Scribo — perspektiv på närmiljön

I går var man bjuden på kräftskiva i det fantastiska vädret. Man kan inte mer än tacka och bocka för det. Alla de traditionella delarna fanns med dock utan de värsta fadäserna.

Barnen som var där tog också dagen med ro. Med var sin hamburgare satte de sig i grässlänten för att diskutera väsentligheter. Jo, jag förstår dem. Det kan ibland vara skönt att komma bort ifrån allt stoj, stök och plattityder som resten av sällskapet sysselsatte sig med.

Denna vecka kom solen tillbaka och det har varit riktigt skönt. Man har kunnat vara ute på sjön nästan varje dag även om vindarna varit obefintliga. Nu skall man verkligen inte klaga på detta. Att bara dra ut genuan och slippa storseglet som ofta skymmer solen kan ibland vara befriande. Låsa rodret, upp med kaffet och boken och sedan långsamt glida över fjärden, det är livskvalitet.

Denna vackra stenvalvsbro från 1845 kallas Trollbobron och har fått sitt namn från den intilliggande gården Trollbo. Tidigare låg det en masugn på samma plats som bagarstugan och brygghuset som ni ser till höger i bilden. Så länge ugnen fanns på plats skall bron ha hetat Masungsbron.

Jag har tidigare nämt att man gjorde stora ingrepp i Fyrisån på 1700-talet för att sänka vattennivån uppe vid Dannemoragruvan. Vattholma var en av de platser där man tog i riktigt ordentligt och faktiskt sprängde en ny väg för vattnet. 1758 rev man fördämningarna och grävde bort det fall som fanns vid bron. Masugnen som nu saknade kraftkälla flyttades till Länna där verksamheten fortsatte i det som senare blev Länna bruk. Jag hittade även byggåret 1644 för ugnen i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök vilket kanske kan vara av intresse.

När jag var runt och fiskade efter information i Vattholma träffade jag en äldre dam som hade några minne från bron och sin barndom. I hennes unga år kallades platsen bara för tvätteriet och namnet Trollbobron användes aldrig bland kamraterna. Förutom att det säger något om arbetsfördelningen så börjar jag undra hur många namn som aldrig har dokumenterats då de bara har används av ena halvan av befolkningen. Hon berättade också hur hon föll i ån när hon lekte bland kvinnorna som klappade tvätt. En av tvätterskorna en bit längre ner fick tag i hennes hår och lyckades dra upp henne ur det strömmande vattnet. En händelse hon aldrig skulle glömma.

Bron hittar ni här på Google Maps. Det är mycket träd på bilden så den är kanske enklare att se om man väljer karta istället för satellit.

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 7 i serien om broar över Fyrisån.

Denna bro är från 1967 och som alla de andra broarna från 60-talet är den enastående tråkig. Nu hade jag riktigt tur och ett regnmoln dök upp och kunde förgylla bilden.

Jag är ute på svag is när jag påstår detta men det verkar som om vägen och den första bron byggdes i samband med att järnvägen kom till byn 1874. Stationen placerades ju norr om Vattholma i ett område som tidigare saknade både vettiga vägar och bebyggelse. Vägen är inritad på ett kartblad från 1880 så jag hoppas att mitt antagande inte här helt fel. Här är länken till Google Maps.

Detta är inlägg nummer 6 i serien om broar över Fyrisån.

Nybron i Uppsala fick sitt nuvarande utseende 1899. Ombyggnaden skedde i huvudsak för att man ville ha en plan bro som det var lättare att passera. Bron man ersatte var från 1770-talet och det är den ni ser på den svartvita bilden. Det som är lite spännande är att toppstenen från den äldre stenvalvsbron togs tillvara av släkten Rudbeck och placerades på deras familjegods, Edsbergs slott i Sollentuna. Här har man sedan gjort ett bord av den med en kvarnsten som bordskiva.

På stenen står det ”T. G. Rudbeck Öfwerståthållare m.m. 1775”. Han var landshövding i Uppsala län 1773-1782 och det är antagligen orsaken till varför man lät hugga in hans namn i stenen.

För någon vecka sedan hade jag ett ärende till Stockholm så jag passade på att ta en sväng förbi Edsberg. Jag har sett stenen på ett äldre fotografi och man har inte varit speciellt varsam med den de senaste åren. Stenen har sjunkit ner i backen så att årtalet inte syns längre, hörnet är avslaget och slutligen har den prytts med gul gatukonst. Jag tror bestämt att Sollentuna kommun borde klappa om klenoden lite mer.

