Scribo — perspektiv på närmiljön

I somras dök jag på namnet Gröna kullen i några äldre texter. Först var jag väldigt vilsen men efter att ha grävt lite djupare visade det sig att det var namnet på resterna av slottets sydvästra delar. Titta på bilden nedan så förstår ni säkert hur namnet uppstått.

Gröna kullen. Foto Henri Osti, årtal okänt. UUB

Om ni inte känner igen er riktigt så beror det på att bastionen inte återställdes förrän på 1940-talet. Det var dåvarande slottsarkitekten Viking Göransson och landsantikvarien Nils Sundquist som drog igång restaureringen. Vi kan tacka dessa herrar för att vi har en sådan fin bastion idag.

Ruinen är en lämning efter den stora stadsbranden 1702 som skadade slottet svårt. Först hade man inga planer på bygga upp slottet och det stod övergivet i decennier. 1744 får slutligen hovarkitekten Carl Hårleman jobbet att renovera slottet men han fokuserar bara på de östra delarna och det sydvästra tornet och bastionen lämnas åt sitt öde.

Handteckning av Erik Dahlbergh. Slottet innan branden 1702, från söder.

”Mur vid Gröna kullen i Slottsbacken”. Bildbeskrivning av fotograf A F  Schagerström 1913. UM

Från ”gröna kullen”. Litografi från 1870 av Alexander Nay. (crop) UUB

Gröna kullen verkar alltså ha varit ett vedertaget namn på ruinen sedan 1800-talet och ända fram till 1940-talet. Visserligen nämns namnet ”Gräsgårdsbastionen” i vissa källor men jag har fått uppfattningen att det namnet inte var så känt utanför den akademiska världen.

När jag väl fått klart för mig vad Gröna kullen var för något hamnade jag osökt in på bastionens nuvarande namn. Namnet Bastion Gräsgården har faktiskt varit lite av ett mysterium för mig. Man skulle ju kunna tro att det skulle räcka med en enkel sökning på nätet, men icke. Det som förvånade mig var att ett besök på museet Vasaborgen inte gav någon ytterligare information. Man kan ju tycka att de som visar upp bastionen och resterna av 1500-tals slottet borde veta detta.

Innifrån tornruinen.

Modell av Gustav Vasas 1500-tals slott. Som ni ser saknas långslottet som började byggas på 1580-talet under Johan III ledning.

Det var först under ett besök på Upplandsmuseet som jag kom närmare en förklaring. I boken Trädgårdskonstens historia i Sverige, Sten Karling 1931, finns det ett avsnitt som är intressant. När Gustav Vasa uppför slottet på 1500-talet så anlägger han en trägård uppe på bastionen, tydligen enligt dåtiden senaste mode inom trägårdskonst. I räkenskaperna för år 1558 heter det: ”Fyllt vid den stora posteten, som var aktad till en örtagård. Där till dagsverken 2524.” Sten Karlig skriver också följande: ”Framgent kallades denna kilformiga, höga, stenterrass gräsgårdsbastionen, ett namn som den på sätt och vis än idag förtjänar”.

Just benämningen gräsgård för en trädgård av något slag finns beskrivet i ännu äldre källor. Vid Vadstena kloster hade heliga Birgitta planlagt en så kallad gräsgård, ett gräsbevuxet område med träd och blommande örter. Där kunde nunnorna ta sig en promenad och få en stunds vila från sina ordinarie sysslor. Vi får väl anta att även kung Gustav då och då tog några stärkande steg i trädgården uppe på bastionen.

Ända sedan jag var liten har jag ritat fabriker med skorsten och sågtak, precis som på vägskylten. Av någon konstig anledning började jag fundera över detta och det slog mig att dessa sågtak eller sågtandstak numera en utdöende sort. Som ni säkert förstår var jag tvungen att se om det fanns några här i Uppsala.

Resultatet blev magert och jag har faktiskt bara hittat ett med de klassiska fönstren som pekar mot norr. Detta gör taket till en riktig raritet och man bör nog ta sig en funderare på om det borde skyddas på något sätt?

Taket hittar ni ute i Boländerna, närmare bestämt på Bergsbrunnagatan. Det sitter på en byggnad som uppfördes runt 1949 åt AB Hjalmar Söderberg, en av Sveriges största konfektionsindustrier på sin tid. Byggnaden med sågtaket var tillskärnings- och sysal.

Inom samma byggnadskomplex finns det även en länga med veckat tak. En vacker arkitektonisk detalj som tar en tillbaka till 1950-talets industriarkitektur. Jag vill också poängtera att skorstenen antagligen är den sista större tegelskorstenen vi har kvar i staden. Utan att ha undersökt saken närmare så kan jag bara nämna en till och det är en betydligt mindre skorsten på Tullgarns gjuteri.

