Scribo — perspektiv på närmiljön

Västgötaspången och i bakgrunden Västgöta nation med sina röda hus med gula knutar.

Västgötaspången ligger mellan Bredgränd och Slottsgränd och uppfördes 1862. Som ni vet är jag lite förtjust i nitade konstruktioner och den här bron tycker jag är ett fint exempel.

Bron har sett likadan ut sedan den byggdes men har förstärkts någon gång under 1950-talet. Jag hittar inga uppgifter om detta men på nedanstående bilder ser ni att det tillkommit ett järnband i nedre delen av räcket. Självklart har även träbeläggningen bytts ut under åren och senast var 2008.

Västgötaspången: övre bilden Östlings foto 1946, nedre bilden Uppsala-bild 1956. UM

Det finns inte så mycket fakta om Västgötaspången men det bör nämnas att den tidigare kallades för Malins brygga eller Malinsbro. Malin var dotter till en handlare vid namn Carl Eric Grönbeck som donerade en stor summa pengar till brobygget.

Donationen skall enligt historien vara ett tack till dåvarande landshövding von Kræmer. Han sägs ha räddat Grönbeck undan en hop med uppretade människor som samlats vid handlarens hem. Ryktet gick att Grönbeck hade köpt spannmål till överpris för att göra brännvin trots att det rådde livsmedelbrist i staden.

Gräver man bland gamla kartor så hittar man bara namnet Gångbron på två äldre kartor från 1882 och 1889. Namnet Västgötaspången dyker inte upp förrän 1920 i en karta ur Nordisk familjebok. Nu verkar namnet varit vedertaget mycket tidigare då det nämns i UNT:s julnummer från 1908. Namnet fastställs officiellt 1944 och är givet efter sitt läge bredvid Västgöta nation.

Karta av Jonas Brolin 1770. Bron markerad med en röd prick

Om vi går längre tillbaka i tiden hittar vi en del information i boken Uppsalas gatunamn. Här räknar man upp några källor som pekar på äldre broar eller spänger i detta område. Man kan till exempel läsa om en bro som kallas Smäcken som nämns vid olika tillfällen mellan 1400-talet och 1600-talet. Dess exakta läge och ålder är dock inte känt.

Det dyker även upp en bro på en karta från 1770. Den verkar dock ha varit mycket kortlivad och det finns mig veterligen inga andra belägg för denna bro. På 1800-talet bedrev man färjetrafik här men den verksamheten upphörde när Västgötaspången kom på plats.

Detta är inlägg 41 i serien om broar över Fyrisån.

Nu har jag varit ute på min första svamppromenad i Lunsen. Det gav två nävar kantareller vilket var tillräckligt för ett par ordentliga svampmackor.

Överlag så var det väldigt tomt på svamp. Det stod någon halvtorkad flugsvamp här och där och kantarellerna var väl i princip den enda svampen jag hittade. De växte djupt nere i mossan och fanns i två varianter, riktigt stora eller pärlstora skott hur man nu skall tolka det.

Det är möjligt att det finns andra sorter där ute men det är inget för mig. Jag har flera gånger blivit bjuden på blandsvampsanrättningar men de är oftast en besvikelse. Nä, jag håller mig till fyra sorter: kantareller, trattkantareller, gul trumpetsvamp och Karljohan. Goda och lätta att känna igen.

År 1643 antog Uppsala sin första stadsplan. Man kan väl säga att det var nu vi fick vårt rutnät av gator i staden. Tidigare hade staden fått utvecklas fritt även om det med all sannolikhet skett en viss reglering. Nu bestämde drottning Kristina att staden skulle ordnas efter senaste snitt.

Del av 1643 års regleringskarta. På denna karta kan man se både det gamla och det nya gatunätet.

I stadsplanen ingick ett nytt huvudstråk i väst-östligt riktning med Drottninggatan, Stora torget och Vaksalagatan. Självklart var man tvungen att binda ihop detta med en ordentlig bro. År 1645 var den nya träbron på plats.

