Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag misstänker att milstolpar eller milstenar är något som de flesta passerar utan att fundera närmare på saken. Under denna sommar och höst har jag faktiskt stannat till och tagit mig en ordentlig titt på dem. Jag fick upp ögonen för dem efter att jag hittat en bok om milstolpar på biblioteket.

Jag skall inte gå igenom hela historien om gästgiverirörelsen och dåtiden skjutssystem. För att göra en lång historia kort kan man väl säga att milstolparna var dåtidens taxameter. Initiativtagaren var faktiskt kronan som ville ha kontroll på de traktamenten och skjutspengar man betalade ut till sina tjänstemän. Allmogen var däremot inte helt övertygade om dess storhet eftersom man inte riktigt litade på vägmätningarna.

De första milstolparna var av trä och sattes upp i mitten på 1600-talet och det är först på 1700-talet det börjar bli vanligare med stolpar av sten. Egentligen var inte milstolparna speciellt viktiga. När väl en sträcka var uppmätt var de inte till någon större nytta. De senare stolpprojekten var nog mest ett sätt för landshövdingarna att göra sig odödliga.

Den äldsta milstolpen som jag fotograferat ligger strax efter Flottsund längs gamla Stockholmsvägen (väg 255) . Den står inne i skogen cirka 20 meter från den nuvarande vägen. Man får väl anta att dagens vägsträckning inte är densamma som den var på 1700-talet.

Det var landshövdingen i Stockholm, Theodor Ankarcrona, som lät tillverka dessa. 18 stycken höggs men bara 11 finns kvar idag. De är från Kolmårdens marmorbruk och huggna av en herre vid namn Olof Fristedt. De sattes upp 1751 och ersatte då ett ganska nedgånget system från 1720. Man nämner även i boken att stenarna är lite ”oartiga” eftersom de saknar kungligt monogram och krona.

Den näst äldsta stolpen är beställd av landshövdingen i Uppsala, Carl von Grooth. Just den här stenen hittade jag längs väg 288 vid Gränlund. Ute i skogen finns det en stump kvar av den ursprungliga landsvägen och här lever den ett undanskymt liv.

Von Grooths milstolpsprojekt var det största i Sverige och pågick mellan åren 1754 och 1756. Det omfattade 127  hel-, halv- och kvartmilstolpar. Innan projektet så försökte man hitta en annan sorts sten än den tidigare och även vår egen Uppsalagranit var en kandidat. Det slutade dock med att även dessa stenar tillverkades i Kolmårdsmarmor.

Man misstänker att den som designade Grooths milstenar var Jean Eric Rehn. Inga ritningar är signerade men skrivsätt och ritteknik är identisk med hans andra verk. Vid den här tiden arbetade Rehn tillsammans med Carl Hårleman och de gjorde Stockholms slott inflyttningsklart. Jag misstänker att detta var ett litet sidoprojekt för Rehn.

Den näst yngsta stenen hittar vi vid Alsike Gästgiveri lite längre söderut längs väg 255, se översta bilden. Den är också gjord i Kolmårdsmarmor och beställdes av Stockholms landshövding Jacob Johan Gyllenborg. Han valde att behålla Ankarcronas helmilsstolpar längs denna sträcka och satte upp nya halvmilsstolpar 1777. Även Gyllenborgs milstolpar misstänks vara ritade av Jean Eric Rehn.

Den yngsta stolpen är de i gjutjärn som Uppsalas landshövding Robert von Kræmer lät tillverka 1850. I mångt och mycket bytte man ut Grooths stenar utan att det var något fel på dem. För att slippa kritik valde Kræmer att betala dem med egna pengar istället för att använda häradskassorna eller kronans medel. Stolparna göts av Hellefors bruk i Södermanland.

Robert von Kræmers stolpar ser man ganska ofta längs vägarna. Just den här står uppe på en bergknalle vid Skärfälten. Jag anar att man har flyttat på den lite eftersom den står vid kanten av ett tre meter högt stup. Hade jag tagit ett steg bakåt hade jag ramlat ned på den nya landsvägen som klyver berget (väg 55).

