Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag höll på att missa detta. Det är lite för lång tid mellan gångerna för att jag riktigt skall ha det i huvudet. Nu passade jag på och tog några bilder i tisdags när jag var på väg till bilbesiktningen.

Snöhögen har minskat men mindre än vad jag hade trott. Nu ser den mest ut som en stor skräpig sandhög. Jag undrar om sanden hjälper till att skydda snön eller om den mörka färgen ökar värmen och avsmältningen? En annan sak man kan undra över är vilket är värst för en snöhögs överlevnad, strålande sol eller ihållande regn? Det tål ju att fundera på :)

Likheterna är dock slående med Khumbuglaciären nedanför Mount Everest, storleken borträknad :)  Den är dock täckt av morän istället för den kommunala sanden som följde med lastbilarna ut på ängen. Bilden tog jag för ett antal år sedan när jag var där och fjällvandrade.

När jag letade runt efter information om Strandbodkilen så hittade jag ovanstående bild från 1901. Den visar några av bodarna som faktiskt gett Strandbodgatan sitt namn. Jag tycker det är fantastiskt kul när man hittar en bild som denna. Plötsligt blir ett gatunamn något mer än en text på en skylt. Det känns som om man blivit kompis med gatan på något sätt :)

Bodarna låg nere vid hamnen och här förvarade stadens köpmän de varor som skeppades hit på Fyrisån. Den stora tegelbyggnaden till vänster är Uppsala gasverks kollager. Jag vet inte när den uppfördes men på denna tomt fanns det ytterligare en hel del bodar och skjul.

Den översta kartan är från 1882 och här ser ni bodarna och värdshuset vid Hagalund. Den nedre kartan är  från 1702. Området med ”Strandbodarne” som de kallas i kartan låg utanför det gamla stadsdiket och mer i höjd med Hamnesplanaden. Jag misstänker att de fick maka sig söderut när staden växte.

Idag är platsen väldigt anonym. Till höger ett tråkigt kontorshus och till vänster där gasverket låg hittar vi Lanstyrelsen och Skatteverket. Ingen upplyftande syn. Jag noterar också att kvarteret Munin verka ha fått flytta på sig om man jämför med kartan från 1882. Hela kvarteret med Länstyrelsen verkar heta Hugin och kv Munin har hamnat söder om Strandbodgatan. Undra när det skedde? Nåja, inget jag kommer att ligga sömnlös över för jag är så glad över bilden på bodarna.

Svartvita bilden: Alfred Dahlgren 1901-1902

Kartor från 1952 och 1859-63. Jag har ringat in platsen för det nya bostadsområdet.

Jag har suttit och läst detaljplanen till det nya bostadsområdet vid Rosendalsfältet. Nu måste jag ge en känga åt dem som gjort den arkeologiska undersökningen Jag tycker man har missat en mycket viktig sak. De nämner två gamla boplatser men det ser inte det helt uppenbara. Om de bara hade orkade titta på en äldre karta över området hade de sett att cykelvägen som passerar genom området är den gamla häradsvägen mot Malma och Vårdsätra. Eftersom detta är en viktig del av vår kulturmiljö kunde den åtminstone fått ett omnämnande.

Jag måste säga att jag tycker det är jättebra att man bygger nytt. Vi behöver bostäder och dessa kommer säkert att bli jättefina. Problemet är när man brister i förarbetet. Vi har väldigt få gamla vägar kvar i Uppsala som fortfarande har sin ursprungliga sträckning och det hade varit kul om denna hade fått behålla sin. Nu gör man inte speciellt stora förändringar men det hade varit bättre om man gjort det utifrån rätt förutsättningar. Cykelstråket hade kanske kunnat fått en annan utforminig och den enkla stenbron hade kanske kunnat framhävas.

Uppdatering: Glömde bort att nämna Kronbäcken som går genom området. Bäcken går från Kåbo Golfbana och mynnar ut i Fyrisån vid Övre föret. Jag har inte sett något om hur man tänkt göra med detta vatten även om det antagligen inte rinner speciellt mycket här sommartid.

