Arkiv för 'Broar & Vattendrag'

Libron och Librobäcken

19 september 2011

Libron, Börjegatan passerar över LibrobäckenLibrobäcken rinner under Libron

Bron över Librobäcken längs med Börjegatan heter numera Libron. Namnet blev officiellt den 14 september sedan mitt namnförslag godkänts av namngivningsnämnden i Uppsala.

Libron, skifteskarta från 1823 över Husby, Överby och Grängberga.
Libron, skifteskarta från 1823 över Husby, Överby och Grängberga.

Libron är ett gammalt namn och egentligen ingen nyhet. Jag skickade in förslaget eftersom jag tyckte det var synd att namnet inte användes. Det kändes också viktigt att tydliggöra kopplingen mellan Libron, Librobäcken och stadsdelen Librobäck. Det är bron som gett de senare sina namn. Nu är det väl få som svischar förbi här som överhuvudtaget märker att de passerar över en bro. Går man däremot på cykelbanan bredvid får man en närmare koppling till ån och är inte trafiken för intensiv kan man faktiskt höra den porlande bäcken.

Libron i databasen BaTMan

Dagens bro ligger nästan exakt på samma plats som den gjorde för 190 år sedan. Även vägsträckningen är densamma även om vägen gått och blivit en bred genomfartsled. Det senare gjorde faktisk att jag var lite osäker på om det fortfarande var en bro. När man tittar i Vägverkets databas BaTMan (fungerar inte i Firefox) så är den klassificerad som bro. Här hittar man faktiskt namnet Libron även om det står inom parentes. Det som skapade problem är att det står byggår 1938 vilket måste gälla en tidigare bro.

För att vara helt säker fick jag helt enkelt åka ut och mäta. Ibland när man bygger nya vägar sätter man dit rör eller några små kulvertar som inte har mycket med broar att göra. Om ni någon gång funderar på att namnge en bro kan det vara bra att veta att enligt Trafikverket måste en bro ha en minsta spännvidd på två meter. Libron visade sig ha en spännvidd på ungefär 3,5 meter.

Man hittar mycket spännande när man letar information. I namnspalten, UNT 1984-09-11, försöker Mats Wahlberg reda ut Librobäckens ursprung. Han säger att det inte finns någon tolkning av namnet men i en text från 1472 nämns ”almenavægen till Lyabro”. Denna väg tror man är Börjegatan vilket gör att ett äldre namn på bron är Lyabron. Han fortsätter med att förledet ly- kan tolkas som adjektivet ljum och kanske hette ån tidigare Lyaån, den ljumma ån. Sedan nämner han några andra exempel på hur y bytts ut till i för att slutligen slänga in en brasklapp. Förledet Lya- kan härstamma från ordet lya (djurbo) vilket gör att vi hamnar på ruta ett igen :)

Libron på Google Maps.

Broar över Fyrisån, Kvarnbron

15 september 2011

Kvarnbron vid Kvarnholmen, Uppsala

Jippie, ytterligare ett av mina namnförslag antogs den 14 september av namngivningsnämnden i Uppsala! Nu är det officiellt att Uppsalas äldsta stenbro heter Kvarnbron.

Någon kanske tycker att det har ju bron alltid hetat. Helt korrekt, det är det vanligaste namnet man hör i samtal men även det som oftast dyker upp i olika källor. Problemet är att det ändå  blir en viss förvirring när det inte finns något officiellt namn. Allt för ofta måste bron förklaras med ”bron vid…” och så vidare. Jag tycker dessutom att bron inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Den hamnar ständigt utanför alla uppräkningar och listor och det gäller även i mer officiella sammanhang. Troligtvis beror det på att bron inte går över hela ån och därför hamnat i skymundan. Nu hoppas jag att namnet skall ändra på detta.

skiss av Akademikvarnen och Kvarnbron från 1660-talet
Akademikvarnen 1660-talet. Det som ser ut som plockepinn till vänster om kvarnen bör vara en tidig träbro. Skiss av Erik Dahlberg.

