Scribo — perspektiv på närmiljön

Haglunds bro i dagens rödrosa färg.

De gamla brobågarna i grått.

Jag har funderat lite på det där med färgen på Haglunds bro. Det är ju uppenbart att den skiftat i färg under åren så jag tog en sväng förbi de gamla brobågarna ute vid Kungsängsbron för att se om de avslöjade något av sitt tidigare leverne. Idag är den röd, rosa eller vad man nu kan kalla färgen? De gamla brobågarna är uppenbart gråa.

På nätet hittar jag ingen information men med all sannolikhet finns det både dokument och utredningar om detta. Just nu känns det inte speciellt lockande att gräva ner sig i något dammigt arkiv så vi får hänge oss åt uppfriskande spekulationer :)

De fyra färglagren som går att urskilja på Haglunds bro.

Den röda färgen som man hittar på den nedre delen av de gamla brobågarna från Haglunds bro.

Två närbilder på den gamla järnkonstruktionen från Haglunds bro. Den översta av dessa två visar en fläck där det ser ut som om man medvetet slipat bort färgen, kanske för att hitta de olika färglagren. De färger som jag kan urskilja är grått, rött, möjligtvis grått igen och slutligen vitt närmast metallen. Fast jag vet inte om det gör en klokare. Den röda färgen här uppe på bågen är tunn och skulle lika gärna kunna vara någon rosskyddsfärg under den gråa. Annat är de på den nedersta delen av bron, här är stora partier rödmålade. Dessa partier bör dock ha legat under körbanan.

Vykort från 1915. Här ser bron ut att vara vit eller ljusgrå. Fotograf okänd.

Ett vykort från 1915 där bron ser ut att vara vitmålad eller kanske grå. Vykortet är visserligen kolorerat men jag gissar att man försökte vara så korrekt som möjligt när man gjorde det. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Ja, antingen har bron alltid varit grå fram tills 1992 utom i början då den möjligtvis kan ha varit vit. Den kan ha varit röd under en period om nu det där tunna lagret uppe på brobågen skulle vara något annat än en rostskyddsfärg.

Det som faktiskt hade varit intressant att få ett svar på är varför man valde just den röda färgen när man ersatte brobågarna. Om man ville var trogen sitt ursprung borde väl den vita färgen vara förstavalet? Det skulle också vara intressant att veta under vilka tidperioder bron haft sina olika färger. Nåja, förr eller senare hittar jag säkert något om detta också.

En fångst- eller varggrop i Österby. RAÄ, Läby 56:1

På skoj sökte jag efter varggropar i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Gissa om jag blev förvånad när det ploppade upp 37 stycken träffar här i Uppsala. Nu var det betydligt vanligare med vargar förr så det kanske inte är så konstigt ändå och dessutom är inte alla gropar varggropar. De benämns som fångstgropar men jag har inte riktigt fått kläm på hur de avgör vilken sort det är. Jag upplever det mest som om det är gamla berättelser och sägner som styr även om gropen med all sannolikhet måste uppfylla vissa grundkriterier.

Jag valde en grop som låg nära Uppsala för att slippa åka så långt, närmare bestämt i Österby. Den var inte den djupaste men det skulle visa sig vara ett lyckokast. Jag var faktiskt lite osäker på om man skulle kunna se något överhuvudtaget eftersom växtligheten brukar dölja det mesta så här års. Till min glädje var området betat men omringat av ett ordenligt staket.

Jag fick helt enkelt starta med en lite dörrknackningsrunda. När jag väl hittat ägarna såg de först väldigt skeptiska ut när jag förklarade mitt ärende. Jag misstänker att det inte är varje dag det kommer folk och vill klättra runt i deras fårhage. Efter en viss tvekan följde ägarinnan med ut i hagen.

En rest sten och en skålgrop. Jag hoppas att ni ser att det är en liten grop i stenen på den högra bilden.

Vilken fantastisk rundtur jag fick. Hon berättade engagerat om fångstgropen, ett antal gravhögar, skålgropar och en bautasten. Jag fick dessutom veta att de födde upp en fårart som var utrotningshotad och mycket annat. Det är sådan här som gör dagen. Visst är det kul att lära sig nya saker men det absolut bästa är ändå att få träffa alla dessa trevliga människor. Även om jag misstänker att de inte läser min blogg, ett stort tack för rundturen!

Gropen på på kartan. Den syns faktiskt på satellitbilden.

