Scribo – perspektiv på närmiljön

Den första bron på platsen var en bågbro av nitad järnbalk. Den uppfördes någon gång mellan 1871 och 1873 i samband med att man anlade järnvägen till Krylbo. Jag hade stora svårigheter att hitta en bild på denna bro men slutligen fann jag den i fonden på ett gammalt vykort postgånget 1907. Det är en ingen bra bild men den ger i alla fall ett hum om hur bron såg ut.

I juni 1923 ersattes den av en ny nitad järnbro av fackverkskonstruktion. Biderna ovan är dock yngre. Dalabanan elektrifierades 1934 och på den nedre bilden ser vi Fyriskolan som byggdes 1945.

1997 hade den tjänat ut och man bytte den mot den bro vi kan se idag. Den är totalt 70,5 meter lång och 7 meter bred. Spännvidden är 52,4 meter. Bron är liksom den tidigare av fackverkstyp men utan de vackra nitarna. Jag gillar verkligen gamla nitade konstruktioner så jag måste erkänna att jag saknar den gamla bron.

Det sista bytet planerades mycket noga och under förberedelserna ockuperade man Fyrisskolans gård i flera månader. När man väl satte igång tog det två dygn att få bron på plats och tågtrafiken ersattes med buss. Som tack för lånet av skolgården byggde Banverket en basketplan åt skolan.

Bron på Google Maps

Fotograf första svartvita bilden okänd, de två andra Gunnar Sundgren.

Detta är inlägg 31 i serien om broar över Fyrisån.

Varför är skiborden i Fyrisåns fall vinklade? Denna fråga som fått en hel stad att vandra runt med djupa veck i pannan har äntligen fått ett logiskt svar. Genom att vinkla in vattnet mot mitten minskar man krafterna mot åmurarna. Ett litet trix för att slippa återkommande reparationer av stränderna.

Skifteskarta från 1854. Islandsfallet och kvarnfallet

Kvarnfallet 1875-1885. Fotograf sannolikt Emma Schenson. Bild beskuren

Nu är det här ingen ny innovation och tittar man på gamla kartor ser det ut som skiborden var vinklade i fallet nedanför Islandsbron redan 1854. Svårt att avgöra om strecken verkligen visar på detta men eftersom de även finns med på yngre kartor får jag anta det. På samma karta är det fortfarande ett rakt vid kvarnfallet. Det äldsta bilderna jag hittat på kvarnfallet är från någon gång före 1885 och som ni ser är skiborden vinklade. Vi kan alltså anta att man byggde om fallet någon gång mellan 1854 och 1885.

Uppdatering: Fallet vid Islandsbron byggdes 1841.

Som ni märker tvekar inte den här bloggen att kasta sig över de svåraste mysterierna och försöka bringa klarhet ;)

Under svampturen i Lunsen förra helgen gick vi ned till Micksmossen. Här håller man på och återskapar de gamla våtmarkerna som fanns här innan man dikade ut området. Träden har man låtit stå kvar istället för att såga ner dem och det har skapat en väldigt speciell miljö. Det känns både overkligt och spöklikt att vandra omkring i den döende skogen och det knäpper och knakar i träden. Spången ni ser på bilden är 120 meter lång och det gäller att hålla reda på fötterna. Det finns två mötesplatser varav den ena är en liten ö som vi fikade på.

Området verkar vara ett populärt fotoställe. Det är första gången jag är här men möter man två fullutrustade fotografer får man anta att det inte är helt ovanligt. De stod och glassade med sina stativ medan jag fick sitta och vänta på de få korta solglimtar som dök upp. Har ni ett stativ så låt inte det stå hemma och skräpa om ni tänker ta er hit. En annan sak att ha i minnet är att på våren, innan algerna dyker upp, skall vattnet vara svart som natten. Det är något jag inte vill missa så jag lär återkomma men nya bilder i framtiden.

Här är en länk till en riktigt bra karta över Lunsen.

Läbyvad hållplats vid den nerlagda järnvägen mellan Uppsala och Enköping.

Historien är följande, 1521 är Gustav Vasa på flykt undan ärkebiskop Gustav Trolles soldater. De blir upphunna vid något som kallas Läby stenvad väster om Uppsala och i sina försök att undkomma råkar Gustav Vasa ramlar av hästen och ner i vattnet. Kungens män vänder om och skyddar honom medan han tar sig upp igen och kan rida vidare.

På 1800-talet när det fanns en nationalromantisk strömning i landet så ville man hedra denna händelse. Man antog att vadet låg längs med landsvägen och en minnessten restes 1877 vid Läbybron med texten ”Fosterländsk mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet i juni månad år 1521”. Det är bara ett problem, stenen sattes upp på fel plats.

