Scribo — perspektiv på närmiljön

Ärkebiskop Jakob Ulvssons staty bredvid Riddartorget restes 1927 under Universitets 450-års jubileum. Han drog igång verksamheten 1477 och det är väl inte mer än rätt att han har hedrats med en staty. Nu är det inte hans gärningar jag tänker berätta om utan porfyrkolonnen som statyn är placerad på. De kanske låter konstig men för att göra det måste jag dra snabbversionen om Sten Sturemonumentet.

Det startade 1871 med att studenterna ville uppföra ”en ärestod över Sten Sture”. Planen var att inviga den i samband med Universitetets 400-års jubileum 1877. Man börjar genast samla in pengar men tydligen gick det lite knackigt. Året innan jubileet ansåg man att kassan var för liten och frågan fick vila.

1888 blir det en nystart av projektet då Universitetet skänker en porfyrkolonn till studentkåren. Den hade Universitetet i sin tur fått av stadsrådet Hans Astrup i Oslo (då Kristiania), en man med intressen i porfyrverket i Älvdalen. Det bör väl nämnas att kolonnen ursprungligen höggs för ett monument över Gustav Vasa som skulle stå i Mora.

Idén var att kolonnen skulle användas till det föreslagna monumentet över Sten Sture. Studentkåren övervägde saken men trots det generösa bidraget valde man att utlysa en tävling. Man kan tro att Carl Milles förslag vann eftersom det är hans skulptur vi kan se idag. Sanningen är att den kom bara på en fjärde plats vilket var en chock för många. Kåren gillade dock förslaget och med ett bidrag av politikern och affärsmannen Hjalmar Wjik kunde man arbeta vidare med Milles. Efter många turer hit och dit kunde man slutligen inviga Sten Sturemonumentet den 13 februari 1925 uppe på Kronåsen.

Porfyrkolonnens fortsatta öden fram tills att den blir stöd åt Jakob Ulvsson är dock okända för mig. När den väl var på plats hände det som verkar vara en naturlag här i Uppsala. Den studentikosa humorn griper in och statyn döps till ”Ärkestiftet”.

Den vackra statyn i toppen av kolonnen är gjord av skulptören Christian Eriksson (1858-1935).

Snöhögsdax. Jag tog självklart några nya bilder på snöhögen när jag var ute på Kungsängen i helgen. Det är fortfarande en ganska stor hög trots att vi haft dagar med sommarvärme. Jag skulle säga att den har halverats sedan sina glansdagar i februari.

Den ser lite tuff ut på baksidan. Som ett mycket skitigt månlandskap. Det är väl så här det kommer se ut på månen när vi börjar åka dit på semester.

Ja nu var det dags igen. Kungsängsliljorna blommar och jag kan inte annat än att rekommendera en sväng ut till Kungsängen här i Uppsala. Själv kröp jag runt där igår och försökte hitta vinklar. Jag har tagit en hel del bilder på blommorna tidigare år och nu nöjer jag mig med att visa en vit. Det var helt enkelt roligare att försöka fånga den på bild eftersom den är mer sällsynt.

Det har blivit mycket blommor här på bloggen den senaste tiden men de kan man inte få för mycket av. Ni som suktar efter fasta föremål att läsa om kan jag meddela att de är på väg. Jag har visserligen fler växtspaningar på gång men det blir lite annat innan dess.

Igår satt jag och hade lite dåligt samvete och funderade på hur jag skall göra när man vill uppdaterar gamla inlägg. Det händer inte så ofta men ibland behöver man rätta felaktiga uppgifter eller lägga till information som man hittat.

Det är väl nästan oundvikligt att man förr eller senare hittar bilder eller information som skulle göra ett tidigare inlägg betydlig intressantare. Helst vill man skriva ett nytt inlägg men om informationen inte räcker till en egen post kan jag inte bara slänga bort den. Det kan vara en bild som gör ett skede tydligare, ett årtal som man missat eller information som är svår att presentera utan ett sammanhang. Tidigare har jag bara fräck uppdaterat inläggen utan någon vidare åtgärd och det har inte känts riktigt schysst mot er som följer bloggen.

Den lösning jag valt är följande. När jag uppdaterar en post kommer jag att göra ett mycket kort inlägg där jag berättar om uppdateringen och länkar till den tidigare posten. I sidopanelen har jag dessutom lagt upp något som jag kallar ”Uppdaterade inlägg”. Den innehåller datum för själva uppdateringen och en länk till inlägget.

Vad tror ni om detta och hur gör ni själva? Tips mottages!

