Scribo — perspektiv på närmiljön

Nu får ni tro att jag är tokig men det är något med mig och 40- och 50-talsdörrar. De flesta uppskattar väl en vacker dörr men dessa 40- och 50-talsdörrar är ofta tunga och opraktiska och många är dessutom inte ens speciellt vackra. Det som gör att jag har en böjelse för dem är att varje gång jag tar i handtaget och öppnar en sådan dörr känns det som om jag är hemma. Jag upplever dem som väldigt trygga och älskar ljudet när de slår igen. Det lustiga är att jag inte kan komma på några händelser i mitt liv som är kopplade till dessa dörrar. Jag har inte ens bott någon längre tid i ett hus med en sådan dörr vilket gör det helt obegripligt.

Oavsett varför jag har denna förkärlek för 40- och 50-talsdörrar så har det gjort att jag alltid tar mig en närmare titt på de dörrar jag passerar. Jag kan säga att det inte är någon trevlig upplevelse för under de senaste 20-30 åren har det varit en orgie i aluminiumprofiler. Det värsta är dock att även våra äldre portar sakta men säkert byts ut och det man ersätter dem med måste ses som ett hån mot de tidigare arkitekterna. Brunlackerade metalldörrar med plasthandtag verkar vara standard och de får mig att rysa. Dörrar säger så mycket om vart man är och vilken byggnad man går in i. Jag vill till och med påstå att den här gatunära arkitekturen många gånger är viktigare för oss än flashiga byggnader som bara kan upplevas på avstånd. Aluminiumdörrarnas anonymitet gör gaturummet lika intressant som ett slätstruket industriområde och ibland kan man undra om det är ett förråd eller ett hem man skall besöka.

Glädjande nog har jag sett att man på vissa nybyggda hus faktiskt har lagt ner lite arbete när man utformat portarna istället för att beställa aluminiumdörr modell 1a. Jag hoppas verkligen att det är en trend och vi får se mer av god arkitektur i framtiden.

I förra veckan tog jag mig en cykeltur genom centrum för att titta på ytterligare en spårvagnslämning, väggrosetter. I dessa fäste man de bärlinor som höll upp spårvägens kontaktledning.

Det finns faktiskt rätt många kvar trots att flera hus är rivna eller har renoverats sedan spårvägen lades ned 1953. Under min korta vända genom de centrala delarna av Uppsala kunde jag räkna till 21 stycken. Fästena har ju en speciell utformning som gör dem lätt att känna igen och har man bara koll på linjesträckningen går det säkert att hitta fler. På Wikipedia finns det en bra karta över Uppsala där spårvägen är markerad med en röd linje.

Jag har även försökt hitta andra sorters fästen genom att leta i gamla bilder. Det visade sig vara mycket svårt eftersom de aldrig är huvudmotivet. Finns de med på på någon bild ser man dem bara som mörka fläckar i bakgrunden. Idag får vi nöja oss med en sort även om jag är ganska övertygad om att det har funnits fler varianter under de 47 år som Uppsala hade spårvagnstrafik.

Bilderna ovan visar väggrosetterna som sitter på Politiska knuten vid Fyristorg och Svartbäcksgatan 1b-5 mitt emot H&M. Här passerar väl de flesta någon gång och kan då se dem i verkligheten.

Svartvita bilden visar Politiska knuten med kontaktledningen uppe till vänster. Fotograf, Östlings foto.

I naturminnesinventeringen från 1937-1944 skriver man att på Olof Rudbeck d.ä. tid fanns det två stora stenar uppe på Ultunaåsen som kallades ”Upsala portar”. Dessa beskriver Rudbeck i sin skrift Atlantica 1677 där han försöker bevisa att Sverige är det försvunna Atlantis. En något korkad idé av en annars mycket klok man.

Stenarna skall ha stått på var sin sida om den gamla färdvägen uppe på åsen och i höjd med Övre Föret. De sprängdes bort för länge sedan men enligt inventeringen skall fundamenten finnas kvar.

