Broar över Fyrisån, Islandsbron

islandsbrons_3.jpgislandsbrons_1.jpg

Islandsbron hittar vi mellan Munkgatan och Bäverns gränd. Bron uppfördes 1956 och fick sin nuvarande skepnad 1990. Nu är det här inte den första bron som legat här så vi tar det från början.

I källor från 1500-talet kan man hitta referenser till en bro med namnet Munkbron. Tyvärr räcker inte informationen för att bestämma brons läge. Munkbron dyker upp igen i texter från 1600-talet och nu kan man fastslå att platsen för Munkbron motsvarar Islandsbrons. Det är lätt att dra slutsatsen att det är samma bro som nämns i källorna från 1500-talet men riktigt säker kan man inte vara.

Samma sak är det med namnet. Ingen har kunnat förklara dess ursprung men det finns teorier. Kanske anlades bron av munkar eller så är namnet givet efter en tomt på åns västra sida som ägdes av dominikanerna i Sigtuna.

munkbron_1663.jpg
Karta troligtvis från 1663. Munkbron. Söder om bron ligger Stora Rudammen som idag kallas Svandammen,

munkbron_1702.jpg
Karta 1702, Munk Bron före stadsbranden.

Alla stadens träbroar fick ta mycket stryk av islossning och vårfloder, så även denna. På 1600-talet nämns två tillfällen när Munkbron raseras, 1684 och 1692. Vid det senare tillfället var man tvungen att hämta upp det mesta av virket ute vid Flottsund.

Nästa katastrof kommer 1702. Då drabbas Uppsala av en enorm brand som slukar det mesta av staden, inklusive slottet och delar av domkyrkan. Jag misstänker att man nu fick annat att tänka på än att återställa en bro i utkanten av staden. Saken är den att det faktiskt tar hela 139 år innan staden bygger en ny bro på den här platsen.

islandsbron_4.jpg
Islandsbron från 1841. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

1841 står den nya bron klar och det är en träbro med två spann och en mittpelare av sten. 1955 skall man enligt boken ”Uppsalas broar” undersökt åns västra brofäste och funnit en sten med årtalet 1840. Det är dock oklart om det har någon betydelse för tillkomståret. Jag har inte stött på någon källa som säger något annat än 1841.

Det är även nu som bron får namnet Islandsbron. Det är givet efter Islandet, den sydligaste av tre medeltida stadsdelar på ån östra sida. Det namnet får väl i sin tur ses som en beskrivning av det närliggande området. För länge sedan bildade Fyrisån en grund sjö söder om dagens bro. Vintertid frös den och här ute på isen hölls den årliga Distingsmarknaden. Det bör väl nämnas att någon gång, okänt när, har bron kallats Skeppsbron.

islandsbron_1860-talet.jpg
Islandsbron med nya sidostycken, troligtvis 1860-talet. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

På samma grund som Dombron och Nybron fick den här bron en hel del kritik. Det höga brovalvet gjorde den svår att ta sig över och mycket hal vintertid. Hamndirektionen som vid en här tiden upptog hamnavgifter, muddrade och skötte om kajerna hade även ansvar för bron. De verkar inte ha lyssnat på klagomålen för när Islandsbron renoverades under 1800-talet senare hälft förblev utformningen densamma. Flera källor säger att man ersatte brospannen av trä med kraftiga gjutjärnsbalkar. Som ni ser på bilden från 1860-talet ser det ut som om sidostyckena är gjutna men detta kan ifrågasättas. Låt mig återkomma om detta i ett senare inlägg.

islandsbron_5.jpg
Islandsbron i 1906 års tappning. Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM.

islandsbron_1937.jpg
Islandsbron. I bakgrunden Simon Lindsjös funkishus från 1936 med Kafe Skeppet i bottenvåningen. Foto: Paul Sandberg, 1937. UM.

Frågan aktualiseras igen när planerna för spårvägen tar fart i början av 1900-talet. Nu tar man tag i saken och 1906 kan man inviga den nya bron. Den 30 juni 1907 börjar de första spårvagnarna köra över Islandsbron. Det vackra räcket skänks av August Haglund, samme man som donerade pengar till Haglunds bro.

Nästa steg i Islandsbrons omvandling startar redan på 1940-talet. Bron är då i dåligt skick och ett antal broförslag passerar Drätselkammaren. Inget verkar falla dem i smaken och det dröjer ända fram till 1954 innan man slutligen bestämmer sig. Då har även förutsättningarna ändrats eftersom spårvägen lagts ned.