PS. rättning av stavfel och helt förvirrade formuleringar räknas inte som en uppdatering :)

Idag tog jag mig en liten tur i södra delen av Kronparken. Egentligen var jag på blomsterlandet för att hotta upp min balkong med en pelargon. Det är förresten en bra blomma för den verkar tåla allt jag utsätter den för och kommer alltid tillbaka med ett glatt humör så snart man börjar pyssla om den igen. En toppenblomma :)

Hursomhelst så fick det vackra vädret mig att vandra bort till parken som ligger alldeles i närheten. Tusan, det såg ut som om det hade snöat. Det var länge sedan jag såg så många vitsippor på en och samma plats. Ärligt talat hade jag faktiskt glömt bort hur vackert det kan vara med sådana här vitsippsbackar. Kronparken slog till igen och visade att den är värd ett besök då och då.

Ovanstående bild tog jag en majdag för några år sedan mest för att jag tyckte blommorna såg ”spacade” ut. Efter att ha läst på lite har jag förstått att växten heter sträv kardvädd och är relativt sällsynt. Enligt kommunens lista över naturområden skall den bara växa vilt på två platser i Uppsala. Jag hade tydligen hittat den ena och den ligger i Bäcklösa bakom transformatorbyggnaden, eller vad det är, i änden av Bäcklösavägen.

Man planera en ny förbindelse mellan Gottsunda och Sunnersta, den så kallade Gottsunda Allé. På detaljplanen kommer vägen att stryka längs med transformatorbyggnaden precis där den växer. Det innebär att den här lokalen med sträv kardvädd kommer att försvinna vilken dag som helst.

Om det är någon som vet vart den andra platsen finns får de gärna berätta det. Det vore kul att få titta på något som blommar istället för förra årets eterneller.

Jag vet inte varför jag plötsligt har fått ett sådant intresse för botanik men det är väl vårkänslorna :)

Platsen på Google Maps.

Ett klassiskt ställe för att titta på backsippan är Tyskbacken i Ultuna. Jag råkade befinna mig i krokarna och stannade till några minuter för att ta några bilder. Den här bloggen handlar ju om Uppsala och då bör man försöka skriva om alla dess storheter och inte bara om gamla hus. Till och med jag blir trött på alla historiska byggnader ibland.

Jag är ingen blomfotograf men jag hoppas att ni tar er dit och tar några kanonbilder på allt det vackra. Själv hade jag inte riktigt tid att njuta av vyn. Platsen ligger bakom institutionen för skogens produkter i Ulltuna. Tyskbacken på Google Maps.

Tyskbacken är ett väldigt gammalt namn men trots idogt letande verkar det som om ingen vet dess ursprung.

Nu så här före sista april, eller valborg som fler och fler säger även här i Uppsala, tyckte jag det här inlägget skulle passa perfekt. Ni har säkert sett Uppsala universitets rektor stå här uppe på balkongen på Carolina Rediviva under valborgsmässoaftonen. Klockan tre viftar han med sin studentmössa för den traditionella mösspåtagningen och alla viftar tillbaka med sina innan de sätter dem på huvudet och rusar ned för backen.

Förra året fick jag tillfälle att kliva ut på balkongen. Jag är normalt inte höjdrädd och den här balkongen är inte speciellt hög, ändå kom det där suget i magen tillbaka. Det syns inte så bra på bilden men golvet lutar kraftigt ned mot räcket och det känns hela tiden som om man skall falla. Utsikten är strålande och det är säkert mäktigt att stå här på sista april och se ut över alla människor som samlats här. Trots det misstänker jag att även rektorn önskade att han kunde linda sina tår runt någon planka i golvet.

Gamla bilder är fantastiska och nu hittade jag ytterligare en som jag bara måste visa. Här ser ni utvärdshuset Hagalund, Lambys (efter källarmästare Lamby) eller ”Fördärvet” som den också kallades. Kärt barn har många namn. Krogen låg nere vid ån i änden av Strandbodgatan och var ursprungligen en gammal tullstuga. 1826 köpte en pastejbagare vid namn Per B Schucani huset och startade en servering och en kägelbana. Ni hittar den nere till vänster på kartan från 1882 (pilen).

När Strömparterrens schweizeri, dagens Flustret, uppförs i början på 1840-talet får den namnet ”Lilla Fördärvet”. Värdshuset i Hagalund börjar då kallas ”Stora Fördärvet” vilket säkert är mer känt. I slutet av 1800-talet rivs etablissemanget och en ny tullkammare byggs på tomten. Även denna är borta idag.

Det är lustigt hur starkt förankrade dessa öknamn eller smeknamn var i Uppsala. Man hittar dem till och med i gamla kartor över staden.

Svartvita fotot: Per Hanselli, ungefär 1860