Som ni förstår gav jag mig ut på jakt men det blev en lång och svettig vandring. Jag kan meddela att det finns gott om gropar och stenar uppe på åsen men inget som ens skulle kunde liknas vid ett fundament. I sanningens namn har jag ju ingen aning om hur dessa fundament skall se ut så det kändes lite tröstlöst. När jag slutligen gav upp och skulle gå ner på en sidostig ser jag en hög med stora stenblock precis nedanför åskrönet. Där hittar jag blocket med borrhålet som ni ser på den nedersta bilden.

Kan detta vara resterna från Upsala portar? Historien och platsen passar perfekt och borrat och sprängt har man kunnat sedan 1700-talet. Jag fann inga fundament men om detta är stenarna så vore det fantastiskt kul. Man vill ju så gärna hitta något även om stenarna lika gärna kan ha flugit hit från något av de gamla grustagen som funnits i området.

Något svar lär vi väl inte få men det vore kul om fler går upp på åsen och tar sig en titt. Chansen finns ju att ni upptäcker något som varit försvunnet i sekel.

Ni som tittat närmare på kartan ser att namnet ”Upsala portar” föregås av ett G. Kan det vara så att de egentligen kallades för ”Gamla Upsala portar”? Suck, som vanligt sitter man där med tusen nya frågor så fort man börjar rota i något.

Kartan hittade jag i planschverket ”Taflor till Olaus Rudbecks Atlantica” 1938.

Länk till Google Maps.

Det är väl få som uppskattar när skarvarna slår sig ner i närområdet. Jag kan dock inte tycka annat än att det ser ganska häftigt ut även om fåglarna dödar allt i sin väg. Mer spöklikt kan det väl inte bli och ön skulle passa alldeles utmärkt som en kuliss i någon rysare.

Ön heter Käringholmen och ligger öster om Skanssundet. Vi passerade den när vi skulle ta oss till en vik där vi tänkte ankra upp över natten. Jag måste ge ett litet tips om ni skall passera en skarvkoloni någon gång. Gör inte som vi och ta den på läsidan, lukten är överväldigande även på långt avstånd.

Som kuriosa kan jag nämna att jag hittade en lite notis i Ortnamnsregistret. Man refererar till sidan 6 i  Beskr. öfver Mörkö, Ekström 1828

Käringholmen.. I vidskepelsens Tidevarf skall en så kallad Trollpacka blifvit bränd på denna holme.

Det gör ju inte ön mindre skrämmande :) Jag skall försöka komma ihåg att ta mig lite närmare ön om jag passerar här igen. Det hade varit kul med några närbilder.

Vilken fantastisk vecka! Skärgården har visat sin bästa sida och vädret har varit helt perfekt. Visst har ordet soltrött nämnts någon gång men bara som ett glatt konstaterande.

Jag vet inte vad det beror på men det är otroligt rogivande att ge sig ut på sjön. Kanske är det för att tiden inte längre är lika viktig utan det är andra saker som man funderar på. Ibland får man anpassa sig till någon broöppning eller se till att man inte anländer allt för sent till de mest populära gästhamnarna om man vill ha en plats. Det är dock inget man stressar upp sig över för det går lika bra att kasta ankar i närmsta vik.

Gästhamnar är väl det enda som kan störa friden förutom riktigt dåligt väder. Här kan det bli en hel del knuffande och inget skiljde denna resa från tidigare vändor. En natt var vi tvungna att lägga om förtöjningarna två gånger för att inte krossas av grannbåtarna. Man kan ju alltid hålla sig undan från dessa campingplatser men tomma förråd eller en dusch brukar ändå locka till ett besök.

Nåja, det mesta brukar man glömma så snart man vaknar upp i någon stilla naturhamn och får kastar sig i vattnet eller när man kommer ut på öppet vatten och frihetskänslan infinner sig igen. Det känns som ett privilegium att få vistas i den svenska skärgården och det är här som jag verkligen kan koppla av.

Jag är otroligt förtjust i gamla bilder som ni säker har förstått. När jag hittade en bild på Kungseken nere vid Flottsund så var jag bara tvungen att fixa ett inlägg om detta.

Jag är alldeles för ung för att fått se detta träd i sin krafts dagar men mina föräldrar har berättat om det när vi passerade det på väg till Stockholm. Som med många Kungsekar är det väl lite ”jag mötte Lassie”-varning på dem. Någon kung har torkat svetten ur pannan i skuggan av grenverket och plötsligt blir trädet superkändis. I detta fall säger sägnen att både Gustav Vasa och Karl XIV skall ha vilat under trädet.