Kart över Akademikvarnen, Kvarnholmen och Kvarnbron från 1667.
Kart över Akademikvarnen, Kvarnholmen och Kvarnbron från 1667.

Kvarnbron går mellan Akademikvarnen (Upplandsmuseet) och S:t Eriks torg. Den är uppfördes 1759 och är med det ett år äldre än Dombron. Tyvärr är uppgifterna om denna bro är nästan obefintliga. Man skall dock komma ihåg att kvarnverksamheten är väldigt gammal. Redan 1286 nämns ett kvarnverk i ett bytesbrev utfärdat av Magnus Ladulås (N. Sundquist 1959). Trots att det saknas källor kan man väl misstänka att det funnits någon form av bro på platsen, om nu inte kvarnen låg på fastlandet förstås.

Första gången själva bron nämns i någon text är i Uppsala domkyrkas räkenskaper 1497, ”prope pontem mole” – nära kvarnbron. Den äldsta bilden jag kunnat hitta är från 1660-talet och kartan ni ser är från 1667.

Kvarnbrons två slutstenar som nämner Peter Julin och Carl von Linné.
Kvarnbrons två slutstenar som nämner Peter Julin och Carl von Linné.

I mitten på 1600-talet skänker Drottning Kristina kvarnen till Universitetet. Det förklara varför vi hittar namnen på två universitetsanställda på slutstenarna istället för en landshövding som är brukligt.

Den södra bär Linnés namn, C.LINAE O EQ A.R MDCCLIX. Orsaken till att han finns på stenen är att bron uppfördes under hans rektorat.

Den norra stenen bär inskriptionen P.JVLIN A.Q 1759. Ingen verkar ha tolkad denna skrift men med lite Uppsalahistoria i bakfickan kan vi nog göra en kvalificerad gissning. Jag är ganska säker på att bokstäverna står för Peter Julin, senare adlad Julinsköld. Han var akademiräntmästare vid tiden och var den som skötte Akademiens pengar. Han var en ambitiös man, kanske lite för ambitiös. Efter hans död upptäckte man nämligen att han förskingrat stora summor från Universitetets kassa.

Kvarnbron med genomfarten och S:t Eriks grändKvarnbron, S:t Eriks källa och S:t Eriks gränd. Gouache från 1850-talet
Kvarnbron, S:t Eriks källa och S:t Eriks gränd. Gouache av okänd konstnär troligtvis från 1850-talet.

På tavlan från 1850-talet ser bron väldigt smäcker ut ifall man jämför med dagen bro. Vid den här tiden höll man på och förbättrade åmurarna och kvarnen byggdes ut för att få plats med nya siktmaskiner. Om det är dessa arbeten eller senare ombyggnationer som förändrat brons utseende kan jag dock inte svara på. Vad som man kan läsa sig till i den enda inventeringen som finns är att vägbanan vid S:t Eriks torg någon gång har höjts.

Det finns tyvärr inte så mycket mer att säga om bron och man kan väl bara hoppas att någon gräver djupare i arkiven. Just nu är jag bara väldigt glad att bron fått ett namn.

Kvarnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 38 i serien om broar över Fyrisån.

Tvätteri och klappbryggor i Fyrisån

13 september 2011

Östra Ågatan, inbuktningen i åmuren

Visst har ni sett den här inbuktningen i åmuren strax ovanför Islandsbron? Visst har ni legat sömnlösa och funderat varför, varför, varför? Som vanligt är det den här bloggen som ger sig ut för att lösa ytterligare ett av stadens mysterium :)

Fyrisån 1860-talet. Tvättbryggorna och några vattenhämtare. Östra Ågatan
Fyrisån 1860-talet. Tvättbryggorna och några vattenhämtare. Fotograf okänd.

Fyrisån 1886 med det komunala tvätteriet
Fyrisån 1886. Det komunala tvätteriet. Foto Henri Osti

I slutet av 1860-talet hade man nått nästa ända ner till Islandsbron med de nya åmurarna. Platsen mellan muren och bron var då fylld med klappbryggor där stadens innevånare kunde ordna sin tvätt eller hämta vatten. När man sedan färdigställde muren så valde man att uppföra ett kommunalt tvätteri på platsen. Byggnaden ritades av dåvarande stadsarkitekt Carl Axel Ekholm. Ett likadant tvätteri anlades vid Gotlandsparken strax norr om Kvarnfallet.

