligen hittade jag en bild från 1860-talet där man kan kan se Glädjen i fonden. Det är extra kul när man kan hitta så här gamla bilder på något.

Kungsängens gård på Google Maps.

Jag irriterar mig ofta på den fantasilöshet som utmärker den senaste tidens byggande i Uppsala. Den vita och gråa nyfunkisen har dominerat under decennier och platser där det funnits möjlighet att ta ut svängarna har ofta fått en kontorsbyggnad av billigaste och enklaste sort.

Nu har debatten kommit igång igen i samband med Universitetets planer på en monstruös 7-våningsbyggnad vid Botaniska trädgården. Personligen håller jag med dem som tycker att byggnaden är totalt fantasilös och mest liknar en strandad Ålandsbåt. Det huvudsakliga problemet är dock att det är fel hus på fel plats.

Av någon outgrundlig anledning verkar det värsta skällsordet inom arkitektkretsar vara pastisch. Fråga mig inte varför? När det gäller nyfunkisen och intetsägande glasfasader så verkar man kunna upprepa sig i evighet. Jag är faktiskt förvånad över att stora glasfasader fortfarande anses som moderna trots att de uppförts under närmare hundra år. Om något skulle kallas pastisch är det väl dessa?

För att inte bara klaga så började jag fundera på vilka stildrag som skulle kunna vara speciella för Uppsala. Då menar jag inte de klassiska stilarna som till exempel jugend eller nationalromantik utan något som bara finns i Uppsala. Något som arkitekter kan inspireras av och skapa någon som har Uppsalaanknytning.

Edlingska gården.

Walmstedtska gården.

Det första som vi i Uppsala garanterat är ensamma om är vår Uppsalapanel. Där har vi flera fina exempel som till exempel Edlunska gården och Walmstedtska gården eller varför inte den gamla fackskolan på Trädgårdsgatan. Det som är karakteristiskt med denna paneltyp är det längsgående listverket under fönstren och indelningen med stående brädor.

Enligt boken Uppsalas stadsbild, Ola Ehn 1991, kan en orsak till att vi fick en egen stil bero på att vi i motsats till andra städer lät våra timmerhus stå oklädda. Vi nöjde oss med lite färg och spackel och det var först när det var dags för ombyggnad som panelen kom på plats. Utan tradition och förlagor var det kanske lätt att i stället försöka efterlikna de mer ståndaktiga puts- och stenhusen. De byggnader med Uppsalapanel som jag känner till fick den under 1860-talet.

Skisser ur Rudbecks Atlantica av Gamla Uppsala kyrka.

Den andra lokala stilen är kanske lite mer långsökt och jag får väl lägga till en lite brasklapp angående en viss tvetydighet i källorna. Enligt uppgift skall det ha varit vårt eget universalsnille Olof Rudbeck som kom upp med idén. Inspirationen var hans föreställning om hur det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala var utformat. Han skall till och med försökt introducera stilen som den nya ”Svenskstilen”. På 1670-talet uppfördes två hus enligt ritningar av Rudbeck.

 Schefferus bibliotek.

Olof Verelius bostadshus. Måling av Johan Gustaf Härstedt, årtal okänt. UUB

Olof Verelisu bostadshus vilket revs 1906. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

De byggnader som nämns är Johannes Shefferus bibliotek och Olof Verelius bostadshus uppe vid Kamphavet (idag Martin Luthers Kings Plan). Utformningen är väl egentligen medeltida med sina blindarkader (eller vad den arkitektoniska termen är?) men det är väl inte så konstigt med tanke på förlagan. Han förfinade även byggtekniken genom att låta väggarna bli tunnare och tunnare ju högre upp man kom för att spara på material. Det bör nämnas att mansardtaket på Verelius bostad tillkom på 1700-talet och är inte originaltaket.

Det här är åtminstone några saker som våra arkitekter kan inspireras av och det finns säkert fler exempel. Om ni känner ni till fler byggstilar som är specifika för Uppsala skulle det vara kul att få höra om dessa.

