Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag upptäckte precis att man startat bygget av Gottsunda allé. Som ni vet så gillar jag att fotografera byggen även om de oftast är ganska ointressanta. Det här gången är jag däremot lite extra intresserad eftersom jag lekte här som barn.

Vägen är tänkt att länka ihop Valsätra/Gottsunda med Ultuna. Många har ställt sig frågan om behovet av denna väg? Det är tre kilometer mellan de två avfarterna som tar en till Gottsunda från Dag Hammarskjölds väg, trots det anser man att transportbehovet just här inte motiverar den stora investeringen. En cykelväg har funnits här i decennier.

Det kontroversiella kan jag tycka är att man tillåter ett vägbygge mellan de två Natura-2000 områdena här i Bäcklösa. Det förstör naturupplevelsen och sätter upp en ordentlig barriär mellan dem. Jag misstänker att även Bäcklösaravinen kommer att tappa en stor del av sitt värde på grund av vägen och rader av lycktstolpar. Man skall komma ihåg att runt Uppsala är det få ställen som faktiskt har klassats som Natura-2000. Idag är det dessa två i Bäcklösa, skogen öster om Hågadalen och Kungsängen med sina liljor.

I norra delen av vägen mot Valsätra pågår pålningsarbeten. Här förbereder man för den bro som låter Gula stigen passerar under vägen. Det skall bli en så kallad landskapsbro där det skall växa saker även under bron. Det skall bli intressant att se slutresultatet. Gula stigen är för övrigt avstängd här fram till 14 juni 2014. Man får väl anta att det är då bron står klar.

Längre söderut har man nått fram med fyllnadsmassan av sprängsten. Här kan man även se ett bestånd av den relativt sällsynta växten sträv kardvädd med sina taggiga bollar. I år har den bara rapporterats in från två platser i Uppsala, båda här i Bäcklösa (Artdatabanken). Vi får väl se vad som återstår av lokalen när man börjar jämna till vägkanterna. Den växer i slänten till höger i bilden nedan, precis där ni kan se toppen av en pålkran.

Vänder man sig mot Ultuna börjar det likna en väg. Det var trevligt att komma bort från leran i den norra delen. Här passerar den vattenverket och ansluter till rondellen vid Ultunaallén

I detaljplanen för området nämner man två fornlämningar vilket den ena är en stenbro (RAÄ Uppsala 466:1). Enligt den senaste inventeringen finns inget kvar av denna bro förutom några lösa stenar i bäckfåran. Tyvärr har jag inga bilder då jag inte riktigt var klädd för att kliva runt i en bäckfåra. Jag känner till denna bro och har faktiskt gått under den ett flertal gånger när den fortfarande existerade. Japp, jag har även plurrat där eftersom stenarna i botten var hala som såpa.

Den var ett par meter bred, kallmurad och hade flata stenar som tak. Den var svår att ta sig över då den var täck av höga snår. Under bron var det väldigt smalt vilket fick vattnet att forsa fram på våren. Enligt ett obekräftat rykte var det några föräldrar från det närliggande bostadsområdet som rev bron. De ansåg att platsen var farlig och uppskattade inte att vi lekte där.

Länk till Google Maps.

Brillingestenen, eller ”Brillinges altare” som den benämns i en inventering från 40-talet, är en riktig raritet. En offersten täckt av över hundra skålgropar. Vid den senaste undersökningen kunde man räknat till inte mindre än 136 stycken.

Det finns inte så mycket information om själva stenen. Den har fått sitt namn av marken som tillhör Brillinge gård och skall stå på sin ursprungliga plats. Detta enligt en rapport som jag tyvärr inte kan hitta för tillfället. Åldern verkar ingen kunna uttala sig om men skålgropar, eller älvkvarnar som de också kallas,  är en mycket gammal ristningstradition. Nu skall jag inte fördjupa mig i ämnet i denna bloggpost. Det finns en bra artikel på Wikipedia om skålgropar. Länk till artikeln.

Den lilla skogsdungen med Brillingestenen hittar ni längs med Österleden.

Offerstenen ligger inklämd mellan UTK-hallen, bensinpumpar och snabbmatskedjor.

I närheten har man även funnit ett antal gravar. Det ställde till med en del uppståndelse då den första upptäcktes av en bonde på 1930-talet. Den var en så kallade skelettgrav där den döde begravts i en kista. Graven daterades till  0 – 200 e. Kr. Vid den här tidsperioden var det normala att man brände sina döda. Även platsen för en så här gammal skelettgrav överraskade. De hade tidigare bara hittas på ett fåtal ställen i de södra delarna av Sverige.