Kvinnor nere vid tvätteriet med baljor och tråg 1900
Kvinnor nere vid tvätteriet med baljor och tråg. Foto August Fredrik Schagerström 1900. Kuriosa: det lilla huset längst till höger kallades ”Syskrinet”.

Enligt boken Uppsalas tekniska historia så var Fyrisåns vattnet ganska förorenat på 1800-talet. Det fanns visserligen rent vatten i stadens brunnar, S:t Eriks och Slottskällan, men de flesta tyckte de låg för avsides. Fyrisåns vatten användes därför till det mesta förutom möjligtvis som dricksvatten.

Så, nu har ni koll på den här inbuktningen i åmuren. Kanske är det något att prata om nästa gång ni tar er en pizza på krogen bredvid.

Broar över Fyrisån, S:t Olofsbron

06 september 2011

S:t Olofsbronst_olovsbron_2.jpg
st_olovsbron_3.jpg

S:t Olofsbron öppnades för trafik 22 september 1964. Invigningen skedde dock först våren 1965. Ett komplicerat bygge av en värmekulvert och den annalkande vintern gjorde att man sköt på festligheterna. I samband med brobygget bytte även gatan namn från Järnbrogata till S:t Olofsgatan. Vad många säkert inte vet är att gatan på åns västra sida kallades S:t Olofsgatan redan i början på 1640-talet. Jag antar att det är detta man tagit fasta på när gatan och bron fick sina nuvarande namn.

Bron är 30 meter lång och 18 meter bred. Konstruktionsmässigt är det en balkbro i förspänd betong. Denna teknik som var relativt ny vid den här tiden, gjorde att man kunde göra bron betydligt smäckrare än tidigare konstruktioner. Jag som är lite allergisk mot betongbroar efter att ha sett en hel del fula kolosser måste medge att den här bron är riktigt elegant.

olof_rudbacks_hangbro_1666.jpg
Olof Rudbäcks hängbro.

När det gäller äldre broar finns det gott om fakta men även en hel del teorier. Ett exempel är att Uppsalas första bro, ibland kallad ”Arosbron”, skall ha legat ungefär här och inte vid Dombron som är den vanligaste placeringen. Man misstänker dessutom att en bro med namnet Svarbäckssmäcken skall ha legat här på 1500-talet. Detta är som sagt bara teorier men är väldigt spännande att läsa om. Jag får kanske tillfälle att återkomma i ämnet.

Den första bro som man med säkerhet kan placera här är en hängbro av trä uppförd 1666 av vårt eget universalsnille Olof Rudbeck. Man antar att det är denna bro som finns avbildat i hans bok Atlantica. Bron som var något av ett skötebarn för Rudbeck blev dock inte så långlivad. Redan efter några år börjar den förfalla och slutligen raseras den av vårfloden 1683.

uppsala_hangbro_1702.jpg
Karta 1702. Visar läget för den tidigare hängbron ovanför Kvarnfallet.

Enligt boken ”Uppsala broar” (Upplandsmuseet) skall någon form av träbro uppförts efter att hängbron försvunnit men någon annan källa finns inte. I en karta från 1702 hittar vi texten ”Här har Hängebron warit” men någon ny bro finns inte utritad. Om det fanns en träbro här blev den troligtvis lågornas rov i den stora stadsbranden 16 maj 1702. Den tog med sig det mesta av stadens bebyggelse, inklusive kyrka och slott, och får väl räknas till en av Uppsalas största katastrofer.

jarnbron_1895.jpg
Järnbron omkring 1865. Fotograf okänd.

