Scribo — perspektiv på närmiljön

Helgens fantastiska väder inspirerade mig till flera olika utflykter runt om i Uppsala. En av dem var en vända i Kronparken. Jag har vandrat runt här tidigare och det finns en hel del att titta på. De gamla tallarna och den glesa undervegetationen ger en ”hög” skog och det känns nästan som att vandra in i en katedral. Denna gång hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle försöka ta en bild på Krontallen, en av Sveriges största tallar.

Som ni ser på bilderna är det ett mäktig träd och det går inte att undvika att känna en viss vördnad när man närmar sig det. Man har rensat runt tallen för att den skall få luft och ljus och den lilla gläntan tillät att jag fick med hela trädet i sökaren. Min ryggsäck fick vara med så att det fanns något att jämföra med.

Krontallen är ungefär 325 år, har en omkrets på 4,7 meter och en höjd på 29 meter.

Jag har inte kunnat släppa området runt Mora äng och Mora stenar sedan jag var där ute och fotograferade Juthögen. Det slutade med att jag gick igenom alla kartor över Lagga socken och då hittade jag en gammal avrättningsplats. Kartan är från 1770 och utan att försöka tolka dokumentet verkar det som om man lägger ner verksamheten och allmänningen upphör.

Det som är spännande är vad en avrättningsplats kan tillföra områdets historia och betydelse. Har den någon koppling till Mora sten eller anlades den efter att man slutat kröna våra kungar här på 1400-talet? Att den var placerad här visar i alla fall att området har använts för andra saker än kröningar och jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp bevis för en mer frekvent använd tingsplats i området.

1770 uppfördes den stenbyggnad som idag innehåller Mora stenar. Man kan ju fundera på om detta hänger ihop. När man fick ett sådan fint hus på platsen dög det kanske inte att ha en avrättningsplats runt hörnet. Jag skall inte spekulera vidare i ämnet då jag inte har tillräckliga kunskaper utan vi får helt enkelt vänta på de där utgrävningarna som man har pratat om i åratal.

Karta från 1952. Avrättningsplatsen längs den gamla landsvägen.

Jag hade stora problem med att lokalisera platsen men slutligen visade det sig att området som idag kallas Blötan inte är densamma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan rakt norr om Juthögen medan på en karta från 1697 är den placerad nordväst om Mora äng. Saken försvårades ytterligare då en del av den gamla landsvägen som finns på kartan är bortodlad. Jag har uppdaterat min karta på Google Maps med markeringar så att ni skall se var sakerna ligger.

Uppdatering: jag har lagt till en karta från 1952 som visar platsen lite tydligare.

Uppdatering 2: Jag ser att man 2014-01-07 registrerade in avrättningsplatsen i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Det var trevligt att min upptäck nu är officiell. Länk till objektet i Fornsök.

Länk till kartan över Mora äng på Google Maps.

Om man kör söderut längs med Dag Hammarskjölds väg kommer man fram till en backe strax efter norra avfarten till Ulleråker. Denna höjd kallas Knäppingen.

Jag tyckte namnet lät kul så jag sökte vidare och det visade sig att det inte var helt okänt. Gunnar Wennerberg nämner höjden i en av sina sångtexter i Gluntarne. ”Vid Knäppingen, där Vasaborgen sist skönjdes mellan parkens träd” skaldar han och det stämmer, här är sista tillfället att få en blick av Uppsala slott innan man forsätter söderut. Backen var också med bland förslagen när man diskuterade placeringen av Sten Sturemonumentet. Det var en långdragen process i början av förra seklet och som ni alla vet hamnade det slutligen uppe på Kronåsen.

Numera kan man väl säga att Knäppingen har tappat sin kändisstatus men det är inte så konstigt. I en tid där exakta positionsangivelser blivit allt viktigare och det finns mer påtagliga saker att hänvisa till tappar de gamla platsnamnen sin betydelse. Det är självklart att byggnader och adresser är enklare att använda än en liten höjd eller skogsdunge men det har ju sina historiska nackdelar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt när namn faller i glömska och jag skall försöka nämna fler här på bloggen. Sedan är det bara att hoppas att internet aldrig glömmer.