Dagen till ära hade jag tagit med mig mitt ”skålgropsfotokit”, en bilborste och en flaska vatten. Att få dessa gropar att synas på bild är vanligtvis ganska svårt. De försvinner i den grova ytan om man inte har perfekt släpljus. Det gav mig också en chans att placera något på stenen för att ni skulle få en uppfattning om dess storlek.

Tekniken är enkel. Sopa av stenen och häll vattnet över den. Det mesta kommer att rinna bort men lite kommer att stanna kvar i groparna. Det här gör att groparna syns betydligt bättre även om blänk och speglingar inte ger de bästa bilderna.

Den här stenen vill jag räkna in i kategorin stora okända Uppsalasevärdheter. Personligen är jag mycket förvånad att den inte har fått mer uppmärksamhet. Nu vet jag inte hur kommunen värderar sina fornlämningar men nog hade den kunnat ärats med den fina skylten som har en kringla.

Det är både snårigt och skräpigt inne i dungen. När jag besökte stenen för ett antal år sedan såg det ut som om några stackars uteliggare hade försökt bo i skogsdungen. Pressningar, filtar, toapapper och diverse annat låg utspritt över marken. Idag är det inte mycket bättre förutom att dessa moderna lämningar delvis har börjat döljas av naturen.

Som sagt, dags för kommunen att göra stenen lite mer besöksvänlig. Till exempel borde den målas som andra hällristningar. Jag tror att det skulle uppskattas. Detta kunde mycket väl bli en trevlig avslutning efter ett besök på någon av de intilliggande snabbmatskedjorna.

Länk till platsen i Google Maps.

Är detta platsen för en gammal avrättningsplats?

Jag tror att jag har hittat en avrättningsplats. Betoningen ligger på tror då underlaget är minst sagt bristfälligt. Jag vill ändå skriva om det för det finns absolut ingen anledning att jag skall sitta och hålla på informationen. Den kan ju vara pusselbiten som får allt att falla på plats eller uppmuntra någon att leta vidare.

Det hela startade för någon månad sedan när jag sökte på måfå i Ortnamnsarkivet databas. Där hittade jag ett inskannat arkivkort med följande text:

Rättarplats, avrättningsplats? Vid Båhlröret väster Funboslätt, Rasbo o. Funbo snr, Rasbo hd, Upps. l.
Rättareplatz
U.å. LSA B9

Det här är första gången jag stött på en uppgift om en avrättningsplats i Rasbo härad. Som ni förstår så blev jag lite upprymd. En sökning på Båhlröret gav två träffar som sa att gränsmärket låg mellan de båda socknarna Rasbo och Funbo. Jag uppfattar det som om dessa angivelser kommer från samma dokument som det tidigare ordet Rättareplatz. Hursomhelst, med dessa uppgifter i bakfickan började jag glatt söka bland Lantmäteriets gamla kartor.

Området väster om Funboslätt. Karta 1951.

Efter att ha gått igenom många och långa kartbeskrivningar började jag misströsta. Trots att jag sökt längs hela sockengränsen, inklusive sträckan öster om Funboslätt, kunde jag inte hitta namnet Båhlröret. Jag grävde även runt i några andra kartor från området utan att hitta det eftersökta namnet. Enklast hade det ju varit om det funnit ett stort rött kryss som sa avrättningsplats, men icke.

Vad jag däremot hittade bland de namngivna rören var ett gränsmärke som kallas Bålsbergsröret. Platsen för det passar väldigt bra in på beskrivningen. Det ligger väster om Funboslätt längs en gammal sockengräns. Det ligger dessutom bredvid den enda vägen som binder ihop de två socknarna. En naturlig plats för en avrättningsplats kan man tycka.

Bålsbergsröret. Frötuna ägor, Rasbo socken. Karta från 1715.

Gråmunkehöga, Funbo socken. Karta från 1709.

Själv vill jag tro att jag är på rätt plats och att Bålsbergsröret och Båhlröret är samma gränsmärke. Det hade varit intressant att veta hur gammal handlingen är som man refererar till i LSA (Lantmäteristyrelsens arkiv). Det kan vara så att mellanledet berg fallit bort eller helt enkelt inte användes när man skrev denna text. Nu tror jag inte att vi kommer att få reda på årtalet. Jag misstänker nämligen att förkortningen u.å. som står i arkivkortet betyder ”utan årtal”?

