Scribo — perspektiv på närmiljön

Väg 649 från Bergsbrunna till Falebro. Hästsläpet passerar över f.d Svintullsbron.

Namnet Svintullsbron dök upp för några veckor sedan. Egentligen letade jag efter information till ett annat inlägg men eftersom det lät spännande försökte jag hitta något matnyttigt. Tyvärr var det tunnsått med information så jag släppte idén på att skriva något om bron.

För några dagar sedan passerade jag platsen av en ren slump. Självklart stannade jag till och tog några bilder. För den här bloggare hade allt annat antagligen klassats som ”tjänstefel” :) När det var gjort fanns det inte längre någon ursäkt. Det fick bli ett inlägg även om det endast är för att lyfta fram ett gammalt platsnamn.

Svintullsbron kan man hitta i gamla kartor men idag är den degraderad till ett betongrör under vägen. Nu vet jag inte om det är en försämring eller förbättring. Jag misstänker att de flesta små dikesbroar inte var några arkitektoniska underverk.

Bäcken, som jag försökt hitta ett namn på, har sitt avrinningsområde i Lunsen. Det rör sig faktiskt om samma bäck som en gång i tiden drev en kvarn i Bergsbrunna. Jag har skrivit om den i ett tidigare inlägg.

Namnet Svintullsbron har den fått från ängsmarken runt bron. Här fanns tidigare inhägnader där man höll svin, vilket ni säkert redan räknat ut. Åkerstycket som ligger nordväst om den f.d. bron kallas fortfarande för Svintullen.

Nu har jag varit ute och landstigit på ön Koffsan. Ön hittar ni vid inloppet till Lårstaviken i sydvästra delen av Ekoln. Nu skulle man kunna tro att de små öarna i Ekoln är rätt så ointressanta. Det stämmer i de flesta fall, men inte i detta.

Ön

När man går igenom kartmaterial och texter så upptäcker man att ön har haft olika namn genom åren. Ibland har den kallas för Koffsan eller Kuffsan, ibland för Jungfrun eller Gräna Jungfrun.

Den äldsta kartbeskrivningen är från 1635 och lyder ”Insula Kuffsan in Ekolen sita”.

Lite fint kan man säga att ordet Koffsan kan översättas till ”liderlig kvinna” och en del andra mindre smickrande ord. Ja ni förstår säkert vilka jag menar. Det här försökte man antagligen rätta till genom att ge ön ett mer passande namn. Det finns en kort text i ortnamnsarkivet som säger att ön kallades för Gräna Jungfrun (år 1860) och att allmogen aldrig använde namnet Koffsan. Observera att det skall vara Gräna med ä och inte med ö eftersom ön ursprungligen tillhörde byn Gräna i Dalby socken. Det här verkar stämma då ön kallas Jungfrun i kartmaterial från den tiden. Idag har man bytt tillbaka och i mitt sjökort står det Koffsan.

Jungfrun. Karta från 1865.

Som många säkert sett samlas det ofta fiskare runt ön. Ni kanske till och med har fiskat där själva. Tydligen var det här ett känt fiskevatten redan på 1700-talet. På en karta från 1773 har man markerat västra sidan som ”Aborre grund” vilket är ovanligt. Jag har åtminstone inte stött på det tidigare.

Koffsan och aborre grund. Karta från 1773.

Hundhistorien

Nog om namnet. Nu går vi till den där berättelsen som är en riktigt tragisk historia. På en av öns stenar finns det en inskription som enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök lyder:

H.H. LAPPA MÅNS MÅNSON TROGNAHUND 1846

Enligt ortsbefolkningen skall den vara till minne av en hund vars husbonde förliste utanför ön. Mannen drunknade men hunden lyckades ta sig iland på Koffsan. Den vägrade sedan att lämna sin husse och svalt ihjäl på ön. Det är verkligen ingen solskenshistoria men det visar att det finns spännande berättelser där man minst anar det.

Enligt Fornsök skall texten vara tydlig och vitmålad. Det måste ha varit länge sedan man inventerade stenen för idag går det knapp att urskilja bokstäverna. Jag kunde bara hitta siffran 18 samt några enstaka bokstäver. Som ni ser är det mesta är täck av lavar och stenen skulle verkligen behöva en restaurering.

Sjömannen och författaren

Jag grävde djupare för jag ville veta vem det var som drunknade utanför den lilla ön. Först hittade jag en text i boken Östgötars minne från 1902 där man nämner en herre vid namn Måns Henrik Hultin. Det skall ha varit en skojsam herre som med åren blev ”mycket korpulent”.