Jaha, då var det dags igen. Mot alla odds fortsätter snöhögsspaningen. Jag trodde att den skulle ha smält bort vid det här laget men den envisas med att ligga kvar :) Som ni ser blev det inga bilder ute från ängen den här gången. Snöhögen är helt enkelt för liten och den syns bara som ett grått streck i horisonten.

Jag kunde inte låta bli att gräva lite i sanden. Ungefär tio centimeter ner hittar vi snön som är stenhård. Det hade varit kul att bygga en snölykta men det skulle krävas både spade och spett för att ens åstadkomma något som liknar en snöboll. Jag hade också velat gå på skattjakt men nu råkade jag ha ”finskorna” på mig så det får vänta. Ett vajerlås finns i alla fall här ute om någon skulle behöva ett.

Vi får väl se om det blir ett inlägg i augusti. Snöhögen är ändå ett par meter hög så om inte kommunen är där och petar kanske den klarar sig ytterligare fyra veckor.

Haglunds bro i senaste versionen från 1992.

Redan på 1800 talet skall det ha funnits en enkel pontonbro på platsen. Den var uppförd av handlarna runt Svartbäcksgatan för att locka till sig kunder från andra sidan ån. Bron kallades för ”Gröna bron” eftersom man var tvungen att dra upp den när vattnet stod högt och strömmen var stark.

Många var missnöjda med lösningen och önskade sig en mer permanent bro. 1876 avsätter staden 2247 kronor till en träbro. Man uppför bron men redan efter några år var den i ganska dåligt skick. Bron revs 1888.

Svartbäckgsgångbron (Eddaspången) ligger mellan det gamla garveriet och tullstugan. Fotograf okänd, taget före 1901.

Långt innan den skraltiga träbron plockas ned började det komma in krav på en mer ändamålsenlig bro. Man vill ha en körbar bro men staden velar hit och dit och bristen på pengar fick slutligen avgöra. 1889 uppför man den gångbro som vi idag känner som Eddaspången. Vid den här tiden kallades dock bron för ”Svartbäckgsgångbron” eller ”Luthagsspången”.

Lösningen på problemet kommer 1901 då staden får en stor donation av bankkassör August Haglund. Han var en sparsam man men trånade efter att bli Vasariddare. Efter att ha inrättat en fond med 50 000 kronor för bro- och vägbyggen och skänkt ytterligare 10 000 kronor till Bangårdsgatans reglering får han till sist sin eftertraktade medalj.

Haglunds bro. Garveriet och tullstugan revs för att göra plats för den nya bron. I fonden Magdeburg och det vackra bostadshuset från 1890. Fotograf och årtal okänt.

Donationen sätter fart på arbetet och på hösten 1901 kan man öppna den nya bron. Det är en bågbro av nitad järnbalk där vägbanan hänger i bågen. Bron tillverkades av Motala mekaniska verkstad till en kostnad av 15 300 kronor. Den är 36 meter lång och skall hålla för 12 ton. Samma år flyttar man Eddaspången till sin nuvarande placering.

Som med alla järnkonstruktioner så behöver bron underhåll och den renoveras flera gånger under 1900-talet. Trots detta tvingas man i mitten av 1960-talet sänka den tillåtna fordonsvikten och bara låta lättare trafik passera. Bron renoveras ytterligare en gång 1981 men efter en genomgång 1990 står det klart att bron är i ett bedrövligt skick.

I stället för att rusta upp den väljer man att bygga en helt ny bro. Den är i samma stil som den tidigare men byggd av svetsade stålbalkar. Bron står klar 1992 och enligt uppgift skall den vara bredare än den tidigare och ha kostat 4,8 miljoner.

Haglunds bro. Resterna av den gamla stålöverbyggnaden.

Om ni nu undrar hur den gamla bron såg ut så går det faktiskt fortfarande att titta på den. De kapade bågarna ligger av någon outgrundlig anledning undanskuffade nere vid Kungsänsbron. Jag vet inte om man väntar på att den skall vittra bort men det är inte mycket kvar av färgen. Apropå färgen, bron verkar vara grå och det röda finns bara kvar på de delar som låg under vägbanan. Jag har dessutom sett ett par gamla handkolorerade vykort där bron är målad i vitt. Hur är det nu, har den alltid varit röd? Ytterligare ett mysterium att undersöka.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 35 i serien om broar över Fyrisån.

Semestern har börjat traditionsenligt med en liten segeltur. En av höjdpunkterna var solnedgången som vi fick uppleva på Björkö. Den var helt galet vacker och jag kan inte minnas att jag sett något liknande. Folk samlades på bryggan eller satt på sina båtar och sceneriet stördes endast av det svaga knäppande från deras kameror.