Det som är lite lustigt med Kremers stolpar är att han i sina memoarer underblåste ett rykte att det fanns skatter gömda i fundamenten. Han berättar till exempel att en fånge en gång försökt muta sig fri med att lova silver ”gömt i milstolpar i Upland”. Detta har faktiskt resulterat i att flera av hans milstolpar har förstörs under åren. Jag får väl hoppas att det här inlägget inte startar en ny våg av skattletare.

Jag hittade en gammal bild på ställverket som legat i min dator i åratal. Inte den bästa bilden och dessutom har jag inte en aning om vart den kommer ifrån. Nu tänkte jag ändå visa den då det var en bra jämförelsebild. Stålhuset uppfördes 2009 så det är egentligen ingen nyhet men det är alltid kul att se hur det var förr.

Här tycker jag faktiskt att man lyckats med konststycket att dölja något så oönskat som ett enormt ställverk. Det hade varit bäst om man kunnat ta bort den helt men jag tycker denna lösning är spännande. Att klä in hela anläggningen i järnnät och sedan låta vildvin dölja den får väl ses som nytänkande.

Jag har mött några som tycker huset är fult men om man tänker på alternativen så får man nog se projektet som lyckat. Kommunen ville först bygga en 8 meter hög mur runt området. Ja ni förstår själva hur det hade sett ut.

Nu lyckades man ta bort alla luftledningar och samla allt under ett tak. Fasaden består av nät gjort av cortenstål. Hålen är lite sneda vilket gör att från vissa håll ser man igenom nätet och från andra inte. Det är också ett effektivt skydd mot klotter då maskorna är ganska stora.

Jag tror att detta kan bli bra. Vildvinet har fantastiska färger så det skall bli kul att se hur det blir när den vuxit sig större.

Jag har ju glömt och berätta om järnvägsstationens klocka. Jag skrev ju om den strax före jul och berättade att den sett lite olika ut under åren. Nu har den nya klockan kommit på plats och den är kanonfin. De valde den svarta som var min favorit och dessutom satte de dit en som fyllde upp hela hålet. Jag var ju lite rädd att de skulle återanvända den miniklocka som satt där tidigare.

Jag har också funderat på det där med namnet. Vad skall man egentligen kalla stationen? Det finns ju en hel del att välja på. Just nu kallar man den för Uppsala resecentrum men det känns mer som ett projektnamn för själva bygget. Det finns ytterligare några saker som krånglar till det. Uppsala Östra är ju snart tillbaka med Lennakatten och dessutom verkar det som man använder olika namn beroende på om det är buss eller tåg man tänker åka med.

Uppsala Järnvägsstation
Uppsala centralstation
Uppsala central
Uppsala resecentrum
Uppsala C
Uppsala tågstation
…

När jag sökte på nätet så upptäckte jag att ibland vänder man på det. Det är något ägarna Jernhuset har börjat med när det gäller till exempel stationen i Stockholm. Jag vet inte om det är någon marknadsföringsgimmick men snart har vi kanske en Centralstation Uppsala?

Höghusen i Flogsta som är uppförda på den gamla galgbacken. Vy från Hågahögen.

När jag hittade namnet ”Galgbackan” i en karta över Flogsta från 1778 så blev jag självklart väldigt nyfiken. Just namn som startar med galg- brukar ju visa på att det har skipats rättvisa någonstans i närheten.

Nu har jag dålig koll på ämnet men jag har aldrig tidigare stött på några uppgifter om en galgbacke i detta område. Lite konstigt kan man tycka. Det borde vara fler än jag som tittat runt bland kartorna. De döda brukade dessutom begravas i nära anslutning till galgbacken. Här har man ju byggt en hel del men tydligen har man missat begravningsplatsen eller så dokumenterade man inte fynden?

Karta 1689. Under höjderna som kallas ”Gamble Galge Backan” ser vi byn Flogsta med tre kronohemman. Nere i vänstra hörnet, Hågaån.

Det äldsta belägget jag hittat är i en karta från 1689. Här heter höjden ”Gamble Galge Backan”. Eftersom man kallar den gammal får man väl anta att man slutat hänga folk här långt innan kartan ritades. Gör man sedan ett stort kliv framåt i tiden nämns området som ”Galgbacken” i skiftesbeskrivningen från 1851. Det verkar alltså som om namnet levt kvar och var vedertaget även på 1800-talet.

387 och 399, ”Dal i Galgbacken” ur handlingarna Flogsta Laga skifte 1851.