Nästa bro som byggs här är Järnbron. Den öppnas för trafik 1846 och ni kan läsa mer om den i mitt tidigare inlägg om Järnbron. Bron var mycket efterlängtad eftersom det sedan början av 1700-talet i princip bara funnits färjor norr om kvarnfallet. Det fanns visserligen en spång i änden av Klostergatan som hette Kvarnspången (karta 1770). Det var inte någon säker förbindelse och enligt uppgift skall man ha tröttnat på att bygga upp den igen sedan vårfloden förstört spången minst två gånger.

Järnbron plockades ned i mars 1964. Då hade den varit avstängd för trafik sedan 1953. Som ni alla vet återuppstår den så småningom i änden av Linnégatan.

S:t Olofsbron på Google Maps.

Detta är inlägg 37 i serien om broar över Fyrisån.

Broar över Fyrisån, Järnbron

27 augusti 2011

Järnbron sedd från västerJärnbron med de vackra pylonerna

Järnbron är utan tvekan en av Uppsalas vackraste broar. Den kan också stoltsera med att vara Sveriges första körbara järnbro. Arkitekten var Georg Theodor Chiewitz. Bron uppfördes 1846 på platsen för dagens S:t Olofsbron. Det är först långt senare som den får sin nuvarande placering i änden av Linnegatan.

Initiativtagaren till bron var dåvarande landshövding Robert von Kræmer. Uppsalaborna hade länge önskat sig en ny bro för vid den här tiden fanns det bara en färja norr om Kvarnfallet. Staden hade dessutom drabbats av missväxt och många gick arbetslösa. Kræmer, som månade om staden, slet hår för att ordna nödhjälpsarbeten och bron blev en del i detta arbete. Han lyckades övertala Kung Oskar och hans söner att göra en större donation men sen gick det betydligt trögare. Slutligen lånar han ut egna pengar för att få bron på plats.

I februari 1846 är finansieringen klar och bygget kan starta. Brokommittén hade då gått igenom en uppsjö av förslag men slutligen bestämt sig för en hängbro i järn. I kontraktet med entreprenören står det att tre fjärdedelar av arbetsstyrkan skall komma från Uppsalas arbetsinrättning och att all sten skall köpas och huggas av personal från Arbetshuset. Uppdraget att gjuta själva bron gick dock till Brevens bruk i Närke.

De förgyllda namnsigillen på Järnbron, ett C med en furstekrona. MDCCCXLVI är 1946 skrivet i romerska siffror
Prins Carls sigill. MDCCCXLVII är 1847 skrivet i romerska siffror. Observera lagningen nere till vänster.

I slutet av 1846 öppnas den efterlängtade bron för trafik och får då namnet Prins Carls bro. De förgyllda namnsigillen på bron, ett C med en furstekrona, kan man väl säga är en rest av detta. Namnet blir inte speciellt långlivat och bron döps till Järnbron. Även gatan byter namn till Järnbrogatan.

Järnbron från öster 1901-1902
Järnbron sedd från östra sidan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-1902.

Män som renoverar Järnbron 1931
Järnbron renoveras och träbeläggningen ersätts med stålbalkar och betong. Foto: Romson 1931.

Järnbron får en mycket dålig start för kort efter invigningen brister två ankarjärn och man tvingas stänga bron. Renoveringen drar ut på tiden och inte förrän 1848 kan man göra nya belastningsprov. 94 ton sand läggs ut på bron som ser ut att hålla. Trots det litar man inte på bron och uppmanar folk att inte köra snabbare än de gående. 1920 brister en huvudbalk och bron lagas temporärt. En större renovering görs 1931 och i samband med denna tvingas man förbjuda all tung trafik. 1953 görs en ny besiktning och nu anser man att bron är i ett så dåligt skick att man stoppar all trafik.

I slutet av 1950-talet skall Järnbrogatan breddas och man håller dessutom på med att ta fram en ny stadsplan. Behovet av en fungerande överfart är skriande och många vill rusta upp och behålla den gamla bron. Trots det plockas den ned 1964 och ersätts med dagens S:t Olofsbron. Riksantikvarieämbetet ser dock till så att Järnbron magasineras för att kunna sättas upp igen.