Läbybron med den felaktigt placerade minnesstenen.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet pekar ut en annan plats för händelsen. När man dikade ut fälten söder om Läby kyrka på 1860-talet upptäckte man ett gammalt stenvad (vad 1). Vadet består av en 70 meter lång stenlagd sträcka över fältet som också antas vara en del av den gamla Eriksgatan. Två runstenar har hittats här och den ena står kvar med texten ” Jarl och Karl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur sin fader”.

En tidig vårmorgon vid den så kallade ”runstensbron”.

Nu stannar det inte här för det finns ytterligare ett stenlagt vad några hundra meter österut (vad 2). Det ligger precis nordost om Vadbackahögen (tidigare Vabackahögen) och vissa menar att detta mycket väl kan vara Läby vad. Enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök så skall denna plats vara märkt som Läby vad på en karta från 1630-talet. Tyvärr har jag inte hittat kartan man refererar till. Det är antagligen svårt att avgöra vilket av de två vaden som är det rätta så vi får nog leva i ovisshet.

Det som är lite lustigt är att trots att dessa uppgifter har varit kända i över hundra år fortsätter man att koppla händelsen till fel plats. Just nu står det fel i Wikipedia och i somras hittade jag en nyutgiven guidebok med samma fel. Att jag startade inlägget med en skylt på Läbyvad hpl är att jag har läst att även den har fått sitt namn på grund av denna miss. Det är nog dags att sätta upp en informationsskylt vid minnesstenen så vi slipper se detta upprepas.

Länk till Läby vad på Google Maps.

Strandängsspången har fått sitt namn efter den lilla trekantiga parken Strandängen som ligger norr om järnvägen på åns östra sida. Bron lyftes på plats den 15 mars i år och öppnades för allmänheter den 23 juni. Namnet fastställdes av namngivningsnämnden den 24 augusti 2010.

Det finns inte mycket att skriva om denna bro förutom att räkna upp ovanstående fakta. Jag läste lite om brons placering innan den kom på plats och då oroade man sig för att det skulle ske olyckor med den korsande trafiken på åns östra sida. Nu när bron är på plats verkar detta inte vara ett problem. Bron viker av direkt mot norr och ner för en lite ramp innan man ansluter till den korsande cykelvägen. Här blir det inga farter och jag tror att olycksrisken är liten.

Denna bro finns ännu inte på någon karta men jag kommer att uppdatera inlägget med en länk när den dyker upp

Detta är inlägg 30 i serien om broar över Fyrisån.

Idunspången har fått sitt namn efter kvarteret Idun på åns östra sida. Den lyftes på plats den 11 mars i år och öppnades för allmänheten den 23 juni. Namnet fastställdes av namngivningsnämnden den 24 augusti 2010.

Det mest kontroversiella med denna bro är väl ändå färgen. Den limegröna färgen skall vara anpassad till färgskalan på balkongerna i det nya bostadsområdet på Fyrisvallen. Personligen tycker jag det är trevligt och det lyfter den annars ganska tråkiga stålkonstruktionen. Uppsala har inte så mycket färglada byggnader och då kan man utan tvekan tillåta sig en klick här och där utan att det blir tivoli av det hela. En annan sak som skiljer ut bron är att den är bredare på mitten. Jag har inte lyckats lista ut om det bara är en designgrej eller om det finns någon djupare tanke bakom utformningen.

En mycket debatterad sak är den strand man byggt alldeles bredvid bron och som inte är en strand. Kommunen säger att det bara liknar en strand och rekommenderar ingen att bada där. Nu verkar folk inte bry sig om att det är en låtsasstrand utan tycker det är trevligt med en strand och badar där ändå. Ni ser den på den översta bilden.

Slutligen vill jag visa en bild från dagen efter brolyftet. Tyvärr kunde jag inte vara på plats när det hände men så är det ibland.

Bron är så pass ny att de inte finns med på någon karta. Jag uppdaterar inlägget med en länk när det den dyker upp.

Detta är inlägg 29 i serien om broar över Fyrisån.

När jag bläddrade bland mina bilder insåg jag att jag kunde göra en lite jämförelse av vattenståndet i Fyrisån. Bilderna på vårfloden är tagna i april i år och de andra för ungefär tre veckor sedan. Enligt statistiken på Fyrisåns webbplats har jag har lyckats ganska bra med att pricka in de högsta och lägsta nivåerna.

På bilderna med högt vattenstånd är nivån runt 95 centimeter över Islandsfallets tröskel och det är bara 10 centimeter under toppnoteringen i år. På dem med lågt vatten är nivån 15 centimeter över tröskeln vilket är precis innan regnen började här i Uppsala. Rekordet är 140 centimeter 1898 och tittar man på bilderna kan man misstänka att en del av stränderna skulle få följa med ut i Ekoln om det hände igen.