Idag ser det ut som berget saknar ett namn vilket faktiskt förvånar mig. 12 åttavåningshus runt Sernanders väg är fullproppade med studenter. Husen började byggas 1966 så man har haft mer än 40 år på sig att hitta på något mer spännande än ”Floggan”. Nåja, nu har de något att fundera på och kanske kommer de att vråla lite högre nu när de vet att de bor på en gammal avrättningsplats. :)

Berget på Google Maps.

Tågbron över Hågaån. Uppför i samband med bygget av järnvägen mellan Uppsala och Enköping UEJ.

Jag tycker att gamla nitade järnkonstruktioner är helt fantastiska. De var på modet runt förra sekelskiftet och vi Uppsalabor har faktiskt haft en hel del skapelser att gotta oss i. De senaste decennierna har man dock rensat ut ordenligt och nu känns det nästan som om de är utrotningshotade.

Tillverkad av Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1910.

Om jag skall försöka räkna upp vad som har försvunnit under de senaste åren så har vi plattformstaken vid resecentrum, de gamla järnvägsbroarna vid Srandbodkilen inklusive den gamla påtlådan som utgjorde Lennakattens bro. Man har dessutom bytt ut de gamla nitade fackverken mot moderna svetsade på Haglunds bro och järnvägsbron över Fyrisån.

Just nu kan jag bara komma på fem stycken som är kvar och det är på grund av mitt brointresse. Det är Eddaspången, Västgötaspången och Flottsundsbron här i Uppsala. Det finns dessutom två tågbroar längs den nedlagda järnvägen till Enköping, en ute på fältet söder om Flogsta och en vid Säva gård norr om Örsundsbro. Bilderna visar den som ligger ute på fältet söder om Flogsta.

Känner ni till några sköna nitade järnkonstruktioner i och runt Uppsala? Det skulle vara kul om det fanns fler än dessa fem.

Balkongerna på det nybyggda husen på Fyrisvallen.

Jag vet inte om man skulle kalla det en trend men greppet att hotta upp fasaden med färgglada balkonger verkar ha slagit till i Uppsala. Personligen tycker jag det är uppfriskande och hoppas att det är ett litet steg bort från den ganska menlösa nyfunkisen som man smetat ner staden med de senaste decennierna. Det här är i och för sig ingen ny företeelse. Husen vid Årstagatan byggdes redan 2006.

Hassellunden Årstagatan.

Det som är nytt är något som jag upptäckte när jag var ute och fotograferade balkongerna. Det händer något med ljuset när de koncentreras runt en innergård. Det är svårt att få det att fastna på bild men när solen lyser genom plexiglaset förvandlas balkongerna till en enorm partybelysning. Gårdarna får ett konstigt ljus som är svårt att beskriva. Inte på något sätt obehagligt utan mest bara annorlunda. Man undrar ju om det var meningen eller om arkitekten bara tyckte det var snyggt med färgat glas och ljuset kom på köpet?

Blå balkonger på det nya huset korsningen Islandsgatan och Muningatan.

Jag tycker ni skall ta er en titt och speciellt vid Fyrisvallen eller det nya huset i Kungsängen. Hmm, det kan väl aldrig vara bra att växa upp i en lekpark där allt är blåtonat? :)

Kylvattentornet vid Uppsala reningsverk, 33 meter högt. Ett av Uppsalas mindre vackra landmärken.

Förra helgen när jag försökte se om det fanns något kvar av snöhögen passade jag på att ta en vända runt den nya dagvattendammen ute på Kungsängen. Jag skall erkänna att jag har varit lite nyfiken på det projekt sedan man startade det vintern 2009-2010.

Nu var det faktiskt inte någon överväldigande upplevelse men det har potential. För tillfället är det väldigt öde och vissa delar påminner faktiskt mer om ett vildvuxet jordupplag än ett strövområde. Man har däremot planterat en hel del växter runt dammen och det är trevligt. Personligen hade jag gärna sett ett och annat träd men man kan väl inte få allt. Om jag skall vara ärlig så vet jag faktiskt inte om man är klar eller om det skall göras mer här ute.

