Scribo — perspektiv på närmiljön

Dombron är en av Uppsalas äldsta stenbroar och kanske även den vackraste. Den blev klar 1760 och sägs vara stadens äldsta stenbro. Ni som läst min blogg vet att Kvarnbron är ett år äldre men det kunde ha varit annorlunda om inte Dombron startat som ett fuskbygge.

Stenbrons tillkomst

1754 var den befintliga träbron i stort behov av reparation. Den här gången tvekade man ifall man skulle reparera den eller helt enkelt uppföra en ny i sten. Underhållet av stadens träbroar var ganska kostsamt och en stenbro krävde mindre reparationer. En murarmästare vid namn Lindberg erbjöd sig att för en billig penning uppföra stenbron om han fick behålla virket från den tidigare bron. Staden som hade en ansträngd ekonomi nappade på det lockande erbjudandet.

Bygget startade sommaren 1755 och redan från början misstänkte stadens rådmän att det fanns brister i konstruktion och utförande. En expert från Stockholm besiktade bygget och kunde inte annat än att bekräfta misstankarna. Trots detta lät man arbetet fortsätta eftersom man inte kunde bevisa att bron skulle rasa. Den 14 oktober 1755 tog man bort byggställningarna och alla farhågor besannades. Flera stenar lossnade ur bron och den dömdes genast ut som oduglig.

En ny bro ritades av J Kröner 1757 men ingen ville ta sig an det komplicerade bygget. Slutligen övertalades tre personer, Hägg, Holm och Säfström att driva projektet vidare. Hösten 1760 blev bron klar men slutbesiktigades inte förrän 1763 då vägbeläggning och räcken kommit på plats. Det bör väl nämnas att denna gång blev bron minst sju gånger så dyr.

Norra och södra slutstenarna

Förändringar av Dombron efter 1760

Den höga brobågen gjorde det svårt att ta sig över bron och med all sannolikhet blev det än värre på vintern. 1869 föreslog stadsfullmäktige att man skulle sänka brobanan. Man funderade även på att ersätta bron med en ny av järn. Det senare förslaget blev för kostsamt och i början av 1870-talet anslog stadsfullmäktige pengar till en sänkning av brobågen. Man höjde vägbanorna på ömse sidor av bron men även slutstenarna kapades för att jämna ut bron.

Teckning av A. F. Cederholm 1816. Dombron till höger och Hospitalkyrkan på Fyristorg till vänster.

Idag kan vi inte vara helt säkra på vad som har stått på dessa slutstenar. Det som går att utläsa på den norra stenen är ”L. Hägg. Entrepreneurer 1760” men det har antagligen funnits fler namn på stenen. På den södra stenen står det ”ienberg Landshöfding 1760” vilket avser landshövding Johan George Lillienberg.

1947 förstärks bron för att tåla biltrafik och får en körbana av smågatsten. På 1970-talet stänger man den för fordonstrafik och idag är det bara gående och cyklister som får passera över bron.

Dombron förstärks med cement 1947. Fotograf okänd

Tidigare broar på platsen.

Dombron ligger ungefär på den plats där man tror att den allra första bron byggdes här i Uppsala. Som vanligt går åsikterna isär men det finns en del som talar för denna plats. Här korsar Uppsalaåsen Fyrisån vilket gör att grundförhållandena är särskilt goda för en bro. Ån var dessutom smalast just här vilket borde tilltala en brobyggare.

Man vet inte exakt när den första bron byggdes men redan 1286 nämns den i ett gåvobrev av Magnus Ladulås. I det skänker han bort delar av fiskevattnet under det man tror är Dombron till kyrkan. Vi kan med andra ord säga att det funnits en bro här under mycket lång tid. Hur många versioner den funnits i är däremot omöjligt att avgöra. Islossning, vårfloder och stadsbränder gick hårt åt alla våra broar och det gällde även denna bro.

När man läser om Dombron dyker det upp några gamla namn på bron. Tornbron, ”the stora bro” (1454), Torgbron (1533). I boken Uppsalas gatunamn säger man att det endast är namnet Torgbron som det med säkerhet går att koppla ihop med bron. Jag avstår från att spekulera vidare i ämnet och avslutar med att berätta att namnet Dombron finns belagt sedan 1586.

Detta är inlägg 39 i serien om broar över Fyrisån.

Det här huset på Salagatan 21 uppfördes 1868 som tingshus för Vaksala och Ulleråkers tingsrätt. Det gör att det är ett av de äldsta kvarvarande husen öster om järnvägen.

Huset har även en annan spännande egenskap. Det följer nämligen den stadsplan som man tog fram i slutet av 1850-talet. Det var den första officiella stadsplanen för Uppsalas expansion österut. Markägarna hade visserligen redan börjat bygga längs Vaksalagatan men då efter en plan de själva hade beställt.

Karta för plan till utvidgning af Upsala stad 1857.

Karta 1882.