Det är nog inte så många som känner till Genetiska trädgården men det är en riktig pärla. Den ligger vid Genetikcentrum, väster om Ultuna och Dag Hammarskjölds väg. Parken är inte speciellt stor men det finns massor att fotografera och dessutom mycket att lära.

Parken användes tidigare för genetiska studier vilket innebär att man har samlat växter från hela Sverige under lång tid. Varje träd och buske har en skylt som berättar vilken art det är och varifrån den kommer. Vi hittar till exempel en Vildkaprifol från Hallands Väderö som hämtades hit 1937. Den såg lite risig ut så det blev ingen bild på växten men däremot på skylten. Nedersta bilden visar några Glasbjörkar från Sonfjället i Härjedalen och hamnade i parken på 70-talet. Tyvärr har jag glömt vad det är på de andra bilderna.

Att gå runt och känna på växterna och försöka lära sig känna igen någon ny art är en mycket rofylld sysselsättning. Som ni märker vill kunskapen inte riktigt fastna men det ger mig en bra anledning att återkomma. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina besök i parken. Blir kunskapsinhämtningen allt för tröttande är en tupplur under de stora ekarna den bästa medicinen :)

Jag måste också nämna parkens björkplantering som ligger längs med Dag Hammarskjölds väg. Träden är hämtade från från olika delar av Sverige från norr till söder och planterade i samma ordning. Det blir väldigt tydligt på hösten när norra delen av planteringen har tappat alla sina löv, den södra fortfarande är grön och fin och den mellersta delen lyser i fantastiska höstfärger.

Här hittar ni Genetiska trädgården på kartan.

Lördagens soliga väder gav motivation till en långvandring. Jumkilsåns dalgång har länge legat högt upp på min lista och nu var dags att ta sig dit innan växtligheten tar över. Ån har skurit sig djupt ner i landskapet och det har skapat en helt fantastisk miljö.

Tyvärr är Jumkilsån inte speciellt tillgänglig och det krävdes både klättring över taggtråd och vandring i lera för att ta sig fram. Nu verkar det som jag gick på den krångliga sidan och den norra verkar vara ett bättre val. Jag skall testa den nästa gång.

Vad man borde göra är att ordna någon form av naturstig i området. Jag tror inte att det finns något liknade i Uppsalas närhet och dalgången kunde säkert bli ett populärt vandringsstråk. Det bör väl tilläggas att jämförelsen med Grand Canyon var att ta i men det förtar inte upplevelsen på något sätt.

En lite uppdatering. Om någon vill ha en mer utförlig beskrivning av Jumkilsån så har Uppsala kommun en bra sida. Jag glömde bort den när jag skrev inlägget.

Här hittar ni den den del av ån jag besökte på Google Maps.

Det har lanserats lite nya teorier om Mora sten och Mora stenar. Tyvärr har man inte lagt ut artikeln på nätet så för er som inte läser vår lokaltidning tänkte jag göra en mycket kort sammanfattning.

Den första delen handlar om platsen för Mora sten. Utan att rada upp en massa årtal så finns det några gamla uppgifter som man tar fasta på. Mora sten skall ha legat ute på ”jämna slätten” och inte vid skogsbrynet där minnesstenarna, Mora stenar, förvaras idag. Fem Sveakungar skall ha dränkts i en källa vid ”Mula ting”. Det finns flera källor i området men den man fokuserar speciellt på är en som rinner ut vid en bortgrävd hög nordost om Mora stenar. Platsen ligger lite högre än de omgivande fälten som tidigare var ganska sanka och detta ses som en del i pusslet.

Högen som kallades Juthögen fick bli helgens utflyktsmål. Det blev en trevlig promenad i vårvädret men jag blev lite paff när jag kom fram. Jag hade trott att det skulle finnas något kvar av högen men som ni ser på bilderna är det istället en vattenfylld grop. Källan verkade däremot vara oförstörd och vattnet porlade långsamt ner för slänten innan det försvann i en betongbrunn.

I Ortnamnsarkivets databas hittade jag ett arkivkort om namnet Juthögen som innehöll följande anteckningar. Kulle med stor grop, ”folk tror att man har gjutit i där”, där tog man sand. Detta skulle kunna förklara namnet Juthögen och varför högen är borta.