Gammalt fotografi taget av A. Dahlgren.

Här får ni två broar på en gång. De ligger ute på Salsta golfbana och jag tyckte att de kunde presenteras i samma inlägg. Jag gissar att man byggde broarna i samband med att man anlade golfbanan 1998. Den med vita räckesstolpar är den nordligaste av de två.

Lite längre norrut har det tidigare funnits en bro med namnet Fjällbron men det enda som återstår av den är de gamla fundamenten.

När jag var ute första gången och fotografera missade jag dessa broar helt. Det är faktiskt en hel drös med broar som inte finns på några kartor och enda sättet att hitta dessa är att leta på satellitfoton. Det är tur att Google Maps finns och här kan ni se ni dessa två broar.

Detta är inlägg nummer 5 i serien om broar över Fyrisån.

I mitten på 1700-talet gav höga vattennivåer i Gruvsjön problem för gruvdriften i Dannemora. För att åtgärda detta gjorde man omfattande ingrepp i Fyrisån för att släppa fram vattnet. Resultatet blev inte som man önskat utan vattennivån i Gruvsjön sjönk bara marginellt. Vad man däremot lyckades med var att mer eller mindre torrlägga alla andra sjöar längs ån inklusive Salstasjön. På en karta från 1711 kan man se att vid platsen för den nuvarande bron var det tidigare färjetrafik. Det är svårt föreställa sig när man ser hur det ser ut idag.

Bron vid Salsta slott 1920. Foto: August Fredrik Schagerström.

En bild från september 1920 visar hur bron såg ut innan den ersattes med betongbron. Lite vackrare kan jag tycka.

Jag hittar inga uppgifter om brons ålder eller när den första kom på plats utom det helt uppenbara att det måste ha varit efter sänkningen av sjön. Vad jag däremot kan berätta är att det här var ett riktigt mygghål. Jag rusade ner till ån, knäppte snabbt några bilder, för att sedan viftandes kasta mig tillbaka in i bilen. Spelade det någon roll? Inte mycket. Är man så dum att man åker ut på fotosafari i shorts får man acceptera att  blir uppäten. Här är bron på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 4 i serien om broar över Fyrisån.

Denna bro ligger norr om Salsta slott längs med väg 704 eller Salstavägen. Nuvarande bro är byggd 1961 och är en vad jag skulle kalla ”klassisk betongbro med stålräcke” nu när jag sett några stycken.

På äldre kartor inklusive en från 1711 finns det ingen bro på denna plats. Det är möjligt att det var ett dåligt ställe att anlägga en bro på innan man sänkte Salstasjöns vattennivå i mitten på 1700-talet. Karta från 1859-63 visar en bro på nuvarande plats.

Tristare bro får man leta efter och någon större inspiration gav den inte. Efter att ha klättrat runt den ett varv satt jag länge och väntade på att något skulle passera över bron som kunde liva upp en bild. Som ni förstår var trafiken lika med noll så istället det blev en bild när solen lyckas ta sig igenom molntäcket och lysa upp skapelsen. Här ser ni brons plats på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 3 i serien om broar över Fyrisån.

Som ett stort fan av Non Stop har jag alltid undrat vilka smaker de olika chokladlinserna har. Googlar man på saken hittar man många teorier och förslag men inga riktiga svar. På Kraft Foods hemsida är endast fyra av sex färger beskrivna så för att stilla min nyfikenhet ringde jag upp deras kundtjänst. Något direkt svar kunde de inte ge men de lovade att kontakta fabriken och återkomma lite senare. Det tog två dagar innan de hörde av sig men så här i semestertider är det förlåtet. Nu behöver ingen undra längre och det är dessa smaker ni hittar i påsen:

Orange = Apelsin
Röd = Hallon
Gul = Citron
Grön = Ananas
Svart = Vanilj
Brun = Vanilj

Svart och brun har alltså samma smak trots olika färg. Den gröna varianten tycker jag själv är godast men skulle nog tröttna om jag bara fick äta just den. Smakvariationen är ju en av de kvaliteter som gör Non Stop så bra. Konkurrenterna, Smarties och M&M’s, stöter man på då och då men de är alldeles för söta och har för hårt tjockt skal för att falla mig i smaken. Det som slutligen gör Non Stop till min favorit bland chokladlinserna är att den är gjord på mörk choklad. Så mycket godare än de ljusa alternativen.