Under de närmaste hundra åren måste bron ersättas eller repareras ett flertal gånger. Till exempel skadades den svårt 1702 då stora delar av staden branhärjades. 1775 byter man slutligen ut träbron mot en mer varaktig bro av sten.

Nybron slutet av 1800-talet. Foto: Alfred Dahlberg, årtal okänt.

Precis som med Dombron börjar man diskutera en sänkning av brobågen på 1870-talet. När det gäller den här bron så stannade det vid diskussioner. Det dröjer ända fram till 1899 innan man gör något och nu är det den planerade spårvägen som kräver en plan bro.

Den nya stenbron står klar 1899 enligt ritningar av dåvarande stadsingenjör Z Larsson. Den får blandade recensioner och det är till och med någon som tycker att den är Europas fulaste bro. Jag gissar att man var van vid sina höga rundbågade broar. Idag skulle vi nog inte misstycka ifall någon tog sig tid att uppför en så fin stenbro.

Slutstenen från den gamla stenbron från 1775 går faktiskt att hitta ute i Edsberg slottspark. Läs mer i min bloggpost om Nybrons toppsten. Dagens två slutstenar är lite enklare och här har man endast huggit in årtalet 1899.

Nybron 1901-02. Foto Alfred Dalgren. 

Nybron får sedan stå oförändrad fram till 1953. Kommunen gör trafikmätningar 1950-51 och beslutar efter detta att bron måste breddas. Man gjuter nya valv på var sin sida av bron som kan vara öppen för trafik under arbetet. Slutresultatet är en bro som blir hela 18-19 meter bred (olika uppgifter).

Breddning av Nybron. Foto: Uppsala-bild 

Jag har tidigare inte funderat närmare på brons bredd. Det var först när jag försökte fotografera den som det uppstod problem. Om jag skall vara ärlig känns det mer som en överdäckning än en bro. Den är faktiskt lika bred som den betydligt längre och trefiliga S:t Olofsbron. Nu hindrar det mig inte från att tycka att bron är en fantastisk prydnad för staden, men bred är den.

Till sist lite om namnet. Bron benämndes från början som Nye Broen eller Nya Bron. På en karta från 1702 kallas den kort och gott Ny Bro. Varianten Nybron skall ha sitt första belägg 1770 enligt boken Uppsalas gatunamn. Namnet faställs 1944.

Detta är inlägg 40 i serien om broar över Fyrisån.

Då har man spanat in nya bron igen. Ingen upplyftande syn då jag är lite allergisk mot betongbroar. Man får verkligen hoppas att man gör något speciellt med räckena och klaffen. Jag har försökt hitta något om bron, bilder eller skisser, men kommunen verkar inte ha släppt något material på nätet.

Sedan kommer vi till namnfrågan. Den är höljd i dunkel men jag antar att det är som vanligt och alla medborgare kan skicka in sina förslag till Namngivningsnämden. Följer man hur kommunen tidigare har namngett saker verkar det som om det är de närliggande kvarteren som fått avgöra. I detta fall borde det alltså bli Muninspången eller Stadsträdgårdsspången. När det kommer till broar för endast gående och cyklister brukar de få ändelsen -spång men jag är inte säker på om det är skrivet i sten. Bron har ju arbetsnamnet ”Stadsträdgårdsbron” så vi får väl se vart det slutar.

Personligen skulle jag gärna döpa bron till Tegelhagsspången. Jag gillar när man återknyter till äldre namn och området där Stadsträdgården ligger hette tidigare Tegelhagen eller Slottstegelhagen. Ett mer skämtsamt namn kunde vara Slinkens bro efter namnet på dragfärjan ”Slinkens färja” som låg här vid förra sekelskiftet. Nu misstänker jag att det namnet inte skulle röna någon större framgång :)

Hej kära vänner. Nu är jag tillbaka för nya nedslag i Uppland efter en välbehövlig ledighet. Semestern är visserligen inte slut men bloggandet har fått stå tillbaka då jag varit ute och seglat. Vi börjar med något som jag passerade på vägen hem mot Uppsala.