Vi får väl se vad som händer med taket den dagen man börjar utveckla stadsdelen. Själv hoppas jag att byggnaden får vara kvar och kan användas till något vettigt. Takfönstren är ju byggda för att släppa in mycket ljus så varför inte göra om byggnaden till en konst- och utställningshall? Den kanske till och med kunde vara en plats för vårt omdebatterade konstmuseum?

Uppdatering: En läsare hittade ytterligare ett sågtak som ni kan läsa om i kommentarerna. Häromdagen passerade jag byggnaden och passade självklart på att ta en bild av taket. Byggnaden hittar ni längs med Ultunaallén.

Ni har säkert sett att man ställt upp stora plåtblommor i Gnistarondellen. De är skapade av konstnären Anette Wixner och skall föreställa kungsängsliljor, linneor och backsippor. Det är ett samarbete med Skrotcentralen här i Uppsala och jag misstänker att de vill ha tillbaka plåten när visningen är klar. Blommorna sattes upp i maj under Linnes födelsedagsvecka och kommer att plockas ned nu i september. Jag är som vanligt ute i sista minuten.

Gnistarondellen är för övrigt lika tråkig som vanligt, förutom blommorna då. När man väl plockar ner dem står vi där med vår ogräsfläck igen. Tack och lov har man tagit bort jordhögarna som jag skrev om 2007 men det är ändå en pinsamt tråkig entré till staden. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att göra något vettigt av denna rondell? Den har varit uppe till diskussion ett flertal gånger de senaste decennierna men fortfarande velar man hit och dit. Varför inte utlysa en arkitekttävling eller något?

PS. Den här gången undvek jag att  klättra upp i någon stolpe trots att det var lockande :)

Kungsängsbron uppfördes som en del i den kringfartsled i södra Uppsala som kallas Kungsängsleden. Leden byggdes i etapper där Kungsängbron ingick i den sista. Idag sträcker den sig från Gnistarondellen i öster till Dag Hammarskjölds väg i väster.

När man startade den här etappen beräknades det bli ett av Uppsalas dyraste vägprojekt. Man tvingades ta flera svåra beslut och det krävdes en omfattande planerig för att lyckas. Rent ekonomiskt fanns det till exempel inget som motiverade att man skulle behålla båttrafiken in till centrum och hamnen. Få ville stänga hamnen och slutligen enades man om att bygga en öppningsbar bro. En annan stridsfråga var dragningen genom Kronparken. Här fick dock de gamla tallarna vika sig för behovet av en ny trafikled.

Kungsängsleden byggs med hjälp av block av cellplast som sedan täcks. Foto: okänd.

Nästa stora utmaning var själva grundläggningen. Leran är väldigt djup här och trots pållängder på hundra meter nådde man inte fast mark. Även den anslutande vägbanan krävde att man använde lösningar som man tidigare inte hade provat. Här använde man stora cellplastblock som vägbanksfyllning för att minska vikten och därmed reducerades risken för sättningar i vägbanan.

Själva broklaffen är ett eget kapitel. Den tillverkades på Öresundsvarvet och levererades i två delar. Varje del vägde 45 ton, var sju meter breda och tretton meter långa. De kom med båt till Forsmark och transporterades sedan längs med 288:an till Uppsala. Här tvingades man plocka ned både lyktstolpar och trafikljus för att bron skulle nå sitt mål. Färdigmonterad fick klaffen en vikt av 120 ton.

Namnet Kungsängsbron fick den efter en namntävling som utlysts av kommunen. Av 2093 inlämnade förslag var 337 stycken en röst på namnet Kungsängsbron. Vinnaren, som fick en resa till Kanarieöarna, utsågs genom lottning bland dem som skickat in det vinnande förslaget.

Kungsängsbron invigdes klockan 15.00 den 12 november 1982. Bron är en klaffbro med en segelfri höjd på 5,3 meter och bredd på 8.5 meter. Här kan ni se bron på Google Maps.

Detta är inlägg 43 i serien om broar över Fyrisån.

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?

Islandsbron hittar vi mellan Munkgatan och Bäverns gränd. Bron uppfördes 1956 och fick sin nuvarande skepnad 1990. Nu är det här inte den första bron som legat här så vi tar det från början.

I källor från 1500-talet kan man hitta referenser till en bro med namnet Munkbron. Tyvärr räcker inte informationen för att bestämma brons läge. Munkbron dyker upp igen i texter från 1600-talet och nu kan man fastslå att platsen för Munkbron motsvarar Islandsbrons. Det är lätt att dra slutsatsen att det är samma bro som nämns i källorna från 1500-talet men riktigt säker kan man inte vara.