Diskussionen om den gamla bron fortsätter men inget händer förrän 1986. Inför Uppsalas 700-års jubileum tas frågan upp igen och nu är det Uppsala handelskammare som är drivande. De vill sätta upp bron igen och startar en insamling. De skänker närmare en miljon kronor till kommunen som med en viss tvekan skjuter till de resterande pengarna. När man enats om en ny placering skickas Järnbron till Kungälv för reparation. Det mesta byts ut mot smidesstål och idag är det i huvudsak bara de gamla pylonerna och räcket med sigillen som är kvar av den gamla bron.

Järnbron en tidig morgon 2011
Järnbron en tidig morgon 2011.

Den 8 september 1986 återinvigs bron på sin nuvarande plats. Det som är lite lustigt att den fortfarande har problem med hållfastheten. På sista april står det vakter vid bron för att hindra folk att samlas på den. Nu spelar det absolut ingen roll för bron är en fantastisk prydnad för staden och jag hoppas att vi vårdar den ömt.

färga mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan 1890
Flickskolan Magdeburg som uppfördes 1888 och färjan. Foto: Henri Osti 1890

färga mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan. Efter 1890.
En ny brygga till färjan? Denna bild bör vara yngre än den ovanför eftersom bostadshusen till höger uppfördes efter 1890. Fotograf och årtal okänt.

Jag har inte hittat några uppgifter om några tidigare broar mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan. Många källor säger att det funnits färjetrafik norr om Akademikvarnen utan att närmare specificera platsen. Enligt boken Uppsalas tekniska historia hade man byggt en färja i närheten av S:t Olofsbron men att den flyttats norrut när man planerade Järnbron. Det är antagligen den vi ser på bilderna ovan. Som synes fortsatte färjetrafiken även efter att Järnbron kommit på plats.

Järnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 36 i serien om broar över Fyrisån.

Färgen på Haglunds bro

30 juli 2011

Haglunds bro. Närbild på den rödrosa brobågen.
Haglunds bro i dagens rödrosa färg.

De gamla gråa brobågarna.
De gamla brobågarna i grått.

Jag har funderat lite på det där med färgen på Haglunds bro. Det är ju uppenbart att den skiftat i färg under åren så jag tog en sväng förbi de gamla brobågarna ute vid Kungsängsbron för att se om de avslöjade något av sitt tidigare leverne. Idag är den röd, rosa eller vad man nu kan kalla färgen? De gamla brobågarna är uppenbart gråa.

På nätet hittar jag ingen information men med all sannolikhet finns det både dokument och utredningar om detta. Just nu känns det inte speciellt lockande att gräva ner sig i något dammigt arkiv så vi får hänge oss åt uppfriskande spekulationer :)

Närbild på de gamla brobågarna med de olika färglagren
De fyra färglagren som går att urskilja på Haglunds bro.

Den röda färgen på de gamla brobågarna
Den röda färgen som man hittar på den nedre delen av de gamla brobågarna från Haglunds bro.

Två närbilder på den gamla järnkonstruktionen från Haglunds bro. Den översta av dessa två visar en fläck där det ser ut som om man medvetet slipat bort färgen, kanske för att hitta de olika färglagren. De färger som jag kan urskilja är grått, rött, möjligtvis grått igen och slutligen vitt närmast metallen. Fast jag vet inte om det gör en klokare. Den röda färgen här uppe på bågen är tunn och skulle lika gärna kunna vara någon rosskyddsfärg under den gråa. Annat är de på den nedersta delen av bron, här är stora partier rödmålade. Dessa partier bör dock ha legat under körbanan.

haglunds_bro_1915.jpg
Vykort från 1915. Här ser bron ut att vara vit eller ljusgrå. Fotograf okänd.

Ett vykort från 1915 där bron ser ut att vara vitmålad eller kanske grå. Vykortet är visserligen kolorerat men jag gissar att man försökte vara så korrekt som möjligt när man gjorde det. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Ja, antingen har bron alltid varit grå fram tills 1992 utom i början då den möjligtvis kan ha varit vit. Den kan ha varit röd under en period om nu det där tunna lagret uppe på brobågen skulle vara något annat än en rostskyddsfärg.

