Linjalvägar och sägnen om Drottning Kristinas fingrar
Länsväg C 600, Gamla E4;an, Björklinge- eller Gävlevägen. Kärt barn har många namn. Bilden är tagen ute vid Lövsta ca 1 mil från Uppsala stad.
Vet ni en sak? Uppsala har en intressant egenhet som vi sägs vara ensamma om i norra Europa. Det jag talar om är linjalvägar. Vadå, linjalvägar vad är det? Låt mig förklara.
I mitten på 1600-talet verkar det ha varit högsta mode att rita raka streck. År 1643 fick Uppsala sin första stadsplan och den innehöll de rektangulära kvarteren som vi ser idag. Nu nöjde man sig inte med detta. Staden utrustades även med nya tillfartsvägar. De blev både långa och raka och man menar att dessa ritades med linjal. Tittar man på en karta är det svårt att argumentera emot detta.
Någon kanske säger att det finns ju massor av raka vägar i landet. Det är antagligen helt korrekt. Vad som gör dessa vägar speciella är det som tidigare sagts, spikraka landsvägar från 1600-talet är tydligen mycket ovanliga. Äldre vägar anlades där naturen tillät eller följde befintliga markgränser vilket sällan var den kortaste vägen mellan två platser.
Uppsalas linjalvägar. Karta från 1859-63.
De vägar vi talar om är den cirka 7 kilometer långa Dag Hammarskjölds väg, Vaksalagatan med väg 288 som jag mätte till ungefär 6 kilometer samt den nästa 2 mil långa vägen mot Björklinge (gamla E4). Jag har däremot ingen aning om varför det inte ritades ut någon rak väg i väster. Kanske var trafiken från detta håll inte tillräckligt stor eller viktig för att motivera ett nybygge.
Så här säger Trafikverket om Uppsalas raka infartsvägar:
De är unika åtminstone i norra Europa. Linjalvägar med fondmotiv är typiskt för barocka slottsmiljöer. Det som är ovanligt här är att miljön är en hel stad.
Sägnen om Drottning Kristinas fingrar
Det är nu sägnen om Drottning Kristinas fingrar dyker upp. Vägen mot Björklinge blev nämligen aldrig helt rak. På några ställen gör vägen små böjar och enligt sägnen uppstod dessa på grund av ett misstag. När drottningen skulle rita ut den nya vägen hamnade hennes fingertoppar utanför linjalkanten. När hon sedan drog strecket blev det som ni säkert förstår inte helt rakt.
Jag har grävt lite djupare i detta. Inte om sägnens korrekthet utan om det finns en naturlig förklaring till de utbuktningar vi ser på vägen. Intentionen var säkert att vägen skulle bli helt rak men något hindrade detta? Som ni förstår var detta ett ypperligt tillfälle att göra en utflykt.
Idag är det två stycken böjar som nämns, en i Drälinge och en i Högsta. För att börja från norr så är det lätt att se varför det blev en sväng på vägen söder om byn Drälinge. Här ligger en hög åsrygg och gräva sig genom den var det nog aldrig tal om.
Väg 600 tar sig en sväng runt åsen strax söder om Drälinge.
Den gamla landsvägen söder om Drälinge. Den nya dragningen till höger i bild.
I Högsta är det motsvarande problem men här är det vatten som ställer till det. Hade man velat att vägen skulle bli helt rak hade man tvingats uppföra en bro på den absolut sämsta platsen. Just här går Björklingeån i vägens längdriktning vilket säkert inte lockade till några nya brobyggen. Broar krävde att markförhållandena var gynnsamma. Fanns det redan ett vad eller bro i närheten misstänker jag att man fortsatte att använda det.
Idag bildar ån en lite sjö just här vilket har fått dagens vägbyggare att flytta vägen åt öster istället för att räta ut den. Jag noterar även att jag borde försöka knåpa ihop ett inlägg om den pampiga stenbron i Högsta.
Karta från 1766 över landsvägen vid Högsta.
Nu slutar det faktiskt inte här. Från Högsta och söderut ser vägen väldigt rak ut men så har det inte alltid varit. En genomgång av äldre kartor visar att det fanns fler kurvor på vägen.