Nyckelstenen eller ”Sigtuna Nyckel” som den även kallas ligger på västra sidan av Skarven innan man når Sigtunafjärden. Denna sägenomspunna sten besöks bäst från sjösidan. Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens om det går att nå den från land? Den brukar vara ett mål för skridskoåkare och lite mer äventyrliga geocachare.

Tyvärr kan jag inte säga vad som står på skylten som ni ser bredvid stenen. Det kändes alldeles för bökigt att göra ett strandhugg med segelbåten.

Del av Erik Dahlbergs teckning av Sigtuna nyckel ur verket Suecia antiqua et hodierna. 1695.

Stenen är något så ovanligt som ett gammalt sjömärke och är säkert känt sedan medeltiden. Sägnen säger att efter plundringen av Sigtuna 1187 tappade eller kastade förövarna nyckeln till stadens portar i närheten av stenen. Denna sägen tog man till sig och startade traditionen att måla nycklar på stenen. Tydligen var stenen så pass känd att den även ärades en plats i verket Suecia antiqua et hodierna på 1600-talet.

Stenen ”glömdes bort” på 1900-talet och återupptäcktes 1966. Den nyckel vi ser idag målades dit 1979 och man kan väl säga att traditionen med nyckelmålningen är tillbaka.

Karta över gården Torsätra 1707. ”Steen Sigtuna Nyckel kallat”

Idag är stenen inte lika lätt att se som den antagligen var en gång i tiden. Skogen har tätnat runt det 2 meter höga flyttblocket som dessutom har drabbats av frostsprängning och förlorat några delar.

Ett något udda utflyktsmål men ett kort besök är den värd om ni har vägarna förbi. Kanske är det en plats att pusta ut vid om ni deltar i Vikingarännet eller bara råkar passera vid nästa resa söderut.

Länk till Nyckelstenen på Google maps. Se gröna pilen.

Förra helgen var jag i krokarna runt Heby och hälsade på en vän. Eftersom jag alltid försöker besöka något intressant när jag är ute och åker blev det en snabbvisit i Huddungeby radby. Varför det? Ja det var vad som dök upp i Googel när jag sökte på området precis innan avfärd.

Skifteskarta upprättad 1849-50. Ett skifte var en långsam process och kunde ta många år.

För er som inte är så bevandrade i radbyar skall jag försöka förklara det så kortfatta jag kan. Radbyn har sedan urminnes tider varit ett vanligt sätt att organisera byar i Sverige. Det finns varianter men kartan ovan av Huddungeby visar en klassisk utformning. Den består av en huvudgata där bostadshusen (röda) ligger på ena sidan och ladugårdar och uthus (gula) på den andra. Det brukade också vara så att storleken på tomten i byn (eller gårdstomtens längd vid gatan) avspeglade hur stor mark man ägde utanför själva byn.

Förklaringen till varför dessa radbyar är så ovanliga idag ser vi också på kartan. Som ni ser är åkermarken uppdelad i en mängd små åkerlotter. Orsaken till det var att varje gård skulle få sin beskärda del av de olika odlingsmarkerna. Det kunde vara bördigare på ett ställer och sämre på ett annat.

Flygfoto av Huddungeby. Foto: Flygtrafik AB 1936, UM

Det här systemet var rättvist men väldigt ineffektivt. Vissa lotter kunde vara så små att det knappt gick att vända med plogen. På 1700-talet startade man därför den första skiftesreformen, storskifte, med syfte att slå ihop åkerlotterna till större enheter. Den följdes sedan av enskifte och laga skifte. Jordbruket blev effektivare men som en följd av detta splittrades byarna då bönderna tvingades flytta ut till sina nya åkermarker.

Åter till historien om Huddungeby. Den bestod på slutet av 1700-talet av 18 gårdar. 1834 sker så en katastrof. Hela byn jämnas med marken av en stor eldsvåda. Man kan tro att detta skulle vara slutet för byn men dessa bybor verkar ha varit av den segaste sorten. Vid Laga skifte på 1850-talet hade man byggt upp 16 gårdar. Vid skiftet flyttar man ut 7 gårdar och en verkar ha försvunnit utan förklaring. Idag består byn av 8 gårdar.