Det som faktiskt hade varit intressant att få ett svar på är varför man valde just den röda färgen när man ersatte brobågarna. Om man ville var trogen sitt ursprung borde väl den vita färgen vara förstavalet? Det skulle också vara intressant att veta under vilka tidperioder bron haft sina olika färger. Nåja, förr eller senare hittar jag säkert något om detta också.

Broar över Fyrisån, Haglunds bro

22 juli 2011

Haglunds bro sedd från söderHaglunds bro sedd från öster
Haglunds bro i senaste versionen från 1992.

Redan på 1800 talet skall det ha funnits en enkel pontonbro på platsen. Den var uppförd av handlarna runt Svartbäcksgatan för att locka till sig kunder från andra sidan ån. Bron kallades för ”Gröna bron” eftersom man var tvungen att dra upp den när vattnet stod högt och strömmen var stark.

Många var missnöjda med lösningen och önskade sig en mer permanent bro. 1876 avsätter staden 2247 kronor till en träbro. Man uppför bron men redan efter några år var den i ganska dåligt skick. Bron revs 1888.

Svartbäckgsgångbron (Eddaspången) ligger mellan det gamla garveriet och tullstugan till höger
Svartbäckgsgångbron (Eddaspången) ligger mellan det gamla garveriet och tullstugan. Fotograf okänd, taget före 1901.

Långt innan den skraltiga träbron plockas ned började det komma in krav på en mer ändamålsenlig bro. Man vill ha en körbar bro men staden velar hit och dit och bristen på pengar fick slutligen avgöra. 1889 uppför man den gångbro som vi idag känner som Eddaspången. Vid den här tiden kallades dock bron för ”Svartbäckgsgångbron” eller ”Luthagsspången”.

Lösningen på problemet kommer 1901 då staden får en stor donation av bankkassör August Haglund. Han var en sparsam man men trånade efter att bli Vasariddare. Efter att ha inrättat en fond med 50 000 kronor för bro- och vägbyggen och skänkt ytterligare 10 000 kronor till Bangårdsgatans reglering får han till sist sin eftertraktade medalj.

Haglunds bro. I fonden Magdeburg och det vackra bostadshuset från 1890
Haglunds bro. Garveriet och tullstugan revs för att göra plats för den nya bron. I fonden Magdeburg och det vackra bostadshuset från 1890. Fotograf och årtal okänt.

Donationen sätter fart på arbetet och på hösten 1901 kan man öppna den nya bron. Det är en bågbro av nitad järnbalk där vägbanan hänger i bågen. Bron tillverkades av Motala mekaniska verkstad till en kostnad av 15 300 kronor. Den är 36 meter lång och skall hålla för 12 ton. Samma år flyttar man Eddaspången till sin nuvarande placering.

Som med alla järnkonstruktioner så behöver bron underhåll och den renoveras flera gånger under 1900-talet. Trots detta tvingas man i mitten av 1960-talet sänka den tillåtna fordonsvikten och bara låta lättare trafik passera. Bron renoveras ytterligare en gång 1981 men efter en genomgång 1990 står det klart att bron är i ett bedrövligt skick.

Skylt. Bankkassören Aug. Haglund skänkte denna bro till Uppsala stad 1901. Ny stålöverbyggnad 1992.

I stället för att rusta upp den väljer man att bygga en helt ny bro. Den är i samma stil som den tidigare men byggd av svetsade stålbalkar. Bron står klar 1992 och enligt uppgift skall den vara bredare än den tidigare och ha kostat 4,8 miljoner.

Haglunds bro. Resterna av den gamla stålöverbyggnaden.Haglunds bro. Resterna av den gamla stålöverbyggnaden.
Haglunds bro. Resterna av den gamla stålöverbyggnaden.