Som ni ser på kartan från 1857 innehöll planen ett torg med slutna hörn i samma stil som Stora torget. En karta från 1882 visar hur husen växte upp runt torget. Den blå pilen visar tingshuset och det streckade området är nuvarande Vaksalatorg. Huset hade en fin placering längs med torgets ena sida vilket ett tingshus bör ha. Det ändrades när man tog fram en ny stadsplan 1881. 1884 uppförs Pantbankshuset enligt denna plan och tingshuset förlorar sin framträdande roll.

Pantbanken och tingshuset till vänster i bild. Alfred Dahlgren 1901-02

I en husbesiktning gjord av Upplandsmuseet spekulerar man i om det runda fönstret i takkupan tidigare innehöll en klocka. Det lilla mysteriet får dock fortsätta att vara olöst. Den enda bilden jag hittat på huset är från 1901-02 och här ser man tyvärr inte kupan. Tingshuset var ursprungligen putsat men efter att det tilläggsisolerades 1982 har det fått en ny träpanel.

Jag har nämnt det här huset tidigare. Det var 2006 och då ondgjorde jag mig över att man låtit det förfalla i decennier. Under förra året renoverade man äntligen byggnaden och som ni ser är den fint skick igen.

Efter att ha försökt rensa lite i bildarkivet upptäckte jag att det fanns en hel del gamla bilder på huset. Det kan vara kul att få se hur det såg ut innan renoveringen som en liten påminnelse. Betydligt intressantare är det kanske att se hur man gjorde när man reveterade timmerhus förr i tiden. Det måste ha varit ett attans tråkigt jobb att tälja till och slå in alla de där kilarna som skulle hålla putsen på plats.

Det står i boken ”Uppsalas byggnader” att huset är ”möjligen uppfört efter byggnadssyn 1862”. Det låter osäkert men jag har inte hittat någon bättre källa. Om uppgiften stämmer är det den äldsta byggnaden i kvarteret Brynhild som för övrigt innehåller en ovanligt stor mängt hus från olika tidsåldrar.

Det var inte helt lätt att hitta en gammal bild på huset. Slutligen fann jag det i en av A Dahlgrens bilder från början av 1900-talet. Huset är det ni ser bakom de två herrarna till höger i bild och skylten som jag misstänker gör reklam för ett åkeri. Byggnaden är sig likt men karaktären på området är har ändrats en hel del. Som ni säkert förstår var det i huvudsak 1960 och 1970-talets stora visioner som startade det hela.

Det här huset på Suttungs gränd har alltid fascinerat mig. Den har den där sköna industriella looken som väldigt ovanlig i Uppsala. Huset är snett och vint och det mesta verkar luta. Självklart blir man nyfiken på dess historia och lite har jag hittat i en kommunal inventering.

Den gamla kontorsdelen med den synliga påbyggnaden.

Svartvita bilden visar Uppsala Industrifabrik (till vänster) och Hallsjö brädgård. Alfred Dahlgren 1901-02.

Byggnaden består egentligen av tre hus, den södra maskinhallen med skärmgaveln, en lägre lasthall och slutligen en kontorsbyggnad som numera innehåller en restaurang. Maskinhallen och kontorsdelen uppförs 1885-86 och den sammanbindande lasthallen 1908. I samband med lasthallens tillkomst säger inventeringen att man byggde en extra våning på kontorsbyggnaden. Takhöjningen är väldigt lätt att se då man använde en annan färg på teglet. Nu hittade jag en bild från 1901 där det ser ut som takhöjningen redan var genomförd. Det är möjligt att man får revidera uppgifterna i inventeringen.

Det saknas information om vem som uppförde husen men den skall ha innehållit maskinhall, smedja och magasin samt det fristående kontoret. När man uppför lasthallen 1908 så görs byggnaden om till hyvleri och monteringshall. 1916 benämns verksamheten som Uppsala Industrifabrik, Öhrman & Forsberg. 1923 tillverkar man dörrar, fönster och byggnadssnickerier. 1932 får firmanamnet tilläget Ångsåg och Hyvleri. Det skall även ha funnits en hög skorsten på byggnaden som var kopplad till ångpannan.

1930 tar Mälardalens lantmän över lokalerna och använder den för försäljning och traktorverkstad. 1980 fanns det planer på att riva lokalerna och bygga ett parkeringshus på platsen. Tack och lov valde man att behålla och renovera byggnaden.

Nu börjar det likna något. Bropelarna i ån och brofästet på åns västra sida är på plats. Formsättningen för de fasta brospannen är i full gång.

Det har även dykt upp en byggnad på åns östra sida. Funktionen är oklar men det är kanske härifrån man skall styra öppning och stängning av klaffbron.

Jag vet inte vad det är men jag tilltalas av denna broförbindelse. Den liksom får den södra delen av parken att bli mer attraktiv. Dansbanan som nyligen invigdes i området är ju också ett trevligt tillskott. Det som är kvar är väl en ordentlig passage över Sjukhusvägen in till Akademiska sjukhuset. Om denna förbindelse blir välanvänd bör det underlätta för de som är på väg till ”Ackis” från de sydöstra delarna av staden.