Hinhålesträdan, Törnby

bakningar i berget av UppsalagranitBankningar i berget Hinhålesträdan

Hinhålesträdan har fått sitt namn av de djupa bankningarna i berghällen. Man menade att ingen förutom Hinhåle själv skulle kunna plöja sådana fåror i berget.

Inspirerad av diskussionen om geologi i mitt förra inlägg om Uppsalagranit och stenbrotten i stadsskogen försökte jag hitta andra spännande fenomen. Självklart kunde jag inte motstå att besöka en plats med ett sådan lockande namn som Hinhålesträdan. Dessa bankningar eller sprickor i berget är tydligen ovanligt för just Uppsalagraniten men jag tänker inte ge mig in och försöka förklara fenomenet. Jag hittade ett projektarbete om bankning i Bohuslän så är ni intresserade så ta er en titt.

Ni hittar platsen vid Törnby gård i slutet på en av de utmärkta Linnéstigar vi har här i Uppsala. Här kan ni även läsa lite mer om gården.

Domkyrkoplan, Uppsalagranit och stenbrotten i Stadsskogen

Fågeldammarna i Stadsskogen

När jag vandrade runt i Stadsskogen för två veckor sedan passerade jag Fågeldammarna i närheten av vattentornet. De är ursprungligen gamla stenbrott som senare har vattenfyllts. Jag började fundera på vart stenen hamnade när den väl var huggen. Stadens gator och hus är säkert proppfulla med den men skall man skriva om det vill man vara säker. Svaret hittade jag i en broschyr om Stadsskogen där man specifikt nämner murarna runt domkyrkoplan.

Murarna runt Domkyrkoplan

Det är lite oklart när man började ta sten i Stadsskogen men det upphörde 1916. Samma år beslöt man att skogen skulle bli stadspark. På ett ställe fortsatte dock brytningen ända fram till andra världskriget, nämligen vid f.d. ungdomsgården Gläntan. På 50-talet valde man att bygga ett parkeringshus i gropen istället för att fylla igen den som man gjort med de flesta andra täkterna. Idag är det är framför allt Fågeldammarna och Valltjärn som minner om denna verksamhet.

En intressant sak är att i början av 1900-talet anordnade dåtidens socialnämnd, Fattigvårdsstyrelsen, nödhjälpsarbeten i stenbrotten. 1915 hade man till exempel gjort 343 dagsverke med stenborrning och det hade levererats 55 löpmeter kantsten, 1 294 m2 nubbsten och 1.83 hl makadam till staden. Man undrar om det var beordrat arbete och vad det fick för jobbet?

Uppsalagranit

Det finns också en hel del skrivet om den ljusa Uppsalagraniten som man bröt här. Tyvärr förstår jag väldigt lite av texten och om någon vill får de gärna göra en översättning :)

Den så kallade Uppsalagraniten består mest av tonalit, men tonalit till granodiorit, granodiorit samt granodiorit till granit finns också. Tonaliten är övervägande grå, medelkornig, jämnkornig och enklavförande. Den för hornblände, som lokalt bildar cm-stora individer. Enklaver är i allmänhet cm- till dm-stora och rundade. De består av finkornig tonalit till en mer basisk bergart. Även inneslutningar med okänd relation till värdbergarten förekommer. Lokalt är värdbergarten medel- till grovkornig och ojämnkornig. Granodioritiska led ser ut som tonaliten ovan men med röd kalifältspat, vilket ger bergarten en rödgrå färg. Lokalt är kalifältspaten grov och ger där ojämnkornig till porfyrisk textur. En förhöjd kalifältspathalt åtföljs i allmänhet av en lägre hornbländehalt.

Ibland måste man inse sina begränsningar och jag återvänder gärna några miljarder år framåt i historien där jag känner mig mer hemma.

Städat datorn

disketter

Äntligen har jag gjort något som jag gått och dragit på ett bra tag. Datorn är ominstallerad med nytt operativsystem och allt gammalt skräp är bortstädat. Tyvärr har det tagit en ofantligt lång tid att få allt på plats och ni vet säkert hur det är. Mail, Office, och en oändlig rad med programvaror och drivrutiner skall installeras och sparade filer skall läggas tillbaka. Nu är det mesta klart och den där befriande känslan av ordning har infunnit sig. Ni vet den där som man får när man  har sorterat bort högen med gamla papper som alltid ligger och skräpar på köksbordet :)

Jag tog dessutom tillfället i akt att uppgradera till Photoshop CS5. Kartongen har legat och stirrat surt på mig ett tag men jag har inte riktigt känt mig redo att börja klicka runt bland alla nya funktioner. Nu kommer det antagligen ta en stund innan man är tillbaka till ett normalt arbetsflöde och bloggande, men kul är det!

Vattentornet i Stadsskogen

Vattentornet i Stadsskogen

Jag tog en promenad genom Stadsskogen i helgen och hamnade vid vattentornet. Det är en byggnad som alltid har fascinerat mig, inte bara för dess storlek utan även för att den ger mig en känsla av bakvänd svindel om man kan kalla det så. Det låter kanske konstigt men de lutande väggar gör att det känns som om tornet är på väg att fall ned över en när man närmar sig det. Jag blev lite inspirerad av tornet och även lite irriterad för att jag inte tog fler bilder. Bli inte förvånade om det dyker upp fler vattentornsspaningar i framtiden.

Tornet började byggas 1957 och det var stadens snabba tillväxt mot sydväst som föranledde bygget. Det innehåller 6 miljoner liter vatten och är 28 meter högt (vissa källor säger 30m). 58 gubbar använde 8 mil plank, 4,5 km stålkabel och rörde ihop 6000 50-kilos säckar med cement för att få tornet på plats.