Den gamla sträckningen börjar vid Vårdsätravägen och passerar den vackra Rosendals gård och det mindre vackra Blomsterlandet. Därifrån går den tidigare häradsvägen i en båge mot Rosendalsskolan och brandstationen. Efter Rosendalsvägen följer den skogsbrynet längs med Kronparken en bit innan den delar sig. En äldre del fortsätter mot norr och grindstugan och den andra österut mot Dag Hammarskjölds väg. Jag har sett någon karta över området där vägarna var tydligt utritade men självklart hittar jag den inte. Utan att ta gift på det är jag ganska säker på att vägen fanns innan Dag Hammarskjölds väg började byggas i mitten på 1600-talet. Tänk på det när ni är ute och går här i vårsolen…

Länk till detaljplanen.

Luthagsbron uppfördes 1973 i samband med att man byggde etapp två av Luthagsleden. Det fanns faktiskt planer på en bro redan på 1940-talet och flera förslag togs fram. Tydligen fastnade man i vad som verkar ha varit en klassisk långbänk och inget hände. Planerna realiserades först när man började bygga trafikleden Enköpingsvägen – Råbyvägen. Arkitektoniskt kan man väl säga att bron är ett klassiskt exempel riktigt tråkig betongbro. Det är en rambalksbro med åtta pelare och spännvidden 32 meter.

När jag skulle skriva om bron så slog det mig hur ny den är i jämförelse med de andra broarna i staden. På en karta från 1970 ser ni hur det såg ut innan bron kom på plats (Luthagsesplanaden har jag kladdat rosa på). Jag misstänker att sträckan över Haglunds bro var väldigt trafikerad innan denna bro kom på plats.

På senare år har man försökt göra något åt den tråkiga betongen. I slutet av 1980-talet och ytterligare en gång i slutet på 1990-talet försökte man liva upp väggarna i cykeltunnlarna genom att låta några graffitikonstnärer måla väggarna. Tyvärr förstördes målningarna vilket jag tycker är synd. Jag avskyr vanligt klotter men när det görs ordenligt (och lagligt) kan dessa ”masterpices” vara riktigt snygga.

2010 lät man elever från landskapsarkitektprogrammet klä den västra tunneln i mosaik. Projektet kallades ”Ringar på vattnet” och jag tycker det blev superfint. Infarten till den östra tunneln har man klätt in i trä vilket gör betongen lite mjukare så det kanske finns hopp för detta betongmonster.

Jag måste ta upp en sak om byggåret. Om ni går ut och söker på detta kommer ni hitta lite olika årtal nämligen 1973, 1974 och 1977. Det som förvirrar är att man blandar ihop när något byggs och när det invigs. Luthagsleden byggdes i tre etapper. Den andra etappen med bron, Kyrkogårdsgatan – Kungsgatan, byggs mellan åren 1972-1974 och invigs antagligen 1974. Hela Luthagsleden fram till Väderkvarnsgatan invigs 1977. Det årtalet jag tagit fasta på är 1973 som står som byggår i Trafikverkets databas BaTMan. Jag antar att det är året då bron faktiskt uppförs.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 33 i serien om broar över Fyrisån.

1 januari 1952 blev det fastslaget i lag att man skulle tillämpa filkörning på våra gator. Många städer hade redan anammat idén men i Uppsala hade myndigheterna inte tyckt att vi var riktigt mogna. Nu blev körskolorna tvungna att lära ut detta och det blev även en del i uppkörningen. Ovanstående pedagogiska bild visar hur detta skulle göras i vad som i folkmun kallades ”Tysta svängen”. Man kan ju undra hur många gator i Uppsala som faktiskt lämpade sig för filkörning vid den här tiden? Strandbodkilen var tydligen en av dem.

Stranbodkilen 1950, När man ser bilden är det lätt att att förstå vad namnändelsen ”kilen” kommer ifrån. Idag är det en vanlig korsning här men jag misstänker att även dagen trafikanter hade haft lite problem med denna rondell.

Namnet ”Tysta svängen” har dock inget med trafik att gör. Det kommer från ägaren till en byggfirma, Kalle Johansson AB, som uppförde flera av husen runt Strandbodkilen. Denne Kalle gick under namnet ”Tysta Kalle”, ett namn han fått under sin korta period som fackföreningsordförande. Han hade upprepade gånger tystat medlemmar att tala under mötena vilket antagligen inte var speciellt uppskattat. Nu var detta på 30- 40-talet så man undrar om någon faktiskt kommer ihåg detta namn på korsningen?

