Scribo — perspektiv på närmiljön

Nu har jag varit ute på min första svamppromenad i Lunsen. Det gav två nävar kantareller vilket var tillräckligt för ett par ordentliga svampmackor.

Överlag så var det väldigt tomt på svamp. Det stod någon halvtorkad flugsvamp här och där och kantarellerna var väl i princip den enda svampen jag hittade. De växte djupt nere i mossan och fanns i två varianter, riktigt stora eller pärlstora skott hur man nu skall tolka det.

Det är möjligt att det finns andra sorter där ute men det är inget för mig. Jag har flera gånger blivit bjuden på blandsvampsanrättningar men de är oftast en besvikelse. Nä, jag håller mig till fyra sorter: kantareller, trattkantareller, gul trumpetsvamp och Karljohan. Goda och lätta att känna igen.

År 1643 antog Uppsala sin första stadsplan. Man kan väl säga att det var nu vi fick vårt rutnät av gator i staden. Tidigare hade staden fått utvecklas fritt även om det med all sannolikhet skett en viss reglering. Nu bestämde drottning Kristina att staden skulle ordnas efter senaste snitt.

Del av 1643 års regleringskarta. På denna karta kan man se både det gamla och det nya gatunätet.

I stadsplanen ingick ett nytt huvudstråk i väst-östligt riktning med Drottninggatan, Stora torget och Vaksalagatan. Självklart var man tvungen att binda ihop detta med en ordentlig bro. År 1645 var den nya träbron på plats.

Under de närmaste hundra åren måste bron ersättas eller repareras ett flertal gånger. Till exempel skadades den svårt 1702 då stora delar av staden branhärjades. 1775 byter man slutligen ut träbron mot en mer varaktig bro av sten.

Nybron slutet av 1800-talet. Foto: Alfred Dahlberg, årtal okänt.

Precis som med Dombron börjar man diskutera en sänkning av brobågen på 1870-talet. När det gäller den här bron så stannade det vid diskussioner. Det dröjer ända fram till 1899 innan man gör något och nu är det den planerade spårvägen som kräver en plan bro.

Den nya stenbron står klar 1899 enligt ritningar av dåvarande stadsingenjör Z Larsson. Den får blandade recensioner och det är till och med någon som tycker att den är Europas fulaste bro. Jag gissar att man var van vid sina höga rundbågade broar. Idag skulle vi nog inte misstycka ifall någon tog sig tid att uppför en så fin stenbro.

Slutstenen från den gamla stenbron från 1775 går faktiskt att hitta ute i Edsberg slottspark. Läs mer i min bloggpost om Nybrons toppsten. Dagens två slutstenar är lite enklare och här har man endast huggit in årtalet 1899.

Nybron 1901-02. Foto Alfred Dalgren. 

Nybron får sedan stå oförändrad fram till 1953. Kommunen gör trafikmätningar 1950-51 och beslutar efter detta att bron måste breddas. Man gjuter nya valv på var sin sida av bron som kan vara öppen för trafik under arbetet. Slutresultatet är en bro som blir hela 18-19 meter bred (olika uppgifter).

Breddning av Nybron. Foto: Uppsala-bild 

Jag har tidigare inte funderat närmare på brons bredd. Det var först när jag försökte fotografera den som det uppstod problem. Om jag skall vara ärlig känns det mer som en överdäckning än en bro. Den är faktiskt lika bred som den betydligt längre och trefiliga S:t Olofsbron. Nu hindrar det mig inte från att tycka att bron är en fantastisk prydnad för staden, men bred är den.

Till sist lite om namnet. Bron benämndes från början som Nye Broen eller Nya Bron. På en karta från 1702 kallas den kort och gott Ny Bro. Varianten Nybron skall ha sitt första belägg 1770 enligt boken Uppsalas gatunamn. Namnet faställs 1944.

Detta är inlägg 40 i serien om broar över Fyrisån.

Då har man spanat in nya bron igen. Ingen upplyftande syn då jag är lite allergisk mot betongbroar. Man får verkligen hoppas att man gör något speciellt med räckena och klaffen. Jag har försökt hitta något om bron, bilder eller skisser, men kommunen verkar inte ha släppt något material på nätet.

Sedan kommer vi till namnfrågan. Den är höljd i dunkel men jag antar att det är som vanligt och alla medborgare kan skicka in sina förslag till Namngivningsnämden. Följer man hur kommunen tidigare har namngett saker verkar det som om det är de närliggande kvarteren som fått avgöra. I detta fall borde det alltså bli Muninspången eller Stadsträdgårdsspången. När det kommer till broar för endast gående och cyklister brukar de få ändelsen -spång men jag är inte säker på om det är skrivet i sten. Bron har ju arbetsnamnet ”Stadsträdgårdsbron” så vi får väl se vart det slutar.