Den nya bron som är tillverkad av förspänd betong står klar 1956. Nu ersätter man även den gamla stenpelaren med ett mellanstöd av betong och bron får ett vackert räcke ritat av konstnären Olof Hellström. Räcket betalas med medel ur Haglunds donationsfond.

För att inte störa bygget och trafiken valde man att uppföra en provisorisk bro bredvid Islandsbron. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta.

islandsbron_6.jpgislandsbrons_racke.jpg

Den sista stora förändringen av bron sker 1990. Då breddas bron och den får nya gång- och cykelbanor. Befintliga räcken förlängs och ett nytt räcke i samma stil som det tidigare sätts upp. Detta startar tyvärr en strid om upphovsrätt. Man glömde nämligen att fråga konstnären om lov när man tillverkade de nya räckena. Det hela slutar med en uppgörelse mellan konstnären och kommunen.

Detta är inlägg 42 i serien om broar över Fyrisån.

Gotlandsparken och baggen

gotlandsparken_2.jpggotlandsparken_1.jpg

Kommunen har under de senaste åren rustat upp stränderna längs med Fyrisån på ett helt föredömligt sätt. Gotlandsparken är en av dessa fantastiska platser som låter en sitta ner och koppla av en stund.

Jag har försökt hitta information om parken och om den haft något annat namn innan den döptes till Gotlandsparken. Efter en hel del grävande har jag bara lyckats komma upp med ett mycket gammalt namn och ett vagt minne.

gotlandsparken_1901.jpgGotlandsparken med kommunalt tvätteri. Foto: Alfred Dahlgren, 1901-02

För att börja med namnet. Det är Dammkilen och finns omnämnt redan 1671. På den tiden var parken bebyggd och namnet var ett kvartersnamn. Med all sannolikhet brann allt ned vid den stora stadsbranden 1702. Några nya byggnader uppfördes aldrig förutom ett tvätteri i slutet på 1800-talet.

Det där minnet då? På en gammal webbsida hittade jag namnet Åslänten. När jag såg det kändes det väldigt bekant. Namnet Gotlandsparken fastställdes 2001 och jag misstänker att Åslänten inte var ett officiellt namn, om det nu var ett namn. Är det någon av er läsare som känner igen det?

bagge_gotlandsparken.jpg

I parken står en vacker betongbagge som knyter an till parknamnet. Det är en variant av ”betongsugga” som används på Gotland istället för de fula trekantiga klumparna som vi oftast hittar här i Uppsala. Den överlämnades med pompa och ståt 2008 av Gotlands kommun till Gotlands nation som ett tack för deras arbete. Mig veterligen är det den enda baggen som officiellt har fått lämnat ön. Vi Uppsalabor får väl tacka och bocka för denna ynnest.

Viby by, en oskiftad klungby

viby_by_3.jpgviby_by_1.jpg

För ett tag sedan besökte jag en radby och tänkte att det kunde vara kul att se en annan variant av bystruktur. Denna gång gav jag mig iväg till Viby by strax norr om Sigtuna som är en oskiftad klungby. Vad som kännetecknar en sådan by är att husen ligger spridda utan någon egentlig ordning och det är landskapet som fått bestämma dess placering.

Som jag tidigare berättade i mitt inlägg om Huddungeby radby så splittrades de flesta byarna under de skiftesreformer som genomfördes på 1700- och 1800-talet. Orsaken till att Viby by inte drabbades av samma öde berodde på att all mark tillhörde Venngarn. De som bodde i byns gårdar var torpare och ägde ingen mark som behövde delas upp.

Ett litet tips är att besöka Ekeby by som ligger närmare Uppsala. Den är visserligen ingen klungby utan en radby men den är sagolikt vacker och helt unik med sin bevarade ringgata.

viby_by_6.jpgviby_by_5.jpgviby_by_2.jpgviby_by_7.jpgviby_by_4.jpg

Viby by har en lång historia som troligtvis började redan på 1100-talet. Man har hitta murrester i byn som man misstäker är ett klosterbyggnad. Enligt en källa skall några munkar ha börjat resa klostret 1164. Tyvärr blir det inte långvarit för tjugo år senare flyttar man det till Julita gård i Södermanland.

