Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag hittade en bild på Uppsalas siktlinjer vilket inspirerade till denna post om Uppsalasiluetten. Istället för att åka direkt till affären tog jag mig en liten omväg runt staden och försökte passera alla infarter. Det tog faktiskt två timmar extra och eftersom jag var sent ute hade det börjat mörkna innan jag var klar. När jag kom hem visade det sig att jag dessutom missat en infart men den ordnade jag dagen efter. Inga direkta konstverk men det var det en kul utflykt och kanske kan det inspirera till nya försök.

Jag börjar med en bild från väg 255 vid Lilla Djurgården, precis innan man passerar Sävjaån. En fin vy som för en gångs skull inte var full av byggkranar.

Här är södra infarten från E4. Det är nog den vy som flest tänker på när man talar om Uppsalasiluetten.

Vaksalagatan från Gränby.

Här är Uppsalasiluetten från Vattholmavägen i höjd med Bärbyleden.

Domkyrkan och Slottet från väg 600, gamla E4. Taget vid korsningen Ärnavägen, där de brukar sälja jordgubbar.

Uppsalas siluett från väg 272, Börjegatan. Man måste ganska långt ut för att få den här bilden. Den där kullen som skymmer domkyrkan kanske är ett spännande fotoställe?

Slutligen en bild från Knäppingen och Dag Hammarskjölds väg. Inte mycket till siluett egentligen och i en bostadsannons hade den säkert kallats för ”Slottsglimt”.

Det finns betydligt fler platser där man kan se hela eller delar av siluetten. Då blir det dock ingen snabb bilfärd runt stan utan då gäller det att börja klättra runt på åsryggar och annat. Perfekt för ljumma sommardagar då solen är uppe mer än några timmar.

Trädgårdsgatan 14. Byggnaden uppfördes som bostadshus 1852, får ”Uppsalapanel” runt 1860 och mansardtak 1917.

Fackskolan för huslig ekonomi. Fotograf och årtal okänt.

Skolbyggnaden i hörnet Trädgårdsgatan Slottsgränd uppförd enligt ritningar från 1911. Innehöll utbildningen för textilvetenskap. Fotograf  och årtal okänt.

Fackskolan för huslig ekonomi inrättades 1895 i byggnaden på Trädgårdsgatan 14. Skolan skulle ge unga kvinnor utbildning i mat, textil, lanthushåll och en hel del annat. Numera har man bytt namn och kallas för Institutionen för kostvetenskap och huserar i Uppsala Biomedicinska Centrum.

Fackskolan för huslig ekonomi. Foto: Paul Sandberg 1945

1903 började man ge ut en kokbok som många säkert känner igen, Hemmets Kokbok. Nu råkar jag ha ett exemplar från 1908 vilket är en intressant läsning. Förutom det man kan förvänta sig finns det faktiskt en hel del internationella rätter här som verkar vara utvalda för att passa de svenska kryddorna. Jag blev också förvånad att se att en klassiker som sjömansbiff lagas med ”Franskt” vitt vin och inte med öl.

Det som verkligen skiljer denna från en modern kokbok är kapitlet om grönsaker. Jag kan säga att den vegetariska kosten inte var speciellt het på den här tiden. Kapitlet heter Växträtter och består i huvudsak av kokta grönsaker, stuvningar och lite pasta och plättar.

Det finns dock några fakta som är spännande. I inledningen av kapitlet säger man att färsk potatis skall läggas i kokande vatten medan gammal och mogen skall börja i kallt vatten. Det hade jag inte hört förut.

En intressant uppgift dök upp i receptet på stuvade makaroner. Här står det att makaronerna skall brytas i mindre bitar om man inte har ”idealmakaroner”. Jag trodde det namnet var en betydligt senare uppfinning och dök upp i samband med att Kungsörnen introducerade sina på 1950-talet.

Det finns även ett recept på Fransk potatis. Skära potatisen i stavar eller skivor och lägg dem i den upphettade flottyren tills de är vackert gulbruna. Låt dem rinna av på gråpapper och strö sedan salt på dem innan servering. Man åt alltså pommes frites långt innan snabbmatsrestaurangerna gjorde sitt intåg, det ni!

Jag hittar även ett recept på något som heter så fint som Vindböjtlar. I princip är det samma recept som för spanska Churros men de spritsas ut på en plåt och bakas i en ugn istället för att friteras. Det är kul att vi har ett svenskt recept på dessa bröd. Ett ovanligt vackert namn också, Vindböjtlar.

Jag kan fortsätta länge till men får avsluta denna post med det enda receptet med Uppsalaanknytning. Det är Uppsalabröd som verkar vara en småkaka. Jag bakar väldigt sällan så kan någon förklara brännvinet? Är det bara för smaken eller ger det brödet någon annan egenskap?

