En gammal allé, Kungsängens gård och Glädjen

alle-gladjen.jpggladjen_besinmack.jpg

Jag vet inte om ni sett den förut men det finns en gammal allé vid den plats som historiskt sett kallas Glädjen. Numera ligger det en bensinmack här och på andra sidan gatan hittar ni allén.

Jag har gått och funderat på den där allén ganska länge men inte tagit mig tid till att kolla upp den. Häromdan satte jag mig ner och började leta information och som vanligt dök det upp saker som man inte väntat sig.

kungsangens_gard_vagnslider.jpg

Allén visade sig var en del av huvudvägen in till Kungsängens gård. Det som överraskade mig var att det som jag trodde var ett vagnslider visade sig vara en port för huvudvägen in till gården. Som ni ser på kartan från 1952 fick alla som kom norrifrån passera genom den.

kungsangens-gard-1952.jpg
Karta 1952

Vimpeln i toppen på ladan säger 1925 vilket stämmer med informationen i Svenska Gods och Gårdar. Här nämns det att en loge och lada uppförs detta år. Gården är äldre och verkar vara uppförd runt 1860 men ni kan läsa mer om den här.

Jag hade hoppats att jag skulle hitta något om Glädjen. Tyvärr visade det sig att det var ganska tunnsått med information. En uppgift säger att namnet skall finnas markerat i en karta från 1699. Tyvärr har jag  inte lyckats hitta den.

kungsangens-gard-1947.jpg
Kungsängens gård. Glädjen i fonden uppe till höger. Foto: Flygtrafik AB, 1947 (crop)

gladjen-flyttar.jpg

På 1700-talet flyttas Glädjen norrut. I en gammal karta från 1763 hittar vi både Gamla och Nya Glädjen. Det som är skumt är att i en karta från 1816 så har Glädjen flyttat tillbaka. Här har nämligen Gamla och Nya Glädjen bytt plats.

I några kungörelser från 1830-talet nämner man ” Värdshuset Glädjen 1/8 mil från Kungsängstullen”. Tydligen fanns det en krog här och enligt kungörelserna hölls auktioner här ute där man sålde mark och egendomar.

gladjen-1860-talet.jpg
Glädjen 1860-talet. Foto: Okänd (crop)

Slutligen hittade jag en bild från 1860-talet där man kan kan se Glädjen i fonden. Det är extra kul när man kan hitta så här gamla bilder på något.

Kungsängens gård på Google Maps.

Broar över Fyrisån, Hamnspången

hamnspangen-1.jpghamnspangen-2.jpg

Så var den äntligen klar! Hamnspången är på plats och invigd. Detta skedde igår, det vill säga fredagen 26 oktober klockan 11.00. Glädjande nog kunde jag för en gångs skull delta i en broinvigning.

hamnspangen-5.jpg

Först passerade några båtar samtidigt som man spelade musik, det hölls tal, bron namngavs, bron fälldes ned under rökutveckling och så spelades det mer musik och dansades. Slutligen fick barnen gå över bron till den väntande tårtan och varmkorvarna i Parksnäckan. Det var det kortaste sammandraget jag kunde skriva men det var självklart mycket trevligt.

langlois-bridge-van-gogh.jpg

Uppsalas Gatu- och parkchef nämnde under sitt tal att under planeringen hade man inspirerats av en tavla av Van Gogh. Jag misstänker att det måste ha varit någon av Van Goghs målningar av Langloisbron vid Arles som han syftar på.

Bron har ju inte tillkommit helt utan problem. Öppningen för sjötrafiken blev försenad med närmare två månader vilket ställde till det rejält för den kommersiella trafiken. Orsaken till förseningen berodde att man var tvungen att förstärka en spillvattenledning som låg bredvid bron. Man fick även problem med att vissa betongpålar sprack under pålningen. Dessa ersattes med liknade av stål.

hamnspangen-6maj-2012.jpg
Så här såg det ut den 6 maj. Båttrafiken skulle ha startat redan i slutet av april.

Nå hur blev det. Jag tycker att det är fantastiskt att vi fått en ny bro och jag är övertygad att den kommer att bli välanvänd. Jag måste dock erkänna att jag tycker att man kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer. Konstruktionen går ju inte att ändra på men den grå färgen känns mer som en grundfärg. Varför inte måla den bländande vit vilket skulle föra den tillbaka till funktionalismens ”båtarkitektur”?