Måns var medicine kandidat och skeppsläkare men verkar vara mest känd som författare. Under signaturen Måns Månsson skrev han kåserier, noveller och visor. Dessa gavs ut i både bokform och publicerades i till exempel Nya Dagligt Allehanda. Efter hans död publicerades ett urval av hans texter samt hans levnadsbeskrivning under titeln Samlade Verk, 1875.

Källor som Nordisk Familjebok säger att han skall ha drunknat 1869. Det stämmer inte med årtalet 1846 som går att hitta i Fornsöks databas. I boken Östgötars minne nämner man faktiskt sjödramat och att hans lilla hund Lappa som överlevde händelsen. Även här nämner man årtalet 1869. Kan man anta att någon råkat göra en felaktig tolkning av ristningen eller finns det någon annan förklaring?

Länk till Koffsan på Google maps.

Det finns en mycket irriterande sak på Kungsängsleden. Det skulle inte förvåna mig om det är fler än jag som har svurit över detta då och då. När man kör vägen västerut från Boländerna så passerar man under en viadukt. I botten av denna viadukt finns det en vattenpöl som aldrig verkar torka upp. Har man en bil framför sig tvingas man ibland slå på vindrutetorkarna även under de allra varmaste sommardagarna.

Viadukten på Kungsängsleden strax före Kungsgatan. Järnvägsbron närmast och bakom denna vägbron för Sävjavägen.

De flesta som kör här har säkert funderat över detta. Min egen teori är att det måste vara grundvattnet som sipprar fram. Nu har jag hittat lite information som stärker mina misstankar.

Det hände en oförutsedd sak i samband med att man byggde den sista etappen av Kungsängsleden på 1980-talet. När man skulle göra grundarbetet för den nya vägbron för Sävjavägen använde man långa friktionspålar. Dessa passerade genom det övre lerlagret och träffade sedan på ett vattenförande gruslager. Här rann vattnet fram under tryck och schaktet som man grävt för den nya vägen vattenfylldes. Det här löste man genom att leda ut vattnet i en dagvattenledning.

Min gissning är att vattnet har hitta nya vägar att ta sig fram. Det brukar väl vara så med vatten under tryck? Någon annan rimlig förklaring kan inte jag komma upp med. Det börjar även bli dags för någon form av reparationsarbete. Groparna som bildats i asfalten lär inte bli mindre med åren. I samband med detta kanske det kommer en förklaring på problemet?

Länsväg C 600, Gamla E4;an, Björklinge- eller Gävlevägen. Kärt barn har många namn. Bilden är tagen ute vid Lövsta ca 1 mil från Uppsala stad.

Vet ni en sak? Uppsala har en intressant egenhet som vi sägs vara ensamma om i norra Europa. Det jag talar om är linjalvägar. Vadå, linjalvägar vad är det? Låt mig förklara.

I mitten på 1600-talet verkar det ha varit högsta mode att rita raka streck. År 1643 fick Uppsala sin första stadsplan och den innehöll de rektangulära kvarteren som vi ser idag. Nu nöjde man sig inte med detta. Staden utrustades även med nya tillfartsvägar. De blev både långa och raka och man menar att dessa ritades med linjal. Tittar man på en karta är det svårt att argumentera emot detta.

Någon kanske säger att det finns ju massor av raka vägar i landet. Det är antagligen helt korrekt. Vad som gör dessa vägar speciella är det som tidigare sagts, spikraka landsvägar från 1600-talet är tydligen mycket ovanliga. Äldre vägar anlades där naturen tillät eller följde befintliga markgränser vilket sällan var den kortaste vägen mellan två platser.

Uppsalas linjalvägar. Karta från 1859-63.

De vägar vi talar om är den cirka 7 kilometer långa Dag Hammarskjölds väg, Vaksalagatan med väg 288 som jag mätte till ungefär 6 kilometer samt den nästa 2 mil långa vägen mot Björklinge (gamla E4). Jag har däremot ingen aning om varför det inte ritades ut någon rak väg i väster. Kanske var trafiken från detta håll inte tillräckligt stor eller viktig för att motivera ett nybygge.

Så här säger Trafikverket om Uppsalas raka infartsvägar:

De är unika åtminstone i norra Europa. Linjalvägar med fondmotiv är typiskt för barocka slottsmiljöer. Det som är ovanligt här är att miljön är en hel stad.