I somras dök jag på namnet Gröna kullen i några äldre texter. Först var jag väldigt vilsen men efter att ha grävt lite djupare visade det sig att det var namnet på resterna av slottets sydvästra delar. Titta på bilden nedan så förstår ni säkert hur namnet uppstått.

Gröna kullen. Foto Henri Osti, årtal okänt. UUB

Om ni inte känner igen er riktigt så beror det på att bastionen inte återställdes förrän på 1940-talet. Det var dåvarande slottsarkitekten Viking Göransson och landsantikvarien Nils Sundquist som drog igång restaureringen. Vi kan tacka dessa herrar för att vi har en sådan fin bastion idag.

Ruinen är en lämning efter den stora stadsbranden 1702 som skadade slottet svårt. Först hade man inga planer på bygga upp slottet och det stod övergivet i decennier. 1744 får slutligen hovarkitekten Carl Hårleman jobbet att renovera slottet men han fokuserar bara på de östra delarna och det sydvästra tornet och bastionen lämnas åt sitt öde.

Handteckning av Erik Dahlbergh. Slottet innan branden 1702, från söder.

”Mur vid Gröna kullen i Slottsbacken”. Bildbeskrivning av fotograf A F  Schagerström 1913. UM

Från ”gröna kullen”. Litografi från 1870 av Alexander Nay. (crop) UUB

Gröna kullen verkar alltså ha varit ett vedertaget namn på ruinen sedan 1800-talet och ända fram till 1940-talet. Visserligen nämns namnet ”Gräsgårdsbastionen” i vissa källor men jag har fått uppfattningen att det namnet inte var så känt utanför den akademiska världen.

När jag väl fått klart för mig vad Gröna kullen var för något hamnade jag osökt in på bastionens nuvarande namn. Namnet Bastion Gräsgården har faktiskt varit lite av ett mysterium för mig. Man skulle ju kunna tro att det skulle räcka med en enkel sökning på nätet, men icke. Det som förvånade mig var att ett besök på museet Vasaborgen inte gav någon ytterligare information. Man kan ju tycka att de som visar upp bastionen och resterna av 1500-tals slottet borde veta detta.

Innifrån tornruinen.

Modell av Gustav Vasas 1500-tals slott. Som ni ser saknas långslottet som började byggas på 1580-talet under Johan III ledning.

Det var först under ett besök på Upplandsmuseet som jag kom närmare en förklaring. I boken Trädgårdskonstens historia i Sverige, Sten Karling 1931, finns det ett avsnitt som är intressant. När Gustav Vasa uppför slottet på 1500-talet så anlägger han en trägård uppe på bastionen, tydligen enligt dåtiden senaste mode inom trägårdskonst. I räkenskaperna för år 1558 heter det: ”Fyllt vid den stora posteten, som var aktad till en örtagård. Där till dagsverken 2524.” Sten Karlig skriver också följande: ”Framgent kallades denna kilformiga, höga, stenterrass gräsgårdsbastionen, ett namn som den på sätt och vis än idag förtjänar”.

Just benämningen gräsgård för en trädgård av något slag finns beskrivet i ännu äldre källor. Vid Vadstena kloster hade heliga Birgitta planlagt en så kallad gräsgård, ett gräsbevuxet område med träd och blommande örter. Där kunde nunnorna ta sig en promenad och få en stunds vila från sina ordinarie sysslor. Vi får väl anta att även kung Gustav då och då tog några stärkande steg i trädgården uppe på bastionen.

Ända sedan jag var liten har jag ritat fabriker med skorsten och sågtak, precis som på vägskylten. Av någon konstig anledning började jag fundera över detta och det slog mig att dessa sågtak eller sågtandstak numera en utdöende sort. Som ni säkert förstår var jag tvungen att se om det fanns några här i Uppsala.

Resultatet blev magert och jag har faktiskt bara hittat ett med de klassiska fönstren som pekar mot norr. Detta gör taket till en riktig raritet och man bör nog ta sig en funderare på om det borde skyddas på något sätt?