Som en liten kontrast får ni en bild från Skeppsbackasundet. Det är ett trevande försök att trixa med svartvitt. Hursomhelst, efter den avkopplande seglingen är jag nu tillbaka för nya nedslag i Uppsala. Det skulle vara skönt med några riktigt dåliga dagar så att man fick tillfälle att skriva klart några poster. Nä, glöm det jag sa. Jag önskar mig en dator som går att använda i solsken istället :)

Rostigt staket uppe på Ultunaåsen. Var det där för att hålla besökare borta eller hindra patienterna från att rymma?

Detta staket står uppe på Ultunaåsen och har jag sett det flera gånger. Då reflekterade jag aldrig över varför det stod där ute i skogen. Nu har bloggen Ullerkråkor skrivit om det och jag tycker det blev betydligt intressantare. Tydligen är det en del av ett staket som tidigare omgärdade hela sjukhusområdet. Det gick från Vindbron nästan upp till Dag Hammarskölds väg och sedan ned längs med Kungsängsleden mot ån igen. Ett enormt område.

Det gamla staketet med taggtråd i toppen och en ordentligt betongfot på sina ställen.

Nu kanske någon tycker att ett gammalt rostigt staket inte är mycket hänga i julgranen och jag är böjd att hålla med, trots att det är mer än ett halvsekel gammat. En sak har jag dock lärt mig under åren. Fotografera även det som vid en första anblick verkar ointressant. Ibland hittar man fakta som ändrar på detta eller så dyker det upp en grävmaskin och vips så är det borta.

Ta till exempel mitt förra inlägg om häradsvägen i Årsta. När flera små pusselbitar sätts ihop och får ett sammanhang blir berättelsen ofta både roligare och mer intressant. Inget nytt egentligen men ibland kan man glömma det när man står där och tittar på just det där ointressanta.

Staketet får mig dessutom att börja fundera på hur det var förr. Var området som ett stort fängelse i södra Uppsala. Jag minns i alla fall att när jag var liten och cyklade runt här, då tyckte man att det var väldigt kusligt. Vissa sa att det spökade där och man fantiserade om hur det plötsligt skulle dyka upp galna mentalpatienter och börja jaga en…

Nåja, nu är staketet dokumenterat och vem vet, i framtiden kanske någon vill skriva en mer ingående berättelse om sjukhuset historia. Inte omöjligt att de blir jätteglada när de hittar mina stängselbilder :)

Häradsvägen i Årsta 1952 och cykelvägen idag.

Efter min bloggpost om häradsvägen över Rosendalsfältet kom jag på att det finns ett spännande exempel på en bevarad häradsväg. Det är den gamla huvudvägen från Vaksala kyrkby ner till Slavsta. Idag är det en cykelväg och Jag har markerat en bit av vägen som går igenom den ursprungliga byn Årsta med rött i kartan här ovan.

Det som är lite kul med just denna sträcka är hur utbyggnaden har förändrat området. Tidigare låg husens huvudentréer vända mot häradsvägen. När området expanderade vändes entréerna åt motsatt håll och de nya gatorna. Jag undrar vad husägarna tycket när deras ytterdörrar plötsligt pekade ut mot bakgården?

Idag kan man faktisk hitta rester från den tidigare ordningen. Några grindar står kvar längs med cykelvägen och man kan nästan förnimma hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Karta från OpenStreetMap.

I mitt förra inlägg om Sandvikskällan i Ulleråker rabblade jag mest fakta. Om man nu släpper alla årtal och faktiskt vandrar runt i området så har det sina kvalitéer. Personligen tycker jag att Uppsalas vackraste allé finns här ute, eller rättare sagt två av dem. Alléerna norr och öster om den gamla bränneritomten är helt underbara. Jag gissar på att det är lindar men rätta mig ifall jag har fel.

Känner ni till några vackra alléer i Uppsala? Jag tar gärna emot tips för de kan komma väl till pass när det skall fotograferas höstbilder :)

Allén på Google Maps.

Sandvikskällan eller Brännerikällan som den också har kallats låg i Ulleråker strax söder om Kap och Kungsängsleden. Jag började läsa om källan efter att jag hitta några inspirerande bilder. Låt oss återkomma till dem för först vill jag visa de kartor som beskriver området och källan.

Sandvikskällan 1635-36. Källan är markerad som ruddamm dvs. en fiskodling. Källan har två utlopp i Fyrisån.

Sandvikskällan 1732. Ruddammen är borta och källan har återfått sitt naturliga flöde.

