Linnés soffa – Linnés Hammarby kulturreservat
Rutger Sernander sittandes i Linnés soffa. Foto: Gustaf Sandberg 1937.
Förra helgen tog jag mig en promenad längs Kyrkstigen vid Linnés Hammarby. Inspirationen var den fantastiska bilden ovan med Johan Rutger Sernader sittandes i det som kallas ”Linnés soffa”. Sernander var för övrigt en framträdande botaniker, geolog och arkeolog i början av förra århundradet.
Berättelsen om platsen är följande. Linné var tydligen en flitig kyrkobesökare. Linnes soffa var en plats där han stannade upp tillsammans med sin hund under sina promenader från Hammarby till kyrkan. Sägnen säger att här vilade han en stund och rökte sin pipa innan han fortsatte. I kyrkan stannade han ungefär en timme men lämnade den ibland mitt under predikningarna för han tyckte prästen höll på för länge. Det som är spännande är att när Linné var trött eller sjuk gick hunden själv och besökte soffan. Hunden fortsatte även till kyrkan där den lade sig i Hammarby-bänken, på samma plats som Linné brukade använda. När hunden kände att att en timme hade gått reste den sig med ett ”voff” och strövade hem igen. Detta hände ett flertal gånger och prästen beklagade sig för Linné. Linné ska då skämtsamt ha svarat att han borde förstå att predikningarna var alldeles för långa när till och med de oskäliga djuren gick sin väg. Den här historien nämns i boken Familjetraditioner om Linné, Tycho Tullberg 1919.
Som ni förstår var jag tvungen att ta mig en tur dit. Nu är väl inte detta en av Uppsalas största sevärdheter men viss känner man historiens vingslag när man slår sig ner på stenen. Den fina mossan som ni ser på den gamla bilden skall enligt uppgift försvunnit runt 1980 efter att man avverkat omkringliggande skog.
Dela med andra:
kl. 15:51
Intressant! Undras om de här ”terrasserna” är naturliga eller om du uppstått av människans huggande och hackande. Tänkte också fråga om mossan, men såg att du förklarat det längre ner. Mossor är känsliga växter.
kl. 5:20
Hej Mira
Jag misstänker att dessa platåer är naturliga. De liknar onekligen de bankningar som jag tidigare beskrivit i inlägget om Hinhålesträdan även om riktningen är en annan. Den ligger ju i närheten. http://www.scribo.se/hinhalestradan-tornby
Det där med mossan är tråkigt. Idag är det svårt att hitta riktiga ”Trollskogar”. Dagens skogsbruk ser väl inte de som en investering. Jag brukar besöka Fiby urskog när jag saknar mossan och skägglaven :-)
kl. 14:03
Det är de där små vardagligheterna som ger en djupare dimension åt kunskapen om hur livet levdes förr, här på Linnés 1700-tal. Jag tycker själv de här minnena/kunskaperna är ovärderliga.
Tack för återberättelsen!
Apropå skogsbruket tror jag det fortfarande är så att många privata skogsägare behöver avverka för inkomstens skull och därmed inte ser de sociala värdena i skogen. Det kan vara så. Åtminstone upplever jag det så i min ”norrländska” by där jag, skogsägare med andra värderingar, får finna mig i att bli betraktad som mycket eljest, en märklig miljömupp, en grön khmer… Det tar rundlig tid att ändra värderingar och att få förståelse för kulturhistorien i skogen. Så mycket har redan försvunnit i de nordliga skogarna.
kl. 8:20
Trollskogar och urskogar har ett romantiskt skimmer över sig. Men en orörd skog är inte alltid så romantisk och trevlig som vi tror.
För drygt hundra år sedan så skapade denna Rutger Sernander ett naturreservat vid Vårdsätra. Då (1909) låg här en gammal beteshage och Sernander ville se vad som skulle hända i en sådan öppen natur om den fick utvecklas fritt. Sedan dess har marken stått orörd utan att betas eller gallras.
De senaste åren har området förvandlats till något liknade en trädkyrkogård. Marken är bördig och skogen är rik på både alm och ask – samma trädslag som de senaste åren drabbats hårt av dödliga sjukdomar. En stor andel av almarna, som dominerar bland de ädla lövträden i skogsområdet, är döende eller redan döda och många har redan fallit omkull. Askarna har hittills klarat sig betydligt bättre.
Skogen, som visserligen var tät men ganska lätt att forcera i mitten på 90-talet, är nu bitvis mer eller mindre ogenomtränglig på grund av alla nedfallna almar och bitvis tät slyvegetation i luckorna.
Området är stängt för alla utom forskare , men i våras blev en bred gång klar som går i strandkanten utanför området från Skarholmen och till Vårdsätra gård.
Nu kan man till våren njuta av det rika fågellivet.
Slutsatsen kan vara att även ”urskogar” behöver ibland en hjälpande hand eller lite betande djur för att bli njutbara för människor..
http://www.unt.se/uppland/uppsala/ringled-for-vandrare-tar-form-4246373.aspx
kl. 11:15
tommyO. Jag håller med dig där. Jag har tidigare tagit mig en titt i Vårdsätra naturreservat och det är inte speciellt upplyftande. Däremot i Fiby urskog finns det många fina platser trots att den mer eller mindre är obrukad sedan 1700-talet. Det är nog skillnad på skog och skog.
kl. 10:03
Javisst, kulturskogar är vackra att ta till sig. Det är sådana jag själv föredrar att vandra i. I min egen skog t ex. För att åstadkomma sådana är trakthyggesbruk fel väg att gå. Den enda motsatsen till kalhygge är inte urskog. Det finns flera andra metoder där rotposter tas ut där träd lämnas kvar som ”skog”.
Här: http://dmweb.v-tab.se/webpages/Skogseko/SKEH-160003.html på sidorna 30-33 kan man läsa om hur Skogsstyrelsen skriver om hyggesfritt skogsbruk.
kl. 8:46
Tack Viola_T. Nu lärde man sig något nytt igen.