Om ni nu undrar hur den gamla bron såg ut så går det faktiskt fortfarande att titta på den. De kapade bågarna ligger av någon outgrundlig anledning undanskuffade nere vid Kungsänsbron. Jag vet inte om man väntar på att den skall vittra bort men det är inte mycket kvar av färgen. Apropå färgen, bron verkar vara grå och det röda finns bara kvar på de delar som låg under vägbanan. Jag har dessutom sett ett par gamla handkolorerade vykort där bron är målad i vitt. Hur är det nu, har den alltid varit röd? Ytterligare ett mysterium att undersöka.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 35 i serien om broar över Fyrisån.

Sandvikskällan i norra Ulleråker

07 juli 2011

Sandvikskällan eller Brännerikällan som den också har kallats låg i Ulleråker strax söder om Kap och Kungsängsleden. Jag började läsa om källan efter att jag hitta några inspirerande bilder. Låt oss återkomma till dem för först vill jag visa de kartor som beskriver området och källan.

Sandvikskällan 1635-1636 med två utlopp
Sandvikskällan 1635-36. Källan är markerad som ruddamm dvs. en fiskodling. Källan har två utlopp i Fyrisån.

Sandvikskällan 1732
Sandvikskällan 1732. Ruddammen är borta och källan har återfått sitt naturliga flöde.

Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen
Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen. Vattnet driver en kvarn med ett par stenar.

På karta från 1635-36 är källan markerad som ”Rudedam”. Rudan odlades under lång tid i Sverige som matfisk och namnet ruddamm finns belagt sedan 1300-talet. Hur länge man odlat fisk vid Sandvikskällan är dock oklart. Källan ser ut att ha två utlopp i Fyrisån på denna karta.

Det nämns också att det skulle ha funnits ett pappersbruk vid källan mellan åren 1614 till 1621. Det är väldigt spännande då det borde ha varit en tidig försöksanläggning om man läser denna post om Uppsalas första industriområde (sidan borttagen). Sammanfattning: Man menar att vid Akademikvarnen vid S:t Eriks torg fanns en papperskvarn på 1600-talet som får representera svensk pappersindustris födelse.

På kartan från 1735 är dammen raserad och vattnet har fått tillbaka en del av sitt naturliga flöde.

1777 slog man upp portarna till bränneriet och det var källan som var orsaken att man placerade tillverkningen här ute. Rent vatten bör ha varit en bra början till en god sup. Man har återskapat dammen och vid källans utlopp fanns det en liten kvarn. Enligt handlingar från Vetenskapsakademien 1809 skall det ha varit en mjölkvarn som otroligt nog kunde köras året om. Det säger lite om den mängd vatten som bubblade upp här. En uppgift jag har nämner 1300 liter i minuten vilket inte är så dåligt. Ytterligare en bidragande orsak till att kvarnen kunde köras vintertid var säkert vattentemperaturen. Enligt Vetenskapsakademien skall källan haft en temperatur på 6-7 grader vilket antagligen hindrade den från att frysa likt Ultuna källa.

Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.
Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.

Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.
Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.

1808 lägger man ned bryggeriet och 1811 flyttar stadens hospital in i lokalerna. Något senare delar man upp verksamheten och lasarettet flyttar ut och blir Akademiska sjukhuset. Den psykiatriskt vården blir kvar och är början till Ulleråkers sjukhus.

Om ni förundras av den stora parken så hade den flera användningsområden. Trädgårdsarbete var en del av patienternas behandling samtidigt som den gjorde sjukhuset till stor del självförsörjande. Mycket av det som odlades här såldes också till staden vilket gjorde att sjukhuset drog in en hel del pengar.

Sandvikskällan 1892. Dammen med pumphuset i fonden.
Sandvikskällan 1892. Bilden tagen från väster mot dammen och pumphuset. Foto: Alfred Dahlgren

Parken 1892. Pumhuset till vänster och lassarettet i fonden.
Parken 1892. Sandvikskällan ligger bakom växthuset och träden till höger i bild. Foto: Alfred Dahlgren

Det är ovanstående bilder som inspirerade till detta inlägg. Jag misstänker att det var en vacker park och det skulle ha varit spännande att få vandra runt i den. Dammen kallades för övrigt för Svandammen, det vill säga samma namn som dammen vid Stadsträdgårdens entré.