Jag slår till med ett nytt inlägg om Fålhagen och denna gång handlar det om väderkvarnarna vid Väderkvarnsgatan. Jag hittade nämligen en bild av en oljemålning från 1857 där kvarnarna fanns med. Det är faktiskt den enda avbildningen jag stött på under alla dessa år och som vanligt är det betydligt roligare att få se dem istället för att bara läsa om dem.

Utan att gå närmare in på det förstår ni säkert varför gatan heter Väderkvarnsgatan. Jag vill också nämna att ladorna närmast i bild ligger ungefär där Gamla Uppsalagatan går idag så jag gissar att konstnären befunnit sig någonstans nordväst om Galgbacken.

Kvarnen ute på Väderkvarnsgärdet. Del av karta över Uppsala bränneri i Ulleråker 1788.

En uppgift jag fått av industriminnesföreningen lyder:

”I kv. Einar (norr m Vaksalagatan) fanns ”garvare Arndtz” väderkvarn. Kvarnen användes uteslutande för brännvinsbränneriets behov. Garvaren Arndtz var dock aldrig ägare till kvarnen. Kvarnen byggdes av efterträdaren P E Wendblad. I kv. Sverre (söder om Vaksalagatan) fanns Fattigmagasinets Väderkvarn. Den kvarnen var ett led i den dåtida socialvården.”

Tyvärr finns det inte speciellt mycket mer information om kvarnarna men jag skall försöka sammanfatta det lilla jag lyckats skrapa ihop.

Enligt boken Uppsalas Gatunamn skall det enligt källor funnits en kvarn uppe på kullen (kv. Sverre) redan på 1660-talet. Vidare så säger man i boken att fattigmagasinets kvarn uppförs 1788 på denna plats. På kartan ovan från 1788 så verkar kvarnen tillhöra Uppsala Bränneri som ligger ute i Ulleråker. Vi får väl anta att bränneriet lämnar ifrån sig kvarnplatsen trots att man fortsätter sin verksamhet i ytterligare 20 år. Det bör väl nämnas att det finns en text i kartan som säger att man har märkt ut en ny kvarnplats i norra delen av Kronåsen (om jag mätt rätt). Kvarnen i kv. Sverre rivits på 1860-talet.

Sedan så har vi ”garvare Arndtz” kvarn. Industriminnesföreningen säger att den tillhörde Arndtz bränneri men inte när den är byggd. Bryggeriet uppförs i början av 1840-talet så det bör vara efter detta. Det finns också skilda uppgifter om kvarnens placering. IMF menar att kvarnen stod på andra sidan Vaksalagatan i kv. Einar medan boken Uppsalas Gatunamn nämner kv. Njord. Efter lite efterforskningar verkar det som båda har rätt och det är kvartersgränserna som ändras. Jag vet inte när ”garvare Andtz” kvarn rivs men hans bränneri fick stå kvar ända fram till 1960-talet innan det ersattes av dagens bostadshus.

I en flygbild från 1950 över kvarteret Sverre ser vi att mjölnarbostaden står kvar i kanten av backen. Det är byggnaden med två små skorstenar nästan mitt i bilden. Den smala vägen innanför husen längs med Väderkvarnsgatan är den ursprungliga landsvägen.

Väderkvarnsbacken (namn i karta från 1822), sedd från Hjalmar Brantingsgatan.

När jag letade efter information så kom det upp en detaljplan över kvarteret Sverre från 2009. Den är antagen och och enligt den skall man bygga ett nytt hus inne på gården. I den mycket kortfattade historiska utredningen säger man bara att inget av husen utgör ett värde inom riksintresset (C 40 A, Uppsala stad) och att gårdsmiljön ej är utmärk för att ha några höga stadsbildsvärden. Min högst personliga åsikt är att gårdsmiljön kanske inte har ett speciellt högt stadsbildsvärde men kullen i sig har det absolut. Vad tycker ni?

När jag vandrar runt i Uppsala upptäcker jag ständigt nya saker som väcker mitt intresse. Man får väl säga att det är en av orsakerna till att den här bloggen överhuvudtaget existerar. Nyfikenhet är trevligt men när svaren inte dyker upp känns det ibland som en förbannelse.

Stolpen utanför Dekanhuset vid Odinslund är precis en sådan tingest som jag inte kan sluta fundera på. Som ni ser är den formad som en kräkla med ett rovfågelshuvud i slutet av spiralen. Det som gör att jag inte kan släppa tanken på den beror på de där krokarna som fågeln håller i munnen. Det betyder att den kan vara något mer än bara en fin stolpe. Visst, det är möjligt att man bara hängde upp lite pelargoner här när det var fest men det skulle till exempel kunna vara en belysningsstolpe.

Dekanhuset före 1830 med sina förrådsflyglar. De revs i samband med att byggnaden gjordes om till skola. Det lilla huset framför Dekanhuset är Odens brunn eller Biskopspumpen.