Det som kändes nytt var att man kunde se Uppsala med en vattenspegel framför siluetten. Möjligtvis kan det skapa några nya spännande vyer även om det inte är Uppsalas vackraste byggnader som speglar sig i vattnet. Jag hoppas dessutom att vi får ett spännande fågelliv i och runt dammen. Just det här med fåglar är dock inte min starka sida även om jag gillar att titta på dem. Om någon läser detta som har lite mer koll, skulle det vara kul om ni kunde beskriva vad man kan förväntas hitta här i framtiden.

Nu är jag övertygad att jag kommer att vandra runt här fler gånger. Bygger man dessutom ett fågeltorn i området misstänker jag att mina vänner kommer att se till att jag hamnar här. På återseende får man väl säga…

Orsaken till att man över huvud taget byggde detta vattensystem är utbyggnaden i Boländerna. Allt större områden asfalteras vilket gör att det blir mer vatten att ta om hand om. Dammen skall avlasta det befintliga systemet samtidig som den renar vattnen. När hastigheten minskar kan smuts och partiklar sjunka till botten innan vattnet fortsätter ut i Fyrisån.

Ny hög till vänster och några små rester av den tidigare högen till höger.

Hej på er. I helgen gjorde jag en ännu en vända ut till snöhögen för att se hur den mådde. Jag kan meddela att den lyste med sin frånvaro och i stället hittade jag en hjullastare och en ny fin sandhög. Lite grus fanns kvar men det skottar man nog ihop den här veckan. Jag tror vi faktiskt kan avsluta den här spaningen med att säga att det blev 1-0 till kommunen.

Hursomhelst, det var faktiskt lite roligare att titta på en snöhög som smälter än att titta på färg som torkar :) Jag är dessutom  helt säker på att snöhögen fortfarande hade varit meterhög om inte kommunen petat i den. Kanske är det tur för annars hade den här spaningen fortsatt i evighet… Nåja, det var kul men nu är frågan vad jag skall spana in nästa gång?

Bron över Librobäcken längs med Börjegatan heter numera Libron. Namnet blev officiellt den 14 september sedan mitt namnförslag godkänts av namngivningsnämnden i Uppsala.

Libron, skifteskarta från 1823 över Husby, Överby och Grängberga.

Libron är ett gammalt namn och egentligen ingen nyhet. Jag skickade in förslaget eftersom jag tyckte det var synd att namnet inte användes. Det kändes också viktigt att tydliggöra kopplingen mellan Libron, Librobäcken och stadsdelen Librobäck. Det är bron som gett de senare sina namn. Nu är det väl få som svischar förbi här som överhuvudtaget märker att de passerar över en bro. Går man däremot på cykelbanan bredvid får man en närmare koppling till ån och är inte trafiken för intensiv kan man faktiskt höra den porlande bäcken.

Dagens bro ligger nästan exakt på samma plats som den gjorde för 190 år sedan. Även vägsträckningen är densamma även om vägen gått och blivit en bred genomfartsled. Det senare gjorde faktisk att jag var lite osäker på om det fortfarande var en bro. När man tittar i Vägverkets databas BaTMan (fungerar inte i Firefox) så är den klassificerad som bro. Här hittar man faktiskt namnet Libron även om det står inom parentes. Det som skapade problem är att det står byggår 1938 vilket måste gälla en tidigare bro.

För att vara helt säker fick jag helt enkelt åka ut och mäta. Ibland när man bygger nya vägar sätter man dit rör eller några små kulvertar som inte har mycket med broar att göra. Om ni någon gång funderar på att namnge en bro kan det vara bra att veta att enligt Trafikverket måste en bro ha en minsta spännvidd på två meter. Libron visade sig ha en spännvidd på ungefär 3,5 meter.

Man hittar mycket spännande när man letar information. I namnspalten, UNT 1984-09-11, försöker Mats Wahlberg reda ut Librobäckens ursprung. Han säger att det inte finns någon tolkning av namnet men i en text från 1472 nämns ”almenavægen till Lyabro”. Denna väg tror man är Börjegatan vilket gör att ett äldre namn på bron är Lyabron. Han fortsätter med att förledet ly- kan tolkas som adjektivet ljum och kanske hette ån tidigare Lyaån, den ljumma ån. Sedan nämner han några andra exempel på hur y bytts ut till i för att slutligen slänga in en brasklapp. Förledet Lya- kan härstamma från ordet lya (djurbo) vilket gör att vi hamnar på ruta ett igen :)

Libron på Google Maps.