Kartmaterialet är i huvudsak från början av 1700-talet eller senare avskrivningar av detta, det vill säga en ganska begränsad period. Den gamla gränsdragningen i kartan från 1715  är hämtad från en karta över Gråmunkehöga, Funbo socken, från 1709.

Slutligen länkar jag några kartor som ni själva kan rota i:

Karta över Gråmunkehöga från 1709.
Karta över Frötuna från 1715. Kartbeskrivningen är mycket svårläst.
Karta över Frötuna från 1775-83. Den här kartan verkar delvis vara en avskrift av kartan från 1715. Kartbeskrivningen är läslig och här kan man fördjupa sig i de tidigare gränsdragningarna.

Så gott folk, håll ögonen öppna. Kanske finns det redan någon släktforskare som sett referenser till denna rättarplats? De brukar ha en fantastisk förmåga att skaka fram spännande information.

Länk till platsen i Google Maps.

Nu har jag varit ute och landstigit på ön Koffsan. Ön hittar ni vid inloppet till Lårstaviken i sydvästra delen av Ekoln. Nu skulle man kunna tro att de små öarna i Ekoln är rätt så ointressanta. Det stämmer i de flesta fall, men inte i detta.

Ön

När man går igenom kartmaterial och texter så upptäcker man att ön har haft olika namn genom åren. Ibland har den kallas för Koffsan eller Kuffsan, ibland för Jungfrun eller Gräna Jungfrun.

Den äldsta kartbeskrivningen är från 1635 och lyder ”Insula Kuffsan in Ekolen sita”.

Lite fint kan man säga att ordet Koffsan kan översättas till ”liderlig kvinna” och en del andra mindre smickrande ord. Ja ni förstår säkert vilka jag menar. Det här försökte man antagligen rätta till genom att ge ön ett mer passande namn. Det finns en kort text i ortnamnsarkivet som säger att ön kallades för Gräna Jungfrun (år 1860) och att allmogen aldrig använde namnet Koffsan. Observera att det skall vara Gräna med ä och inte med ö eftersom ön ursprungligen tillhörde byn Gräna i Dalby socken. Det här verkar stämma då ön kallas Jungfrun i kartmaterial från den tiden. Idag har man bytt tillbaka och i mitt sjökort står det Koffsan.

Jungfrun. Karta från 1865.

Som många säkert sett samlas det ofta fiskare runt ön. Ni kanske till och med har fiskat där själva. Tydligen var det här ett känt fiskevatten redan på 1700-talet. På en karta från 1773 har man markerat västra sidan som ”Aborre grund” vilket är ovanligt. Jag har åtminstone inte stött på det tidigare.

Koffsan och aborre grund. Karta från 1773.

Hundhistorien

Nog om namnet. Nu går vi till den där berättelsen som är en riktigt tragisk historia. På en av öns stenar finns det en inskription som enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök lyder:

H.H. LAPPA MÅNS MÅNSON TROGNAHUND 1846

Enligt ortsbefolkningen skall den vara till minne av en hund vars husbonde förliste utanför ön. Mannen drunknade men hunden lyckades ta sig iland på Koffsan. Den vägrade sedan att lämna sin husse och svalt ihjäl på ön. Det är verkligen ingen solskenshistoria men det visar att det finns spännande berättelser där man minst anar det.

Enligt Fornsök skall texten vara tydlig och vitmålad. Det måste ha varit länge sedan man inventerade stenen för idag går det knapp att urskilja bokstäverna. Jag kunde bara hitta siffran 18 samt några enstaka bokstäver. Som ni ser är det mesta är täck av lavar och stenen skulle verkligen behöva en restaurering.

Sjömannen och författaren

Jag grävde djupare för jag ville veta vem det var som drunknade utanför den lilla ön. Först hittade jag en text i boken Östgötars minne från 1902 där man nämner en herre vid namn Måns Henrik Hultin. Det skall ha varit en skojsam herre som med åren blev ”mycket korpulent”.

Måns var medicine kandidat och skeppsläkare men verkar vara mest känd som författare. Under signaturen Måns Månsson skrev han kåserier, noveller och visor. Dessa gavs ut i både bokform och publicerades i till exempel Nya Dagligt Allehanda. Efter hans död publicerades ett urval av hans texter samt hans levnadsbeskrivning under titeln Samlade Verk, 1875.

