Nyheterna har blivit känslo-TV
Under julhelgen har jag för ovanlighetens skull hamnat framför TV:n. Jag brukar normalt följa nyheterna i dagstidningar och på nätet och i dessa medier är fenomenet inte lika tydlig. Ni har säkert uppmärksammat detta för länge sedan men då jag i princip aldrig ser på TV så blev jag märkbart störd över detta.
Att vara nyhetsreporter idag kan inte kräva några större kunskaper då bara två frågor ställs och allt annat är sekundärt.
Hur känns det? Det spelar ingen roll om personen just vunnit 1 miljon eller mist hela sin familj och svaret är självklart för tittaren. Frågan kommer att ställas och sedan kommer svaret att fylla en stor del av nyhetsinslaget. Intervjuoffrets innersta känslor skall obevekligen delas med resten av befolkningen.
Vem bär ansvaret? Reportern springer runt och trycker upp mikrofonen i ansiktet på ett antal beslutsfattare och tjänstemän och hoppas att någon skall göra avbön eller säga något ogenomtänkt i direktsändning. Här spelar det ingen roll om händelsen är en naturkatastrof, självförvållad eller extremt osannolik. Någon måste ställas till svars hur orimligt det än må vara.
Självklart skall frågan om ansvar alltid ställas men ibland får jag känslan av att reportern hellre ser någon trampa i klaveret än lämnar ett vettigt svar.
I mina ögon har nyhetsrapporteringen i TV blivit allt för sensationslysten och enformig. Enformig i den betydelsen att man använder denna form av rapportering på allt oavsett om det gäller hemlösa katter eller mord. Fakta och saklig debatt känns mer som en parentes i inslagen.
2007 får bli ytterligare ett år utan TV.
Intressant?
kl. 0:00
Det blir så lustigt när reportrar ställer samma frågor till målvakten som räddat en viktig straff. Eller till spelaren som sätter avgörande målet. Det blir så förutsägbara svar.
kl. 15:06
Ditt påpekande har både påvisats och redovisats med all önskvärd tydlighet av såväl Noan Chomsky (Manufacturing Consent) och John Pilger (Tell Me No Lies: Investigative Journalism and its Triumphs). Problemet ligger i att väldigt få läser, eller tittar på vad dessa herrar har att säga. De passar inte in i ”mainstream journalism”.
Symbiosen mellan kommersiellt ägd, allt mer ägarkoncentrerad media som står för lönechecken till journalisterna är ofta platt och livlös. De viktiga frågorna världen, samhället och livet tenderar allt mer att styras över till mediastyrd underhållning, dess tillfälliga frontfigurer och deras bevakning. Man skapar egenproducerat intresse och sedan bevakar man densamma på löpsedlar och i nyhetsprogram. Ett i alla stycken ofarlig och intetsägande rapportering. Att rapportera kring likriktning, ägarkoncentration och potentiellt även en styrning av nyhetsflödet står inte högt på agendan. Man biter ju inte gärna den hand som föder en.
Märkligt nog är vår statstelevision inte sämre kålsupare då de gärna annonserar om sin sin egen frihet och förträfflighet, men samtidigt i all tysthet låter t.ex. Dokument Utifrån gå i graven.
Den sensationslystnad som du talar om ser jag snarare som en ofarlig avledning, om än med en viss dramaturgi. Ämnet är, och förblir, dock i alla stycken fullständigt ointressant för allas vår fortsatta utveckling här i livet. Möjligtvis kan de hedras för att de utnyttjar en inneboende mänsklig svaghet att höra skvaller.
kl. 14:08
Ja, verkligen! Tio år senare.