På 1500- och 1600-talet bestod byn av tre gårdar vilket hade vuxit till åtta på 1700-talet. Husen som vi ser idag är från 1700- och 1800-talet.

viby_by_teckning.jpg

Klungbyn var den bystruktur som var vanligast i mellansverige innan skiftesreformerna. Trots det är Viby by unik i Sverige eftersom den är bevarad i sin helhet. Byn blev statligt byggnadsminne 1940.

Viby by på Google maps.

EPA får nytt utseende

epa_2012.jpgepa_60talet.jpg
Epa på 60-talet. Foto: Evert Skirgård, UM

Jag hittade en relativt ny detaljplan där man vill bygga om det gamla EPA-huset här i Uppsala. Det frambringade en hel del gamla minnen som faktiskt är ganska lustfyllda. Jag har för mig att det var här jag åkte rulltrappa för första gången i mitt liv. Jag är dock osäker på om det var Forum eller EPA som var först med denna nymodighet. Ni läsare kan säkert reda ut detta?

epa_ny_fasad.jpg
Förslag till ny fasad mot Vaksalagatan. 

När andra samlade på ölburkar, frimärken eller tändsticksaskar var min passion skyltar. Nedanstående skylt följde med hem efter ett besök på EPA. Jag minns inte vad man gjorde reklam för men visst ger den en fläkt av 1970-tal.

hejsvejs.jpg

Epa stod för Enhetspris AB och idén var att sälja varor till lågt pris och i fasta prislägen. Kvaliteten kunde variera men allt verkar inte ha varit dåligt. Tydligen har keramiken med serierna Glory och Örjan rönt ett visst intresse hos samlarna. Även ett gammalt uttryck dök upp i minnet. Det måste vara decennier sedan jag hörde någon använda ordet ”EPA” i betydelsen mindre värt, dålig kvalitet eller töntigt.

epalogo.jpg

För att återgå till själva detaljplanen. EPA-huset så pass förändrat att det inte spelar någon roll ifall man bygger om det. Jag tycker faktiskt att en förtätning av detta kvarter är en mycket god ide. Det finns mycket luft mellan husen som uppenbart kan användas bättre. Det enda jag faktiskt skulle önska är att det nya huset får den EPA-gröna färgen som jag gillar. Låt den vara en liten påminnelse om denna epok inom varuhushandeln.

Broar över Fyrisån, Västgötaspången

vastgotasangen_1.jpgvastgotasangen_2.jpg
Västgötaspången och i bakgrunden Västgöta nation med sina röda hus med gula knutar.

Västgötaspången ligger mellan Bredgränd och Slottsgränd och uppfördes 1862. Som ni vet är jag lite förtjust i nitade konstruktioner och den här bron tycker jag är ett fint exempel.

Bron har sett likadan ut sedan den byggdes men har förstärkts någon gång under 1950-talet. Jag hittar inga uppgifter om detta men på nedanstående bilder ser ni att det tillkommit ett järnband i nedre delen av räcket. Självklart har även träbeläggningen bytts ut under åren och senast var 2008.

vastgotaspangen_1950tal.jpg
Västgötaspången: övre bilden Östlings foto 1946, nedre bilden Uppsala-bild 1956. UM

Det finns inte så mycket fakta om Västgötaspången men det bör nämnas att den tidigare kallades för Malins brygga eller Malinsbro. Malin var dotter till en handlare vid namn Carl Eric Grönbeck som donerade en stor summa pengar till brobygget.

Donationen skall enligt historien vara ett tack till dåvarande landshövding von Kræmer. Han sägs ha räddat Grönbeck undan en hop med uppretade människor som samlats vid handlarens hem. Ryktet gick att Grönbeck hade köpt spannmål till överpris för att göra brännvin trots att det rådde livsmedelbrist i staden.

Gräver man bland gamla kartor så hittar man bara namnet Gångbron på två äldre kartor från 1882 och 1889. Namnet Västgötaspången dyker inte upp förrän 1920 i en karta ur Nordisk familjebok. Nu verkar namnet varit vedertaget mycket tidigare då det nämns i UNT:s julnummer från 1908. Namnet fastställs officiellt 1944 och är givet efter sitt läge bredvid Västgöta nation.

karta_1770_uppsala_bro.jpg
Karta av Jonas Brolin 1770. Bron markerad med en röd prick

Om vi går längre tillbaka i tiden hittar vi en del information i boken Uppsalas gatunamn. Här räknar man upp några källor som pekar på äldre broar eller spänger i detta område. Man kan till exempel läsa om en bro som kallas Smäcken som nämns vid olika tillfällen mellan 1400-talet och 1600-talet. Dess exakta läge och ålder är dock inte känt.