Jag är även förvånad över brons öppettider. Om jag förstått det som står på kommunens hemsida så kommer bron bara att vara öppen för gående vardagar mellan 06.30 till 15.50 sommar och höst. Det känns väldigt snålt tilltaget då det är under sommarhalvåret folk faktiskt är ute och promenerar. Personligen hoppas jag att man ser över detta i vår men fram tills dess skall jag njuta av den nya bron.

Uppdatering 2 november 2012: En av bloggens läsare hade kontakta kommunen angående öppningstiderna. Han meddelade att informationen på hemsida nu har har ändrats till ”Hamnspången öppnas tio min före och efter Kungsängsbrons öppningstider”. Det låter betydligt bättre.

Detta är inlägg 45 i serien om broar över Fyrisån.

Uppsalaarkitektur

Jag irriterar mig ofta på den fantasilöshet som utmärker den senaste tidens byggande i Uppsala. Den vita och gråa nyfunkisen har dominerat under decennier och platser där det funnits möjlighet att ta ut svängarna har ofta fått en kontorsbyggnad av billigaste och enklaste sort.

Nu har debatten kommit igång igen i samband med Universitetets planer på en monstruös 7-våningsbyggnad vid Botaniska trädgården. Personligen håller jag med dem som tycker att byggnaden är totalt fantasilös och mest liknar en strandad Ålandsbåt. Det huvudsakliga problemet är dock att det är fel hus på fel plats.

ny-administrationsbyggnad-uu.jpg

Av någon outgrundlig anledning verkar det värsta skällsordet inom arkitektkretsar vara pastisch. Fråga mig inte varför? När det gäller nyfunkisen och intetsägande glasfasader så verkar man kunna upprepa sig i evighet. Jag är faktiskt förvånad över att stora glasfasader fortfarande anses som moderna trots att de uppförts under närmare hundra år. Om något skulle kallas pastisch är det väl dessa?

För att inte bara klaga så började jag fundera på vilka stildrag som skulle kunna vara speciella för Uppsala. Då menar jag inte de klassiska stilarna som till exempel jugend eller nationalromantik utan något som bara finns i Uppsala. Något som arkitekter kan inspireras av och skapa någon som har Uppsalaanknytning.

edlingska-garden-1.jpg
Edlingska gården.

walmstedtska-garden.jpg
Walmstedtska gården.

Det första som vi i Uppsala garanterat är ensamma om är vår Uppsalapanel. Där har vi flera fina exempel som till exempel Edlunska gården och Walmstedtska gården eller varför inte den gamla fackskolan på Trädgårdsgatan. Det som är karakteristiskt med denna paneltyp är det längsgående listverket under fönstren och indelningen med stående brädor.

Enligt boken Uppsalas stadsbild, Ola Ehn 1991, kan en orsak till att vi fick en egen stil bero på att vi i motsats till andra städer lät våra timmerhus stå oklädda. Vi nöjde oss med lite färg och spackel och det var först när det var dags för ombyggnad som panelen kom på plats. Utan tradition och förlagor var det kanske lätt att i stället försöka efterlikna de mer ståndaktiga puts- och stenhusen. De byggnader med Uppsalapanel som jag känner till fick den under 1860-talet.

skisser-atlantica.jpg
Skisser ur Rudbecks Atlantica av Gamla Uppsala kyrka.

Den andra lokala stilen är kanske lite mer långsökt och jag får väl lägga till en lite brasklapp angående en viss tvetydighet i källorna. Enligt uppgift skall det ha varit vårt eget universalsnille Olof Rudbeck som kom upp med idén. Inspirationen var hans föreställning om hur det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala var utformat. Han skall till och med försökt introducera stilen som den nya ”Svenskstilen”. På 1670-talet uppfördes två hus enligt ritningar av Rudbeck.

shefferus-bibliotek.jpg
 Schefferus bibliotek.

vereilus-bostad-1.jpg
Olof Verelius bostadshus. Måling av Johan Gustaf Härstedt, årtal okänt. UUB

vereilus-bostad-2.jpg
Olof Verelisu bostadshus vilket revs 1906. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

De byggnader som nämns är Johannes Shefferus bibliotek och Olof Verelius bostadshus uppe vid Kamphavet (idag Martin Luthers Kings Plan). Utformningen är väl egentligen medeltida med sina blindarkader (eller vad den arkitektoniska termen är?) men det är väl inte så konstigt med tanke på förlagan. Han förfinade även byggtekniken genom att låta väggarna bli tunnare och tunnare ju högre upp man kom för att spara på material. Det bör nämnas att mansardtaket på Verelius bostad tillkom på 1700-talet och är inte originaltaket.

