Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag hade turen att få bevittna den fina solförmörkelsen idag men det var svårt att få en bra bild. Nu var det första gången jag tvingades fota rakt in i solen så  speciellt lyckat blev det inte. Oavsett vad jag gjorde blev solen bara en vit boll förutom på de allra första bilderna när solen fortfarande skymdes av några moln. Jag fick dock en hel del andra fina bilder så det var en riktig trevlig start på bloggåret :)

Gott nytt år på er alla!

Med en bild på den vackra allén vid Uppsala näs kyrka som jag passerade idag avslutar vi detta fantastiska år. Den får representera framtiden och spänningen över vad som skall finnas bakom nästa kurva. God fortsättning!

I mitt tidigare inlägg om Uppsala centralstations klocka nämnde jag i kommentarerna att det tidigare varit en stor banhall på baksida av stationen. Jag hittade tre bilder på detta som jag måste få visa.

Översta teckningen är från invigningen av stationen den 19 september 1866. I mitten på bilden kan ni skönja Karl XV som höll i tillställningen. Som ni ser fanns det inga perronger i järnvägens barndom utan man fick glatt släpa bagaget över spåren. Den andra bilden är från 1902 och visar bangården, banhallen och de spännande tornen. Sista bilden är också en tidig bild för glaspartiet, eller vad det nu är, ovanför infarten är fortfarande kvar. Ni ser det till vänster i bilden.

Stationen ritades av Adolf W. Edelsvärd som satt i ledningen för SJ:s arkitektkontor. Han liknade stationen vid ”ett slott i stadens utkant…i holländsk renässans med romerska bågar och torn”. Pampigt, eller hur? Banhallen revs någon gång i början av 1900-talet.

Tecking och första fotografiet: Konstnär och fotograf okända. Sista bilden: Henri Osti före 1914, beskuren.

God jul på er allihopa! Igår svischade jag förbi en av våra infartspelare och den såg riktigt välkomnande ut trots kylan. Jag vände tillbaka, satte igång varningsblinkern och tog några bilder i eftermiddagssolen. Skriver man en Uppsalablogg så man får man försöka hålla sig till ämnet även om det är trevligt med alla bilder på julkulor. Jag är dock fortfarande lite tveksam vad man menar med den där bollen på toppen :-)

I juletider får man sprida lite länkkärlek även om man inte kan nämna alla. Jag har 96 bloggar i min rss-läsare så antagligen läser jag alldeles för mycket…

Först vill jag skicka en julhälsning till Miras Mirakel som alltid inspirerar mig. När det kommer till Uppsalabloggar är det faktiskt lite tunnsått men några som oftast håller sig inom stadsgränsen är Mitt i Fålhagen, Karins fotoblogg och Kerstin Kokk. Vi har även Ting och Tankar som skriver om ämnen jag gillar och Ekotänk som håller mig på rätt köl. Eftersom jag gillar kartor och lokalhistoria måste jag slutligen nämna Björkhagen och Skepparkroken och Mönsteråsbloggen som också rotar i arkiven. Det finns många fler bloggar som förgyller min vardag men här slutar jag och önskar er alla en riktigt God Jul.

Som ni kanske vet tänker man bygga ett nytt hotell vid och på det gamla posthuset vid resecentrum. Idag står det ett äldre hus längs Suttungs gränd som kommer att rivas. Jag tog en sväng förbi så att jag fick några bilder innan det försvinner.

Huset uppfördes 1941 och var en tillbyggnad till Upsala Sidenväverier Ab. Den ursprungliga fabriksbyggnaden låg längs Fjalars gränd och revs antagligen i samband med att man uppförde posthuset i mitten på 1960-talet. Ni ser gaveln av denna byggnad i slutet av gatan på den översta svartvita bilden. Nämnas bör väl att sidenväveriet tog över denna byggnad från Chokladfabriken Fyris 1936 när man startade verksamheten.

Sidenväveriet hade som mest 250 anställda och var då en av de större industrierna i Uppsala. På 1960-talet blev den utländska konkurrensen för hård och man tvingades lägga ner verksamheten 1971. När detta skedde hade man antagligen redan flyttat ut från lokalerna till ett nytt väveri som låg längre söderut på Kungsgatan.

Nu hoppas jag bara att det nya hotellet får den där schysta gula färgen som på bilden ovan.

Fotograf svartvita bilderna: Paul Sandberg 1941.

