Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag blev riktigt glad när jag såg den här bron eller rättare sagt spången vid gården Lilla Skärna. Trots att jag inte hittat någon information om den tycker jag att den är en av de mer intressanta av Fyrisåns broar. När jag under de senaste månaderna plöjt igenom en stor mängd böcker och kartor så hittar man då och då referenser till olika spänger. Jag har inte haft någon riktig bild av hur dessa kan ha sett ut men här har vi faktiskt en på riktigt.

Det var ett återkommande problem att vårfloden rev med sig broar och spänger så jag gissar att denna spång inte är sekelgammal. Nu blir man inte speciellt mycket klokare genom att bara spekulera så om någon vet något mer vore det jättekul om ni kunde skriva en kommentar och berätta lite.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Detta är inlägg 18 i serien om broar över Fyrisån.

Jag blev lite inspirerad av min tidigare postning och gick ut för att fotografera lite detaljer och hittade denna skorsten. Om ni liksom jag tillhör kategorin människor som faktisk kan tycka att ett tegeltak kan vara vackert så kanske ni också kan gissa vart denna bild är tagen. Jag skulle nog själv gå bet på det men vi gör ett försök och om ingen kommer på det så är det hur som helst en trevlig bild. Bilden är tagen i centralaste delarna av Uppsala och många passerar här dagligen.

Det var ett tag sedan jag vandrade runt i Uppsala centrum och det kanske är dags att nyupptäcka denna del. Lyfter man blicken ovanför skyltfönstren finns det mycket att se och oftast blir man glatt överraskad. Ibland krävs det lite mera tålamod och själv kan jag gå samma gata flera gånger och ändå upptäcka nya saker och det kan vara allt från tokiga skorstenar till texter och spännande utsmyckningar.

De här två byggnaderna tycker jag är typexempel på spännande saker som man kan hitta i staden. Det är uppenbart att huset på den första bilden inte är färdigbyggt men det är betydligt svårare att se det på det andra huset. Båda har mittenpartier som inte är centrerade och det saknas några rader fönster på ena sidan. Tyvärr har jag inte hittat något om varför de inte blev klara men det gör inte detta mindre originellt. Hur ofta bygger man halvfärdiga hus numera?

Huset på den översta bilden har adressen Sysslomansgatan 9 och är uppfört enligt ritningar godkända 1888. Arkitekten var Carl Axel Ekholm som var stadsarkitekt vid tiden. Bottenvåningen gjordes om till affärslokaler 1937 enligt ritningar av Gunnar Leche.

Det andra huset är uppfört enligt osignerade ritningar godkända 1886 och ligger på Drottninggatan 14. Det var meningen att det skulle fortsätta ända fram till korsningen Nedre Slottsgatan men så blev det inte. Här hittar vi istället det pampiga Fabriks- och Hantverksföreningens hus vilket stod klart 1915.

Det här två broarna över Fyrisån stod klara 2006. De var en del i det stora motorvägsprojektet Uppsala-Mehedeby som innehöll över hundra nya broar.

Som ni kanske förstår finns det inte mycket att berätta om en så här ny bro. Den följer inga tidigare färdvägar och området har de senaste seklen varit åkermark. När jag letade information så fann jag trots detta några sidor som har med broarna att göra. Den första är en sida som visar bilder från själva bygget och sånt gillar jag. Den andra är den arkeologiska årsberättelsen som gjordes i samband med vägbygget. I den första rapporten från 2002 kan man läsa lite om området runt broarna och det är texterna om Fullerö och Skärna som är intressanta. Rapporten är faktiskt ovanligt pedagogisk och var ett riktigt nöje att läsa. Inte så mycket för broarnas skull utan mer för att den på ett enkelt sätt förklarar hur det arkeologiska arbetet fungerar.

En annan ska som bör nämnas är vägbeläggningen som är lite ovanlig. Här har man valt betong istället för asfalt och orsaken att den håller betydligt längre. Asfalten måste läggas om vart 7:e år medan betong bara behöver slipas ner vart 20:e år. En annan bieffekt är att den ljusa vägbanan gör att man kan minska belysningen med 30% vilket inte är så illa.

Bron kan ni se här på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 17 i serien om broar över Fyrisån.

Den här bron väster om Storvreta är byggd 1984 eller rättare sagt den senaste versionen av bron är byggd 1984. I slutet av 1930-talet rätade man ut den gamla landsvägen och väg 290 fick sin nuvarande sträckning. Det som är kul är att namnet på bron har fått vara kvar och det är en av de få broar längs Fyrisån som faktiskt är namngiven i Vägverkets databas. Namnet har funnits med länge och på den äldsta karta jag hittat över området, som är från 1640, är bron utmärkt med namnet ”Skiermansz broo”. Det är onekligen ett rekord bland de broar jag hitintills gått igenom.

Jag tog med en gammal bild för de är alltid kul att titta på och jag skall faktiskt försöka hitta fler till framtida inlägg. Bilden är tagen 1927 och visar Skärmans bro innan man rätade ut vägen. I den nedersta bilden har jag försökt fotografera från samma plats som den tidigare fotografen. Träd och buskar hindrade mig från att ta en bild från åsryggens topp men jag hoppas att den ger en liten bild av hur det ser ut idag. Det hade varit bättre med en vinterbild där de gamla brofästena varit mer synliga men jag vill komma vidare i min brospaning så vi väntar inte.

Här är bron på Google Maps.

Gammalt fotografi taget av August Fredrik Schagerström 1927

Detta är inlägg nummer 16 i serien om broar över Fyrisån.