Det här är åtminstone några saker som våra arkitekter kan inspireras av och det finns säkert fler exempel. Om ni känner ni till fler byggstilar som är specifika för Uppsala skulle det vara kul att få höra om dessa.

Broar över Fyrisån, Vindbron

vindbron_1.jpgvindbron_3.jpg

Först tvekade jag om Vindbron skulle ingå i min spaning om broar över Fyrisån. Bron har ju varit stängd och nerlagd en längre tid och tanken var att den skulle ingå i en uppföljningsrunda. Det har dock kommit in en del frågor om bron och därför bestämde jag mig för att det inte fanns någon anledning att vänta.

Det här är en gammal bro och egentligen är det väl ingen som vet hur länge den funnits. Bron tillhörde ursprungligen Ultuna kungsladugård och var en länk till gårdens marker på Fyrisåns östra sidan. Enligt uppgift skall bron haft olika placeringar under åren men jag har bara hittat två. Det säger dock inget eftersom den äldsta källan jag kommit över är från 1635. Mycket kan ju ha hänt innan dess.

vinbrofastet_1.jpg
Det gamla brofästet som byggdes om till kaj efter att bron flyttats ner till Sandvikstorpet.

Som jag skrivit i nästan alla mina sammandrag om Fyrisåns äldre broar så fick även denna repareras med jämna mellanrum. Jag skall inte gå in närmare på dessa men en större ombyggnad skedde 1792 då vindbron byggdes om till svängbrygga. Resterna av denna kan vi faktiskt se än idag. Ni kan läsa mer om detta och den tragiska olyckan som skedde här i mitt inlägg om gamla Vindbron.

Det är oklart när bron flyttas till dess nuvarande placering men allt tyder på att det var någon gång i slutet av 1800-talet. Jag har däremot en teori om varför bron flyttades söderut. Det finns en karta från 1864 som beskriver ett ägobyte av marken runt bron. Uppsala Hospital blir ny ägare av marken väster om Vindbron och kan bygga vidare på det som senare blev Ulleråkers norra sjukhus. I utbyte får Ultuna lantbruksinstitut (skapat 1840) ny mark på åns östra sida. Bron som sköttes och nyttjades av lantbruksinstitutet hamnade nu på Hospitalets ägor vilket säkert ingen var nöjd med.

vagskyltar_vindbron.jpg

Informationen om det nya broläget är knapphändig. Enligt boken Uppsalas broar finns det vittnesmål från 1947 som säger att det fanns både en färja och en bro på den nya platsen. Färjan användes för hö och djurtransporter.

Nuvarande bro byggdes på 1960-talet och är en rullbro. Bredden är 4,5 meter, längden 37 meter och rullplanet 20,5 meter. Sista gången den renoverades skall ha varit i början på 1980-talet. På 1990-talet begär SLU att bron skall testas vilket resulterar i att Vägverket dömer ut bron. Jag har haft svårt att hitta information om när bron verkligen stängdes men årtalet 1997 nämns i en artikel i vår lokaltidning.

Orsaken till att SLU, som stod för driften av bron, inte ville renovera den berodde på att det inte gick att motivera kostnaderna. Efter att Kungsängsbron kommit på plats minskade Vindbrons betydelse. Den var dessutom alldeles för klen för att man skulle kunna passera över den med en modern skördetröska.

vindbron_1635.jpg
”Windebron” utmärkt på en karta från 1635.

Namnet Vindbron har samma ursprung som ordet vindbrygga. Det betyder att det fanns en klaff som ”vindades”, det vill säga vevades upp för att släppa fram båttrafiken.

Jag som gillar broar hoppas att man öppnar den igen, åtminstone för gående och cyklister. Det skulle göra både flanörer i Årike Fyris och cykelpendlare mycket gladare. Jag ser fram emot den dagen jag får uppdatera det här inlägget med den nyheten.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 44 i serien om broar över Fyrisån.

Bastion Gräsgården och Gröna kullen

grasgarden_2.jpggrasgarden.jpg

I somras dök jag på namnet Gröna kullen i några äldre texter. Först var jag väldigt vilsen men efter att ha grävt lite djupare visade det sig att det var namnet på resterna av slottets sydvästra delar. Titta på bilden nedan så förstår ni säkert hur namnet uppstått.

grona_kullen_fore_1914.jpg
Gröna kullen. Foto Henri Osti, årtal okänt. UUB

Om ni inte känner igen er riktigt så beror det på att bastionen inte återställdes förrän på 1940-talet. Det var dåvarande slottsarkitekten Viking Göransson och landsantikvarien Nils Sundquist som drog igång restaureringen. Vi kan tacka dessa herrar för att vi har en sådan fin bastion idag.