Källor som Nordisk Familjebok säger att han skall ha drunknat 1869. Det stämmer inte med årtalet 1846 som går att hitta i Fornsöks databas. I boken Östgötars minne nämner man faktiskt sjödramat och att hans lilla hund Lappa som överlevde händelsen. Även här nämner man årtalet 1869. Kan man anta att någon råkat göra en felaktig tolkning av ristningen eller finns det någon annan förklaring?

Länk till Koffsan på Google maps.

Äntligen! Tänk att jag slutligen tog mig ut till Kungsängen i början av blomningen och inte som tidigare när det mesta passerat bästföredatum. Det är mycket roligare att tipsa om något som kommer istället för att berätta om något som redan skett. Igår hade bara ett fåtal liljor slagit ut och det fanns endast en lilja som stod tillräckligt nära för en bild. Blomningen har starta väldigt sent i år.

Jag måste förtydliga en sak. Det verkar nämligen som vissa har missförstått meningen med den utlagda spången. Den är till för att skydda blommorna och inte för att hålla besökare torrskodda. Det är alltså inget val man kan göra här. Ängen är ett naturreservat och det är meningen att besökarna skall gå på spången för att undvika att kliva på liljorna. Försök att komma ihåg detta.

Om det är någon som undrar vad det är för marktyp här ute så kallas den fuktäng eller sidvallsäng. Kungsängen översvämmas med jämna mellanrum och bilderna här ovan tog jag för ganska exakt fyra veckor sedan.

Hagunda härads avrättningsplats sedd från öster på väg mot Ramstalund.

Hagunda härads avrättningsplats sedd från väster på väg mot Uppsala.

Förra helgens vackra väder fick mig att ta en tur ut till Hagunda härads avrättningsplats. Det kanske inte är ett utflyktsmål som de flesta skulle ha valt en solig morgon men jag tyckte det var dags. Jag misstänker att de flesta som svischar förbi här inte känner till den.

Precis som med många andra gamla avrättningsplatser är den ganska osynlig idag. Landskapet såg antagligen annorlunda ut förr i tiden och idag försvinner de små kullarna när skogen tar över. I det här fallet finns det dessutom en tät granplantering i öster.

Avrättningsplatsen hittar ni längs väg 55 på vänster sida när ni kommer körandes från Uppsala mot Ramstalund. Ni hittar skogsdungen precis i efter Söderby golfbana. Det ligger en liknade skogsdunge strax före denna på en lite högre kulle. Det är lätt att ta fel så se till att ni pekar på rätt dunge när ni i blåser förbi här och berättar om er nyfunna kunskap.

Karta över Bärby ägor, 1738.

Karta över Navesta ägor, 1763. Stegelkärret.

Karta över Sätra rusthåll, 1793.

Nu till de äldre källorna. En karta från 1738 visar med en tydlig bild att detta var en avrättningsplats. Även en karta från 1763 visar detsamma. När vi sedan kommer fram till 1793 verkar det som om man öppnat en krog på platsen, självklart med namnet Galgkrogen.

Enligt en uppgift i ortnamnsarkivet skall denna krog ha varit en beryktad ”supstuga”. Det sägs också att ”spögubben”, det vill säga skarprättaren, bodde här. Nu är det svårt att kolla upp det så jag låter sanningshalten i detta bedömas av er läsare. Det fanns ett så kallat profossboställe i Navesta by, gård nr 2, vilket ligger en bit söderut. Jag undrar varför profossen skulle bo på krogen när han hade en egen gård?

Det står lite om krogen i kartbeskrivningen från 1793. Marken som tidigare var en avrättningsplats ligger inom Navesta rörgång (ägogräns). Den flyttades över till Sätra rusthåll med krogrörelse enligt en kunglig resolution från 1776. Det är ju möjligt att när det var slut på hängningarna öppnade skarprättaren en krog för att få in lite pengar.

När det kommer till namn hittar jag  ”Huvudskalleplatsen” i Ornamnsarkivet. Det namnet dyker faktiskt upp på fler gamla avrättningsplatser så jag misstänker att det var en vanlig benämning på dessa.

På andra sida väg 55 hittar vi ett kärr med det passande namnet Stegelkärret. För den som inte vet vad stegling är kan ni läsa mer här på Wikipedia. Idag är det inte mycket kvar av denna vattensamling och resterna verkar ha blivit en privat badsjö.