Den andra delen av teorin handlar om vart Mora sten tagit vägen. Stenen har varit försvunnen under lång tid och i ett tidigare inlägg besökte jag en sten som vissa tror är Mora sten. Nu misstänker man att de ristade minnesstenarna är delar av den ursprungliga Mora sten. Man har helt enkelt huggit av bitar från valstenen när man tillverkat nya minnesstenar. Om det visar sig vara sant är det inte konstigt att den aldrig återfunnits.

Den som lanserat teorin är Mats G Larsson och han verkar ha på fötterna. Jag hoppas verkligen att man går vidare och försöker hitta fler ledtrådar, gärna några som resulterar i nya utflykter.

Det bör väl påpekas att Juthögen är felmarkerad och möjligen feltolkad i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Vi får väl se om man rättar detta i framtiden.

Den suddiga kartbilden är från 1763

Länk till platsen på Google Maps.

RAÄ Lena 97:1, Gravhög beväxt med en oxel. Det blev en motljusbild eftersom ett elstängsel förhindrade fotografering från någon annan vinkel.

Jag tänkte bara påminna om att det är dags att göra den där utflykten som ni gått dragit på. Det stod helt klart för mig förra året att det är nu och kanske två månader framåt som gäller. Våren är fantastiskt vacker men det finns fler anledningar att ge sig ut på vandring.

Förutom det helt uppenbara att det fortfarande är myggfritt så hade jag stora problem med grönskan förra året. När man besöker en park vill man gärna att den står i full blom men när det gäller fornlämningar är det är precis tvärt om. Fornborgar och rösen ute i skogen försvinner snabbt bakom bladverket. Samma sak är det med gravfältens högar och konturer som döljs bakom högt gräs. Jag upptäckte dessutom att många platser som gamla broar, utsiktspunkter och ådalar blir oåtkomliga på grund utav sly om inte nyuppsatta stängsel sätter stopp för färden. Inget illa om stängsel för jag tycker det är bra att man håller markerna öppna genom bete. Tyvärr är det inte lika trevligt att behöva steppa omkring bland kokockor och påträngande får om man slutligen vågar ta sig förbi stängslet.

Vill ni göra en utflykt med mycket fotograferande så passa på medan allt är tillgängligt. Snart kommer det mesta att döljas av en tjock grön mur.

Idag blev det en kort utflykt till Hammarskog. Jag hade ingen aning om att det var tid för gäddlek och absolut inte att man kunde se det här. Man får ta tillfället i akt och det var spännande att försöka ta lite actionfoton. Stundtals gick det hett till men det var nästan omöjligt att lyckas knäppa av ett foto i rätt ögonblick. Som ni ser hade jag även lite problem med skärpan och det är bara att inse att jag måste öva mer. Naturupplevelsen var dock på topp.

Om ni själva vill försöka fånga några gäddor på bild så plaskar de runt längst in i Dalbyviken söder om Hammarskogs herrgård. Ett bra utflyktsmål då jag gärna ser att det finns en kaffeservering i närheten :)

Där jag växte upp finns en liten dunge som vi alltid lekte i som små. Inklämd mellan bebyggelsen var det den enda naturmark i området som kunde liknas vid en skog. Den ligger bra placerad för inga stora vägar behöver korsas och den hade det mesta man kunde önska sig. Knotiga träd att klättra i, fält med ormbunkar att krypa i och snår att gömma sig i.

För ett år sedan skickade man in någon firma eller om det var parkförvaltningen för att röja och vad jag fick höra hade man gått ganska hårt åt den. Just då hade jag annat att pyssla med men i förra veckan tog jag mig en tur ut i skogen för att se vad som var kvar. Vilken chock det blev! Området är mer likt en park och klätterträden med låga grenar, de små busksnåren och alla sneda träd är borta. Kvar finns bara raka furor och allt det som jag uppskattat som liten var jämnat med marken. Visst måste man rensa upp ibland men nu ser det ut som man hårdgallrat för att maximera tillväxten av timmer istället för att vårda en lokal liten skogsdunge och lekplats.

Det är svårt att förklara förödelsen när man inte kan visa en bild från hur det såg ut tidigare men tro mig, det känns som att vandra över ett kalhygge. Ingen kommer att leka kurragömma här igen för nu duger den inte till mycket mer än en vända med hunden. Det är sorgligt för det är svårt att ersätta en sådan här lekplats med någon färdigbyggd klätterställning. Hur tänkte man?