Det som är lite speciellt för just denna radby är att bostadshusen är ovanligt pampiga eller herrgårdslika. Det är möjligt att man i tog i för kung och fosterland när man ändå var tvungen att bygga nytt. Byn är i alla fall ett fantastiskt exempel på den stil och byggnadsteknik som användes här i mitten på 1800-talet.

Det hade varit kul om man kommit lite närmare husen men jag vågade inte kliva in i trädgårdarna. Som sagt ett kort men mycket trevligt besök i den ”nygamla” radbyn.

Dombron är en av Uppsalas äldsta stenbroar och kanske även den vackraste. Den blev klar 1760 och sägs vara stadens äldsta stenbro. Ni som läst min blogg vet att Kvarnbron är ett år äldre men det kunde ha varit annorlunda om inte Dombron startat som ett fuskbygge.

Stenbrons tillkomst

1754 var den befintliga träbron i stort behov av reparation. Den här gången tvekade man ifall man skulle reparera den eller helt enkelt uppföra en ny i sten. Underhållet av stadens träbroar var ganska kostsamt och en stenbro krävde mindre reparationer. En murarmästare vid namn Lindberg erbjöd sig att för en billig penning uppföra stenbron om han fick behålla virket från den tidigare bron. Staden som hade en ansträngd ekonomi nappade på det lockande erbjudandet.

Bygget startade sommaren 1755 och redan från början misstänkte stadens rådmän att det fanns brister i konstruktion och utförande. En expert från Stockholm besiktade bygget och kunde inte annat än att bekräfta misstankarna. Trots detta lät man arbetet fortsätta eftersom man inte kunde bevisa att bron skulle rasa. Den 14 oktober 1755 tog man bort byggställningarna och alla farhågor besannades. Flera stenar lossnade ur bron och den dömdes genast ut som oduglig.

En ny bro ritades av J Kröner 1757 men ingen ville ta sig an det komplicerade bygget. Slutligen övertalades tre personer, Hägg, Holm och Säfström att driva projektet vidare. Hösten 1760 blev bron klar men slutbesiktigades inte förrän 1763 då vägbeläggning och räcken kommit på plats. Det bör väl nämnas att denna gång blev bron minst sju gånger så dyr.

Norra och södra slutstenarna

Förändringar av Dombron efter 1760

Den höga brobågen gjorde det svårt att ta sig över bron och med all sannolikhet blev det än värre på vintern. 1869 föreslog stadsfullmäktige att man skulle sänka brobanan. Man funderade även på att ersätta bron med en ny av järn. Det senare förslaget blev för kostsamt och i början av 1870-talet anslog stadsfullmäktige pengar till en sänkning av brobågen. Man höjde vägbanorna på ömse sidor av bron men även slutstenarna kapades för att jämna ut bron.

Teckning av A. F. Cederholm 1816. Dombron till höger och Hospitalkyrkan på Fyristorg till vänster.

Idag kan vi inte vara helt säkra på vad som har stått på dessa slutstenar. Det som går att utläsa på den norra stenen är ”L. Hägg. Entrepreneurer 1760” men det har antagligen funnits fler namn på stenen. På den södra stenen står det ”ienberg Landshöfding 1760” vilket avser landshövding Johan George Lillienberg.

1947 förstärks bron för att tåla biltrafik och får en körbana av smågatsten. På 1970-talet stänger man den för fordonstrafik och idag är det bara gående och cyklister som får passera över bron.

Dombron förstärks med cement 1947. Fotograf okänd

Tidigare broar på platsen.

Dombron ligger ungefär på den plats där man tror att den allra första bron byggdes här i Uppsala. Som vanligt går åsikterna isär men det finns en del som talar för denna plats. Här korsar Uppsalaåsen Fyrisån vilket gör att grundförhållandena är särskilt goda för en bro. Ån var dessutom smalast just här vilket borde tilltala en brobyggare.