Jag hittade en gammal bild på Tempohuset eller Åhlénshuset som det numera kallas och fick lite inspiration att läsa på lite. Byggnaden är väl en av de mest kontroversiella byggnader vi har här i Uppsala och skapade häftiga protester när den stod klar. Problemet var att byggnaden bröt så kraftigt mot den äldre bebyggelsen och debatten spred sig även utanför staden om den okänsliga arkitekturen. Nu verkar detta inte ha påverkat rivningsvågen under 1960 och 70-talet utan den fortsatte som inget hade hänt.

Idag vet jag inte om folk är lika upprörda men huset brukar alltid nämnas när det börjar talas om nya rivningar så visst sitter det djupt. Andra verkar mena att huset borde k-märkas men jag undrar faktiskt vad som egentligen skall skyddas. Det är inte mycket på huset som är original och när till och med fasaden bara är en dålig kopia av ursprungsfasaden har jag svårt att se meningen med det.

Dagens fasad till vänster och den ursprungliga till höger.

Om man inte bygger nytt tycker jag att man skall försöka återställa det så långt som möjligt. Någon kanske tycker jag är tokig men jag tycker faktiskt att huset ser ganska nätt och harmoniskt ut på den svartvita bilden i jämförelse med dagens uppenbarelse. Jag tycker påbyggnaden förstör rejält och det vore bra om man kunde minska eller flytta in taket för att komma tillbaka till den ursprungliga formen. Fasaden borde dessutom ersättas med originalmönstret och gärna i vitt vilket jag tycker är mycket snyggare. Jag har en förvirrad minnesbild av att huset faktiskt har varit vitmålad under någon period men ni får gärna rätta mig här.

Huset ritades av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius och stod klart 1960. Tanken bakom tårtpappersfasaden var att själva byggnaden skulle vara en del av varumärket och man skulle känna igen det ungefär som IKEA gör med sina blåa lador. Tempohuset i Uppsala är faktiskt inte ett unikum utan det finns ett liknade i Farsta cetrum från samma år.

Gamla bilden: fotograf okänd.

Måste säga att det här var ett betydligt trevligare utflyktsmål än alla betongbroar som jag klättrat runt på den senaste tiden. Nu känns det nästan lite synd att det bara är broar jag skriver om för här finns det betydligt mer att se. Den gamla miljön är intim och inte så exploaterad som Ulva kvarn och förklaringen är väl att området har skötts av privata arrendatorer under alla år med andra intressen än att bygga turistattraktioner. Med eller utan små beskrivande skyltar är ändå miljön fantastisk och absolut värt ett besök.

Redan på 1200-talet skall det ha funnits en kvarn här vilket gör Ekeby kvarn till en av Upplands äldsta kvarnar. Dagens kvarnbyggnad är dock betydligt yngre och uppfördes 1791. Vad gäller broarna så det lite mer osäkert men man gjorde en stor ombyggnad 1928 efter att en kraftig vårflod hade skadat dammen. Spången som ni ser på den första bilden skall ha uppförts i samband med detta bygge. Kvarnen har sedan genomgått ytterligare några reparationer men tyvärr hitta jag ingen information om dessa.

Den sista bilden visar en spång som ligger ungefär 100 meter söder om kvarnen längs den östra rännan. Ägare blev nog lite förvånad när jag frågade om jag fick kliva in på tomten och ta lite bilder. Spången har de byggt för att fåren skall komma ut på ön och självklart tog jag tillfället i akt och gick en vända själv. Det förvånade mig hur stor kvarnanläggningen egentligen är. I princip är hela öns västra sida är förstärkt med en kraftig stenmur vilken är svårt att upptäcka om man inte har möjlighet att komma ut på ön.

Ekeby kvarn på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 15 i serien om broar över Fyrisån.

Jag hade glömt bort att jag tagit dessa bilder hur man nu kan göra något sådant tokigt. Tanken var att jag skulle göra ett inlägg redan i våras men jag antar att min hjärna hade tusen andra projekt på gång. Hur som helst, dessa bilder är från Ekeby by en mil väster om Uppsala och jag var där i maj och hade ett par fantastiska timmar i solen.

Jag rekommenderar alla att ta sig en liten promenad i området för det är verkligen vackert om man nu inte är allergisk mot superpittoreska miljöer förstås. För fotografen finns det hur mycket som helst att botanisera bland. Vackra hus, slipstenar, gamla jordbruksredskap, gärdsgårdar, väderkvarn och en uppsjö av små detaljer. När jag själv tittar på bilderna börjar jag undra om man inte borde åk ut en gång till när hösten kommer. Det borde bli ett fyrverkeri i rött och orange.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning och är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Jag skall dock inte orda för mycket om byn för det finns en fin beskrivning på Länsstyrelsens hemsida.

Självklart skall ni få en länk till Google Maps också.

Det hela började runt förra sekelskiftet med en liten båt som fabrikör J.E Blomqvist använde till att transportera besökande till hans missionsmöten. Han var lekmannapredikant i Storvreta men är nog mer känd för att ha startat en av de första möbelfabrikerna i byn. Runt 1910 tröttnar Blomqvist på att man inte lämnar hans båt ifred och en spång byggs över ån. Den får stå där ända fram till 1931 då militären bestämmer sig att det behövs bättre doningar och låter ingenjörstrupperna uppföra en ordentlig träbro på platsen. 1969 ersätter man träbron med dagens fantastiska betongkonstruktion.

Suck, tro det eller ej men jag är vansinnigt trött på att fota betongbroar. Nu vet jag att det är ett antal kvar så det är bara att bita ihop och försöka hitta något positivt i det hela. Det som livade upp denna bro var skräpet runt den och en färgglad doftgran var ett betydligt roligare motiv än själva bron. Ni får en liten bild på den också för jag kommer alltid minnas bron som ”bron där jag hittade doftgranen” så de hör helt enkelt ihop.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 14 i serien om broar över Fyrisån.