Svartvita fotografiet: Oskar Bladh, 1950. Bilden beskuren

Längs med Östunagatan, bakom bryggeriet Holmen och Bil 3:an, ligger ett hus som ser ut som om det är på väg att rivas. Jag är inte helt säker på att man faktiskt skall riva det men det kändes ändå som det var läge att börja rota lite. Det visade sig att byggnaden hade en väldigt brokig historia. Jag hade önskat att jag hade kommit närmare huset för det brukar alltid finnas små kul saker att fotografera i gamla industribyggnader. Denna gång gick det inte för området är omgärdat av ett högt staket.

Byggnaden mot gatan uppfördes 1939  åt Uppsala läns hushållningssälskap, TBC-avdelningen. Här startade man en vaccinfabrik åt jordbruket. Arkitekten var en herre vid namn Olov Stylin. 1944 bygger man ett hisstorn på gårdssidan på fabriken.

1954 tar Riksglass över fabriken och man uppför då gavelbyggnaden till vänster om hisstornet (nedre bilden). Det framgår inte om man faktiskt tillverkar glass här eller om det bara fungerade som ett lager. Några år senare inrättas ett livsmedelslager i en del av byggnaden.

På 1980-talet fanns här kontor och kurslokaler och i gavelbyggnaden huserade en karateklubb. Det som saknas på mina bilder är en funkisgavel med runda hörn som stod framför hisstornet. Den uppfördes som kontor 1955 men är tydligen redan riven.

Den gula baracken på tomten som ni ser delar av uppfördes 1959 och byggdes om 1970. Det som är intressant är att på samma plats låg en barack som tillhörde Svenska Gummiforskningslaboratoriet. Den den skall ha funnits här redan 1944, under slutet av andra världskriget. Man hade länge försökt tillverka syntetiskt gummi eftersom vanligt gummi var en bristvara under kriget. Nu har jag ingen aning om denna lokal var en del i denna forskning men det var vår kände Uppsalaprofessor och nobelpristagare Theodor Svedberg gick i spetsen för denna verksamhet.

Ja vad säger ni? Med lite bakgrundsfakta tycker jag att det anonyma huset blev betydligt intressantare…

Huset på Google maps.

Som ni ser har inte mycket hänt på snöhögsfronten. Den ser likadan ut som när jag var här för en månad sedan. Möjligtvis är den skitigare eller rättare sagt sanden som följde med snön har börjar samlas på ytan. Eftersom jag är vuxen och tycker att det är fjantigt att klättra omkring på snöhögar så offrade jag mig för att ni skall få se på utsikten ;)  Haha, i samma ögonblick som jag bestämde mig för att fota snöhögen visste jag att det inte fanns något som kunde stoppa mig.

Utsikten var riktigt bra men det var skräpigt där uppe. Jag misstänker att det blir värre, det som göms i snö…

Gammal bild när min hylla med böcker om Uppsala lossnade från väggen. Den har utökats med minst 15 böcker sedan dess.

Som ni säkert märkt har jag inte varit jätteaktiv med att publicera nya inlägg. Jag har däremot tagit mig tid till att börja bläddra i min hyllmeter med Uppsalaböcker. Det har gjort mig uppmärksam på ett fenomen som gör mig lite ledsen. Precis som rubriken säger upplever jag att en del av vår historia håller på att försvinna.

Jämför man nya böcker med äldre från till exempel mitten på förra seklet är skillnaderna stora. Författarna verkar ha varit mycket friare förr utan att för den delen tumma på bevisen. Båda rabblar upp fakta, statistik och källhänvisningar men sen slutar likheterna. Meningar som börjar med ”Det berättas att…” eller ”Kan det vara möjligt att…” hittar man inte i nya verk. Ord som vacker, fantastik eller enastående verkar dessutom numera vara helt bannlysta. Det som är riktigt tråkigt är att detta även genomsyrar lite friare texter. Jag vet inte om orsaken är att man är rädd för att inte uppfattas som professionell men resultatet är ofta urtrist.

Det är helt korrekt att man skall dra sina slutsatser från det man kan bevisa. Det jag tycker är tråkigt är att man många gånger helt utelämnar det som är lite tveksamt som om det aldrig har funnits. Texterna är ofta som små koncentrat av information och mycket av det där som sätter in händelserna i historien saknas. Om någon skulle försöka sammanfatta Uppsalas historia enbart från de senaste böckerna skulle det bara bli en rad med årtal. Jag vill påstå att detta gör att delar av vår historia sakta men säkert kommer att glömmas bort.