Taket hittar ni ute i Boländerna, närmare bestämt på Bergsbrunnagatan. Det sitter på en byggnad som uppfördes runt 1949 åt AB Hjalmar Söderberg, en av Sveriges största konfektionsindustrier på sin tid. Byggnaden med sågtaket var tillskärnings- och sysal.

Inom samma byggnadskomplex finns det även en länga med veckat tak. En vacker arkitektonisk detalj som tar en tillbaka till 1950-talets industriarkitektur. Jag vill också poängtera att skorstenen antagligen är den sista större tegelskorstenen vi har kvar i staden. Utan att ha undersökt saken närmare så kan jag bara nämna en till och det är en betydligt mindre skorsten på Tullgarns gjuteri.

Vi får väl se vad som händer med taket den dagen man börjar utveckla stadsdelen. Själv hoppas jag att byggnaden får vara kvar och kan användas till något vettigt. Takfönstren är ju byggda för att släppa in mycket ljus så varför inte göra om byggnaden till en konst- och utställningshall? Den kanske till och med kunde vara en plats för vårt omdebatterade konstmuseum?

Uppdatering: En läsare hittade ytterligare ett sågtak som ni kan läsa om i kommentarerna. Häromdagen passerade jag byggnaden och passade självklart på att ta en bild av taket. Byggnaden hittar ni längs med Ultunaallén.

Ni har säkert sett att man ställt upp stora plåtblommor i Gnistarondellen. De är skapade av konstnären Anette Wixner och skall föreställa kungsängsliljor, linneor och backsippor. Det är ett samarbete med Skrotcentralen här i Uppsala och jag misstänker att de vill ha tillbaka plåten när visningen är klar. Blommorna sattes upp i maj under Linnes födelsedagsvecka och kommer att plockas ned nu i september. Jag är som vanligt ute i sista minuten.

Gnistarondellen är för övrigt lika tråkig som vanligt, förutom blommorna då. När man väl plockar ner dem står vi där med vår ogräsfläck igen. Tack och lov har man tagit bort jordhögarna som jag skrev om 2007 men det är ändå en pinsamt tråkig entré till staden. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att göra något vettigt av denna rondell? Den har varit uppe till diskussion ett flertal gånger de senaste decennierna men fortfarande velar man hit och dit. Varför inte utlysa en arkitekttävling eller något?

PS. Den här gången undvek jag att  klättra upp i någon stolpe trots att det var lockande :)

För ett tag sedan besökte jag en radby och tänkte att det kunde vara kul att se en annan variant av bystruktur. Denna gång gav jag mig iväg till Viby by strax norr om Sigtuna som är en oskiftad klungby. Vad som kännetecknar en sådan by är att husen ligger spridda utan någon egentlig ordning och det är landskapet som fått bestämma dess placering.

Som jag tidigare berättade i mitt inlägg om Huddungeby radby så splittrades de flesta byarna under de skiftesreformer som genomfördes på 1700- och 1800-talet. Orsaken till att Viby by inte drabbades av samma öde berodde på att all mark tillhörde Venngarn. De som bodde i byns gårdar var torpare och ägde ingen mark som behövde delas upp.

Ett litet tips är att besöka Ekeby by som ligger närmare Uppsala. Den är visserligen ingen klungby utan en radby men den är sagolikt vacker och helt unik med sin bevarade ringgata.

Viby by har en lång historia som troligtvis började redan på 1100-talet. Man har hitta murrester i byn som man misstäker är ett klosterbyggnad. Enligt en källa skall några munkar ha börjat resa klostret 1164. Tyvärr blir det inte långvarit för tjugo år senare flyttar man det till Julita gård i Södermanland.

På 1500- och 1600-talet bestod byn av tre gårdar vilket hade vuxit till åtta på 1700-talet. Husen som vi ser idag är från 1700- och 1800-talet.

Klungbyn var den bystruktur som var vanligast i mellansverige innan skiftesreformerna. Trots det är Viby by unik i Sverige eftersom den är bevarad i sin helhet. Byn blev statligt byggnadsminne 1940.

Viby by på Google maps.