Personligen skulle jag gärna döpa bron till Tegelhagsspången. Jag gillar när man återknyter till äldre namn och området där Stadsträdgården ligger hette tidigare Tegelhagen eller Slottstegelhagen. Ett mer skämtsamt namn kunde vara Slinkens bro efter namnet på dragfärjan ”Slinkens färja” som låg här vid förra sekelskiftet. Nu misstänker jag att det namnet inte skulle röna någon större framgång :)

Hej kära vänner. Nu är jag tillbaka för nya nedslag i Uppland efter en välbehövlig ledighet. Semestern är visserligen inte slut men bloggandet har fått stå tillbaka då jag varit ute och seglat. Vi börjar med något som jag passerade på vägen hem mot Uppsala.

Nyckelstenen eller ”Sigtuna Nyckel” som den även kallas ligger på västra sidan av Skarven innan man når Sigtunafjärden. Denna sägenomspunna sten besöks bäst från sjösidan. Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens om det går att nå den från land? Den brukar vara ett mål för skridskoåkare och lite mer äventyrliga geocachare.

Tyvärr kan jag inte säga vad som står på skylten som ni ser bredvid stenen. Det kändes alldeles för bökigt att göra ett strandhugg med segelbåten.

Del av Erik Dahlbergs teckning av Sigtuna nyckel ur verket Suecia antiqua et hodierna. 1695.

Stenen är något så ovanligt som ett gammalt sjömärke och är säkert känt sedan medeltiden. Sägnen säger att efter plundringen av Sigtuna 1187 tappade eller kastade förövarna nyckeln till stadens portar i närheten av stenen. Denna sägen tog man till sig och startade traditionen att måla nycklar på stenen. Tydligen var stenen så pass känd att den även ärades en plats i verket Suecia antiqua et hodierna på 1600-talet.

Stenen ”glömdes bort” på 1900-talet och återupptäcktes 1966. Den nyckel vi ser idag målades dit 1979 och man kan väl säga att traditionen med nyckelmålningen är tillbaka.

Karta över gården Torsätra 1707. ”Steen Sigtuna Nyckel kallat”

Idag är stenen inte lika lätt att se som den antagligen var en gång i tiden. Skogen har tätnat runt det 2 meter höga flyttblocket som dessutom har drabbats av frostsprängning och förlorat några delar.

Ett något udda utflyktsmål men ett kort besök är den värd om ni har vägarna förbi. Kanske är det en plats att pusta ut vid om ni deltar i Vikingarännet eller bara råkar passera vid nästa resa söderut.

Länk till Nyckelstenen på Google maps. Se gröna pilen.

Förra helgen var jag i krokarna runt Heby och hälsade på en vän. Eftersom jag alltid försöker besöka något intressant när jag är ute och åker blev det en snabbvisit i Huddungeby radby. Varför det? Ja det var vad som dök upp i Googel när jag sökte på området precis innan avfärd.

Skifteskarta upprättad 1849-50. Ett skifte var en långsam process och kunde ta många år.

För er som inte är så bevandrade i radbyar skall jag försöka förklara det så kortfatta jag kan. Radbyn har sedan urminnes tider varit ett vanligt sätt att organisera byar i Sverige. Det finns varianter men kartan ovan av Huddungeby visar en klassisk utformning. Den består av en huvudgata där bostadshusen (röda) ligger på ena sidan och ladugårdar och uthus (gula) på den andra. Det brukade också vara så att storleken på tomten i byn (eller gårdstomtens längd vid gatan) avspeglade hur stor mark man ägde utanför själva byn.

Förklaringen till varför dessa radbyar är så ovanliga idag ser vi också på kartan. Som ni ser är åkermarken uppdelad i en mängd små åkerlotter. Orsaken till det var att varje gård skulle få sin beskärda del av de olika odlingsmarkerna. Det kunde vara bördigare på ett ställer och sämre på ett annat.

Flygfoto av Huddungeby. Foto: Flygtrafik AB 1936, UM

Det här systemet var rättvist men väldigt ineffektivt. Vissa lotter kunde vara så små att det knappt gick att vända med plogen. På 1700-talet startade man därför den första skiftesreformen, storskifte, med syfte att slå ihop åkerlotterna till större enheter. Den följdes sedan av enskifte och laga skifte. Jordbruket blev effektivare men som en följd av detta splittrades byarna då bönderna tvingades flytta ut till sina nya åkermarker.

Åter till historien om Huddungeby. Den bestod på slutet av 1700-talet av 18 gårdar. 1834 sker så en katastrof. Hela byn jämnas med marken av en stor eldsvåda. Man kan tro att detta skulle vara slutet för byn men dessa bybor verkar ha varit av den segaste sorten. Vid Laga skifte på 1850-talet hade man byggt upp 16 gårdar. Vid skiftet flyttar man ut 7 gårdar och en verkar ha försvunnit utan förklaring. Idag består byn av 8 gårdar.

Det som är lite speciellt för just denna radby är att bostadshusen är ovanligt pampiga eller herrgårdslika. Det är möjligt att man i tog i för kung och fosterland när man ändå var tvungen att bygga nytt. Byn är i alla fall ett fantastiskt exempel på den stil och byggnadsteknik som användes här i mitten på 1800-talet.

Det hade varit kul om man kommit lite närmare husen men jag vågade inte kliva in i trädgårdarna. Som sagt ett kort men mycket trevligt besök i den ”nygamla” radbyn.