Böjen på vägen strax öster om Lövsta. Karta från 1866.
Den första låg strax öster om den gamla byn Lövsta. Här gjorde ån en sväng som tvingade ut vägen åt väster. Numera är ån flyttad och vägen rak. Det verkar ha skett relativt sent för böjen fanns kvar 1890 men är borta på den ekonomiska kartan från 1950-talet.
Vägarna runt och över Galgbacken 1850-talet.
Ytterligare en böj på vägen hittar vi vid Galgbacken i Svartbäcken. Som ni ser på den äldre kartan från 1772 gör vägen en sväng runt åsen. Galgbacken användes som grustag och antagligen tog det en tid innan man lyckats gräva bort tillräckligt med sand för att räta ut vägen. En karta från 1850-talet visa både den gamla vägen runt åsen och den nya raka sträckningen
Ärna. Vägen mot Björklinge. Foto: August Schagerström, 1931.
Slutligen hittade jag ett fint fotografi taget 1931 vid Ärna gård. Bilden visar vägen norrut mot Ärnabron och Brogården. Vid en närmare granskning ser man att vägen verkar vika av vid Ärna. En karta från 1871 bekräftar detta. Här slutade jag faktiskt att leta efter fler vägkrokar. Om jag skulle börja jaga sådana här små variationer hade jag snart blivit inlagd för vägkroksmani. Bilden bjuder däremot på en annorlunda vy, lång ifrån den klassiska bilden av en gammal slingrig häradsväg.
Som ni ser var 1600-talets raka linjalvägar lång ifrån felfria. Man har däremot försökt räta ut dem när man fått chansen. På senare tid har dock en ny företeelse börjat störa upplevelsen av våra linjalvägar. Rätt gissat, rondeller. Jag misstänker att det är något vi måste acceptera ur trafiksäkerhetssynpunkt men jag gillar det inte. Sen är det väl inte så många som känner ”historiens vingslag” när de kör på dessa unika vägar? Förhoppningsvis kan den här bloggposten ändra på det.
Vi kan även fastslå att sägnen om Drottning Kristinas fingrar troligtvis är en efterhandskonstruktion. Hursomhelst, fortsätt att sprid den för det finns inget sorgligare än när gamla sägner tynar bort och glöms.
Dela med andra:


kl. 11:14
Har faktiskt hört samma sägen om Transsibiriska järnvägen. Den gången gällde det dock inte drottning Kristina!
kl. 15:25
Vilket underbart inlägg! Får man läsa sådant här ur ditt tangentbord då och då gör det i alla fall inte mig något att ha bloggvänner med vägkroksmani. Jag tänkte också säga något om att jag hört det tidigare om någon annan (järn)väg, men ser att min syster hunnit före…
kl. 20:07
Hej Mira!!! Det är fantastiskt kul att höra av dig. Jag följer dina äventyr med stort intresse.
Jag skall erkänna att jag faktisk drabbades av vägkroksmanin när jag skrev den här bloggposten. Jag började på den i julas och har sökt igenom hundratals kartor. När jag kom till nivån att jag började leta veck på vägen förstod jag att det var dags att släppa saken. Jag brukar vara ganska säker på min sak innan jag publicerar något men i detta fallet blev jag nog lite manisk…
kl. 11:11
Liksom Margetha tänkte jag på en rysk järnväg – dock gäller det den mellan S:t Petersburg och Moskva, och inte den transsibiriska. Se här http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankt_Petersburg-Moskva-banan eller ännu hellre här http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_%E2%80%93_Saint_Petersburg_Railway#The_Tsar.27s_Finger
kl. 18:46
Förbi många av dina ”inslag” kommer man lätt på en cykeltur. Och det är verkligen berikande att ha tagit del av dem. Cyklade efter ån till Flottsund o Dag Hammarsköldsväg tillbaka. Intressanta inslag/bloggposter är då bla Vindbron-Ulltua källa-Flottsundsbron-Linjalvägarna-Bastionen för att nämna några. Nu har du ju så oerhört mycket i din bloggsamling att man önskade att det fanns en karta där man kunde se platser som är omskrivna .