När jag senast var på Upplandsmuseet så hamnade jag i samspråk med en annan besökare. Vi började prata om den pågående renoveringen av Uppsalas gamla stationshus och han upplyste mig om att klockan ovanför ingången faktiskt har varit både svart och vit. Som ni förstår kunde jag inte släppa det och min vana troget började jag  leta efter bilder. Som ni ser stämmer påståendet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta varken årtal eller fotograf till bilderna men den översta är antagligen äldst.

Jag saknade en bra bild på den klocka som fanns precis innan man startade renoveringen så jag lånade en bild från Wikipedia. Detta är tydligen en tredje variant. Den är mindre än de tidigare och det sitter en ful gulmålad plåt runt klocka för att fylla ut hålet. Jag hoppas verkligen inte att man sätter tillbaka denna för det skulle kännas som ett riktigt nerköp. Min personliga favorit är den svarta men vi får väl se vad som kommer upp när man är klar med renoveringen.

Byggnaden är ritad av Adolf W. Edelsvärd och invigdes 1866.

PS. Det skulle vara spännande om man knackade ned putsen och tog fram tegelfasaden. Det skulle återställa byggnaden i originalskick.

Bild från Wikipedia: fotograf David Castor 2004 (CC).

Varför är skiborden i Fyrisåns fall vinklade? Denna fråga som fått en hel stad att vandra runt med djupa veck i pannan har äntligen fått ett logiskt svar. Genom att vinkla in vattnet mot mitten minskar man krafterna mot åmurarna. Ett litet trix för att slippa återkommande reparationer av stränderna.

Skifteskarta från 1854. Islandsfallet och kvarnfallet

Kvarnfallet 1875-1885. Fotograf sannolikt Emma Schenson. Bild beskuren

Nu är det här ingen ny innovation och tittar man på gamla kartor ser det ut som skiborden var vinklade i fallet nedanför Islandsbron redan 1854. Svårt att avgöra om strecken verkligen visar på detta men eftersom de även finns med på yngre kartor får jag anta det. På samma karta är det fortfarande ett rakt vid kvarnfallet. Det äldsta bilderna jag hittat på kvarnfallet är från någon gång före 1885 och som ni ser är skiborden vinklade. Vi kan alltså anta att man byggde om fallet någon gång mellan 1854 och 1885.

Uppdatering: Fallet vid Islandsbron byggdes 1841.

Som ni märker tvekar inte den här bloggen att kasta sig över de svåraste mysterierna och försöka bringa klarhet ;)

För någon vecka sedan hittade jag en gammal illustration av Uppsala resecentrum på nätet. Bilden av stationshuset var ny för mig trots att jag försökt läsa det mesta som man presenterat under åren. För skojs skull började jag leta efter fler bilder och som ni ser dök det upp en hel del olika varianter. Grundidén ser ut att vara densamma även om vissa förslag är en bit ifrån det slutgiltiga resultatet.

Bygget av resecentrumet startade redan hösten 2005 men bygglovet för stationsbyggnaden fick man först vid julen 2008. Jag vill minnas att det drog ut på tiden eftersom man behövde riva den södra änden på det gamla stationshuset. Det kan säkert var en förklaring till att det finns så skilda beskrivningar. Ni kan läsa mer om Uppsalas stationshus i ett av mina tidigare inlägg.

När man byggde Uppsala fjärrvärmeverk i början av 1960-talet så lade man stor möda på att minimera dess påverkan på Uppsalasiluetten. Turbinhallen grävdes ned till stora kostnader men även skorstenen fick en annorlunda utformning. Det normala var att man göt eller klädde in piporna så man fick en stor rund skorsten. Här valde man istället att låta dem samlas runt en mittpelare för att göra skorstenen mindre. Jag tycker att det är en enorm skorsten men den kunde alltså  ha varit ännu större.

Efter starten av värmeverket verkar det som man har frångått iden om att hålla ner bygghöjden. Flera stora byggnader har tillkommit och 2005 byggdes man Block 5, som ni ser till vänster om skorstenen. Tack vare skorstensdesignen behövde man inte bygga en ny skorsten för Block 5 utan rökgaspipan kunde monteras på den befintliga skorstenen.

Jag skall faktiskt erkänna att jag alltid kommer att tänka på westernfilmer när jag ser skorstenen. Den liknar en sådan där Gatling gun (roterande kulspruta) som alltid dök upp bakom någon pressning och gjorde livet surt för motståndaren.