Asptrappan vid Islandsfallet. Här ser man tydligt att det är lite mer fart på vattnet under vårfloden.

Hej på er. Igår råkade jag vara på plats när Flottsundsbron fick problem med maskineriet. Bron som är en svängbro stannade bara några centimeter innan den skulle stängas helt. För mig som fortfarande har semester så var det intressant men jag misstänker att det var en hel del folk som inte delade min entusiasm.

När det händer något oförutsett så brukar det ändå kunna bli ganska trevligt om det inte är allt för allvarligt. Denna gång diskuterades det både gösfiske i Dalälven och att bron nyligen renoverats. Nu visade det sig att problemet inte var så stort som vissa befarade. När den efterlängtade reparatören slutligen dök upp så tog det bara några minuter innan han kunde stänga bron och släppa fram trafiken.

Den första bron på platsen uppfördes 1915 genom ett privat initiativ. Det var en enkelt träbro och syftet var att göra det lättare att transportera material till bygget av Seminariet. Den renoverades några gånger och 1932 förstärkte man den med järnbalkar. Efter en utredning 1957 kom man fram till att det behövdes en ny och modernare bro och 1962 kunde man inviga den bro som vi ser idag.

Bron och kallbadhuset,  flygfotot 1947

Fyrisvallsbron har haft flera olika namn. Först beslutade man att bron skulle heta Fyrisbron men det verkar ha varit ett kortlivat namn eller så användes det inte. Den kallades istället för Kallbadhusbron efter föregångaren till Fyrishov och senare för Seminariebron efter huset som den ursprungligen byggdes för att serva. Namnet Fyrisvallsbron kommer från området väster om Fyrisån som kallas Fyrisvallen.

Det skedde en liten fadäs när man schaktade för bygget av dagens betongbro. Delar av Uppsalas dricksvatten kom vid den här tiden från Sandkällan som låg rakt norr om Seminariet intill Fyrisån. Under brobygget råkade man skada vattenledningen och källan förorenades så kraftigt att man var tvungen att ta den ur bruk.

Det ni inte ser på bilden är att man äntligen rensat upp längs de vildvuxna åkanterna söder om bron. Nu har man fått tillbaka kontakten med vattnet och det kommer säkert att bli ett fint vandringsstråk. Man har till och med gjort en liten sandremsa vid kanten och häromdagen var någon ute och simmade efter en boll. Jag valde ändå en bild från norr eftersom jag ville matcha den med den svartvita bilden.

Uppdatering: Årtalet när källan förorenades är ändrat. Jag trodde det var när den första bron byggdes men det var fel. Det skedde när man schaktade för den nya betongbron som invigdes 1962. Ursäkta för felet.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Översta bilden:fotograf okänd
Nedersta bilden: Oskar Bladh 1947

Detta är inlägg 28 i serien om broar över Fyrisån.

Jag tog några bilder på den vackra Läbybron för några veckor sedan. Ekarna hade inte börja bli gröna ännu men det uppvägdes av det varma eftermiddagsljuset. Jag läste någonstans att bron räknas som en av Uppsalas vackraste. Jag kan inte annat än att hålla med.

Den här gamla spårvagnsbron hittar ni ute på fältet mellan Ultuna och Sunnersta. Man har täckt över den med jord men man kan fortfarande se de översta delarna av betongfundamenten. Bron var en del i Mälarlinjen (1928-1953) som gick mellan Graneberg och Uppsala centrum. Jag undrar hur många som passerar här känner till att det är en gammal banvall de går på.

Som lite kuriosa kan jag berätta att jag hittade två namn på bäcken, Ultunadiket och Kronbäcken. Man läser ju så mycket konstigt i sin jakt på information och namnet Kronbäcken dök upp i en miljöutredning. Bäcken startar i Stadsskogen och de små dammarna på Kåbo golfbana och har sitt utlopp i Övre Föret.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Fotograf svartvita bilden: Paul Sandberg, 1928.

Fyrishovsspången uppfördes 1990 i samband med att man moderniserade det gamla friluftsbadet Fyrisbadet. Den binder samman parkeringen på åns västra sida med äventyrsbadet och idrottshallarna på den östra sidan. Samtidigt med upprustningen så bytte man namn på badet till Fyrishov vilket även gett namn till bron.

Bron är byggd i Fredriksstad i Norge och levererades i två delar. Det krävdes fyra stora kranar att lyfta den 45 meter och 38 ton tunga bron på plats.

Här hittar ni bron på kartan.

Detta är inlägg 27 i serien om broar över Fyrisån.