Samma sak är det med namnet. Ingen har kunnat förklara dess ursprung men det finns teorier. Kanske anlades bron av munkar eller så är namnet givet efter en tomt på åns västra sida som ägdes av dominikanerna i Sigtuna.

Karta troligtvis från 1663. Munkbron. Söder om bron ligger Stora Rudammen som idag kallas Svandammen,

Karta 1702, Munk Bron före stadsbranden.

Alla stadens träbroar fick ta mycket stryk av islossning och vårfloder, så även denna. På 1600-talet nämns två tillfällen när Munkbron raseras, 1684 och 1692. Vid det senare tillfället var man tvungen att hämta upp det mesta av virket ute vid Flottsund.

Nästa katastrof kommer 1702. Då drabbas Uppsala av en enorm brand som slukar det mesta av staden, inklusive slottet och delar av domkyrkan. Jag misstänker att man nu fick annat att tänka på än att återställa en bro i utkanten av staden. Saken är den att det faktiskt tar hela 139 år innan staden bygger en ny bro på den här platsen.

Islandsbron från 1841. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

1841 står den nya bron klar och det är en träbro med två spann och en mittpelare av sten. 1955 skall man enligt boken ”Uppsalas broar” undersökt åns västra brofäste och funnit en sten med årtalet 1840. Det är dock oklart om det har någon betydelse för tillkomståret. Jag har inte stött på någon källa som säger något annat än 1841.

Det är även nu som bron får namnet Islandsbron. Det är givet efter Islandet, den sydligaste av tre medeltida stadsdelar på ån östra sida. Det namnet får väl i sin tur ses som en beskrivning av det närliggande området. För länge sedan bildade Fyrisån en grund sjö söder om dagens bro. Vintertid frös den och här ute på isen hölls den årliga Distingsmarknaden. Det bör väl nämnas att någon gång, okänt när, har bron kallats Skeppsbron.

Islandsbron med nya sidostycken, troligtvis 1860-talet. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

På samma grund som Dombron och Nybron fick den här bron en hel del kritik. Det höga brovalvet gjorde den svår att ta sig över och mycket hal vintertid. Hamndirektionen som vid en här tiden upptog hamnavgifter, muddrade och skötte om kajerna hade även ansvar för bron. De verkar inte ha lyssnat på klagomålen för när Islandsbron renoverades under 1800-talet senare hälft förblev utformningen densamma. Flera källor säger att man ersatte brospannen av trä med kraftiga gjutjärnsbalkar. Som ni ser på bilden från 1860-talet ser det ut som om sidostyckena är gjutna men detta kan ifrågasättas. Låt mig återkomma om detta i ett senare inlägg.

Islandsbron i 1906 års tappning. Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM.

Islandsbron. I bakgrunden Simon Lindsjös funkishus från 1936 med Kafe Skeppet i bottenvåningen. Foto: Paul Sandberg, 1937. UM.

Frågan aktualiseras igen när planerna för spårvägen tar fart i början av 1900-talet. Nu tar man tag i saken och 1906 kan man inviga den nya bron. Den 30 juni 1907 börjar de första spårvagnarna köra över Islandsbron. Det vackra räcket skänks av August Haglund, samme man som donerade pengar till Haglunds bro.

Nästa steg i Islandsbrons omvandling startar redan på 1940-talet. Bron är då i dåligt skick och ett antal broförslag passerar Drätselkammaren. Inget verkar falla dem i smaken och det dröjer ända fram till 1954 innan man slutligen bestämmer sig. Då har även förutsättningarna ändrats eftersom spårvägen lagts ned.

Den nya bron som är tillverkad av förspänd betong står klar 1956. Nu ersätter man även den gamla stenpelaren med ett mellanstöd av betong och bron får ett vackert räcke ritat av konstnären Olof Hellström. Räcket betalas med medel ur Haglunds donationsfond.

För att inte störa bygget och trafiken valde man att uppföra en provisorisk bro bredvid Islandsbron. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta.

Den sista stora förändringen av bron sker 1990. Då breddas bron och den får nya gång- och cykelbanor. Befintliga räcken förlängs och ett nytt räcke i samma stil som det tidigare sätts upp. Detta startar tyvärr en strid om upphovsrätt. Man glömde nämligen att fråga konstnären om lov när man tillverkade de nya räckena. Det hela slutar med en uppgörelse mellan konstnären och kommunen.

Detta är inlägg 42 i serien om broar över Fyrisån.

Kommunen har under de senaste åren rustat upp stränderna längs med Fyrisån på ett helt föredömligt sätt. Gotlandsparken är en av dessa fantastiska platser som låter en sitta ner och koppla av en stund.