Självklart trängde jag mig in bland snåren och här verkar döden leva kvar. Jag vet inte varför de ligger så mycket benrester från djur inne i dungen men de fanns överallt. Annars var det inte mycket att se. En liten blockrik höjd döljer sig inne bland träden men annars är det mest snår där inne.

Ekonomiska kartan 1951.

I södra delen av dungen går det att skymta en stump av den gamla landsvägen. Tidigare gick landsvägen söder om avrättningsplatsen. På kartan har jag ritat ut vägen och streckat avrättningsplatsen. Som ni ser var delar av den gamla vägen bortodlade redan 1951.Vägen fortsätter in på golfbanan där den fortfaran används av spelarna.

Länk till platsen på Google Maps.

Jag vet inte om ni sett den förut men det finns en gammal allé vid den plats som historiskt sett kallas Glädjen. Numera ligger det en bensinmack här och på andra sidan gatan hittar ni allén.

Jag har gått och funderat på den där allén ganska länge men inte tagit mig tid till att kolla upp den. Häromdan satte jag mig ner och började leta information och som vanligt dök det upp saker som man inte väntat sig.

Allén visade sig var en del av huvudvägen in till Kungsängens gård. Det som överraskade mig var att det som jag trodde var ett vagnslider visade sig vara en port för huvudvägen in till gården. Som ni ser på kartan från 1952 fick alla som kom norrifrån passera genom den.

Karta 1952

Vimpeln i toppen på ladan säger 1925 vilket stämmer med informationen i Svenska Gods och Gårdar. Här nämns det att en loge och lada uppförs detta år. Gården är äldre och verkar vara uppförd runt 1860 men ni kan läsa mer om den här.

Jag hade hoppats att jag skulle hitta något om Glädjen. Tyvärr visade det sig att det var ganska tunnsått med information. En uppgift säger att namnet skall finnas markerat i en karta från 1699. Tyvärr har jag  inte lyckats hitta den.

Kungsängens gård. Glädjen i fonden uppe till höger. Foto: Flygtrafik AB, 1947 (crop)

På 1700-talet flyttas Glädjen norrut. I en gammal karta från 1763 hittar vi både Gamla och Nya Glädjen. Det som är skumt är att i en karta från 1816 så har Glädjen flyttat tillbaka. Här har nämligen Gamla och Nya Glädjen bytt plats.

I några kungörelser från 1830-talet nämner man ” Värdshuset Glädjen 1/8 mil från Kungsängstullen”. Tydligen fanns det en krog här och enligt kungörelserna hölls auktioner här ute där man sålde mark och egendomar.

Glädjen 1860-talet. Foto: Okänd (crop)

Slutligen hittade jag en bild från 1860-talet där man kan kan se Glädjen i fonden. Det är extra kul när man kan hitta så här gamla bilder på något.

Kungsängens gård på Google Maps.

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?

Kommunen har under de senaste åren rustat upp stränderna längs med Fyrisån på ett helt föredömligt sätt. Gotlandsparken är en av dessa fantastiska platser som låter en sitta ner och koppla av en stund.

Jag har försökt hitta information om parken och om den haft något annat namn innan den döptes till Gotlandsparken. Efter en hel del grävande har jag bara lyckats komma upp med ett mycket gammalt namn och ett vagt minne.

Gotlandsparken med kommunalt tvätteri. Foto: Alfred Dahlgren, 1901-02

För att börja med namnet. Det är Dammkilen och finns omnämnt redan 1671. På den tiden var parken bebyggd och namnet var ett kvartersnamn. Med all sannolikhet brann allt ned vid den stora stadsbranden 1702. Några nya byggnader uppfördes aldrig förutom ett tvätteri i slutet på 1800-talet.

Det där minnet då? På en gammal webbsida hittade jag namnet Åslänten. När jag såg det kändes det väldigt bekant. Namnet Gotlandsparken fastställdes 2001 och jag misstänker att Åslänten inte var ett officiellt namn, om det nu var ett namn. Är det någon av er läsare som känner igen det?

I parken står en vacker betongbagge som knyter an till parknamnet. Det är en variant av ”betongsugga” som används på Gotland istället för de fula trekantiga klumparna som vi oftast hittar här i Uppsala. Den överlämnades med pompa och ståt 2008 av Gotlands kommun till Gotlands nation som ett tack för deras arbete. Mig veterligen är det den enda baggen som officiellt har fått lämnat ön. Vi Uppsalabor får väl tacka och bocka för denna ynnest.