När du får slut på ämnen så kanske du kan snickra ihop detta :-)
kl. 7:13
Hej tommyO. Jag har faktiskt funderat på saken. Jag har till och med funderat på att geocacha hela bloggen trots att jag normalt inte håller på med sånt. Nu skriver jag hellre nya inlägg än katalogiserar äldre eftersom det helt enkelt är roligare. Kanske gör jag en karta i framtiden men det kommer inte bero på ämnesbrist. Jag har en mycket lång lista med saker att skriva om. Att jag inte publicerar oftare hänger enbart på bristen på ledig tid. Just nu håller jag precis på att börja med vindsurfing så vi får väl se hur det går :)
kl. 17:34
Om tar sig från G:la Uppsala över till gamla E4:an mot Ärna Gård så får man åka kurva efter kurva man kan undra vem som ritade den vägen eller är den sedan gammalt en krokig stig mellan gravarna som numera är bortgrävda av plogars värv?
Någon där ute som vet?
För det hade väl varit, även historiskt, nyttigt att gör en rak väg eller så har vägen haft en helt annan linje förr och man har rätat vid varje gång man ändrat i den omfattning att det blev så kurvigt???
kl. 19:27
Hej Late Laban. Från 1600-talet och framåt var det markägaren som var skyldig att underhålla vägen. Jag har svår att se att någon var villig att ta kostnaden för att räta ut vägen när det var både enklare och billigare att slänga på några skopor grus när det behövdes. Jag tror faktiskt att det är först på 1900-talet som man förändrar detta. Däremellan kan säkert staten gått in och rätat ut vägar här och där men i sak så har faktiskt våra gamla lands- och häradsvägar sett likadan ut fram till mitten av 1900-talet. På enskilda vägar är det väl fortfarande de som bor längs vägen som tvingas underhålla den?
kl. 13:32
Måhända så men jag tycks mig kunna skönja att vägens krokighet, åkte på den senast lördgasförmiddag efter att hustrun satt lite pelargoner på gravarna i Gamlis där hennes döa släkt håller till, att det finns en sorts rytm i vägen. Då slog det mig att det har varit avtagsvägar åt varje håll och därför har man historiskt inte kunnat räta vägen….en lite synpunkt, kanske inte helt fel?
kl. 9:54
Har under mina 34 år som bilist alltid tyckt det varit härligt att se domkyrkan mitt i vägen på väg hem till Uppsala. Har givetvis även funderat över varför vägarna planerats så. Tack för att jag nu vet varför och tack för en härlig blogg :)
kl. 19:56
Efter att studerat ”En vägbok för Uppsala län” (1937) så har jag hittat lite kompletterande info som kan vara av intresse.
Den avsaknade linjalvägen västerut kan kanske till en del berott på terrängförhållandena. Tex var det ett stort träsk från nuvarande stenbron vid Läby och minst en halvmil västerut upp efter Hågaåns dalgång. Om det nu inte fanns lika stort ”officiellt” behov från myndigheterna så fick man nog ta sig fram där man kunde på gamla rid/fiskestigar. Iite märkligt kan det ändå tyckas vara då vägen mot Enköping-Västerås var en historisk viktig led. Den gamla Eriksgatan gick ju denna väg.
Med vägar var det ju också som Scribo säger ; många ville ha dem men ingen ville göra dom och ingen ville underhålla dem. Skyldigheten att göra och underhålla vilade på den som ägde marken.
Om linjalvägen norrut mot Bjärklinge skrivs att den går i en nästan obruten linje från kröningsvalvet i Domkyrkan till södra portalen i Björklinge kyrka. Boken resonerar om NÄR och VILKA som byggde den och säger att det är väldigt svårt att hitta någon som helst dokumentation från första hälften av 1600 talet. Men det tycks enl boken som att man från olika källor och dokumentationer kan anta att den tillkommit någon gång mellan 1643 och 1651.
Någonstans har jag även sett skrivet att 100man soldater var utkommenderade att arbeta med vägen, men kan inte hitta detta just nu.
Kanske finns det nyare forskning runt dessa saker som någon känner till.
kl. 6:39
Tack tommyO för att du delar med dig av din kunskap. Jag har faktiskt funderat på hur det gick till när vägarna byggdes. Det borde rimligtvis ha krävts en hel del folk för att anlägga dessa vägar. Inte helt orimligt att militären var inblandad.