Huset i fonden på den nedre bilden uppfördes som bostadshus av bryggeriet 1776 och står kvar än idag. Byggnaden som står där det tidigare funnits en kvarn är ett pumphus.

Den igenfyllda och igenväxta källan från väster.
Bild tagen från väster mot den igenfyllda Sandvikskällan.

Parken från öster med bränneribyggnaden i fonden
Bild tagen från öster mot den gamla bryggeribyggnaden.

Träd i rad inne bland snåren. Rester av den gamla parken.
Träden står på rad inne bland snåren.

Idag är området ingen angenäm syn. Dammen fylldes igen på 1970-talet efter att källans åder hade skadats och vattnet sinat. Enligt uppgift skall den gamla stenläggningen runt dammen finnas kvar under fyllnadsmassorna. Den södra och östra delen av  parken har man dessutom lämnat åt sitt öde. Om man ändå trotsar det meterhöga ogräset och ger sig in bland snåren kan man faktiskt hitta rester av den gamla parken. Stora träd står i raka rader längs den gamla dammkanten.

Tänk om man kunde röja upp och återskapa dammen och parken. Som synes finns det faktisk en hel del kvar som går att rädda. Jag tycker det skulle vara ett fantastiskt lyft för området. En helt tokig ide skulle vara att göra det möjligt att bada i dammen. Den skulle antagligen bara locka tuffa vinterbadare men vattenkvalitén skulle vara på topp.

Sandvikskällan på Google Maps.

Källor: Lantmäteriet, Historia om och kring Ulleråkers sjukhus -en bildkavalkad 1999, Ulleråker sjukhus trädgård och park SLU 2005 (Stor fil, 67Mb).

Broar över Fyrisån, Eddaspången

06 juni 2011

Eddaspången från söderEddaspången sedd från Svartbäcksgatan

Eddaspången uppfördes 1889 ursprungligen på platsen för Haglunds bro, det vill säga i Skolgatans förlängning. Bron var faktiskt en kompromiss och man valde mellan två förslag. Spången och en bredare bro men bristen på kapital gjorde att man valde den förra. Enligt förslaget var dock bron flyttbar eftersom man räknade med att den inte skulle klara framtida krav.

Arbete med att flytta Eddaspången 1901Eddaspången rullas ut på Svarbäcksgatan 1901

1901 får staden en oväntad donation av kassören Anders Haglund som gör att man får råd att bygga en mer ändamålsenlig bro. Samma år flyttar man Eddaspången norrut till Odensgatan. På bilderna ovan ser ni arbetet med flytten. På den nedre svartvita bilden håller man på och rullar ut bron på Svartbäcksgatan mellan det gamla garveriet och tullstugan. Förresten hette bron inte Eddaspången före den flyttades. Namnet kommer från kvarteret Edda vid dess nuvarande placering.

Bron tillverkades av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm till en kostnad av 8300 kronor. Den vackra nitade fackverkskonstruktionen väger runt 22 ton och är trettio meter lång. Senast bron renoverades var under vintern 2002-2003. Man lyfte av bron och pallade upp den i Fyrisparken på åns västra sida. Där jobbade sex man med att återställa den i originalskick. Till viss del användes gamla arbetsmetoder och till exempel målades den i blymönja och linoljefärg i sex lager. Jag tycker bron är fantastisk och dessutom är det en av få nitade konstruktioner vi har kvar här i Uppsala.

Färja Fyrisån tillhörande Södermanska och Törnlundska bränneriet

Uppdatering: Bilden ovan visar Fyrisån norrut med Svartbäcksgatan till höger. Svartbäcken utlopp syns längst till höger under den lilla stenbron. Det som är intressant är att man kan skönja en färja på platsen där man senare placerade Eddaspången. Skorstenarna bredvid färjan tillhör Södermanska och Törnlundska bränneriet.

Översta svartvita bilden: fotograf okänd. Den mittersta: Carl Liljefors 1901. Den nedersta: fotograf okänd, 1890-1900.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 34 i serien om broar över Fyrisån.