Katedralskolan (Dekanhuset) 1842. Barnen leker på skolgården.

Stolpen tillkom med stor sannolikhet i samband med att man byggde om Dekanhuset till skola på 1830-talet. Om man spånar vidare på tanken att det är en belysningsstolpe så bestod gatubelysningen vid den här tiden i huvudsak av oljelampor. Gasbelysningen kom inte förrän runt 1860 och elen långt senare. Tänk om detta är den enda bevarade stolpen i Uppsala som var avsedd för rovoljelampor. Visst skulle det vara spännande? Antagligen är det bara önsketänkande men man vill ju vara säker :)

Jag har talat med flera insatta personer men inte blivit speciellt mycket klokare. Nu är det kanske inte så konstigt då ingen av dem ens förstod vilken stolpe jag pratade om. Jag har även försökt få fram byggritningar till skolan. Min förhoppning är att de skall avslöja mer om stolpen. Tyvärr har varken Statsarkivet eller Fastighetsverket något i sina arkiv.

Nåja, svaret dyker säkert upp när man minst anar det. Fram till dess får ni gärna hålla ögonen öppna. Det är kanske någon som läser detta och kan se om ritningen finns i Carolinas eller Upplandsmuseets samlingar. Jag kommer säkert att hitta dit så småningom ifall ingen annan gör det.

Att hänga på Upplandsmuseets faktarum och slöbläddra i deras material är ibland väldigt givande. Senast hittade jag ett antal artiklar skrivna på 40- och 50-talet av en herre vid namn Gustaf Brodd. Här berättar han om olika händelser ur Uppsalas historia. En som fångade mitt intresse var en text om Obelisken i Odinslund.

Del av Desprez skiss över Haga Slott, 1790-talet. Obeliskerna vid trappan är väldigt lik vår i Odinslund med små klot i hörnen. Ett sammanträffande?

Den skall enligt artikeln ursprungligen vara menad för ett bygge ute på Drottningholm och ritad av den kände arkitekten Louis Jean Desprez. Jag har dock hittat andra källor som säger att den egentligen skulle ut till Stora Haga slott. Vid den här tiden var Desprez involverad i båda slotten så allt är möjligt. Den höggs i alla fall på Svartsjön och transporterades med stor möda mot slottet 1790. Av någon anledning blev den liggandes bredvid Drottningholmsbron och det framgår inte varför den aldrig kom till användning.

Karl XIV Johan uppmärksammade stenen på 1830-talet och som den ekonomiske man han var tog han tillvara på den. Med små modifieringar kunde man sedan använda den till det planerade hjältemonumentet som man tänkt resa i Uppsala. Invigningen skedde 6 november 1833 och monument är rest som en hyllning till Gustaf II Adolf.

Hur var det nu med den där skatten? Jo, enligt berättelsen skall det finnas guld och silver under obelisken. Den 6 november 1832 hade man en högtidlig grundläggning, faktiskt pampigare än själva invigningen ett år senare. Studentkåren sjöng och tågade från Stora torget till Domkyrkan. Senare på kvällen samlades man runt platsen som var upplyst och hade klätts in med blått tyg med kronor. Kronprins Oskar var där med sina söner och under ceremonin murade kronprinsen in en silverask med alla valörer av Sveriges guld- och silvermynt i sockeln.

Det dyker även upp en liten anekdot i texten. Efter ceremonin skall kronprinsens son Carl lekt med den för tillfället framtagna murspaden av silver. Han svingar den så att skaftet går av vilket får kronprinsen att utbrista ”Arten röjas hos den unge”. Detta återberättas senare av landshövding von Kraemer.

En intressant historia som jag inte kan verifiera, men tillräckligt god för återberättas.

Jag brukar försöka vara glad och positiv i den här bloggen men i det här fallet går det inte. Området runt Knivsta station hade alla möjligheter att bli en fantastisk plats. Nu har man lyckats uppföra decenniets fulaste kommunhus och det vågar jag påstå innan det ens är klart.

Huset kommer säkert innehålla massor av trevliga verksamheter men det ändrar inte på det faktum att det här är ren skräparkitektur. Jag har faktiskt försökt hitta några kvaliteter men gått bet. Tråkig färg, tråkigt materialval, plåtdörrar överallt och en konstig blob av trä på sidan av huset. Det här är en studie i tristess och fantasilöshet. Ja just det, man har ju självklart klämt in ett fjompigt glasparti mitt i huset. Man undrar om det har dykt upp en ny lag som kräver att alla institutioner och offentliga byggnader måste ha ett sådant, något har jag i alla fall missat.

