Galgbacken i Uppsala
12 mars 2010
Se vad jag hittade på två gamla kartor från 1600-talet. På den första från 1699 ser vi en galge och texten ”Justitia platz” och på den andra, som troligtvis är något äldre, hittar vi också något som liknar en galge bredvid landsvägen. Platsen heter Galgbacken och ligger i norra Svartbäcken.
När jag upptäckte detta tänkte jag att ond bråd död har ju alltid engagera folk och det borde finnas mängder med information om platsen. Efter ett antal timmar bland luntorna på Upplandsmuseet och Stadsarkivet kan jag bara konstatera att jag hade fel. Någon menade dessutom att platsen aldrig används som avrättningsplats men jag vill påstå att kartorna motbevisar detta. Riksantikvarieämbetets Fornsök tillförde inget utan man pekar bara på att det finns ”fornlämningsliknande bildningar” i området. Efter en kort vända runt åsen, tyvärr utan kameran, så upptäckte jag både kullar och högar bland träden. Det skulle vara spännande om detta var gamla gravar men eftersom Galgbacken har används som grustag under lång tid så gissar jag att det mesta är rester från denna verksamhet.
I boken ”Uppsalas gatunamn” hittar jag faktiskt några rader om Galgbacken och här nämner man att den siste som avrättades här var den ökände Dalpelle. Det var även Uppsalas sista offentliga avrättning och skedde i mars 1849. Om ni vill läsa mer så finns det finns faktiskt en intressant webbsida om Dalpelle. I UNT:s Julnummer från 1939 skriver rådman K. W. Herdin om händelsen.
Tidigt på morgonen fördes Per Andersson ut till ”den utom Svarbäckstull belägna avrättsplatsen”, vilken enligt skifteskartan för år 1849-1850 är utmärkt med namnet Justitieplatsen på Galgbacken. Den livdömde var enligt tidningarnas utsago mycket välberedd, lugn och visade, ehuru djupt uppskakad, ännu i sista ögonblicket den mest förvånande sinnesstyrka. Själv avtog han ”fracken” och uttalade med ljudelig stämma till de omkringstående 3 à 4.000 åskådarne ett farväl och en varning att icke beträda samma väg som han.
Något jag reagerade över när jag läste texten var mängden folk som följde halshuggningen. Uppsala hade runt 7000 invånare på 1850-talet så de måste ha gått man ur huse för att följa händelsen. Jag hade också velat visa kartan som nämns i texten men den gick inte att finna.
Här hittar ni Galgbacken på Google Maps.
Det här blev en dyster bloggpost men jag får väl skylla på den långa vintern.
Fler inlägg som kan vara intressanta:
- Galgbacken i Uppsala, del 2
- Uppsala portar
- Dags att besöka din lokala fornlämning
- Uppsalas kanoner
- Lodjur i Uppsala län
16 mars 2010 kl. 19:06
Jag blev mycket glad när jag läste den här texten, för då behöver jag inte skriva den själv. Jag läste Göran Lagers bok ”Döden i skogen” förra året och där saknas galgbacken i Uppsala och jag hade planerat att kolla upp den själv under våren. Men nu behöver jag inte göra grundarbetet.
Precis som du skriver saknas galgbacken som just galgbacke i RAs databas och det är lite oroande. Vad jag förstår var regeln att lämningarna efter de avrättade grävdes ner på platsen efter en tid. Det skulle kunna betyda att det fortfarande finns lämningar kvar där. Att platsen inte är mer utmärkt i databasen tyder på att ingen har intresserat sig för vad som finns där. Det skulle kunna leda till att de stackare som avrättades kan utsättas för ett nytt övergrepp (eller är det för starkt) om byggplanerna för galgbacken sätts i verket utan att lämningarna tas om hand om de fortfarande finns kvar i marken. Först avrättade och nu bortschaktade. Jag hoppas det inte blir så.
17 mars 2010 kl. 0:52
Jag är faktiskt själv lite förvånad över att det fanns så lite information om Galgbacken och det går ju bara att spekulera i varför. Kanske ville man inte skylta med att den största delen av stadens vatten pumpades upp ur en gamma gravplats? Sedan man började nyttja åsens vatten i slutet på 1930-talet så har man kanske inte velat hitta något i backen och därför har man inte grävt i det syftet. Haha, nu lät jag som värsta konspirationsteoretikern.