Scribo — perspektiv på närmiljön

Det här parken är det nog inte många som känner till men det är en riktig pärla. Den ligger vid Genetikcentrum väster om Ultuna och Dag Hammarskjölds väg. Parken är inte speciellt stor men det finns massor att fotografera och dessutom mycket att lära.

Parken användes tidigare för genetiska studier vilket innebär att man har samlat växter från hela Sverige under lång tid. Varje träd och buske har en skylt som berättar vilken art det är och varifrån den kommer. Vi hittar till exempel en Vildkaprifol från Hallands Väderö som hämtades hit 1937. Den såg lite risig ut så det blev ingen bild på växten men däremot på skylten. Nedersta bilden visar några Glasbjörkar från Sonfjället i Härjedalen och hamnade i parken på 70-talet. Tyvärr har jag glömt vad det är på de andra bilderna.

Att gå runt och känna på växterna och försöka lära sig känna igen någon ny art är en mycket rofylld sysselsättning. Som ni märker vill kunskapen inte riktigt fastna men det ger mig en bra anledning att återkomma. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina besök i parken. Blir kunskapsinhämtningen allt för tröttande är en tupplur under de stora ekarna den bästa medicinen :)

Jag måste också nämna parkens björkplantering som ligger längs med Dag Hammarskjölds väg. Träden är hämtade från från olika delar av Sverige från norr till söder och planterade i samma ordning. Det blir väldigt tydligt på hösten när norra delen av planteringen har tappat alla sina löv, den södra fortfarande är grön och fin och den mellersta delen lyser i fantastiska höstfärger.

Här hittar ni parken på kartan.

Fyrishovsspången uppfördes 1990 i samband med att man moderniserade det gamla friluftsbadet Fyrisbadet. Den binder samman parkeringen på åns västra sida med äventyrsbadet och idrottshallarna på den östra sidan. Samtidigt med upprustningen så bytte man namn på badet till Fyrishov vilket även gett namn till bron.

Bron är byggd i Fredriksstad i Norge och levererades i två delar. Det krävdes fyra stora kranar att lyfta den 45 meter och 38 ton tunga bron på plats.

Här hittar ni bron på kartan.

Detta är inlägg 27 i serien om broar över Fyrisån.

Som ni kanske vet så hade Uppsala ett stort och välutbyggt spårvagnsnät mellan 1906 och 1953. Efter nedläggningen så har man städat bort det mesta av spår och stolpar men det går fortfarande att hitta rester från denna epok. Jag har varit runt och försökt leta upp dessa lämningar eftersom jag misstänker att många är på väg att försvinna.

På bilden ovan ser ni den enda kvarvarande kontaktledningsstolpen i Uppsala. I dessa stolpar fäste man de bärlinor eller bågar som höll upp den strömförande kontaktledningen. Att just den här har överlevt beror nog på att den står på tomten till det tidigare k-märkta stationshuset och haft ett visst skydd. Tyvärr så tvingades man riva stationshuset efter att en brand ödelagt stora delar av byggnaden. Nu får man hoppas på att markägaren tycker att stolpen är värd att bevara. Bygger man något nytt på tomten så finns ju alltid risken att den får flytta på sig.

Kontaktledningsstolpen hittar ni vid Norra Station korsningen Dalgatan och Sysslomansgatan och här har ni en länk till Google Maps.

Infarten till vagnhallen och verkstaden som låg bredvid Norra Station. Foto taget 1953. Fotograf okänd.

Jag hittade en vacker bild på en bro över Jumkilsån när jag letade information till mitt förra inlägg. Självklart passade jag på att fotografera den nya skapelsen när jag snurrade runt i området. Ni som följt bloggen ett tag vet att betongbroar från 60 och 70-talet inte är mina favoriter och denna är inget undantag. Dagens bro är byggd 1970 och visst får man en tår i ögat när man jämför med den vackra stenvalvsbron.

När jag sökte på namnet Löpsbron och Löppsbron i ortnamnsarkivet så dök flera förklaringar upp. ”Den ligger i närheten av Löpsberget”. ”namnet har väl med åloppet att göra ” och ”där slogs en kung med namnet Löpe”. Den mest spännande förklaringen är självklart den om kungen Löpe men jag misstänker att påståendet kan bli svårt att bevisa. Allt tyder i alla fall på att bron, som var en del i Eriksgatan, är mycket gammal.

Det finns lite annat runt bron att titta på som ett gravfält norr om bron. Här hittar vi även några hålvägar som leder ner till ån varav en är riktigt bred.

Här hittar ni bron på kartan.

Nedre bilden: Anton Andersson 1945-1950.

Lördagens soliga väder gav motivation till en långvandring. Jumkilsåns dalgång har länge legat högt upp på min lista och nu var dags att ta sig dit innan växtligheten tar över. Ån har skurit sig djupt ner i landskapet och det har skapat en helt fantastisk miljö.