För att kontrollera tätheten fyllde man tornet med vatten och kunde samtligt sjösätta några militära pontoner. De användes sedan som stöd medan man monterade taket. Under bygget skedde det även ett sabotage. Någon bröt sig in och pumpade in vatten i en av pontonerna så att den sjönk. En dykare fick då ta sig ner till pontonen och fästa en lina så att den kunde bärgas. Polisen hittade aldrig förövaren. Källa: Uppsala tekniska historia VI:12

Ytterligare en historia dök upp om tornet. När man tog vattentornet i drift blev vattentrycket i Akademiska sjukhuset alldeles för lågt. Sjukhuset tvingades då återgå till att ta vatten från vattentornet i slottet. Jag återkommer när jag verifierat detta.

Micksmossen, Lunsen

Vatten och döda träd i Micksmossen, LunsenSpången över MicksmossenStubbe på den lilla ön i Micksmossen

Under svampturen i Lunsen förra helgen gick vi ned till Micksmossen. Här håller man på och återskapar de gamla våtmarkerna som fanns här innan man dikade ut området. Träden har man låtit stå kvar istället för att såga ner dem och det har skapat en väldigt speciell miljö. Det känns både overkligt och spöklikt att vandra omkring i den döende skogen och det knäpper och knakar i träden. Spången ni ser på bilden är 120 meter lång och det gäller att hålla reda på fötterna. Det finns två mötesplatser varav den ena är en liten ö som vi fikade på.

Området verkar vara ett populärt fotoställe. Det är första gången jag är här men möter man två fullutrustade fotografer får man anta att det inte är helt ovanligt. De stod och glassade med sina stativ medan jag fick sitta och vänta på de få korta solglimtar som dök upp. Har ni ett stativ så låt inte det stå hemma och skräpa om ni tänker ta er hit. En annan sak att ha i minnet är att på våren, innan algerna dyker upp, skall vattnet vara svart som natten. Det är något jag inte vill missa så jag lär återkomma men nya bilder i framtiden.

Abborrstenen i Vårdsätraviken

Abborrstenen i VårdsätravikenAbborrstenen i Vårdsätraviken, karta från 1635

Man hittar mycket roligt i gamla kartor men när jag såg namnet ”Abbore steen” i en tolkad karta från 1635 var jag tvungen att åka ut och se om den fanns kvar. Som ni ser på bilden har ingen orkat bära bort den ännu. Bilden är tagen från stranden nedanför Vårdsätra gård som ligger på andra sidan viken.

Man kan ju fundera på varför den kallas Abborrstenen. Liknade den en abborre eller kan det vara så enkelt att det var ett bra ställe att fiska på? Jag satt länge och tittade på stenen för att hitta någon likhet men sen började jag fundera över blocket som brutits loss på vänster sida. Frågan är om stenen var hel när den fick sitt namn för det ändrar ju lite på förutsättningarna. Man bör även ha i åtanke att vattnet var lite högre på 1600-talet så det är ingen lätt uppgift.

Alla ni som åker ut och badar vid Vårdsätra gård på sommaren kan väl ta er en titt och försöka se om ni hittar något abborrlikt med stenen. Kanske kan den runda delen vara ett gällock… Jag skall också försöka ta mig hit i vinter när isen har lagt sig. Det är ett bra ställe för en promenad och så får jag möjlighet att ta lite fler bilder.

PS. Att något är tolkat betyder att ett proffs har försökt tyda vad som står i dokumentet. Jag beundrar de som har förmågan för jag har försökt läsa en hel del text från 1600-talet men det mesta kunde lika gärna vara hieroglyfer.

Björkallén vid Genetikcentrum

Björkallén vid Genetikcentrum, norra delenBjörkallén vid Genetikcentrum, södra delen

I ett tidigare inlägg om parken vid Genetiska trädgården nämnde jag att där finns en allé som är planterad med björkar från olika delar av landet. Man har tagit träd från norr till söder och planterat dem i samma ordning längs med Dag Hammarskjölds väg. När hösten kommer gulnar den först i den norra delen och sedan går det långsamt söderut.

Jag har haft ett öga på allén och i lördags tyckte jag att det var dags att fotografer den. Jag försökte först med en panoramabild men allén är så pass lång att ändarna knappt syntes. Det fick bli fyra bilder istället så det blir lite tydligare. Vad man inte ser på bilderna är att de norra björkarna, som redan tappat bladen, bara är hälften så höga som de i den södra änden.

Uppdatering: Allén är planterad av botanikern och genetikern Göte Turesson som var verksam vid Ultuna 1935-1959.

Ny kompis

En ödla i svampskördenMan stiftar nya bekantskaper när man rensar svamp. Idag var det ett antal spindlar och en ödla. Efter lite googlande verkade det vara en mindre vattensalamander. Tack för den, vad gör man med en fridlyst ödla klockan nio på kvällen? Jag antar att den måste tillbaka så det är bara att lösa problemet…

Som ni ser så åkte svampskörden ner i en vattenfylld diskho för att få bort skräpet. De rättrogna skriker väl men jag är lat. Tur är väl det annars hade jag kastats ner i dom djupaste fängelsehålorna om jag senare hade hittat en torkad ödla bland svampen :)

Svamprapport från Lunsen, trattkantareller. 3 okt 2010

Trattkantareller i Lunsen

Då var en fyra timmars vandring i Lunsen över, gissa om det värker i benen. Mycket fotograferande och framförallt plockades det svamp. Det var otroligt mycket trattkantareller och till slut gick jag bara förbi svampen för jag orkade inte plocka längre. Det händer inte ofta kan jag säga :) Rensning och torkning kvar men huu vad gott det blir sen.