Sägnen om Drottning Kristinas fingrar

Det är nu sägnen om Drottning Kristinas fingrar dyker upp. Vägen mot Björklinge blev nämligen aldrig helt rak. På några ställen gör vägen små böjar och enligt sägnen uppstod dessa på grund av ett misstag. När drottningen skulle rita ut den nya vägen hamnade hennes fingertoppar utanför linjalkanten. När hon sedan drog strecket blev det som ni säkert förstår inte helt rakt.

Jag har grävt lite djupare i detta. Inte om sägnens korrekthet utan om det finns en naturlig förklaring till de utbuktningar vi ser på vägen. Intentionen var säkert att vägen skulle bli helt rak men något hindrade detta? Som ni förstår var detta ett ypperligt tillfälle att göra en utflykt.

Idag är det två stycken böjar som nämns, en i Drälinge och en i Högsta. För att börja från norr så är det lätt att se varför det blev en sväng på vägen söder om byn Drälinge. Här ligger en hög åsrygg och gräva sig genom den var det nog aldrig tal om.

Väg 600 tar sig en sväng runt åsen strax söder om Drälinge.

Den gamla landsvägen söder om Drälinge. Den nya dragningen till höger i bild.

I Högsta är det motsvarande problem men här är det vatten som ställer till det. Hade man velat att vägen skulle bli helt rak hade man tvingats uppföra en bro på den absolut sämsta platsen. Just här går Björklingeån i vägens längdriktning vilket säkert inte lockade till några nya brobyggen. Broar krävde att markförhållandena var gynnsamma. Fanns det redan ett vad eller bro i närheten misstänker jag att man fortsatte att använda det.

Idag bildar ån en lite sjö just här vilket har fått dagens vägbyggare att flytta vägen åt öster istället för att räta ut den. Jag noterar även att jag borde försöka knåpa ihop ett inlägg om den pampiga stenbron i Högsta.

Karta från 1766 över landsvägen vid Högsta.

Den fina stenbron i Högsta.

Nu slutar det faktiskt inte här. Från Högsta och söderut ser vägen väldigt rak ut men så har det inte alltid varit. En genomgång av äldre kartor visar att det fanns fler kurvor på vägen.

Böjen på vägen strax öster om Lövsta. Karta från 1866.

Vägen vid Lövsta 1952.

Den första låg strax öster om den gamla byn Lövsta. Här gjorde ån en sväng som tvingade ut vägen åt väster. Numera är ån flyttad och vägen rak. Det verkar ha skett relativt sent för böjen fanns kvar 1890 men är borta på den ekonomiska kartan från 1950-talet.

Galgbacken 1772.

Vägarna runt och över Galgbacken 1850-talet.

Ytterligare en böj på vägen hittar vi vid Galgbacken i Svartbäcken. Som ni ser på den äldre kartan från 1772 gör vägen en sväng runt åsen. Galgbacken användes som grustag och antagligen tog det en tid innan man lyckats gräva bort tillräckligt med sand för att räta ut vägen. En karta från 1850-talet visa både den gamla vägen runt åsen och den nya raka sträckningen

Ärna. Vägen mot Björklinge. Foto: August Schagerström, 1931.

Ärna 1871.

Slutligen hittade jag ett fint fotografi taget 1931 vid Ärna gård. Bilden visar vägen norrut mot Ärnabron och Brogården. Vid en närmare granskning ser man att vägen verkar vika av vid Ärna. En karta från 1871 bekräftar detta. Här slutade jag faktiskt att leta efter fler vägkrokar. Om jag skulle börja jaga sådana här små variationer hade jag snart blivit inlagd för vägkroksmani. Bilden bjuder däremot på en annorlunda vy, lång ifrån den klassiska bilden av en gammal slingrig häradsväg.

Som ni ser var 1600-talets raka linjalvägar lång ifrån felfria. Man har däremot försökt räta ut dem när man fått chansen. På senare tid har dock en ny företeelse börjat störa upplevelsen av våra linjalvägar. Rätt gissat,  rondeller. Jag misstänker att det är något vi måste acceptera ur trafiksäkerhetssynpunkt men jag gillar det inte. Sen är det väl inte så många som känner ”historiens vingslag” när de kör på dessa unika vägar? Förhoppningsvis kan den här bloggposten ändra på det.

Vi kan även fastslå att sägnen om Drottning Kristinas fingrar troligtvis är en efterhandskonstruktion. Hursomhelst, fortsätt att sprid den för det finns inget sorgligare än när gamla sägner tynar bort och glöms.