Jag tycker även att det är lite konstigt att det saknas dokumentation. Om kronan bara snodde marken av bönderna skrevs nog inga papper. Om bönderna däremot fick ersättning, i pengar eller ny mark, borde det finnas dokument som beskriver detta. Man brukade vara noga med sånt. Bristen på dokumentation kan ju även bero på helt andra saker som tex. att dokumenten brunnit upp i någon av våra stadsbränder.
kl. 9:16
Jag har undrat om DHV gick rakt mot den magnetiska nordpolen när den ritades ut. Men den går väl i första hand till Flottsund, vilket angett riktningen.
För övrigt anser jag att Hjalmar Brantingsgatan ska nämnas i sammanhanget även om den inte lär vara lika gammal som de andra.
kl. 14:25
Ser att vägen mellan G:la Uppsala och Ulva bara är utritad på västra sidan Gävlevägen. Är också fundersam över att den östra delen mot Gamlis är så krokig medan den västra, numera borttagna vägen över flygfältet mot Ulva, var mycket rakare.
kl. 15:35
Hej!
Jag arbetar just nu på en artikel som bland annat handlar om drottning Kristinas påverkan på Uppsala med omnejd, och hittade då den här informativa sidan om ”linjalvägarna”. Min fråga till dig är om jag skulle kunna få använda kartan med de av dig med blått inritade vägarna i min artikel. Det är inte säkert att jag kommer att använda den men om jag väljer att göra det är det bra med ett tillstånd redan nu.
Med vänliga hälsningar,
Inga Lena Ångström Grandien
kl. 21:30
Det finns så mycket intressant att läsa på scribo.se. Tack!
När kan den första bron vid Ärna vara uppförd? Kan den gått via Storvad innan bron uppfördes? Jag försöker förstå på vilka vägar den franska gradmätningsexpeditionen färdades från Uppsala och norrut. De lämnade uppsala den 8 juni 1736 och reste via Gamla Uppsala till Högsta, där de bytte hästar för att sedan resa vidare mot Läby och Yttrö. Gästgiveriet låg strax söder om bron i Högsta.
Har letat på Lantmäteriets avdelning för gamla kartor, men det är inte helt enkelt att hitta det man söker. Hittade i stället en annan fil som kan vara av intresse, ett vägdokument från 1715 som inte är helt lätt att tyda. Verkar handla om vägar i olika riktningar från Uppsala.
Lade upp det på en server om någon vill ladda ner och göra en bättre tolkning, dels i djvu-format (11 MB)
http://www.wanstrand.se/lms2_A23-5_0005lgkw.bundle.djvu
eller som pdf (observera STOR FIL, 254 MB
http://www.wanstrand.se/lms2_A23-5_0005lgkw.pdf
kl. 21:47
En till handling från Lantmäteriets avdelning för gamla kartor. 1797:
http://www.wanstrand.se:@ftp.wanstrand.se/lms2_B70-1-25_4c4d535f4237302d313a3235.bundle.djvu
Noterar att Uppsala Hälsobrunn är avbildad.
kl. 21:50
Ersätter tidigare kommentar som innehöll en felaktig länk:
En till handling från Lantmäteriets avdelning för gamla kartor. 1797:
http://www.wanstrand.se/lms2_B70-1-25_4c4d535f4237302d313a3235.bundle.djvu
Noterar att Uppsala Hälsobrunn är avbildad.
kl. 7:03
Hej Olle. Eftersom vägen tillkom på drottning Kristinas tid på 1600-talet bör bron vid Ärna varit på plats. Sen rasade broar med jämna mellanrum så vilken väg de tog går ju inte att svara på. Storvad, Ensta eller Ärna? Ärna borde rimligtvis vara den enklaste och torraste vägen.
kl. 12:33
Ja det är rimligt att anta att de tog omvägen via Gamla Uppsala för att bese högarna innan de for över Fyrisån. Namnet Storvad tolkar jag som en tidig passage över Fyrisån, men 1736 bör det ha funnits torrare alternativ.
Mer info om reseskildringen finns här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Journal_från_en_resa_i_Norden_1736–1737