Jag vet att när man letar efter fakta sitter man ofta med en hel del lösa trådar och saker som spretar. Tänk om det blev praxis att varje avhandling skulle innehålla ett kapitel med detta så att andra kunde leta vidare. Jag lovar, det vore det första jag skulle kasta mig över :) Nåja det är sol ute så jag skall inte sitta här och sura. Det finns ju tack och lov antikvariat man kan botanisera i.

Ortnamnsregistret… vilken fantastisk guldgruva detta är. Jag misstänker att många redan klickat runt i detta register. Det brukar dyka upp när man söker på udda saker men jag undra om alla förstått vad det är man hittat. Jag skall erkänna att det tog ett tag innan jag själv förstod nyttan med det. Problemet är att registret inte är speciellt publikfriande och det krävs lite grundkunskaper.

Vad innehåller Ortnamnsregistret?

Namnet säger väl allt men i mycket korta drag fungerar det så här. På institutet sitter man och går igenom gamla dokument. När det dyker upp ett ortnamn eller en plats i en text försöker tolka och placera in namnet geografiskt. Platsen, namnet, uttalet och en hänvisning till källan skriv sedan in i små arkivkort som sorteras sockenvis. Det är dessa arkivkort man nu hittar på nätet. Ortnamnsregistret är faktiskt världens största ortnamnssamling med 3,7 miljoner inskannade kort!

Ovanstående kort är en av 84 träffar på ”Ulva” i Bärlinge socken. Det visar det äldsta omnämnandet av vadet som verkar vara 1329. Som ni ser är korten lite kryptiska men det finns en guide och en förkortningsordlista på hemsidan. Just i detta fall går det faktiskt att hitta en översättning av hela texten eftersom det den ligger i Svenskt Diplomatarium (SD). Hur det fungerar får jag förklara i ett annat inlägg eftersom jag inte är helt överens med det arkivet ännu. Här har ni en länk till originalet.

Vilken nytta kan jag ha av Ortnamnsregistret?

Skriver man om en bygd är det självklart här man skall börja. Med en enkel sökning kan man hitta alla gamla källor som nämner platsen. Personligen har jag använt registret mest när jag försökt hitta namn på gamla vad, källor och broar. Möjligheterna är dock oändliga. Har du ett namn men ingen plats är det här du skall börjar leta. Jag har till och med använt registret när jag försökt tolka gamla kartor. Genom att jämföra träffar ur registret med kartan går det att oftast att reda ut en krånglig handstil. Kombinerar man register med Historiska kartor och Fornsök brukar man komma ganska långt ifall man är ute efter information. Det mesta jag skrivit om har jag kollat upp i dessa tre register. Ofta är det Ortnamnsregistret som fixar den sista pusselbiten.

Det som gör detta register så fantastiskt i mina ögon att det innehåller mer än bara klassiska ortnamn och referenser. Här hittar man namn på ängar, åkrar, gravhögar, åar, smeknamn på byggnader och gårdar och mycket mer. Det är riktigt spännande att bara klicka runt bland alla konstiga namn och se vad som dyker upp.

Hur gör jag för att söka i Ortnamnsregistret?

Det första är att välja län (1). Sedan är det bara att göra en fritextsökning i fältet ”Ortnamn” (3). % före ordet betyder att det kan vara bokstäver eller ord före sökordet och sätter du % efter sökordet så är det tvärt om. Det går självklart att sätta ett % både före och efter om man är osäker. I fältet ”Lokal” (4) kan man söka på klassificeringsord som äng, byggnad, vad, bro, osv. om man vill. Det tar ett tag innan man får kläm på dessa ord men det går ju att använda % även här. Jag rekommenderar alla att försök att minska sökningen genom att specificera socken (5). Registret är långsamt och blir det stora sökningar tar det en evighet att få upp resultaten.

Som jag nämnde tidigare går det att klicka runt bland alla namn i en socken. Då får ni klicka på länken ”sök i sockenlistan” (2) på registrets startsida. Sök på socken (6) och ta sedan fram hela tabellen genom att klicka på pilen längst till vänster (7). Det är här man kan hitta massor av kul namn. Den lilla pilen till vänster finns i alla sökresultat även när ni söker på enskilda ord.

Länk till Ortnamnsregistret
Länk till Användarguiden

Glöm inte bort min guide om hur man hittar sockennamnen. Ut och sök efter något du inte redan visste :)