Ruinen är en lämning efter den stora stadsbranden 1702 som skadade slottet svårt. Först hade man inga planer på bygga upp slottet och det stod övergivet i decennier. 1744 får slutligen hovarkitekten Carl Hårleman jobbet att renovera slottet men han fokuserar bara på de östra delarna och det sydvästra tornet och bastionen lämnas åt sitt öde.

uppsala_slott_1600talet.jpg
Handteckning av Erik Dahlbergh. Slottet innan branden 1702, från söder.

gronakullen_1913.jpg
”Mur vid Gröna kullen i Slottsbacken”. Bildbeskrivning av fotograf A F  Schagerström 1913. UM

litografi_1870.jpg
Från ”gröna kullen”. Litografi från 1870 av Alexander Nay. (crop) UUB

Gröna kullen verkar alltså ha varit ett vedertaget namn på ruinen sedan 1800-talet och ända fram till 1940-talet. Visserligen nämns namnet ”Gräsgårdsbastionen” i vissa källor men jag har fått uppfattningen att det namnet inte var så känt utanför den akademiska världen.

När jag väl fått klart för mig vad Gröna kullen var för något hamnade jag osökt in på bastionens nuvarande namn. Namnet Bastion Gräsgården har faktiskt varit lite av ett mysterium för mig. Man skulle ju kunna tro att det skulle räcka med en enkel sökning på nätet, men icke. Det som förvånade mig var att ett besök på museet Vasaborgen inte gav någon ytterligare information. Man kan ju tycka att de som visar upp bastionen och resterna av 1500-tals slottet borde veta detta.

slotstornet_grasgarden.jpg
Innifrån tornruinen.

modell_Uppsala_slott.jpg
Modell av Gustav Vasas 1500-tals slott. Som ni ser saknas långslottet som började byggas på 1580-talet under Johan III ledning.

Det var först under ett besök på Upplandsmuseet som jag kom närmare en förklaring. I boken Trädgårdskonstens historia i Sverige, Sten Karling 1931, finns det ett avsnitt som är intressant. När Gustav Vasa uppför slottet på 1500-talet så anlägger han en trägård uppe på bastionen, tydligen enligt dåtiden senaste mode inom trägårdskonst. I räkenskaperna för år 1558 heter det: ”Fyllt vid den stora posteten, som var aktad till en örtagård. Där till dagsverken 2524.” Sten Karlig skriver också följande: ”Framgent kallades denna kilformiga, höga, stenterrass gräsgårdsbastionen, ett namn som den på sätt och vis än idag förtjänar”.

Just benämningen gräsgård för en trädgård av något slag finns beskrivet i ännu äldre källor. Vid Vadstena kloster hade heliga Birgitta planlagt en så kallad gräsgård, ett gräsbevuxet område med träd och blommande örter. Där kunde nunnorna ta sig en promenad och få en stunds vila från sina ordinarie sysslor. Vi får väl anta att även kung Gustav då och då tog några stärkande steg i trädgården uppe på bastionen.

Byggnader med sågtak

industriomrade_g5.jpgÄnda sedan jag var liten har jag ritat fabriker med skorsten och sågtak, precis som på vägskylten. Av någon konstig anledning började jag fundera över detta och det slog mig att dessa sågtak eller sågtandstak numera en utdöende sort. Som ni säkert förstår var jag tvungen att se om det fanns några här i Uppsala.

Resultatet blev magert och jag har faktiskt bara hittat ett med de klassiska fönstren som pekar mot norr. Detta gör taket till en riktig raritet och man bör nog ta sig en funderare på om det borde skyddas på något sätt?

sagtandstak_1.jpgsagtandstak_2.jpg

Taket hittar ni ute i Boländerna, närmare bestämt på Bergsbrunnagatan. Det sitter på en byggnad som uppfördes runt 1949 åt AB Hjalmar Söderberg, en av Sveriges största konfektionsindustrier på sin tid. Byggnaden med sågtaket var tillskärnings- och sysal.