Detta hus kommer nu att prägla området en lång tid framöver. Oavsett vad man bygger här kommer det att hamna i skuggan av denna kloss. Man skriver att man bygger framtidens kommunhus. När jag ser byggnaden tänker jag mer på 60- och 70-talets massproducerade betongförorter än på någon lysande framtid. Är det den vägen Knivsta skall gå? Nä, jag säger som jag sagt i ett tidigare inlägg, Ring klottersaneringen!

PS. Med all sannolikhet kommer huset vinna flera priser med en uppsjö av flummiga motiveringar. Kunde Pedagogiska institutionen i kv. Blåsenhus få ett pris kan precis vad som helst få ett.

Kvarnar är alltid kul att titta på. När jag läste att det funnits en kvarn i Bergsbrunna blev jag som vanligt lite nyfiken. Kvarnen skall ha legat längs ån som går från Stordammen i Lunsen ut till Sävjaån. Den mer exakta platsen var i området som kallas Kvarnbacken. Man anar vad namnet kommer ifrån.

De få uppgifter som finns säger att den skall ha används under 1800-talet men den kan säkert vara äldre. Jag har läst (hittar inte källan) att den bara kördes säsongsvis, det vill säga på våren och möjligtvis på hösten. Det låter rimligt eftersom det inte är någon stor bäck vi talar om. Det är också möjligt att senare utdikningar i Lunsen har ändrat på förutsättningarna.

Karta 1845. Kvarnbyggnaden ser ni i området markerat med 292.

Karta 1690. Är det ett vattenhjul vid bokstäverna AB?

En gammal karta ger en ännu bättre placering av kvarnbyggnaden och i skiftesbeskrivningen från 1845 kallas området Kvarnplatsen eller Kvarnplan (292). Nu är denna text väldigt dåligt inskannad så jag är inte helt säker säker på vad som står där förutom att ordet börjar på ”qvarnpl…”.

Den nedre kartan är från 1690 och här ser vi något som liknar ett kvarnhjul vid bokstäverna AB. Jag är faktiskt osäker på vad det skall föreställa för texten på denna karta är läslig men jag lyckas inte tyda handstilen. Jag tog med den ändå för det kanske visar sig att det verkligen var en kvarn.

Idag skall det inte finnas något kvar av kvarnen. Nu vill man ju se platsen med egna ögon så det blev en stärkande promenad runt bäcken. Det hade varit kul att hitta något som liknande en fördämning eller en kvarnränna. Jag kan inte se något annat än en liten plan yta i början av fallet kantad av stenar. Kanske tillhörde det den gamla byggnaden? Dessutom verkar det som om det finns en gammal bäckfåra väster om den nuvarande.

Ja, det var inte mycket att komma med men nu vet ni i alla fall var den gamla kvarnen i Bergsbrunna låg någonstans.

Kvarnen på Google Maps. Grön pil.

Gårdagens fina väder fick det att spritta till i benen så jag passade på att ta en sväng ut till Lunsen. Denna gång gällde det inte svampplockning utan jag hade ett annat uppdrag. Vad det var får ni kanske se här på bloggen inom kort :)

Den här dagen valde jag att parkera vid ställverket som ligger i den norra delen av skogen. Plötsligt fångar mitt öga hur det skiner i porslinsdelarna innanför det höga staketet och jag kan inte motstå att ta några bilder.

Vid en närmare granskning bannar jag mig för att jag inte tog fler bilder. Det är ju helt fantastiskt vilka blänkande detaljer och konstiga konstruktioner som finns där inne. Se själva, vad har till exempel de där skruvade sakerna som ser ut som degkrokar på den sista bilden för funktion? Vem läser av mätarna? Det krävs minst en ordentlig skylift för att nå upp till dem. Jag är helt hänförd. Hmm, jag tror bestämt att det kommer att fotas mer ställverk i framtiden.

I en tidigare diskussion på den här bloggen funderade vi på om det fanns några trähus kvar som fortfarande hade en fasad av timmer. En läsare tipsade om ovanstående byggnad vid Alsikegatan 6. Den ligger visserligen inte mitt i centrum men frågan är om vi hittar någon mer centralt byggnad?

Det som är lite spännande är att Uppsala faktiskt hade ovanligt många timrade hus på 1800-talet. Till skillnad från andra städer uppförde man många gånger husen utan att klä dem med något. Orsaken till detta är okänt men när de väl fick sin panel var det ofta i samband med reparationer. Källa: Uppsala stadsbild, Ola Ehn. Det är lite synd att detta fenomen inte återspeglas i staden idag.

Det finns inte mycket information om denna gård men det stora huset byggdes på 1800-talet som tjänstebostad åt järnvägspersonal. Uthuset var bland annat svinstia, tvätt och vedbod. Det finns även ett mindre bostadshus i änden av gårdsplanen som uppfördes 1925. Jag försökte knacka på när jag var där men ingen var hemma. Någon som vet mer?

Tipstack Magnus G :)

Gården på Google maps.