Man vet inte exakt när den första bron byggdes men redan 1286 nämns den i ett gåvobrev av Magnus Ladulås. I det skänker han bort delar av fiskevattnet under det man tror är Dombron till kyrkan. Vi kan med andra ord säga att det funnits en bro här under mycket lång tid. Hur många versioner den funnits i är däremot omöjligt att avgöra. Islossning, vårfloder och stadsbränder gick hårt åt alla våra broar och det gällde även denna bro.

När man läser om Dombron dyker det upp några gamla namn på bron. Tornbron, ”the stora bro” (1454), Torgbron (1533). I boken Uppsalas gatunamn säger man att det endast är namnet Torgbron som det med säkerhet går att koppla ihop med bron. Jag avstår från att spekulera vidare i ämnet och avslutar med att berätta att namnet Dombron finns belagt sedan 1586.

Detta är inlägg 39 i serien om broar över Fyrisån.

Det här huset på Salagatan 21 uppfördes 1868 som tingshus för Vaksala och Ulleråkers tingsrätt. Det gör att det är ett av de äldsta kvarvarande husen öster om järnvägen.

Huset har även en annan spännande egenskap. Det följer nämligen den stadsplan som man tog fram i slutet av 1850-talet. Det var den första officiella stadsplanen för Uppsalas expansion österut. Markägarna hade visserligen redan börjat bygga längs Vaksalagatan men då efter en plan de själva hade beställt.

Karta för plan till utvidgning af Upsala stad 1857.

Karta 1882.

Som ni ser på kartan från 1857 innehöll planen ett torg med slutna hörn i samma stil som Stora torget. En karta från 1882 visar hur husen växte upp runt torget. Den blå pilen visar tingshuset och det streckade området är nuvarande Vaksalatorg. Huset hade en fin placering längs med torgets ena sida vilket ett tingshus bör ha. Det ändrades när man tog fram en ny stadsplan 1881. 1884 uppförs Pantbankshuset enligt denna plan och tingshuset förlorar sin framträdande roll.

Pantbanken och tingshuset till vänster i bild. Alfred Dahlgren 1901-02

I en husbesiktning gjord av Upplandsmuseet spekulerar man i om det runda fönstret i takkupan tidigare innehöll en klocka. Det lilla mysteriet får dock fortsätta att vara olöst. Den enda bilden jag hittat på huset är från 1901-02 och här ser man tyvärr inte kupan. Tingshuset var ursprungligen putsat men efter att det tilläggsisolerades 1982 har det fått en ny träpanel.

Jag har nämnt det här huset tidigare. Det var 2006 och då ondgjorde jag mig över att man låtit det förfalla i decennier. Under förra året renoverade man äntligen byggnaden och som ni ser är den fint skick igen.

Efter att ha försökt rensa lite i bildarkivet upptäckte jag att det fanns en hel del gamla bilder på huset. Det kan vara kul att få se hur det såg ut innan renoveringen som en liten påminnelse. Betydligt intressantare är det kanske att se hur man gjorde när man reveterade timmerhus förr i tiden. Det måste ha varit ett attans tråkigt jobb att tälja till och slå in alla de där kilarna som skulle hålla putsen på plats.

Det står i boken ”Uppsalas byggnader” att huset är ”möjligen uppfört efter byggnadssyn 1862”. Det låter osäkert men jag har inte hittat någon bättre källa. Om uppgiften stämmer är det den äldsta byggnaden i kvarteret Brynhild som för övrigt innehåller en ovanligt stor mängt hus från olika tidsåldrar.

Det var inte helt lätt att hitta en gammal bild på huset. Slutligen fann jag det i en av A Dahlgrens bilder från början av 1900-talet. Huset är det ni ser bakom de två herrarna till höger i bild och skylten som jag misstänker gör reklam för ett åkeri. Byggnaden är sig likt men karaktären på området är har ändrats en hel del. Som ni säkert förstår var det i huvudsak 1960 och 1970-talets stora visioner som startade det hela.