Tyvärr är Jumkilsån inte speciellt tillgänglig och det krävdes både klättring över taggtråd och vandring i lera för att ta sig fram. Nu verkar det som jag gick på den krångliga sidan och den norra verkar vara ett bättre val. Jag skall testa den nästa gång.

Vad man borde göra är att ordna någon form av naturstig i området. Jag tror inte att det finns något liknade i Uppsalas närhet och dalgången kunde säkert bli ett populärt vandringsstråk. Det bör väl tilläggas att jämförelsen med Grand Canyon var att ta i men det förtar inte upplevelsen på något sätt.

En lite uppdatering. Om någon vill ha en mer utförlig beskrivning av Jumkilsån så har Uppsala kommun en bra sida. Jag glömde bort den när jag skrev inlägget.

Här hittar ni den den del av ån jag besökte på Google Maps.

Igår var jag ute och försökte fixa bilder till några inlägg som jag jobbar på. Tyvärr tyckte solen att fem minuter per timme borde räcka så det blev inte mycket av det. Däremot hittade jag denna egenkomponerade välkomstskylt vid väg 272. Någon skämtsam person har tydligen tröttnat på bilvraket som pryder infarten.

När det gäller vår ordinarie välkomstskylt så tycker jag att man kommit på en riktigt bra slogan. Vad bollen ska symbolisera är däremot en väl förborgad hemlighet. Jag har letat som tusan efter en förklaring utan att hitta någon. Om det finns någon där ute som vet mer, upplys mig.

Tunabergsbron en tidig morgon. Bron är den del i trafikleden Bärbyleden och uppfördes enligt officiella källor 1995.

Den här bron hade en mycket dramatisk tillkomst. När man skulle gjuta ena halvan av bron visade det sig att friktionspålarna man använt inte räckte till för att hålla gjutformen på plats. Under arbetet med att fylla på betong började den 900 ton tunga konstruktionen sjunka föra att slutligen rasa ihop. Man fick slita hårt för att få upp formen och all armering men värre var det med betongen som var på väg att brinna. För att inte bli sittandes med en enorm betongklump tvingades man kalla in brandkåren som kunde spola bort den. Lyckligtvis kom ingen till skada under raset.

Några månader senare gjorde man ett nytt försök och denna gång gick det bättre. Nu hade man pålat ner till berggrunden för att garantera att gjutformen inte skulle sjunka.

Jag hade svårt att hitta datum och fakta om händelsen så om någon sitter på lite information får de gärna dela med sig.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 26 i serien om broar över Fyrisån.

Det är säkert helt tokigt att tipsa om en bok som man inte ger ut längre men eftersom det är en favorit kunde jag inte låta bli. Jag ser den ganska ofta i hyllorna på våra antikvariat så det är nog inga problem att komma över ett exemplar.

I boken hittar vi de flesta sevärdheterna i länet och trots sitt behändiga format är den sprängfylld med information. Slott, kyrkor, bruk och städernas mest kända byggnader finns självklart med och beskrivningarna är korta och genomarbetade. Man har även lyckats klämma in en hel del bakgrundsinformation om järnhantering och jordbruk men även lite udda saker som sockennamnens ursprung och byggteknik genom åren. Det ingår en karta över innehållet och den fungerar bra även om mycket har förändrats sedan boken trycktes. Åldern är faktiskt det enda som jag kan klaga på, till exempel har det tillkommit en del byggnadsminnen efter 1979 och de saknas förstås.

Jag vill ändå påstå att detta är den perfekta utflyktsboken eller rättare sagt så har jag inte hittat någon som är bättre. Det finns till och med några förslag på turer i slutet av boken om man inte väljer sin egen. Med lite kaffe och högläsning vid de olika stoppen kan även en gråmulen sommardag bli en riktigt trivsam upplevelse.

Boken är ett samarbete mellan Länsstyrelsen i Uppsala län, Upplandsmuseet, Upplands Fornminnesförening samt Uppsala läns landsting 1979.

PS. När jag skrev detta fanns tre exemplar på antikvariat.net för runt 60-75 kr/st. Se till att kartan finns med.

Då var valborgsmässoafton över och de sista sviterna har passerat så man orkar sätta sig och skriva något. Det blev lite skralt med bilder och det kanske är bäst så. En mycket kort sväng på stan gav i alla fall en bild på mösspåtagningen i Slottsbacken. Det kanske inte syns men det var mindre folk i backen i år än vad det har varit de senaste åren. Några misstänkte att det berodde på att folk köade till Champagnegaloppen hos de olika nationerna och att någon dessutom tvingats öppna tidigare på grund av trycket. Vad är en mösspåtagning i jämförelse med att få dränka sin kropp i Champagne.