Många påstår också att denna ek skall vara förlagan till Sparbankseken som banken lanserade på 40-talet. Även om det nämns i Riksantikvarieämbetets Fornsök så får väl lägga denna historia till de övriga som är svåra att bevisa.

Som ni ser på bilden är det bara en skärva kvar av den gamla eken. Det började med att toppen skadades av ett blixtnedslag efter 1866. Ja, så står det i en inventering och fråga mig inte hur man kommit fram till det årtalet. 1962 brandskadades trädet och ryktet säger att det var någon som hade slängt cigarettfimpar i det. Slutligen knäcktes det helt av torka och storm 1967-1969. Man beräknade att trädet var mellan 700-800 år gammalt innan det föll för lågorna.

13 maj 1980 planterades en ny ek på platsen av dåvarande landshövding R Edeman. Stammen är en inympad ättling till Kungseken.

Fotograf svartvita bilden: Gustaf Sandberg 1932.

Eken på Google Maps.

Den första bron på platsen uppfördes 1915 genom ett privat initiativ. Det var en enkelt träbro och syftet var att göra det lättare att transportera material till bygget av Seminariet. Den renoverades några gånger och 1932 förstärkte man den med järnbalkar. Efter en utredning 1957 kom man fram till att det behövdes en ny och modernare bro och 1962 kunde man inviga den bro som vi ser idag.

Bron och kallbadhuset,  flygfotot 1947

Fyrisvallsbron har haft flera olika namn. Först beslutade man att bron skulle heta Fyrisbron men det verkar ha varit ett kortlivat namn eller så användes det inte. Den kallades istället för Kallbadhusbron efter föregångaren till Fyrishov och senare för Seminariebron efter huset som den ursprungligen byggdes för att serva. Namnet Fyrisvallsbron kommer från området väster om Fyrisån som kallas Fyrisvallen.

Det skedde en liten fadäs när man schaktade för bygget av dagens betongbro. Delar av Uppsalas dricksvatten kom vid den här tiden från Sandkällan som låg rakt norr om Seminariet intill Fyrisån. Under brobygget råkade man skada vattenledningen och källan förorenades så kraftigt att man var tvungen att ta den ur bruk.

Det ni inte ser på bilden är att man äntligen rensat upp längs de vildvuxna åkanterna söder om bron. Nu har man fått tillbaka kontakten med vattnet och det kommer säkert att bli ett fint vandringsstråk. Man har till och med gjort en liten sandremsa vid kanten och häromdagen var någon ute och simmade efter en boll. Jag valde ändå en bild från norr eftersom jag ville matcha den med den svartvita bilden.

Uppdatering: Årtalet när källan förorenades är ändrat. Jag trodde det var när den första bron byggdes men det var fel. Det skedde när man schaktade för den nya betongbron som invigdes 1962. Ursäkta för felet.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Översta bilden:fotograf okänd
Nedersta bilden: Oskar Bladh 1947

Detta är inlägg 28 i serien om broar över Fyrisån.

Helgens fantastiska väder inspirerade mig till flera olika utflykter runt om i Uppsala. En av dem var en vända i Kronparken. Jag har vandrat runt här tidigare och det finns en hel del att titta på. De gamla tallarna och den glesa undervegetationen ger en ”hög” skog och det känns nästan som att vandra in i en katedral. Denna gång hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle försöka ta en bild på Krontallen, en av Sveriges största tallar.

Som ni ser på bilderna är det ett mäktig träd och det går inte att undvika att känna en viss vördnad när man närmar sig det. Man har rensat runt tallen för att den skall få luft och ljus och den lilla gläntan tillät att jag fick med hela trädet i sökaren. Min ryggsäck fick vara med så att det fanns något att jämföra med.

Krontallen är ungefär 325 år, har en omkrets på 4,7 meter och en höjd på 29 meter.

Trevlig midsommar! Jag missade hälsningen i morse för då satt jag som förblindad och läste på om Mora stenar. Ibland är man en riktig nörd :) Nåja, nu har jag i alla fall hunnit komma ut i den verkliga världen och dagen har bjudit på både en fantastisk segling och en njutbar grillning. Vad mer kan man begära av en midsommarafton.