Det dyker även upp en bro på en karta från 1770. Den verkar dock ha varit mycket kortlivad och det finns mig veterligen inga andra belägg för denna bro. På 1800-talet bedrev man färjetrafik här men den verksamheten upphörde när Västgötaspången kom på plats.

Detta är inlägg 41 i serien om broar över Fyrisån.

Lunsen, första svampmackan 26 juli 2012

kantareller_120726.jpg

Nu har jag varit ute på min första svamppromenad i Lunsen. Det gav två nävar kantareller vilket var tillräckligt för ett par ordentliga svampmackor.

Överlag så var det väldigt tomt på svamp. Det stod någon halvtorkad flugsvamp här och där och kantarellerna var väl i princip den enda svampen jag hittade. De växte djupt nere i mossan och fanns i två varianter, riktigt stora eller pärlstora skott hur man nu skall tolka det.

Det är möjligt att det finns andra sorter där ute men det är inget för mig. Jag har flera gånger blivit bjuden på blandsvampsanrättningar men de är oftast en besvikelse. Nä, jag håller mig till fyra sorter: kantareller, trattkantareller, gul trumpetsvamp och Karljohan. Goda och lätta att känna igen.

Broar över Fyrisån, Nybron

nybron_1.jpgnybron_racke.jpg

År 1643 antog Uppsala sin första stadsplan. Man kan väl säga att det var nu vi fick vårt rutnät av gator i staden. Tidigare hade staden fått utvecklas fritt även om det med all sannolikhet skett en viss reglering. Nu bestämde drottning Kristina att staden skulle ordnas efter senaste snitt.

stadsplan_1642.jpg
Del av 1643 års regleringskarta. På denna karta kan man se både det gamla och det nya gatunätet.

I stadsplanen ingick ett nytt huvudstråk i väst-östligt riktning med Drottninggatan, Stora torget och Vaksalagatan. Självklart var man tvungen att binda ihop detta med en ordentlig bro. År 1645 var den nya träbron på plats.

Under de närmaste hundra åren måste bron ersättas eller repareras ett flertal gånger. Till exempel skadades den svårt 1702 då stora delar av staden branhärjades. 1775 byter man slutligen ut träbron mot en mer varaktig bro av sten.

nybron_fore_1899.jpg
Nybron slutet av 1800-talet. Foto: Alfred Dahlberg, årtal okänt.

Precis som med Dombron börjar man diskutera en sänkning av brobågen på 1870-talet. När det gäller den här bron så stannade det vid diskussioner. Det dröjer ända fram till 1899 innan man gör något och nu är det den planerade spårvägen som kräver en plan bro.

Den nya stenbron står klar 1899 enligt ritningar av dåvarande stadsingenjör Z Larsson. Den får blandade recensioner och det är till och med någon som tycker att den är Europas fulaste bro. Jag gissar att man var van vid sina höga rundbågade broar. Idag skulle vi nog inte misstycka ifall någon tog sig tid att uppför en så fin stenbro.

Slutstenen från den gamla stenbron från 1775 går faktiskt att hitta ute i Edsberg slottspark. Läs mer i min bloggpost om Nybrons toppsten. Dagens två slutstenar är lite enklare och här har man endast huggit in årtalet 1899.

nybron_1901.jpg
Nybron 1901-02. Foto Alfred Dalgren. 

nybron_2.jpg

Nybron får sedan stå oförändrad fram till 1953. Kommunen gör trafikmätningar 1950-51 och beslutar efter detta att bron måste breddas. Man gjuter nya valv på var sin sida av bron som kan vara öppen för trafik under arbetet. Slutresultatet är en bro som blir hela 18-19 meter bred (olika uppgifter).

breddning_nybron.jpg
Breddning av Nybron. Foto: Uppsala-bild 

Jag har tidigare inte funderat närmare på brons bredd. Det var först när jag försökte fotografera den som det uppstod problem. Om jag skall vara ärlig känns det mer som en överdäckning än en bro. Den är faktiskt lika bred som den betydligt längre och trefiliga S:t Olofsbron. Nu hindrar det mig inte från att tycka att bron är en fantastisk prydnad för staden, men bred är den.