Jag har försökt hitta information om parken och om den haft något annat namn innan den döptes till Gotlandsparken. Efter en hel del grävande har jag bara lyckats komma upp med ett mycket gammalt namn och ett vagt minne.

Gotlandsparken med kommunalt tvätteri. Foto: Alfred Dahlgren, 1901-02

För att börja med namnet. Det är Dammkilen och finns omnämnt redan 1671. På den tiden var parken bebyggd och namnet var ett kvartersnamn. Med all sannolikhet brann allt ned vid den stora stadsbranden 1702. Några nya byggnader uppfördes aldrig förutom ett tvätteri i slutet på 1800-talet.

Det där minnet då? På en gammal webbsida hittade jag namnet Åslänten. När jag såg det kändes det väldigt bekant. Namnet Gotlandsparken fastställdes 2001 och jag misstänker att Åslänten inte var ett officiellt namn, om det nu var ett namn. Är det någon av er läsare som känner igen det?

I parken står en vacker betongbagge som knyter an till parknamnet. Det är en variant av ”betongsugga” som används på Gotland istället för de fula trekantiga klumparna som vi oftast hittar här i Uppsala. Den överlämnades med pompa och ståt 2008 av Gotlands kommun till Gotlands nation som ett tack för deras arbete. Mig veterligen är det den enda baggen som officiellt har fått lämnat ön. Vi Uppsalabor får väl tacka och bocka för denna ynnest.

För ett tag sedan besökte jag en radby och tänkte att det kunde vara kul att se en annan variant av bystruktur. Denna gång gav jag mig iväg till Viby by strax norr om Sigtuna som är en oskiftad klungby. Vad som kännetecknar en sådan by är att husen ligger spridda utan någon egentlig ordning och det är landskapet som fått bestämma dess placering.

Som jag tidigare berättade i mitt inlägg om Huddungeby radby så splittrades de flesta byarna under de skiftesreformer som genomfördes på 1700- och 1800-talet. Orsaken till att Viby by inte drabbades av samma öde berodde på att all mark tillhörde Venngarn. De som bodde i byns gårdar var torpare och ägde ingen mark som behövde delas upp.

Ett litet tips är att besöka Ekeby by som ligger närmare Uppsala. Den är visserligen ingen klungby utan en radby men den är sagolikt vacker och helt unik med sin bevarade ringgata.

Viby by har en lång historia som troligtvis började redan på 1100-talet. Man har hitta murrester i byn som man misstäker är ett klosterbyggnad. Enligt en källa skall några munkar ha börjat resa klostret 1164. Tyvärr blir det inte långvarit för tjugo år senare flyttar man det till Julita gård i Södermanland.

På 1500- och 1600-talet bestod byn av tre gårdar vilket hade vuxit till åtta på 1700-talet. Husen som vi ser idag är från 1700- och 1800-talet.

Klungbyn var den bystruktur som var vanligast i mellansverige innan skiftesreformerna. Trots det är Viby by unik i Sverige eftersom den är bevarad i sin helhet. Byn blev statligt byggnadsminne 1940.

Viby by på Google maps.

Epa på 60-talet. Foto: Evert Skirgård, UM

Jag hittade en relativt ny detaljplan där man vill bygga om det gamla EPA-huset här i Uppsala. Det frambringade en hel del gamla minnen som faktiskt är ganska lustfyllda. Jag har för mig att det var här jag åkte rulltrappa för första gången i mitt liv. Jag är dock osäker på om det var Forum eller EPA som var först med denna nymodighet. Ni läsare kan säkert reda ut detta?

Förslag till ny fasad mot Vaksalagatan. 

När andra samlade på ölburkar, frimärken eller tändsticksaskar var min passion skyltar. Nedanstående skylt följde med hem efter ett besök på EPA. Jag minns inte vad man gjorde reklam för men visst ger den en fläkt av 1970-tal.

Epa stod för Enhetspris AB och idén var att sälja varor till lågt pris och i fasta prislägen. Kvaliteten kunde variera men allt verkar inte ha varit dåligt. Tydligen har keramiken med serierna Glory och Örjan rönt ett visst intresse hos samlarna. Även ett gammalt uttryck dök upp i minnet. Det måste vara decennier sedan jag hörde någon använda ordet ”EPA” i betydelsen mindre värt, dålig kvalitet eller töntigt.

För att återgå till själva detaljplanen. EPA-huset så pass förändrat att det inte spelar någon roll ifall man bygger om det. Jag tycker faktiskt att en förtätning av detta kvarter är en mycket god ide. Det finns mycket luft mellan husen som uppenbart kan användas bättre. Det enda jag faktiskt skulle önska är att det nya huset får den EPA-gröna färgen som jag gillar. Låt den vara en liten påminnelse om denna epok inom varuhushandeln.