Inom samma byggnadskomplex finns det även en länga med veckat tak. En vacker arkitektonisk detalj som tar en tillbaka till 1950-talets industriarkitektur. Jag vill också poängtera att skorstenen antagligen är den sista större tegelskorstenen vi har kvar i staden. Utan att ha undersökt saken närmare så kan jag bara nämna en till och det är en betydligt mindre skorsten på Tullgarns gjuteri.

veckat_tak.jpg

Vi får väl se vad som händer med taket den dagen man börjar utveckla stadsdelen. Själv hoppas jag att byggnaden får vara kvar och kan användas till något vettigt. Takfönstren är ju byggda för att släppa in mycket ljus så varför inte göra om byggnaden till en konst- och utställningshall? Den kanske till och med kunde vara en plats för vårt omdebatterade konstmuseum?

sagtak-ultuna.jpg

Uppdatering: En läsare hittade ytterligare ett sågtak som ni kan läsa om i kommentarerna. Häromdagen passerade jag byggnaden och passade självklart på att ta en bild av taket. Byggnaden hittar ni längs med Ultunaallén.

Stålblommor i Gnistarondellen

gnistarondellen_2.jpggnistarondellen_3.jpggnistarondellen_4.jpg

Ni har säkert sett att man ställt upp stora plåtblommor i Gnistarondellen. De är skapade av konstnären Anette Wixner och skall föreställa kungsängsliljor, linneor och backsippor. Det är ett samarbete med Skrotcentralen här i Uppsala och jag misstänker att de vill ha tillbaka plåten när visningen är klar. Blommorna sattes upp i maj under Linnes födelsedagsvecka och kommer att plockas ned nu i september. Jag är som vanligt ute i sista minuten.

gnistarondellen_1.jpg

Gnistarondellen är för övrigt lika tråkig som vanligt, förutom blommorna då. När man väl plockar ner dem står vi där med vår ogräsfläck igen. Tack och lov har man tagit bort jordhögarna som jag skrev om 2007 men det är ändå en pinsamt tråkig entré till staden. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att göra något vettigt av denna rondell? Den har varit uppe till diskussion ett flertal gånger de senaste decennierna men fortfarande velar man hit och dit. Varför inte utlysa en arkitekttävling eller något?

PS. Den här gången undvek jag att  klättra upp i någon stolpe trots att det var lockande :)

Broar över Fyrisån, Kungsängsbron

kungsangsbron_1.jpgkungsangsbron_3.jpg

Kungsängsbron uppfördes som en del i den kringfartsled i södra Uppsala som kallas Kungsängsleden. Leden byggdes i etapper där Kungsängbron ingick i den sista. Idag sträcker den sig från Gnistarondellen i öster till Dag Hammarskjölds väg i väster.

När man startade den här etappen beräknades det bli ett av Uppsalas dyraste vägprojekt. Man tvingades ta flera svåra beslut och det krävdes en omfattande planerig för att lyckas. Rent ekonomiskt fanns det till exempel inget som motiverade att man skulle behålla båttrafiken in till centrum och hamnen. Få ville stänga hamnen och slutligen enades man om att bygga en öppningsbar bro. En annan stridsfråga var dragningen genom Kronparken. Här fick dock de gamla tallarna vika sig för behovet av en ny trafikled.

kungsangsbron_2.jpg
Kungsängsleden byggs med hjälp av block av cellplast som sedan täcks. Foto: okänd.

Nästa stora utmaning var själva grundläggningen. Leran är väldigt djup här och trots pållängder på hundra meter nådde man inte fast mark. Även den anslutande vägbanan krävde att man använde lösningar som man tidigare inte hade provat. Här använde man stora cellplastblock som vägbanksfyllning för att minska vikten och därmed reducerades risken för sättningar i vägbanan.

kungsangsbron_brooppning.jpg

Själva broklaffen är ett eget kapitel. Den tillverkades på Öresundsvarvet och levererades i två delar. Varje del vägde 45 ton, var sju meter breda och tretton meter långa. De kom med båt till Forsmark och transporterades sedan längs med 288:an till Uppsala. Här tvingades man plocka ned både lyktstolpar och trafikljus för att bron skulle nå sitt mål. Färdigmonterad fick klaffen en vikt av 120 ton.

Namnet Kungsängsbron fick den efter en namntävling som utlysts av kommunen. Av 2093 inlämnade förslag var 337 stycken en röst på namnet Kungsängsbron. Vinnaren, som fick en resa till Kanarieöarna, utsågs genom lottning bland dem som skickat in det vinnande förslaget.

Kungsängsbron invigdes klockan 15.00 den 12 november 1982. Bron är en klaffbro med en segelfri höjd på 5,3 meter och bredd på 8.5 meter. Här kan ni se bron på Google Maps.

Detta är inlägg 43 i serien om broar över Fyrisån.

Byggmästarplan

byggmastarplan_1.jpgbyggmastarplan_2.jpgbyggmastarplan_3.jpg

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

byggmastarplan_flora_1957.jpg
Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

byggmastarplan_4.jpgbyggmastarplan_fontan_1957.jpg
Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?