Till sist lite om namnet. Bron benämndes från början som Nye Broen eller Nya Bron. På en karta från 1702 kallas den kort och gott Ny Bro. Varianten Nybron skall ha sitt första belägg 1770 enligt boken Uppsalas gatunamn. Namnet faställs 1944.

Detta är inlägg 40 i serien om broar över Fyrisån.

Nya bron vid Stadsträdgården, 20 juli 2012

ny_bro-fyrisan_120719_1.jpgny_bro-fyrisan_120719_2.jpgny_bro-fyrisan_120719_3.jpg

Då har man spanat in nya bron igen. Ingen upplyftande syn då jag är lite allergisk mot betongbroar. Man får verkligen hoppas att man gör något speciellt med räckena och klaffen. Jag har försökt hitta något om bron, bilder eller skisser, men kommunen verkar inte ha släppt något material på nätet.

Sedan kommer vi till namnfrågan. Den är höljd i dunkel men jag antar att det är som vanligt och alla medborgare kan skicka in sina förslag till Namngivningsnämden. Följer man hur kommunen tidigare har namngett saker verkar det som om det är de närliggande kvarteren som fått avgöra. I detta fall borde det alltså bli Muninspången eller Stadsträdgårdsspången. När det kommer till broar för endast gående och cyklister brukar de få ändelsen -spång men jag är inte säker på om det är skrivet i sten. Bron har ju arbetsnamnet ”Stadsträdgårdsbron” så vi får väl se vart det slutar.

tegelhagen_1600talet.jpg

Personligen skulle jag gärna döpa bron till Tegelhagsspången. Jag gillar när man återknyter till äldre namn och området där Stadsträdgården ligger hette tidigare Tegelhagen eller Slottstegelhagen. Ett mer skämtsamt namn kunde vara Slinkens bro efter namnet på dragfärjan ”Slinkens färja” som låg här vid förra sekelskiftet. Nu misstänker jag att det namnet inte skulle röna någon större framgång :)

Nyckelstenen

nyckelstenen_2012.jpg

Hej kära vänner. Nu är jag tillbaka för nya nedslag i Uppland efter en välbehövlig ledighet. Semestern är visserligen inte slut men bloggandet har fått stå tillbaka då jag varit ute och seglat. Vi börjar med något som jag passerade på vägen hem mot Uppsala.

Nyckelstenen eller ”Sigtuna Nyckel” som den även kallas ligger på västra sidan av Skarven innan man når Sigtunafjärden. Denna sägenomspunna sten besöks bäst från sjösidan. Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens om det går att nå den från land? Den brukar vara ett mål för skridskoåkare och lite mer äventyrliga geocachare.

Tyvärr kan jag inte säga vad som står på skylten som ni ser bredvid stenen. Det kändes alldeles för bökigt att göra ett strandhugg med segelbåten.

nyckelstenen_teckning.jpg
Del av Erik Dahlbergs teckning av Sigtuna nyckel ur verket Suecia antiqua et hodierna. 1695.

Stenen är något så ovanligt som ett gammalt sjömärke och är säkert känt sedan medeltiden. Sägnen säger att efter plundringen av Sigtuna 1187 tappade eller kastade förövarna nyckeln till stadens portar i närheten av stenen. Denna sägen tog man till sig och startade traditionen att måla nycklar på stenen. Tydligen var stenen så pass känd att den även ärades en plats i verket Suecia antiqua et hodierna på 1600-talet.

Stenen ”glömdes bort” på 1900-talet och återupptäcktes 1966. Den nyckel vi ser idag målades dit 1979 och man kan väl säga att traditionen med nyckelmålningen är tillbaka.

sigtuna_nyckel_1707.jpg
Karta över gården Torsätra 1707. ”Steen Sigtuna Nyckel kallat”

Idag är stenen inte lika lätt att se som den antagligen var en gång i tiden. Skogen har tätnat runt det 2 meter höga flyttblocket som dessutom har drabbats av frostsprängning och förlorat några delar.

Ett något udda utflyktsmål men ett kort besök är den värd om ni har vägarna förbi. Kanske är det en plats att pusta ut vid om ni deltar i Vikingarännet eller bara råkar passera vid nästa resa söderut.

Länk till Nyckelstenen på Google maps. Se gröna pilen.