Sandvikskällan 1788. Bränneriet är på plats och man har byggt en damm igen. Vattnet driver en kvarn med ett par stenar.

På karta från 1635-36 är källan markerad som ”Rudedam”. Rudan odlades under lång tid i Sverige som matfisk och namnet ruddamm finns belagt sedan 1300-talet. Hur länge man odlat fisk vid Sandvikskällan är dock oklart. Källan ser ut att ha två utlopp i Fyrisån på denna karta.

Det nämns också att det skulle ha funnits ett pappersbruk vid källan mellan åren 1614 till 1621. Det är väldigt spännande då det borde ha varit en tidig försöksanläggning om man läser denna post om Uppsalas första industriområde (sidan borttagen). Sammanfattning: Man menar att vid Akademikvarnen vid S:t Eriks torg fanns en papperskvarn på 1600-talet som får representera svensk pappersindustris födelse.

På kartan från 1735 är dammen raserad och vattnet har fått tillbaka en del av sitt naturliga flöde.

1777 slog man upp portarna till bränneriet och det var källan som var orsaken att man placerade tillverkningen här ute. Rent vatten bör ha varit en bra början till en god sup. Man har återskapat dammen och vid källans utlopp fanns det en liten kvarn. Enligt handlingar från Vetenskapsakademien 1809 skall det ha varit en mjölkvarn som otroligt nog kunde köras året om. Det säger lite om den mängd vatten som bubblade upp här. En uppgift jag har nämner 1300 liter i minuten vilket inte är så dåligt. Ytterligare en bidragande orsak till att kvarnen kunde köras vintertid var säkert vattentemperaturen. Enligt Vetenskapsakademien skall källan haft en temperatur på 6-7 grader vilket antagligen hindrade den från att frysa likt Ultuna källa.

Sandvikskällan 1853. Hospitalet har flyttat ut till det gamla bränneriet.

Sandvikskällan 1910. Norra delen av Ulleråkers sjukhus med en fantastisk parkanläggning.

1808 lägger man ned bryggeriet och 1811 flyttar stadens hospital in i lokalerna. Något senare delar man upp verksamheten och lasarettet flyttar ut och blir Akademiska sjukhuset. Den psykiatriskt vården blir kvar och är början till Ulleråkers sjukhus.

Om ni förundras av den stora parken så hade den flera användningsområden. Trädgårdsarbete var en del av patienternas behandling samtidigt som den gjorde sjukhuset till stor del självförsörjande. Mycket av det som odlades här såldes också till staden vilket gjorde att sjukhuset drog in en hel del pengar.

Sandvikskällan 1892. Bilden tagen från väster mot dammen och pumphuset. Foto: Alfred Dahlgren

Parken 1892. Sandvikskällan ligger bakom växthuset och träden till höger i bild. Foto: Alfred Dahlgren

Det är ovanstående bilder som inspirerade till detta inlägg. Jag misstänker att det var en vacker park och det skulle ha varit spännande att få vandra runt i den. Dammen kallades för övrigt för Svandammen, det vill säga samma namn som dammen vid Stadsträdgårdens entré.

Huset i fonden på den nedre bilden uppfördes som bostadshus av bryggeriet 1776 och står kvar än idag. Byggnaden som står där det tidigare funnits en kvarn är ett pumphus.

Bild tagen från väster mot den igenfyllda Sandvikskällan.

Bild tagen från öster mot den gamla bryggeribyggnaden.

Träden står på rad inne bland snåren.

Idag är området ingen angenäm syn. Dammen fylldes igen på 1970-talet efter att källans åder hade skadats och vattnet sinat. Enligt uppgift skall den gamla stenläggningen runt dammen finnas kvar under fyllnadsmassorna. Den södra och östra delen av  parken har man dessutom lämnat åt sitt öde. Om man ändå trotsar det meterhöga ogräset och ger sig in bland snåren kan man faktiskt hitta rester av den gamla parken. Stora träd står i raka rader längs den gamla dammkanten.

Tänk om man kunde röja upp och återskapa dammen och parken. Som synes finns det faktisk en hel del kvar som går att rädda. Jag tycker det skulle vara ett fantastiskt lyft för området. En helt tokig ide skulle vara att göra det möjligt att bada i dammen. Den skulle antagligen bara locka tuffa vinterbadare men vattenkvalitén skulle vara på topp.

Sandvikskällan på Google Maps.

Källor: Lantmäteriet, Historia om och kring Ulleråkers sjukhus -en bildkavalkad 1999, Ulleråker sjukhus trädgård och park SLU 2005 (Stor fil, 67Mb).